RANT !! 🙏😌

forever jealous at people who didn’t have the most emotionally traumatizing time to get diagnosed. If I wanted to d13 before finding out what was actually wrong with me, a diagnosis made it 10x worse because of how it was handled. I was 12~ when diagnosed.

I got punished by being forcefully secluded because I was practically mute at school and they found that to be an inconvenience. I didn’t want to be isolated from the rest of the class I just wanted to do my schoolwork alone and not talk to anyone… but why would I get to choose, you know? I was the problem! rowdy boys who actually disturbed the class room setting got away with it. but I didn’t get to exist near any “normal people” or something. fuck the swedish school system and mental health care you suck a33 actually.

har så många svärord för dem men vägrar säga dom här. har varit nog arg i många år, orkar inte hålla kvar den ilskan nu så mycket mer. men jag kan aldrig glömma heller. kan inte ens låstas dom ville hjälpa mig, när ingen lyssnade på vad jag ville. hade jag levt på ett annat årtal kunde jag lika gärna ha blivit borttagen från min familj, så kunde ha varit värre antar jag (vet inte om det är sant hundra procent… skräckhistorierna jag hört alla tog plats i USA… hmm venne),.,, måste söka på det på internet… vet inte riktig vad jag pratar om längre…. många tankar har jag gåendes…

anyways apologies I just needed to rant idec if most here don’t understood the rest of this lmao, I just needed to vent. will probably delete this but I don’t know… är ganska okej men inte på riktigt egentligen👍 one day after another, and stuff! I feel insecure sharing so much 😵‍💫 usch ,,,

8. Vet du hva som åsså e sad?

Bloggen: 0 inlägg Jag:

Asssååå....det märks att vi är trötta nu! Den här bloggen drivs av en kontent kreatör som har jobbat för hårt! Men om Bille kräver blogginlägg så kan jag inte göra annat än att skriva en bloggbibel! This one goes out to you Och selfølgeligt till Julia för du bär gruppens komunikation på dina axlar, som alltid, därför får du bloggens enda S/O:

💛💛💛SHOUT OUT KINGEN JULIA💛💛💛

Med det sagt, tillbaka till blogginlägget.

Update: Har skrivit med Maria sen hon åkte till Trondheim men det har gått precis lika utför som uppdateringen på den här bloggen.... Jag kan ju inte upprätthålla någonting på distans ( om det inte är ABF studiecirkel Am I right?!) men vi har planer på att fira nyår tillsammans så stay tuned! Något lär hända hihi

Update på klassen: Vår klasschatt är död. Har försökt göra HLR på den flera gånger genom att fråga om någon vill ta en öl eller hänga. Vem som helst. Men det är helt jävla otroligt, att ingen svarar, att ingen jävla dansk vill ta en fjuttig jävla öl?! Frågade till och med om folk skulle på den största demostrationen för palestina och det va 1 person som svara Ja häng med och resten såg meddelandet men svarade inte. HUR SVÅRT KAN DET VARA?!?!?! Hur fan kan folk ha "you can't sit with us" attityden när det handlar om att barn dör? Helt sinnessjukt Värst av allt va nog att jag stod o snackade med folk i skolan för någon dag sen o en tjej sa: Är det inte sjukt att ingen i vår klass engagerar sig för Palestina? Ingen är på demostrationerna lixom? Som om ingen i vår klass bryr sig?

✞ rip ✞ ✞ mittfriskasinne ✞ ✞ jagkommertappadetsnart ✞

Att klura på varför klassen är död har varit ett av mina heltidsjobb. Min kollega i klurandet har varit norska Leandro, som jag får lite oklara signaler från (jag övertänker säkert här men jag måste va försiktig när det kommer till norrmänn) men han är riktigt rolig i alla fall! Hade en kväll med honom, Rodrigo och Federica. Vi skulle ut på kulturnatten (ingen annan från klassen ville med såklart) men det regnade så mycket att vi bara var på hostelet där Leandro bor atm. Press F in the chat för att han bor på hostel - Anyways - Det blev dans o bra häng! Kom hem kl 7 på morgonen dagen efter och hitta det här i min telefon:

????vad sker här???? cringe och cute???? Jag är aspackad här men filmade ändå förvånansvärt stadigt. Stolt! Kommer också ihåg att jag skröt om er och sen berättade att ni va i sydamerika och ni fick SÅ MYCKET KREDD av Rodrigo och Leandro. De vill möta er så fort ni kommer hit!!! Good vibes

Vi va på klassresa i Göteborg efter det. Hemskt. Och hemskt kul!! Vi skulle se Biennalen och det första jag gjorde efter det va att dissa klassen för att istället hänga med Alba och Tilde. Jag hade laggt en månad på att försöka va social och kände att vafan, jag får inte ens friskvårdsbidrag för det här och Oh man, jag borde göra något hälsosamt istället, typ röka mer utan filter och sluta andas in den här toxiska stämmningen. Dock joinade Alba, Tilde o jag klassen efter ett tag, då vi gick rakt in i alla på göteborgs enda bargata. Alba introducerade teorin om att det bara finns två typer av killar som studerar konst: A) Graffarkillen B) Melas /Prettokillen (för de som inte sett Spung) Det här är viben man får av personen, inte konsten obv. Leandro blev ledsen när vi sa att han va en graffarkille så vi försökte trösta honom med att göra två lika dåliga kategorier för tjejer: C) Good girl syndrome (ritar realistiska fåglar i blyerts typ) D) Menskonst Riktig bra lek att katigorisera alla man känner! Och alla man inte känner!

Vi va bara där två kvällar och den sista kvällen var det återigen jag, Leandro, Rodrigo och Federica som va uppe sist av alla. Det va kul och självklart, väldigt oklart. Hmmm.... Ska undersöka o uppdatera

Working girl har börjat rita frottage och göra litografier. Är lite osäker på projektets titel men det handlar om att minnas saker som bättre än de egentligen var? Romantisera minnen? Förtränga det som var dåligt? Alla bilder är frottage av knivar men om man ser det från långt håll liknar de ?landskap?

Gissa i komentarerna om jag är kategori C eller D 🙃🙃

SAKNAR ER Feels good to be back ÄLSKAR ER BLOGG

puss o kram!! Stay tuned!!

Sitter i sängen och äter färsk ananas 🍍 Slurp!

Spontana tankar jag sitter på

* Borde se om Narcos. Kan inte få nog utav Pedro Pascal (🇨🇱🥵) och nu när säsong 1 utav Last Of Us är slut (grinade som fn, för man saknar dom alla och säsong 2 kommer bli brutal, om dom följer spelet. Vilket dom måste för jag har redan grinat till det här för 9 år sedan 🥹) OAVSETT! Narcos vill jag se igen, vill också hinna ge ”Peaky Blinders” en chans! Men pilotavsnittet fångade mig inte riktigt, så har jag bara missat något som kommer sen? Om man håller ut längre? Och så vill jag även se ”Breaking Bad”…men seriöst, sett den så många gånger redan att det börjar bli patetiskt. Man ska ju våga lite nytt! Har du eller ni någon serie ni bara älskar så snälla, hit me up! Den vill jag också se! Skriv här eller i ASK. Har sett ganska många serier 🥴 i alla stilar. Men det finns ju massor man heller inte sett.

* Måtte man bli frisk snarast. Vill sätta igång med ”allt” typ! Mitt gymkort bara ligger och väntar, all god mat (ligger inte och väntar men ska inhandlas) så man på riktigt kan fixa det här med bra planerad frukost. Matlådor måste inhandlas!m och allt sådant där motiverande man bara mår gött utav.

* Ska göra en tandskena i april. Det känns stort! Om ett år (om allt ser bra ut) kommer vi äntligen kunna sätta igång med att rekonstruera nya tänder och sätta i tandställning 😬 Jag är så lycklig. En utav mina största drömmar i livet faktiskt så ni fattar att det är supermegastort för mig.

* Mått rätt bra idag ändå. Men inte kroppsligt haha. Påväg åt rätt håll i alla fall.

* Saker som blivit bättre måste vara min kropp (ironiskt med tanke på att jag är sjuk nu) mitt tålamod, min humor (som kan vara kattunge-tass-söt, knivskarp eller dum-i-hövvet), vågar mer, lyssnar bättre (var rätt ofokuserad tidigare och kunde springa iväg någon annanstans)

* Saker som inte blivit 100, är att jag måste ha mer självrespekt. Mer disciplin när motivationen inte finns. Som att till 100% sluta röka cigarretter, äta bättre, lyssna på kroppens signaler. Sluta bli manisk och bränna ut mig, behöver fördela energin bättre.

* Iduns blodresultat var alla bra! Vilken underbar lättnad ♥️ Hon har något milt högre levervärde (vilket vi redan köpt tillskott till henne för direkt när vi fick reda på det) Men verkligen inget allvarligt! Nu ska bara alla våra frågor skrivas ner ordentligt innan bestämt operationsdatum. Även fast det är en vanlig operation så får inget gå fel. Ju mer jag vet, ju lugnare blir jag.

<3

Bränn den här texten om du misstycker, det är helt ok.

Vi har yttrandefrihet i det här landet, det finns ingen lag mot att "häda" Gud eller religion. Du får säga vad du vill om min Gud och motsatt får jag säga vad jag vill om din. Det kan kännas för jävligt men det finns en god sak med det.

Rasmus Paludan från Danmark som åker runt och bränner Koranen är kanske inte som den mest fredliga varianten, eller heller kanske inte ett klokt sätt? men det är precis det som är poängen. Vi ska kunna lyssna på det vi inte håller med om utan att bränna bilar eller slå sönder saker, eller attackera människor.

Om inte reaktionen blivit så överdriven för det han gör, så hade inte alla nyheter i Sverige just nu handlat om koranbränning. Våldet skapar ännu mer uppmärksamhet för det han säger. skulle man protesterat i ord istället för våld hade det aldrig blivit så här stort, Hans budskap hade inte blivit så stort.

I det här landet ska man få tycka och tänka vad man vill och yttra det fritt, och när vi alla kan göra det utan att riskera våldsamma upplopp eller ens våld så har vi alla en mycket trevligare plats att bo på. Ord är ändå bara ord, om en organiserad religion som är så mäktig som islam inte kan ta lite kritik så ser det inte bra ut för religionen själv.

idén är att om någonting är sant så förlorar inte sanningen på att den blir kritiserad, snarare blir det mer sant av kritik. Och kritiken kommer att bekräfta sanningen till slut, det är det som gör att yttrandefriheten får samhället att utvecklas eftersom landet får veta när de gör saker fel, och Kan förhoppningsvis sluta göra fel. I ett land utan yttrandefrihet håller alla med om tokerier, för att makt/regim/media säger så. Men eftersom det aldrig kommer någon kritik så utvecklas inte vettiga idéer eller tankar, men ovettiga tankar får

fortsätta år efter år. Med risk för att yttrande är för farligt.

yttrandefriheten är viktig, kanske det viktigaste vi har eftersom framsteg baseras på att vi kan prata utan att riskera våld.

vi hade en kyrka i Europa som stoppade framsteg i flera hundra år, stora tänkare fick kryptiskt skriva sanningar om vetenskap för att inte förarga kyrkan. Hade vi fortsatt med den metoden hade jorden fortfarande varit platt och i centrum av universum. Miljoner vetenskapliga framsteg hade stannat vid tystnad.

De flesta muslimer jag har pratat med i mitt liv har hållit med om att det finns vissa saker som kan vara värt att kritisera kring islam, till exempel kopplingen mellan stat och religion i många länder. Där du döms inte för att lagen säger så utan för att nån tolkar gamla texter och godtyckligt kan döma dig för "andliga felsteg".

Det är så klart väldigt otryggt för väldigt många, när regeringen bygger sin politik inte bara på att folk ska få det bättre utan också på gamla texter och hur man ska tro för att vara en bra person. De som inte tror får det svårare för just brist på tro, för sina tankar, inte för att de gör något fel i lagens mening.

Det är många som tycker att det här är tveksamt och man borde få kritisera den saken, får man kritisera om man åker till Iran? Såklart inte. Man blir nog snarare dömd direkt.

Skulle Iran som land och befolkningen må bättre av att de fick kritisera den saken och kanske därmed fick en tydligare lag och ett tryggare liv? Ja, antagligen skulle många må mycket bättre av att inte kunna dömas godtyckligt och få tycka vad de ville. Eller de tycker redan nu, alla tycker saker, men de skulle aldrig erkänna det då det riskerar för mycket.

Det är hemskt att det är upplopp och det är jobbigt med konflikter, men vi måste alla kunna ta kritik. Ord är bara ord men våld är något helt annat. Det borde inte sammanblandas. Varför ska vissa trosåskådningar vara så känsliga att man känner att man måste slåss för att tysta andra?

Kristendomen har gjort samma sak och det var en mörk tid när religiös makt fick bestämma, det vet vi.

Bara så nära som min gammelmormor berättade hur präster gick på stan med träkäppar och kunde när de ville smälla till dig (framförallt om du var kvinna, precis som nu i religiöst styrda länder) för att du hade fel kläder eller för att du "betedde" dig fel.

Det blev inte sämre av att vi kritiserade att stat och kyrka satt ihop utan det blev bättre. Kristendomen dog knappast för det, de som tror tror lika mycket. Man kan inte kritisera att någon tror men man kan kritisera organiserad religion och Dess utövare, speciellt om de blandar stat och religion, eller utövar makt.

Jag har jobbat med muslimer och fortfarande inte träffat en enda som säger att religion och stat ska gå hand i hand, de flesta har flytt länder som har blandat på så vis för att de sett nackdelarna med blandningen. Att då komma hit och inte kunna ta att vissa delar kritiseras, kan jag egentligen inte förstå.

Med tanke världens alla konflikter och dåd de senaste åren så är det dessutom så att folk blir rädda, något man också kan förstå. Då är det kanske inte det bästa att svar på kritik med våld när det är just våldskoppling som anklagas?

Om jag är kristen och någon kritiserar min religion så tror jag inte mindre på min gud för det. Kanske blir jag upprörd för kritik alltid är jobbigt men det är jobbigare med våld och upplopp. Låt ord vara ord och stanna vid ord. En dag ser du något som är värt att kritisera, den dagen önskar du att du får säga den saken, för tänk om du har rätt? Tänk om samhället missar hur rätt du har för att du tystas? Vi kan inte riskera att du inte får säga din sak och att vi andra fortsätter göra fel. Det kostar för mycket att göra fel, lidande och pengar.

Hur människor äter kritiseras, hur människor lever kritiseras, hur människor jobbar kritiseras, hur företag drivs kritiseras, hur politiken ska dela pengar kritiseras, olika religioner kritiseras hela tiden för att vi inte förstår varandra eller för att vi ser bekymmer med hur organiserad religion utövas eller hur de använder sin makt. Alla organisationer och alla sätt att tänka kritiseras hela tiden, för att det är en bra sak om man kan lägga bort sin personliga ledsamhet över kritiken.

När det kommer till ett samhälle så är det mycket viktigare att kunna prata om saker än om man får privat kritik. Stora pengar flödar att olika håll och bidrag ges till det ena och det andra, politiken och kulturen tycker massa saker om hur man får och inte får beteer sig och hur olika religioner ska särbehandlas gentemot varandra. Får vi då inte ens prata om det vi tycker det är dåligt, då är vi alla farligt ute. Jag kan avstå att kritisera någon privat för det är inte lika viktigt, men ett samhälle som både du och jag ska bo i och våra barn och barnbarn växa upp i är mycket viktigare på alla vis, där är kritiken en grund för att få fram minsta nyans av perspektiv. På gott och ont. Men på sikt mer gott än om du tystas och sen dina barn tystas, för maktens skull.

Jag har inga bekymmer med tro och jag har inga bekymmer med islam, förutom farhågan med stat och religionsammanblandningen. Och men tänk att vi om 100 år får uppleva en organisation eller en regering som verkligen gör något förbaskat dåligt för landet, dina barn eller barnbarn står då i en situation det är de tvingas vara tysta för att vi lärt dom att yttrandefrihet inte värt att försvara. Det är en dag då vi alla förlorar och då är lidandet för svårt att stoppa.

Allt det jobbiga med att få kritik är värt det om man tänker att det handlar om samhället och inte om min personliga tro eller min personliga åsikt. Det är möjligheten för alla nu och om 100 år, att få tycka och tänka fritt och säga den saken.

Att folk tänker högt är inte problemet, att folk inte vågar tänka högt är problemet, och kommer alltid vara. Det är jag övertygad om och borde få säga på torg och platser i hela landet. Har jag fel så stärks bara motsatsen till det jag säger, och det skulle tysta mig mycket effektivare än våld.

Kritisera mig gärna, bränn den här texten om du misstycker. Det är ok för mig. Dela eller bränn. ☺️

En soffa

På den här bloggen hade jag från början tänkt att lägga upp bilder på alla de soffor jag hittar när jag är ute och letar efter den perfekta soffan för mitt vardagsrum. Inspiration för andra kanske är optimistiskt, men en snygg bild på en korrekt möblerad soffa brukar få mig att bli nyfiken, och i bästa fall just inspirerad.

Som ni ser ligger det några bilder på soffor uppe redan, men jag märkte snabbt att det var riktigt jobbigt att lägga upp bilder på den här bloggen. Jobbigt är överdrivet, men antalet soffor jag kikar på är såpass stort så att det blev på tok för tidskrävande med att lägga upp varje bild. Så istället väljer jag att ödmjukt tacka för mig och gå vidare med andra sajter och bloggar som eventuellt kan fylla en funktion. Var jag skall skriva vet jag inte. Vad jag skall skriva om är lika oklart. Att jag skall skriva är däremot ett faktum, det har jag redan bestämt och faktiskt gjort i en mängd som skulle förvåna de flesta.

Jag skriver sällan sagor eller annat som kan kallas skönlitteratur, jag skriver mest om oväsentligheter eller privata saker förtäckta till just oväsentliga texter. Kanske borde jag sluta med det, kanske borde jag istället skriva allt i klartext eller låta bli att skriva om privata saker helt och hållet.

Oavsett så går jakten på en bra och billig soffa vidare, men med skillnaden att jag inte längre kommer lägga upp dem här. Så om ni hamnat här och ivrigt och otåligt väntar på nästa inspirerande bild av soffor får ni ursäkta mig och istället göra en sökning på valfri sökmotor. För att hjälpa er på traven får ni en lista med sökmotorer här.

Google

Bing

Yahoo

Duckgogo

Sådär. Nu har ni en bra start för att leta efter inspirerande och snygga bilder på soffor av alla de slag. Om det inte räcker så får ni ärligt ta en kurs för att lära er hur the internets fungerar, det är inte så vidare värst svårt.

Denna text är inte en förtäckt dito om mitt privatliv, det är bara ord och bilder om och på soffor. Och en ursäkt gällande den avbrutna blogg ni just nu hamnat på.

SoIF07: ”Spökslottet” [Kapitel 01–02].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 1:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 7.

Publicerad: 1983. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Margit inleder den nya boken med att rensa upp i persongalleriet, Christian IV far vidare till de sälla jaktmarkerna och med honom verkar även Kirsten Munck, döttrarna och mamma Ellen Marsvin skrivas rappt ut ur handlingen. Det är bara Leonora Christine (som jag vill minnas var den som for hårdast åt av hushovmästarinnans slev) och hennes make Corfitz Ulfeld som dröjer sig kvar. Bägge i kamp med den nya kungen respektive drottningen i vilka som är rikets främsta. Det finns planer på att gå bakom ryggen på konungen genom att teckna avtal med Nederländerna utom den senares vetskap. Det lär inte sluta väl för någon av dem.

Till detta företag vill Lenora Christine ha med Cecilies och Alexanders son Tancred som personlig hovman. (Jag antar att detta skall vara någon form av sekreterare/assistent ur vårt perspektiv). Och det förvånade mig inte alls att Cecilie trollar med knäna för att hålla pojken borta från maktkampen mellan de två parterna. Som sagts tidigare Corfitz/Lenora Christines planer lär inte sluta väl och jag tror inte familjen Paladin vare sig vill eller tjänar på att bli indragna.

Här fick jag även en chans att fördjupa mig ytterligare i det svenska språket i ordet självtäkt – jag hade nog inte en aning om att det fanns ett uttryck för fenomenet att stjäla tillbaka sina egna saker. Något som Cecilie noterar Corfitz gärna hänger sig åt och som med all säkerhet är förebådande i hur hans företag i Nederländerna kommer avlöpa.

Ett annat ord jag slog upp var ”taffeln” som dels betyder matbord/festmåltid och en äldre form av piano. Här var det självförklarande att det hade med kvällens måltid att göra (även utan att slå upp ordet) och jag hakade upp mig för att ett uttryck en kollega till mig är att ”någon är ett taffel”. Vilket givetvis borde i sin tur hänga ihop med ordet ”tafflig”, måste kolla med kollegan om han har koll på vad ”taffel” egentligen betyder.

Jag fnissade gott åt Tancreds sammanfattning om vad hans föräldrar gör nu för tiden. Närmare att han noterar att Cecilie kämpar hårt… för att inte slå Alexander i Schack mer än en gång i veckan.

Men det är inte Cecilies och Alexaders schackpartier som boken kommer handla om. Utan det hela tar avstamp i vad som ser ut att vara ett slumpmässigt möte i skogen mellan Tancred och en flicka vi får veta kallar sig Molly. Det är relativt uppenbart från början att flickan troligtvis heter något annat och vi får under Ursulas middagsbjudning höra brottstycken om en flicka som heter ”Jessica Cross” som flydde sina fosterföräldrar tillsammans med en tjänsteflicka som heter just ”Molly”.

Tancred dröjer sig inte vid att Jessica möjligen skulle använda tjänsteflickans namn: han vet bara att ingen flicka påverkat honom som Molly och ut i skogen det bär av efter maten för att hitta Molly och eventuellt Jessica om de fortfarande har sällskap. Jag är dock redan nu övertygad om att det egentligen var Jessica som Tancred mötte, och att vi i denna bok kommer dukas upp en trevlig historia om varför hon plötsligt flydde/rymde.

I tidigare böcker har det inte varit helt ovanligt att bokens titel varit av metaforisk klang. Så lite förvånar det mig att vi redan i bokens första delmål får veta att inte nog med att vi kommer till ett Spökslott – det är ett riktigt paranormalt sådant med. ”Gamla Askinge” kallar Tancreds nyfunna vän Dieter det, och skall enligt den senare inte längre finnas några spår av.

Det märks också att Tancred närmar sig det nedgångna slottet inte helt vid sina fulla sinnens bruk. För där jag omedelbart skulle ha misstänkt stråtrövare som tagit sin tillflykt i det gamla slottet så går Tancreds tankar genast till Molly (och i förlängningen Jessica). Inte för att någon av oss har rätt – men jag gissade lite bättre än Tancred. Det handlar om ett väsen, Dieter beskriver henne som en av de gamla ägarna av ”Gamla Askinge” och en regelrätt häxa.

Hennes glupande hungriga ögon satt långt ifrån varandra, kindbenen var mycket höga och breda, och den rödmålade munnen såg ut att kunna sluka små ynglingar till frukost. Hon var frapperande skön — och skrämmande som en huggorm.

Jag grottade ned mig i Johan Egerkrans ”Magiska Väsen” och fick där reda på att just Askar (”Askinge”) och Ekar brukar räknas till de mest magiska träden. Och det finns något som kallas Askefroa/Askfru men stämmer inte riktigt in på beskrivningen. Inte heller skogsrå som var ett av de första väsen som slog mig när jag läste kapitlet. Maran ligger nära till hands men stämmer inte heller till 100%. Kanske handlar det bara om en gast/gengångare eller en ande efter en häxa som desperat hänger var i den här världen.

Något i hur Tancred tänker kring vinkaraffen och bägaren ger oss en vinkling om att hans upplevelser påverkas av andra makter. Varför skulle han annars ”tycka sig minnas” att de stått där på skänken? Här kan man ju lämna öppet för att vinet antingen är spetsat eller inte helt naturligt framställt – mycket tyder i alla fall på att han blir drogad på något vis, och om han måste vara ”sovande” så väcker det ju också vissa misstankar kring att kvinnan är en Mara eller liknande.

Kvinnan är kall som is och Tancred känner det ända in i märgen. Och hennes älskogsförsök för honom till den yttersta stranden där den legendariske färjkarlen … ratar honom? Tancred, som är den enda som inte riktigt tagit Isfolkets arv på allvar, inser att det bara is Isfolkets urstarka blod som räddat honom. Och det är givetvis också en av anledningarna till att han hittade spökslottet: hans blod sjunger antagligen om magi – även om han föddes utan gåvan att bruka den.

Skall man nu spekulera om omslaget (det har vi ju gjort de senaste böckerna) så ligger det nära att misstänka att både titeln ”Spökslottet” och det slott som anas på omslaget är det som kallas ”Gamla Askinge” som alltså egentligen inte finns kvar. Det ligger också nära till hands att det är slottsfrun som Tancred möter här i kapitel två som är på omslaget. Det kan också vara Jessica Cross/Molly eller kanske rentutav båda? Jag ser fram emot att få utforska Jessicas bakgrund tillsammans med Tancred och få reda på vad det är som pågår. För vad det än är så tror jag ”gamla askinge” och Jessicas flykt hänger samman. Vad än haggorna på Ursulas middagsbjudning antyder.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Självtäkt @ svenska.se.

Taffel @ svenska.se.

Taffel (instrument) @ sv.wikipedia.org.

Tafflig @ svenska.se.

Nordiska Väsen (Johan Egerkrans) @ boktugg.se.

De Odöda (Johan Egerkrans) @ boktugg.se.

Jag sökte även en del på “Jessica Cross” och “gamla Askinge” utan att hitta något matnyttigt. Troligtvis är det här det här inte något som är baserat på verkliga platser och karaktärer.

Emma till Dagboken

Kära dagbok - det är så man ska börja, eller hur? Jag känner mig lite löjlig att skriva det här eftersom jag aldrig trodde att jag skulle skriva dagbok, men vad kan jag säga. Jag antar att Tatiana Lightwood inspirerade mig. Jag känner att jag borde ge dagboken ett namn dock, något vänligt, så att jag kan skriva ”Kära Clara” eller ”Kära Bruce” istället för Kära Dagbok. Bruce börjar låta bra, faktiskt.

Så, jag tänkte att jag kunde använda den här för att organisera mina tankar. Jag har noterat saker i små skrivblock under hela tiden som Jules och jag reste. (Visste du att det finns många féer som felaktigt har klassificerats som demoniska av Klaven? Så som Curupiras? Många av de gamla bestiarerna behöver verkligen rättas.)

Det känns faktiskt ganska konstigt att vara kvar på en och samma plats efter att ha rest runt över hela jordklotet under nästan ett år. Julian har verkligen kastat sig in i hela det här renoveringsprojektet. Jag tror att det tilltalar hans omtanke för andra och hans målmedvetenhet. Han älskar att arbeta med sina händer (och jag gillar att titta på när han arbetar med sina händer) och klura ut projekt. Ovanpå allt annat så målar han en stor väggmålning i balsalongen. Han låter mig inte komma in för att se den. Han säger att det är en överraskning så jag får leva i spänd väntan, antar jag!

Jag hoppas verkligen att när det här stället är färdigrenoverat att det blir mindre läskigt. Jag skämtade om det i brevet jag skrev till Dru men jag får fortfarande känslan av att saker lurar i varje skugga. Även när jag sätter mitt häxljus på det starkaste ljuset så belyser det bara de konstiga sprickorna i väggarna och de underliga fläckarna på murbruket. Jag kan inte förklara det men det känns som om något hemskt hände här för länge sedan. Det är de kalla kårarna längs ryggraden och på det underliga sättet som glaset i fönstren immar igen utan någon orsak, eller den konstiga kalla fläcken halvvägs uppför trapporna. Jag vill fortfarande sträcka mig efter Cortana men det här är inte den typen av sak som du kan slåss emot. Det är bara en känsla.

Och ibland är det inte där - jag spenderade en helt normal eftermiddag idag med att rota igenom lådor i, vad som brukade vara, köket. Vi bar upp många av dem från källaren (vilken är så full med spindlar att jag från och med nu planerar att kalla den för Spindelstaden. Jag har inte sett så här många spindlar sen Thule. *ryser*)

Vissa av lådorna har fullt normala saker i dem. Det finns några vackra bestick i silver och porslin som tillhörde någon som hette Barbara Pangborn (hon måste ha gift sig med en Lightwood eller Blackthorn). Dyra sänglinnen och dukar med Blackthorns symbol med taggar vävda runt kanterna som en gräns. En stor låda med trasiga leksaker och porslinsdockor märkta ”Grace Blackthorn.” Det fanns en dolk med runor på nedtryckt bland de trasiga dockhuvudena så min gissning är att hon var en liten flicka som precis hade börjat träna. Aw! (Dock är dockhuvudena läskiga.)

Julian kom in när jag var halvvägs genom att packa upp och bestämde sig för att hjälpa till genom att städa av spisgallret i eldstaden. Han blev helt täckt av sot och hostade så jag släpade med honom till den moderna flygeln, drog av honom hans tröja och började tvätta av honom. Och ja, han var barbröstad och smutsig och han tittade på mig med de där vackra blågröna ögonen, och vad kan jag säga?

Jag kastade mig över honom. Vi backade in i sovrummet medan vi kysstes som galna och ramlade ner på sängen, och fick sot överallt på lakanen, och det var värt det. (Och det är alla detaljer du får, Bruce. Sluta fråga.)

Jag kan inte tro att jag någonsin trodde att Jules och jag bara var vänner. Det är nästan som om jag älskade honom så mycket att jag inte kunde se hela bilden, hur stor kärleken var. Jag stod inuti den, och sökte den typen av kärlek utan att inse att jag var omgiven av den. Låter det förståeligt, Bruce? Jag är inte duktig på att skriva så jag är antagligen hemsk på att uttrycka mig om den här typen av sak! Jag vet att jag ofta känner att jag oftare borde säga till Julian att jag älskar honom, men han säger aldrig någonting om det, så jag försöker berätta det för honom på andra sätt än med ord. I sättet hur jag kryper upp emot honom när vi sover, i sättet hur jag kommer upp bakom honom och kramar honom när han koncentrerar sig på någonting (inte när han målar dock, då skulle det vara fläckar på alla canvastavlor!) I sättet - vänta lite. Är det någon som knackar på dörren?

[En timme senare]

Bruce! Du kommer inte tro på det här men Cristina är här! Och Mark och Kieran är med henne! Jag vet inte ens hur Kieran lyckades komma iväg från Faerieland - det var något om att han avlade ett löfte till landet att han skulle vara här för mindre än tre solnedgångar - men jag är så glad över att se dem! Cristina och jag dansade runt som galningar och kramade varandra, och på något sätt lyckades Mark och Kieran att övertala Julian om att vi borde gå ut ikväll och se London. Vi kommer alla att använda kläder från den Supergrooviga Sextiotalet-garderoben och gå till så många pubar som möjligt. Jag längtar, Jules och jag behöver en paus. London, här kommer vi! Var redo för Festande Skuggjägare!*

*Och en kung av Faerie. 

Originaltext: © Cassandra Clare

Svensk översättning: © Patricia S.

1shot, POV Jerome, summer 2021

Det är när en halvtimme passerat utan att Clemence stigit ut ur sitt sovrum som Jerome börjar känna oro. Där fanns perioder när han förväntades vara hos henne när hon vaknade på kvällen, och andra där hon kunde dröja länge innan hon gav sig till känna. Numer, den nuvarande perioden, så tog hon sig ur sängen i sin takt, men det dröjde sällan mer än en kvart innan han såg dörren puttas upp på slänt eller vampyren kom ut.

Han hade tittat till henne tidigare på dagen för att hämta ett par böcker som skulle returneras till sin ägare, och då hade ju Clemence legat orörlig i sin säng. Ingenting borde ha kunnat hända sen dess, men som lugnande tanke var den skör. Gränserna för verklighetens begrängnsningar och regler hade suddats ut om och om igen här i domänen... men om han släppte in tvivel om och om igen så skulle han aldrig klara av att släppa henne ur sikte.

Armbandsuret fick påminna honom igen om tiden som passerat sen hon borde ha vaknat, och han sitter motvilligt kvar på stolen han vinklat mot sovrummets dörr. Han tänker på hur han inte längtat efter att bita på naglarna och röka så mycket som han gjort det senaste året. Yttre tecken på stress hade slipats bort tidigt i hans liv tillsammans med vampyren för att kunna vara en pålitlig tjänare som inte avslöjade oro med yttre markörer. Det var lite lönt om andra vampyrer kunde läsa ens tankar, men för de som inte kunde var det värdefullt. Än mer så inför andra människor.

Skjortkragen har rättats till tre gånger på lika många minuter när han slutligen ställer sig upp. I huvudet har upprättat ett par goda skäl för att gå in och 'störa'. Jakt behövde genomföras, och det inom en nära framtid med tanke på de korta sommarnätterna.

Som förväntat får han inget svar när han inledningsvis knackar på sovrumsdörren och fortsätter således med att öppna och stiga in. Där finns en initial lättnad att se Clemence sitta på sängen till synes oskadad, vilket följs av en gryende oro. Det sista han hade sett henne göra morgonen innan var att skriva ett andra brev till Sam, som sen hade levererats för bara några timmar sen. Där hon nu satt i sängen var hon omringad av omkringströdda ark av brevpapper, tecknade med olika mängd text. Hon satt i full färd med att skriva ytterligare ett dokument med ögonbrynen skarpt rynkade på ett sätt som uteslöt att arken med text var av lättare grad än föregående natts brev. När hon skrev professionellt till andra så var röran alltid med strukturerad, och då såg hon inte heller ut som att hon tävlade mot klockans visare.

Varsamt rör han sig till sängen och slår en blick över pappersarken som ligger spridda, innan han harklar sig varsamt.

" Vi bör åka om vi ska hi - " börjar han men tonen förlorar ljud när han ser henne skaka på huvudet. Något frustrerat och orolig passerar hennes uttryck, och det gör ont i honom när han ser vad som verkar vara rädsla för att ha tappat linjen hon skrev. Hon ser på honom först när han försiktigt sätter sig på sängkanten och lyfter ett av arken.

" Måste skriva klart " säger vampyren utan att lyfta blicken eller släppa pennan.

" Du har redan sänt två brev " säger Jerome till slut efter några ögonblick och fäster henne med blicken " Det är mer än nog."

Han rör sig inte ur fläcken när hans matmor ser upp med en blick som har något jagat och härjat i sig. " Det var inte bra nog skrivet, där finns detaljer kvar och hen måste förstå - "

" Clemence, nej. " avbryter han henne, ansiktet lugnt och oberört medan hjärtat slår lite hårdare. Blicken han får är en av missnöje, men han rör inte en muskel. Det var för hennes bästa, ingen annans. " Tror du inte att hen har fått nog med brev? "

Det skrämmande i att säga emot sin vampyr gör honom inte oberörd av den ansamling av sårade känslor som rasslar igenom den han älskar absolut mest. Han önskar att han kunde säga till henne att hon inte mår bra i det här läget och måste ta avstånd, men tidigare försök hade inte direkt gett ett gott resultat. Det till trots ser han hennes axlar sjunka och hur hon ser oroligt på de avbrutna utkasten omkring sig.

" J-jag lyckas inte med att sätta ihop orden, Jerome, det.. " börjar hon stamma och något vilset kommer över uttrycket. " Det är sista chansen, hen f-får inte tro fel om - "

Försiktigt flyttar han undan några ark när vampyren tystnar, och sätter sig vid henne på sängen. Ser att hennes fingertoppar är fläckade av bläck från pennor som brustit under trycket.

" Inte tro fel om dig?" frågar han slutligen för att hjälpa henne att avsluta meningen, vilket får vampyren att olyckligt skaka på huvudet.

" Om det hade gett något, o-om det hade läkt eller tagit bort redan känt lidande så hade jag målat mig som den mest anskrämliga personen Sam hade sett på denna jord. Men.. allt är så fel och brustet, och jag försöker att vara mer än - " säger hon och gör en gest mot sig själv " - men jag.. får inte ut orden. Allt jag skriver är - "

Även den meningen avslutas inte och hans öga hinner inte uppfatta den övernaturligt snabba rörelsen när hon river sönder ett par av arken i småbitar. Bitarna singlar ner som snöflingor bredvid sängen, och han är snabb att lägga sin arm över hennes för att hejda henne att upprepa handlingen. Fingertopparna söker sig snabbt upp längs insidan av hennes handled och handflata, flätar bekant sina fingrar med hennes som så många gånger innan.

Kanske är det den bekanta gesten som får henne att stanna till, och ännu en gång skär det i honom när han ser hennes huvud sänkas. Manin byts ut mot lågmäld gråt och han kramar hennes hand i sin. Ger henne tid.

" Det kan inte vara förgäves " snyftar hon snart, och han lutar sin tinning mot hennes axel. " Allt ont utan vinst, bara för att sluta såhär. Ansvaret är f-för mycket, jag saknar henne så mycket och d-det minsta jag borde kunna är att skriva ett brev.. Ett fördömt l-litet brev som inte ser ut att vara s-skrivet av ett barn. "

♫ Now I've had the time of my life ♫

Alltså - tycker ni att det varit lite tyst här på sistone? Tänker ni kanske att jag inte har sytt så mycket, att jag tröttnat, haft en paus? Fel, fel, feeeeeel! Det är faktiskt helt tvärt om, jag har sytt jättemycket och känt en inspiration och en syglädje som aldrig förr - MEN - jag har inte fått skriva om det!

Jag har den senaste tiden ägnat mig åt att sy toiller av mönster som kommer att lanseras lagom till mässan i Älvsjö 26-28 oktober. Det är ett svenskt företag som heter Mönsterfabriken vars medarbetare vanligen konstruerar mönster åt konfektionsindustrin (mellan- och toppsegmentet skulle jag kalla deras kunder), men nu gör en satsning åt vårt håll. När jag säger “vårt håll” menar jag hemmasömmerskor som gillar kläder i vävda tyger med snyggt stuk, ganska exakt den sortens kläder som jag älskar! Såna basmönster som sitter kanonfint, som blir dressade bankkläder i den sortens tyger och som blir coola streetwear-plagg om man väljer den sortens tyger. Ja, jag är faktiskt KÄR! Och NEJ, jag är inte sponsrad eller mutad att säga det här. Jag har fått mönster att testa och toilletyger (vit bomullsväv) att sy av, men jag får inte betalt. Det betyder att jag kan fritt ur hjärtat skriva precis vad jag vill - och det gör jag ju också, som vanligt! 

Med detta sagt så kommer här ett par bilder av de toiller jag hittills sytt:

Den första jag fick sätta tänderna i är denna långärmade skjorta. Det är en riktig “skjort-skjorta” - om man slår upp “skjorta” i en ordbok så borde man hitta en bild på denna. 

Den har ett veck i ryggen, den är sydd med ok i två lager, den saknar bystinsnitt och den är lite “cropped” (alltså något kortare än den genomsnittliga köpe-skjortan), den har ärmsprund och manschetter. 

Kragen kommer i två varianter i mönstret, en med rundade ändar och så denna som jag sytt - en klassiska herrskjorta. och som sagt, detta är toiller som inte är tänkta att användas, så jag har inte lagt tid på att sy knappar och knapphål, det behövs ju inte för att man ska se passformen.

Fickan satte jag nedtill på toillen, man kan ju faktiskt sätta den var som helst, en eller två, uppe eller nere. Jag är dock inte förtjust i fickor som sitter just som bröstfickor, i vart fall inte på vita skjortor, oklart varför.

Jag vet inte vad ni har för relation till vita skjortor, eller ens om ni HAR en relation till vita skjortor, men jag har det. En passionerad och varm relation har jag, i det att jag tycker att det är världens bästa bas i garderoben, i en vit skjorta är man liksom alltid välklädd. Det gäller oavsett om man ska på bankmöte och har kjol och klackar till eller om man kavlar upp ärmarna och har den till jeans. Alltid välklädd. 

Naturligtvis ska man sy upp den här skjortan i alla möjliga färger förutom vitt, gå all in på mönstrat också för all del, modellen är helt enkelt världens bästa. Se mönstret som en vit kanvas som du kan måla dina skjortdrömmar på ! (Och nä, jag är fortfarande inte sponsrad!) Jag skulle inte sy den i något annat än linne eller bomull, jag tror att viskos blir för sladdrigt för kragen, men med bomull och lin i åtanke så finns ju oändliga möjligheter, inte sant?  

Nästa skjorta/blus jag fick möjlighet att testa är denna kortärmade “bussarong”-liknande. Här kan man också notera att första skjortan var pre-semester, medan denna var mitt-i-semester, det ser man på min färg...  Även den här skjortan har ett veck mitt bak och ett ok, men sen upphör likheterna. Nederkanten är lätt kurvad och den är inte lika “boxig” i modellen som långärmsskjortan. 

Jag gillar hur urringningen är konstruerad som ett slags linning liksom - jag har inte sett det hos någon annan - och det ger i mitt tycke en väldigt klädsam urringning. Ska jag säga något på minussidan så är det väl att den andas lite, lite sjukhusskjorta, men det tror jag beror på den vita bomullstoillen. Sy den i en annan färg, i ett mönstrat tyg, bomull, linne, viskos funkar kanon här, så kan man sluta tänka “Doktorn kan komma” sen.   

Även det här mönstret har ju en passform, en skärning som för mig signalerar att det varit duktiga konstruktörer i farten. Ni vet känslan när man tar på sig en klänning från Filippa K, en skjorta från Hope, en tröja från Cos? Eller ett par byxor från... Nä vänta? Jag har nästan aldrig tagit på mig ett par byxor och känt den där lyckan i “där satt de”! Därför var det ju med största spänning jag satte saxen i det vita toilletyget för att sy de chinos som var mitt tredje plagg från Mönsterfabriken.

Och där - där tror jag fan att den satt!!! Alltså ni som följt mig vet ju hur jag kämpat med att få till mina egna byxor med lite stuk och häng, det mönstret jag själv ritat (om). De är OK de byxor jag sytt av det mönstret, men det fattas något i konstruktionen, det är något som gör att de är lite “strama i skrevet” och inte sitter så bra just där. Men vaffan jag är ju jurist och IT-analytiker, inte mönsterkonstruktör, så resultatet var väl bra för att vara hobby-proffs?

De här byxorna däremot, de är konstruerade av proffs-proffs och jag vill sy ett par svarta, ett par blå, ett par mönstrade och ett par i ull... Linne blir fint till våren och... och... och... och nä - fortfarande inte sponsrad, bara förälskad!

29 December 2019 Söndag

00:09 Wow. Jag har inte ens tänkt på det men HERREGUD vad jag har skrivit och arbetat i December. 04:09 Jag fullkomligt älskar Filip Johnsson. Han bakom Jelly Crystal. Jag vaknade nu mitt natten, med hans låt, Snake in The Grass, i huvudet och var därmed tvungen att lyssna på den. Hans röst är otrolig och musiken är så otroligt bra på alla sätt. 04:11 Juste. Alla människor som jag säger till att jag börjat sjunga, ger mig komplimanger för min röst. So to speak. ”Jag har hört dig sjunga”, den meningen är så sjuk. Senast sa Daniel det och han sa att han föredrar min röst framför de där bearbetade rösterna som gör att folk låter likadant. Komplimangerna börjar bita i mig. 04:19 Vill bo kvar i Stockholm för att hänga med alla dessa människor som jag inte känner. 04:26 Alla känner verkligen varandra här. Jag vet om vilka folk är, men upplever att jag inte känner någon. Kanske borde jag komma hit oftare och lära känna folk. 04:30 Jag kanske borde lägga på en akt om att vara hårdhudad. 04:33 Jag kanske ska sluta springa. 04:34 Fick höra ”Skillsmässobaren” för första gången i fredags, otrolig ändå. 04:35 Jag måste hitta ett alternativt boende för när jag är Stockholm. 04:36 Varför vill folk inte träffa mig? Vad har jag gjort för fel? 04:37 Imorgon. Idag. Jag måste träffa någon idag. Ska träffa Linnea och Andreas lite snabbt i City. Sedan igen på kvällen. Linnea ska nämligen till Japan i sex månader. 04:39 VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA ENSAM?! VARFÖR KAN JAG INGENTING. Daniel sa något bra om att i skolan ska man göra sådant som man annars inte gör, för att lära sig. Det var bra sagt. Han sa också åt mig att nyttja alla verkstäder, möjligheter så mycket som möjligt. Jag skall skärpa mig till våren. Det sociala ska nog få backa lite nu när jag kommer tillbaka. Jag måste bygga upp en plan. Olika deadlines. Jag måste för fan göra allt jag vill göra. Allt jag säger att jag skall göra. Vill inte att det ska vara massa snack. 04:42 Vill också vara med och pitcha något någon gång. Eller egentligen inte. Eller kanske. Men det jag menar är att jag vill hjälpa någon, typ Daniel, att komma på en pitch. En idé till en video. Sedan vill jag även hjälpa till bakom scen. Se hur det är. Kanske är det någonting att jobba med.Jag bill prova på yrkesroller som intresserar mig. Vara i sammanhang som inspirerar mig. Det kanske är det jag ska försöka göra i sommar. Assistera folk. Jag kan inte gömma mig mer. Jag kan inte gömma mig i en liten stad eller på landet. Jag är tjugofem, tjugosex då. Jag beter mig som om jag ska gå i pension och inte någon förtidspension. Jag måste leva mer. Jag måste sluta vara så jävla tråkig. När ska jag ta plats? När ska jag synas? När finns jag till? Jag försöker slita mig loss från allt som varit jag. När ska jag bara börja vara? När ska jag tillåta mig själv att vara mig i alla lägen. När ska jag sluta lägga värderingar i vad andra skulle tänkas tycka om mig. När skall jag sluta bry mig. Nu? Är nu ett bra läge? Nu som idag. Sker. En skiftning nu? Nu som i den 29e December 2019. Är det nu jag går in och går ut som mig själv? Är det nu jag stoltserar med den jag är? Är det nu jag blir självsäker? Låt mig säga ja. 04:54 Jag är Louise Eklund. 12:10 Sov till nu. Glömde bort att jag skulle träffa Linnea och Andreas. Så pinsamt!! 13:07 Känner för att gå på den där gudstjänsten med Erland och Jacob nu. Börjar om fyra timmar. Vilken kyrka? 14:35 Jag är så jävla taggad på nästa år och nästa år börjar om typ tre dagar? Jag är i chock! Daniel sa att han har en del vänner i New York, det verkar vara vanligt. Han sa att han kan matcha upp mig med dem om jag känner mig ensam, för ensam sa han att jag skulle känna mig. Alla är så upptagna i sitt. 15:14 Frågade Emon nu i nyc om han har tid att träffas. Egentligen undrar jag om han har en nyårsfest som jag kan crusha. Insåg idag att jag kommer sitta själv på någon jävla restaurang på självaste nyårsafton. Så himla speciellt. Det är väl en dag att inte vara ensam på. Tror dock att om jag sitter på ett nice ställe och sitter och käkar i typ baren och har en anteckningsbok och skissblock. Så är det lugnt. Det är USA för fan. Klart att jag kommer att hitta någon att prata med. Har ett ställe i tankarna som heter Velo, restaurang Velo eller något, som är en Jazz vegan restaurang. En timmas promenad från Sofias hem. 15:22 Han gör så otroligt bra, häftiga fotokollage. 22:31 Jag har haft en otrolig dag. Skiljdes åt från Linnea, Andreas och Greta nu. Linnea ska till Japan i sex månader. Greta till Uganda i två. Jag till New York i en vecka. 22:38 Martin såg mitt meddelande just då jag tänkte skriva till Jacko. 22:39 Han spelar spel. Jag frågade om jag kan joima. ”Kan jag joina?”. Det beror nog helt på sällskapet. Spelsällskapet. Han har sett men inget svar. Svar. INGET SVAR. 22:39 Jag drack champagne till middag. Flera glas med familjen. Sedan en espresso martini på Tjoget. En sur öl efter det och nu en fuluöl. Eller så full är den inte. Brooklyn lager. Men den är på tapp. Har jag tappat det? Vill verkligen inte hem än. Åker jag hem innebär det att den här dagen är över och då har jag bara en dag kvar i Stockholm och sedan är det ett nytt år och vips.. Livet är förändrat. 22:41 Jag tänker att det är viktigt vilka som hör av sig till mig. Denna helg. Jag borde värdesätta dem mer. Mer. MER. Malin. Martin. Daniel.  Och Jacko tillslut. 22:42 Folk är så jävla unga här, relaterat till Tjoget. Jag vill skriva en bok. Äsh. Martin har börjat skriva men har avbrutit sig. Jag skriver till Jacko. Han lär ändå inte svara. 22:43 Jag skrev till J. Jay. Hm Jag undrar om han har svarat? Emon. Låt mig kolla. 22:44 Han hart svarat. Vad har han skrivit? 22:45 ”Of course I remember”. Han har precis landat i London. 22:46 Oj, han är online nu. Svarade direkt. Sånt är så jobbigt. 22:47 Jag tar Martins icke besvarande som ett nej. Not tonight. 22:49 Samtalet dog ut snabbare än hans svar. 22:51 Så jävla irriterande att inte ha en mobil. Det går ju inte att nå folk. 22:52 ”Jag skulle hellre vara hemlös än att bo på Södermalm”, Var det precis någon som sa så? 22:53 Jag får väl ge folk en kvart att svara. 22:53 Eller juste fan. Baren stänger. 22:54 Skrev till Daniel. 22:55 Jag har en halv öl att häva i mig på fem minuter. Börjar redan sluddra med synen. Går till Tjoget och sätter mig vid den snygga bartendern om ingen svarar i tid. 22:56 De har öppet till ett. 22:56,5 Daniel är online. Svarar. Helt slut. Skrev han. Hade varit nice. Skrev han. Han var ute och dansade igår. Skrev han. 22:57 Fortfarande en halv öl och då har jag druckit. Jag dricker långsamt. Ölen. Jag har tre minuter på mig och han skriver. 22:58 Femtioåtta. Jag sätter mig på Tjoget och skrivar en roman. 22:59 Femtionio. Det känns som om ölen växer med tiden. Varför vill inte Martin se mig. Är han på dejt? Är han med sin familj? Det är sista söndagen på året. 23:01  ”Nu stänger vi här” säger servitrisen på Skånska. skånska. SKÅNSKA. 23:01 Mina värsta personer. Är personer som är mellan 18-20. Plus Tonåringar. Hela tonåren avskyr jag. 23:02 Folk som går till kluster. 23:02 Är jag en odräglig alkis? Eller kanske dräglig? Jag är fan en dräglig alkis. 23:03 De har stängt och jag har en tredjedel kvar av ölen. 23:03,5 Jag ska till tjoget. De stänger ett och jag har inget bättre för mig. Ska hem och skapa med Lovisa dock. Men de kan vänta. Jag vill skriva en bok och ta farväl av denna söndag som inte är advent. 23:05 Glasblåsning är så jävla häftigt. Har det inte gått mer än två  minuter. Jag hade gissat på tio. 23:07 Skrev till Martin. Hoppas du har kuuuuuuuul! Är jag full eller? Samt att jag tog det som ett nej. Jag är full. 23:08 Jag är så taggad på New York, Jag ser inget annat. Det kommer bli så bra!!! 23:08 Bartendern såg ut att inte ha en så bra dag. Jag måste gå och lätta upp den.. Hej då! Godnatt! Nye!

03:26|| Somnade i soffan runt åtta på kvällen och vaknade exakt vid midnatt. Haha. Livet med fucked up dygnsrytm fortsätter... Inga konstigheter egentligen. . 💯Redigerar bilder på mobilen och drömmer mig bort. Tittar på foton från resor, kompisar och rave. Förut kunde jag dansa i flera timmar i sträck. Nu tror jag inte att jag orkar mer än några minuter. Är så otränad alltså. Men att dansa är träning och när man väl får göra det igen, så kommer jag att röra på mig mer. Lägger upp en massa bilder i albumet från gamla rave. Ser det inte härligt ut? Åh vad jag saknar! . 🤔Funderar en hel del på mitt nästa projekt. Vill få igång en verksamhet av något slag. Har varit inne på e-handel (dropshipping) men även sälja tjänster (fotografi, konsult, marknadsföring), samt att sälja fotokonst. Tycker att jag inte är tillräckligt bra ännu egentligen för att sälja mina egna verk eller tjänster just nu, men man måste ju starta någonstans. Göra en hemsida och sätta upp en grund till exempel. Har jag byggt en grund att stå på, så kan jag ju fortsätta utveckla mig själv vid sidan om liksom. Att göra allt samtidigt blir lätt för mycket och då vet vi hur det brukar sluta för mig... Jag gör ingenting istället. Nej, drömmen att vara min egen chef någon dag är verkligen stor. Och att jobba mer åt det konstnärliga hållet. Har börjat titta på olika sidor som är bra för att göra hemsidor med, men även börjat läsa på om dropshipping osv. . 🎬En annan stor dröm, som är realistisk, är att hålla på med film. Att skriva, producera och regissera. Skapa film från början till slut. Att få berätta historier på något sätt (genom text, konst, film, bilder) är något jag alltid varit intresserad av. Men det är svårt att försörja sig på det. Funderar starkt på att plugga vidare inom film iaf, efter denna utbildning. Har jag råd så är det bara att köra på liksom. ..... Testade orddelen på högskoleprovet nyss. Har aldrig fått så många rätt förut! Hade tre fel. Borde ha haft alla rätt denna gång, så det kändes väldigt enkelt. Tycker dock att svarsalternativen var lite luriga på de felen jag hade. Kanske borde göra högskoleprovet igen? Tjarrå! ..... #gaystagram #instagay #rave #openair #trance #techno (på/i Stockholm, Sweden) https://www.instagram.com/p/CMdqJ-MJ8uo/?igshid=1po4iv3kajkyn

Jag tänker på det här med ”demokrati” och vad som ses som acceptabla former för engagemang. I samband med Black Lives Matter har man sett många människor ha åsikter om hur saker och ting borde göras EGENTLIGEN. Vissa tycker till exempel att man ska skriva under namninsamlingar hellre än att demonstrera. Problemet är att en namninsamling sätter exakt noll press på någon att förändra någonting – det kan vara ett KOMPLEMENT, någonting som ger tyngd åt en rörelse och förklarar en avsikt, men det kan inte vara en central form för engagemang av den enkla anledningen att det inte utsätter makten för något som helst hot. Att människor samlas på gatan däremot är kraftfullt; det visar på kollektiv styrka, på en förmåga och vilja att faktiskt agera. Sådant får makthavare att lyssna, vilket ju faktiskt också har hänt i USA där det fattats beslut om att poliser lättare ska kunna åtalas, om att sluta pumpa in pengar i polisväsendet och istället investera i skola, socialt arbete osv. Kamp lönar sig! Jag kan lova att detta inte hade skett om demonstranterna suttit hemma och skrivit på namninsamlingar istället. En annan sak folk tycker om att säga är att man ska rösta rätt personer till makten istället. Det här tycker jag är en så himla märklig syn på vad demokrati är – som om det var någonting man utövade bara en gång vart fjärde år. Ungefär som om inte politiska partier påverkas av vad som sker i samhället resten av alla årets dagar, ungefär som att inte politiska beslut fattas utifrån vad som sker i samhället just nu, ungefär som om inte politiska partier anpassar sina partiprogram efter de frågor som är aktuella. Att hänvisa till att rösta som någon slags universallösning är bara lathet, en ursäkt för att resten av alla dagar inte engagera sig. Jag förstår inte hur man är funtad om man tänker sig att lösningen på det här samhällets problem ska finnas i de institutioner som är skapade av och för det här samhället. Jag förstår inte hur man kan betrakta sig själv som medveten och samtidigt säga till människor som kräver sin rätt att de borde göra det inom ramarna för samma institutioner som förtrycker och exkluderar dem. https://www.instagram.com/p/CCIYwFah9C-/?igshid=8xy1qcdxxj4s

Rebecca (Kapitel 25–26).

Författare: Daphne du Maurier.

I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål (fram till och med kapitel 26). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Med bara ett kapitel kvar så börjar nu säcken snöras åt på riktigt, och det var länge sedan som jag upplevde att snaran dras åt med en sådan kirurgisk precision. Det märks att boken är skriven i en annan tid, där effektsökande och klappklapp-klippning mellan scenerna inte behövdes.

Men till veckans kapitel, det är intressant att Favell inte nämnt något om sina misstankar om att Maxim dödat Rebecca. Det är inte så konstigt, hans avsikt var säkert hela tiden utpressning (för att han visste att bevisningen inte håller) och därmed inte sade något till Danvers som med all säkerhet hade velat skipa rättvisa.

Jag såg fru Danvers rikta en skarp blick först på Favell och sen på Maxim, och för första gången gick det upp för mig att hon inte hade vetat något om Favells anklagelse. Äntligen började hon förstå. Det såg jag på hennes ansiktsuttryck. Först såg jag tvivel däri, sedan en blandning av hat och undran och så visshet. ✂ Hon fortsatte att stirra på Maxim. Hon tog inte ögonen från honom.

Det är också uppenbart att tanken aldrig slagit henne att Maxim kanske till slut trillade över gränsen för hur mycket av Rebeccas terror han klarade av.

Överlag så slås jag över hur mycket FdW mognat de senare kapitlen i boken. Borta är de där långa dagdrömmerierna som alla inkluderade skräckscenarion där hon var Rebeccas underlägsne utmanare. Och lite förundras jag över att stackars Jasper fortfarande får vara med att gestalta FdWs förhållande till sin man. Denna gång var det hennes tur att klappa om Maxim som om han var Jasper.

När det börjar dra ihop sig mot besöket hos den Rebeccas före detta doktor slår det mig att Rebecca kanske led av Syfilis eller annan känslig sjukdom. Och det rimmar ju också väl med att hon inte använde sitt eget namn utan Danvers när hon sökte. Dock så talar doktorn om en svulst (som jag tolkar som Cancer) och hur den vuxit till den grad att det inte var lönt att operera utan Rebecca var högst 4 månader från artificiell koma.

Med andra ord: hela showen hon spelar upp i båthuset för Maxim (doktorn nämner till och med att hon inte kunde få barn) var just det: en show ämnad att sluta just där den slutade: med hennes egen död. Rebecca har ju (Danvers bekräftar Maxims bild av henne på ett par ställen) psykotiska drag. Så jag är säker på att hon ville sluta sina dagar som hon levde dem: genom psykisk misshandel.

Sedan måste man imponeras över vilken idiot Favell är, han kommer i princip objuden in till en främmande människas hus och dömer den personen helt efter tillgången på sprit?

Jag trodde Favell skulle säga något, men doktor Baker hade gått innan han hunnit yttra sig. – Det tycks vara en bra karl, sade överste Julyan. – Varför bjöd han inte på en whisky? sade Favell. Han har den inlåst förstås. Jag tycker inte han är något vidare. Jag tror inte han kommer att kunna hjälpa oss.

 Museum 0488. Det är ett jäkla konstigt sätt att skriva ett telefonnummer. Jag kan bara tänka mig att det är en form av kod för att göra det svårare för obehöriga att förstå vad som avses. Men i det här fallet så knäckte man ju det hela relativt enkelt.

En annan sak som jag reagerar på är att Doktorn har journalerna kvar hemma i sin bostad. Jag fick uttrycket att han slutat praktisera men att praktiken fortfarande var öppen… Så borde inte journalerna varit kvar på praktiken? När jag går tillbaka och läser om stycket inser jag att det är väldigt luddigt skrivet.

– Det var en nattportvakt i ett hus i Bloomsbury, sade han. Det bor inga människor där, våningen används på dagarna till mottagningslokal för en läkare. Det ser ut som om Baker har slutat praktisera och flyttat därifrån för ett halvt år sen. 

Men nog ser det ut som om nattvakten säger att praktiken fortfarande är öppen? Annars hade han väl sagt ”har använts”?

Det slår mig också att polisen borde kunna fått tillgång till journalen utan Maxim om man öppnat en formell mordutredning på Rebecca. Det faktum att det hela sker så informellt tyder på att överste Julyan inte på allvar misstänker mord. Han vill bara täppa till truten på Favell.

Frågan är om de här små sakerna i ”utredningen” som man stöter på är en produkt av författarinnans bristande kunskaper eller om jag helt enkelt sett för mycket crime-serier av senare snitt. Eller kanske var det inte mer noga än så här, där det inte spelade någon roll om journalen skickades till polisen eller den mordanklagade maken?

Vi börjar skymta huset vid horisonten, vi börjar känna av röken, men kanske kommer vi aldrig få reda på exakt varför Danvers trillade över gränsen och brände ned Manderley. Kanske var det bara en tidsfråga, kanske hade Danvers bara väntat på den droppe som fick bägaren att rinna över. Kanske var den droppen att Rebecca visste/misstänkte att hon var dödligt sjuk och aldrig sade något till den enda som hon ”berättade allt för”. Och kanske att hon valde att lämna livet utan att ens säga adjö. Och framför allt: att Rebecca var långt ifrån oersättlig, varken för Maxim eller Manderley.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Dagny Henschen @ Svenskt Översättarlexikon.