#läsecirkel | Explore Tumblr Posts and Blogs

whitewaterpaper · 7 months

Text

ME01: “De Vandrande Städerna”.

Originaltitel: Mortal Engines. Serie: Mortal Engines #01 (Mortal Engines Quartet #01). Författare: Philip Reeve. Översättare: Lena Karlin. Publicerad: 2001 (på svenska 2018). Medium: eBok/B. Wahlströms.

Lästes ihop med @kulturdasset i vår läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 01–05).

En av de frågor som ploppar upp under första delmålet är frågan: ”varför designade Nicholas Quirke den första rörliga staden?”; jag minns inte om vi får något svar på den frågan längre fram. Faktum är att jag slås av hur lite jag minns av den här filmen – kanske är det ett tecken på att det är dags att se om den?

Vi kastas hur som haver in i den actionfyllda hetluften direkt, genom att Natsworthy smiter i väg för att se infångandet/slukandet av den lilla gruvstaden Salthook. Hur fungerar en rörlig gruvstad? Och snabbt får vi möta de figurer som kommer att bli centrala: Valentine, Katherine och Hester. Och vi får genom de två sistnämnda reda på att det är något skumt i görningen både med Medusa och vad det är (minns inte alls faktiskt utöver fragmentariska detaljer) men också varför Valentine behöver hålla Hester Shaw och hennes bakgrund hemlig. Jag vill också minna satt det är något med Kathrines bakgrund som är viktig … men minns inte vad.

En bra start, och jag flög igenom de 5 kapitlen (jag hann givetvis glömma det under veckan och planerade för 2x2-kapitels sittning). Vilken bonus och få läsa ett extra kapitel.

Delmål 2 (Kapitel 06–09).

Hester ger en första inblick i vad de rörliga städerna föddes ur, jordbävningar och vulkaner låter som något som en mer flyttbar bosättning skulle ha lättare att överleva. Intressant att Crome och Valentine (utgår från att de jobbar ihop) arbetar så hårt med att motbevisa att de rörliga städerna spelat ut sin roll. Och föga förvånande så hänger Hesters föräldrar (iaf hennes Mamma) ihop med det mystiska vapnet Medusa och Valentine.

Det här med Jägarna (aka Återupplivade människor, som pyser ånga. Någon form av robotar/cyborgs?)

Givetvis måste den kvinnliga piloten som Valentine pratat om för Kate varit Hesters mamma?

Och resan till Handelspunkten var lite som ”dit och hem igen” efter att Speedwells borgmästare tagit Tom och Hester till fånga för att sälja dem som slavar när de kommer fram. Att Tom och Hester nu lär sig samarbeta och att den senare alltmer öppnar ögonen på Tom är viktigt. Någonstans har jag en misstanke (eller ett minnesfragment) att Toms föräldrar hänger ihop med Medusa de också på något sätt, och att de avpolletterades liksom Hesters mamma.

Inser igen: åh vad lite jag minns av filmen, men jag såg den 31 maj 2020 så det är kanske inte så konstigt. Bra nu när jag läser boken, men det blir till att se om filmen sedan, helt klart.

Delmål 3 (Kapitel 10–13).

Det är givetvis något som är fel med London, hemlighetsmakeriet Borgmästaren och Valentine pysslar med men också den personkult som verkar finnas runt den sistnämnda. Det blir nästan lite obehagligt när Valentine beger sig åstad och det är rena folkfesten kring det. Tom och Hesters räddare i nöden har dock koll på vem Valentine egentligen är, och även om det ser tufft ut nu hoppas jag att hon inte avpolletterats redan.

Intressant sidospår med Hester och jägaren ”Törnskatan”. Av någon anledning ”hörde” jag honom i en kallt skrapande röst som om den kom från en gammal sliten, billig vinylskiva som sett ett och annat.

Delmål 4 (Kapitel 14–17).

Katherine börjar på egen hand gräva i attentatet mot sin far, framför allt vill hon veta vad som verkligen hände och vem Hester är. Undrar om hon är redo för den eventuella sanningen hon kommer finna? Få lär vara beredda på att öppet säga sanningen. Ingenjörslärlingen Pod gör det sannerligen inte. Situationen nere vid latrintankarna lär dock vara en ögonöppnare i sig. Klart är att Katherine om inte annat har höga ideal.

Hester och Tom lär ha hamnat på en Piratstad efter att slutligen undkommit törnskatan (undrar om det verkligen slutar här – jägarna är ju som sagt svåra att ta kål på) men det är en piratstad med ambitioner. Undrar om Tom kommer uträtta några större under på Turnbridge Wheels?

En sak är säker – det kommer verkligen fram i boken hur bisarr den här världen är. Till och med om man jämför med andra post-apokalyptiska världar jag stött på.

Delmål 5 (Kapitel 18–21).

Katherine får sig ett uppvaknande och får sig en släng av ”växa upp fort”-syndromet. Det där med ”utlänning till dotter” stärker vad jag minns från filmen att Katherine inte är Valentines biologiska dotter. Jag har för mig att hennes härstamning är rätt viktig… När hon smyger sig in på ingenjörsmötet får hon sig ytterligare ett par sanningar till livs. Hon är fortfarande övertygad om att Valentine är en god person och att han blir lurad av Crome.

”Äsch, Valentine är borgmästarens handgångne man”, sade någon annan. ”Låt er inte luras av historikermärket. Han är lojal som en hund, så länge vi ger honom ordentligt med pengar och han kan låtsas att hans utlänning till dotter är en fin dam från High London.” (Kapitel 21)

Jag är inte så säker. Jag är heller inte övertygad om att idén att återuppliva gamla massförstörelsevapen är en fantastisk idé. Var inte det en av anledningarna att man hamnade där man är ”idag”?

Ohh. Vi korsar vägarna med Airhaven igen, och får höra mer om rebellerna som tycker att de rullande städerna spelat ut sin roll (de har nog inte fel) och vår gamla bekanta Fang skall vara en spion för dem. Spännande. Jag ser det inte som lika konstigt som Tom gör att Hester både anade att Fang var en spion eller är positiv till rörelsen. Hon växte ju trots allt upp som ”mossing”.

Spännande med en amfibiestad som klarar sig både på land och till vatten, även om det blir ett snabbt abrupt slut för Turnbridge Wheels. Peavey gråter över opportunisterna som slaktar den sjunkande staden som om han själv inte är en pirat som lämnade sina barn att dö i staden. Han gör sorti ur historien som piratkaptener som fått besättningen emot sig brukar göra, och det är bara Törnskatans uppdykande som hindrar Tom och Hester att gå samma väg. Spännande.

Delmål 6 (Kapitel 22–25).

Så Törnskatan vill göra Hester till en jägare – och hon tycker det är en bra idé? Tom verkar få henne på bättre tankar iaf, gott så då han också var den som ändade Törnskatan. Törnskatan som f.ö. fick ett väldigt fint slut med att återfå sin gamla identitet innan denne dog. Tom blir mer och mer fäst vid Hester vilket kanske är bra…

…då Katherine verkar falla pladask för ingenjörslärlingen Bevis som gömmer sig på museet. Det är intressant att Londonborna är så segerrusiga att de inte ser det horribla i vapnet de hurrar över. Undrar om hon börjar få grepp om vem hennes pappa är ännu?

Delmål 7 (Kapitel 26–29).

Undrar om MEDUSA är en förkortning för något… Med tanke på att det stavas ut med versaler?

Det sjunde delmålet blir en bergochdalbana för stackars Tom, han ryker ihop med Fang när hon vill sabotera London. Men kommer på bättre tankar och vill inte att han heller inte vill att Batmunkh Gompa skall förstöras. Och knappt hinner han sluta fred med dessa stridande känslor att skydda båda städerna innan Valentine dyker upp. Och nu verkar han helt och hållet vara motståndsman, och insett att London måste skyddas från Crome och Valentine.

Katherine lägger pusslet och inser att Hester kanske inte var utan legitima själ att vilja döda Valentine.

Trist att mista Anna Fang redan här. Skall bli spännande att se hur det går för Tom och Hester nu – och om Katherine kommer hjälpa dem för att rädda London undan sig själv.

Delmål 8 (Kapitel 30–33).

Kate går mycket riktigt igenom en liten kris när Valentine kommer hem, hon väljer iaf att konfrontera honom. Han tar till skuldkortet och skyller givetvis på henne – eller snarare att han ville ge henne en bättre framtid. (Vilket hon i realiteten haft). Här ser vi att det finns de som ser en stor skillnad på att äta en stad (dvs att delvis inkorporera den i sin egen) och utplåna en annan stad totalt. Men merparten av Londonborna verkar för segerrusiga för att inse skillnaden kanske.

Det mesta av det intressanta sker kanske inne på museet, Melliphant har som en lydig hund skvallrat för Crome och nu står ingenjörerna tillsammans med de nya jägarna för dörren. Lite småkul scen där historikerna (de flesta av dem) står upp för vad som är rätt.

På något sätt är det en fin scen när Tom får återse sitt London igen, och inse att det är (precis som alla andra städer) en rätt fel tingest. Och han har kanske sett lite för mycket, upplevt alternativ, för att riktigt se det som hemma.

Och nu är Hester Shaw åter på däck med siktet inställt mot Valentine. Samtidigt som Kate och Bevis rör sig uppåt längs kattgången för att förstöra Medusa. Upplösningen nalkar sig.

Delmål 9 (Kapitel 34–37).

En fartfylld upplösning utan att action-delen har för mycket utrymme. London brinner bokstavligen när Tom’s ”Jenny Hanniver” möter Valentines ”13th Floor Elevator” där Tom mot alla odds segrar. Valentine är dock inte ombord utan släpas med Crome till Medusa för att aptera den till att spränga försvarsmuren. Och det är här vi för första gången kanske inser exakt hur knäpp mannen är och vilken hybris han utvecklat:

”När vi har slukat den sista kringströvande staden och raserat det sista bofasta samhället ska vi börja gräva. Vi ska bygga enorma motorer som drivs av hettan i jordens innanmäte och styra vår planet ur sin bana. Vi ska sluka Mars, Venus och asteroiderna. Vi ska sluka själva solen och färdas vidare genom universum. (Kapitel 34).

Det är ju så dags för Valentine att ”inse sanningen nu”. En ödets ironi att Katherine förlorar sin Bevis Pod när hennes fars skepp kraschar över London. Det är lite väntat att det inte stoppar Katherine däremot, som sätter kosan mot Medusa och alla intentioner att stoppa den.

Katherine ställer sig mellan Valentine och Hester och tar sålunda ett dödande svärdshugg ämnat för den senare. Hon tar Medusa med sig i fallet – det här är ju nackdelen med att pyssla med saker man egentligen inte begriper sig på: det kan leda till en oåterkallelig katastrof.

Boken slutar med Crome som går under när Medusa förgör sig själv, och Valentine blir kvar på taket när Katherine dött. Hester och Tom lämnar ensamma staden i luftskeppet Jenny Hanniver. Och mycket tyder på att de kommer leva längs fågelvägarna nu.

Sammanfattning.

En riktigt bra bok som blandar steampunk och dystopi på ett föredömligt sätt. Här och där ser man tecken på att boken är ämnad för en yngre målgrupp men annars är den genomgående en bra läsning även om man passerat övre gränsen för denna grupp. Jag tycker fortfarande att världen som målas upp med städer som rullande monster är en bisarr sådan, och det kommer verkligen fram i boken just hur absurd och snedvriden den är. Och jag hade gärna sett boken fördjupa sig lite i vad Crome egentligen har emot bofasta (mer än en obestämbar avundsjuka). Jag mindes väldigt begränsat av filmen, och släppte det mesta under läsningens gång – jag ser nu fram emot att se om filmen. Och kanske framöver läsa de resterande tre delarna i serien.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Boken @ Libris.

13 notes · View notes

armandocorrea · 7 years

Photo

Sweden! Are you ready for #TheGermanGirl ?#Repost @louisebackelinforlag ・・・ Det är viktigt att ge ut viktiga böcker! Gå in på www.boktugg.se och läs om Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. #boktips #lästips #läsecirkel #dentyskaflickan #armandolucascorrea #thegermangirl

#repost #dentyskaflickan #thegermangirl #läsecirkel #boktips #lästips #armandolucascorrea

0 notes

lansbibliotek · 6 years

Link

Vad är egentligen en metod?

I Regionbibliotekets verksamhetsplan har det i många år stått att vi ska ägna oss åt metodutveckling för att stödja biblioteken i länet och därmed främja kvalitet. Det har vi också gjort. Men det som skavt i oss ett tag är vad en metod egentligen är. Hur vet vi att det är just en metod vi utarbetat eller använt oss av? Kanske har vi bara arbetat metodiskt?

För att kunna avgöra om det är en metod vi har att göra med behöver vi se till hur en metod skapas och vad den används för. När vi talar om metoder inom biblioteksvärlden syftar de ofta till att utveckla verksamheten på ett eller annat sätt. Cecilia Gärdén, tidigare verksam vid Bibliotekshögskolan i Borås men nu konsulent vid Kultur i Väst, menar att verksamhetsutvecklande metoder inbegriper tre typer:

Datainsamlingsmetoder: till exempel medborgardialog, observationer, enkäter, fokusgrupper

Kompetensutvecklande metoder: till exempel tidskriftsklubb, tvinning, kollegiala observationer, taxonomiutveckling, aktionsforskning

Arbetsmetoder: till exempel referenssamtal, handledning, bokprat, läsecirkel, uppsökande verksamheter, filmade boktips

De kompetensutvecklande metoderna tillsammans med datainsamlingsmetoder möjliggör utvecklingen av arbetsmetoder. Ofta är det lätt hänt att en hoppar över användandet av datainsamlingsmetoder och kompetensutvecklande metoder och går direkt till att utarbeta arbetsmetoder. Men hur ska vi kunna utveckla verksamheten om vi inte vet vad vi gör (datainsamlingsmetoder) samt varför och hur vi kan göra något (kompetensutvecklande metoder)? En vanlig förklaring till att vi inte arbetar så mycket med de två sistnämnda metodspåren är bristen på resurser. Med detta nummer av Länsnytt vill vi på Regionbiblioteket visa att metoder kan se väldigt olika ut och att det ofta går att välja en metod som passar de egna förutsättningarna. På Regionbiblioteket arbetar vi också med att underlätta metodarbetet för länets bibliotek genom att bland annat bidra med dataunderlag och kompetensutveckling.

Vad kännetecknar då en metod såsom vi på Regionbiblioteket ser det? Utifrån exemplen i detta nummer tycker vi oss finna en röd tråd. Metoder ska vara förhållandevis enkla och kunna grundas i praktiken och praktikern. De ska vara stöd i de processer som rör sig fram och tillbaka genom bibliotekets verksamhet.

I numret du nu håller i din hand lyfter vi några av de metoder Regionbiblioteket själva arbetat med de senaste åren och några av de metoder länets bibliotek använder sig av. Nedan återfinns en kort sammanfattning av de metoder som vi uppmärksammar. Vi hoppas att vi med detta nummer kan inspirera till att arbeta vidare på ett metodiskt sätt med metoder på folkbiblioteken, för att ständigt förbättra verksamheten både för medarbetare och för användare.

Lovisa Furendal Berndt Regionbibliotek Stockholm

Detta är en artikel publicerad även i Länsnytt nr 3-4 2017.

via Regionbibliotek Stockholm

0 notes

flygbok · 6 years

Photo

Äntligen lite vårbilder i flödet på sociala medier. Men hur har det med lässuget? Önskar du läsa, men inte har plats eller vill köpa nya böcker? Gå med i vår bokklubb och låna fritt från årets läsecirkel t.om. 31 augusti 2018. #läslustan #läsecirkel #bokklubb #lånaochläs #låna&läs (på/i Flygstadens Bokhandel)

#bokklubb #lånaochläs #låna #läslustan #läsecirkel

0 notes

whitewaterpaper · 11 months

Text

SL04: “Slaget om Skandia”.

Originaltitel: Oakleaf Bearers / The Battle for Skandia[1]. Serie: Spejarens lärling #4 (Ranger's Apprentice #4). Författare: John Flanagan. Översättare: Ingmar Wennerberg. Publicerad: 2006 (på svenska 2008). Medium: eBok/B. Wahlströms.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 01–04).

Ett första delmål som ger sig av med en rivstart, våren är på G i Skandia och saker och ting börjar röra på sig. Innan första kapitlet är slut har vi fått osss en uppdatering av Wills sinnesstämning och Evanlyn har hunnit gått att bli kidnappad. Det senare troligtvis av samme ryttare som Evanlyn såg/mötte i slutet av förra boken. Lite nyfiken blir man på vem det är och om denne hållit koll på Evanlyn/Will hela vintern?

Andra kapitlet som kickar av Halt och Horace del av intrigen är kul med relativt poänglöst. Men här lär det hända saker då man snart skall in i passet.

Erak kommer vi (lite väntat) få träffa mer av, och visst känns hans uppdrag som indrivare lite som en ursäkt att skicka i väg honom åt Wills och Evanlyns håll. Vågar vi gissa på här att Erak skall driva in skatter hos samma person som nyligen tagit Evanlyn till fånga? Dvs Erak och Will kommer träffas någonstans på vägen dit?

Delmål 2 (Kapitel 05–08).

Det verkar som Evanlyn tagits till fånga av ett folkslag likt våra Mongoler. Både Evanlyns och Halts beskrivningar av dem tyder på det. Det ger en vink om vad det är för typ av slag bokens titel avser, jag var inne på någon form av inbördeskrig först.

Lustigt att Halt och Horace närmar sig förövarna de med i Wills fotspår. Hade inte räknat med en återförening så här tidigt i boken. Undrar om det är Will som Tug reagerar på?

Men det känns som ett logiskt beslut samtidigt, Will lär inte klara en fritagning själv.

En formulering detta delmål som lämnade spår på näthinnan var följande i samband med Evanlyns färd:

Det var nog tur för Evanlyn att hästen inte ramlade. Hon hade nämligen varken sett bågen som ryttaren hade på ryggen eller det välfyllda kogret på hans högra sida.

En "Sandemo"-formulering jag inte räknat med från Flanagan. En överraskning och då inte på ett bra sätt.

Nu återstår det att se hur Erak:s uppdrag faller sig mot avslöjandena i det här delmålet.

Delmål 3 (Kapitel 09–12).

Will har efter vinterns motgångar inte de bästa förutsättningarna att frita Evanlyn, och han inser själv att det inte bara handlar om att han är fysiskt svag. Utan det gäller även hans förmågor att tänka och planera som är minst sagt nedsatta just nu. Jag tycker det är bra att Flanagan tillåter Will att vara nedgången här, och att han inte tog sig ur ett beroende på gränsen till svält och ändå var redig nog i huvudet att iscensätta ett fritagande. Det gör det lite lättare att svälja att Halt och Horace nu serveras honom på ett silverfat.

Och nu blir det också mer och mer tydligt att Temujaierna planerar en invasion av Skandia och efter det fortsätta västerut. Halt är övertygad om att Skandia kommer falla och resten av väst efter dem. Visst är det lite trist att storyn håller fast vid en Väst/Öst-perspektiv här.

Och mycket riktigt så innebär Eraks uppdrag att han springer in i Will, nu i sällskap med Halt, och som tur är har han huvud nog att iaf nu inledningsvis förstå att Halt kanske inte är en fiende. Jag gillar den här idén om att en framtida allians mellan Skandia och Araluen kanske grundas mellan en jarl och en liten spejare han kidnappade.

Vi får se vad som händer i skandiernas ledarskikt efter det här, det lär bli svårt för storjarlen att framhäva sin vendetta mot Araluens kungahus om landet behöver dem för att möta temujaierna.

Delmål 4 (Kapitel 13–16).

Halt och Erak tar de första stapplande stegen till att lita på varandra när Erak vägrar låta Halt undersöka temujaierna själv. De konstaterar att det är en invasionsstyrka på minst 5000 man som är på ingång. Kanske tycker jag att Flanagan är lite hårdhänt med Erak – visst karln är en sjökapten och ingen spion, men som krigare och jägare bör han ha iaf basala kunskaper i att smyga. Det går (lite väntat) åt skogen och Halt jagas tillsammans med Erak tillbaka till de andra och bara Halts erfarenhet ger dem tid nog att varna de andra.

Lika väntat är det kanske också att Halt, Horace, Will och Evanlyn skall stanna och kämpa med Skandierna. Den sistnämnda får visserligen inte uttala sig om saken (här var det nog viktigare att hålla hennes riktiga identitet hemlig) och den stora uppgiften nu blir att varsko Ragnar om att invasionen har börjat.

Det skall bli intressant nu att se om man fortsätter hålla Evanlyns identitet hemlig, eller om hon kommer bli inblandad i en eventuell allians mellan Skandia och Araluen.

Delmål 5 (Kapitel 17–20).

Jag gillar här hur Halt, genom att kategoriskt inte överge Erak, vinner en plats som rådgivare åt skandierna. Att Will och Evanlyn är förrymda slavar är något som helt enkelt slätas över i ljuset från allt annat. Och parallellt med att Halt lägger strategier ihop med skandierna så har Will börjat kämpa sig tillbaka till sin toppform. Samtidigt så spenderar Evanlyn tid ihop med Horace, personligen hoppas jag att det här inte bygger mot ett kommande triangeldrama utan att Evanlyn just nu inte inser vad det är hon gör med de stackats pojkarna. Det kan också vara så att hon gör det – och att hon använder Horace för att få en reaktion ur Will.

Kommer temujaierna bli förvirrade över skandiernas plötsliga anammande av gerillatekniker? Halt hoppas på det. Återstår att se vilken inverkan det har på de kommande händelserna.

Delmål 6 (Kapitel 21–24).

Intressant delmål med ett nedslag i Temujaiernas läger, där vi får Halts gissning om vilket försvar Temujaierna förväntade sig att möta, och sedan ett lika intressant demoniserande av fienden:

”Förlusterna är inte så stora. Vi klarar dem.” Det märktes på förslaget att det var en temujai som talade. Nit’zak tyckte inte att det spelade så stor roll om några människor strök med så länge de slapp sänka tempot. Men Haz’kam skakade på huvudet. Inte för att han kände något större medlidande för soldaterna, förstås.

Samtidigt hos Skandierna börjar tålamodet tryta för överjarlen över Halts närvaro – jag skulle tippa på att det även handlar om att han framstår som lite svag som behöver en främling (och till och med fiende) som rådgivare i det här läget. Och givetvis att deras egna metoder inte är tillräckliga enligt Halt.

Lite börjar jag undra om storyn grundar lite här för att Erak skall ta över styret över Skandia och leda dem in på en annan mer allians inriktad väg? Erak verkar avgjort vara mindre traditionsbunden och välvillig till att testa nya idéer. Det här är ju den typen av händelser som brukar kunna bli stora vägskäl i ett lands historia.

Kul att Will också börjar ta mer aktiv roll i storyn – han har hittills i den här boken varit relativt anonym. Intressant också att Evanlyn upplever att hon och Will glider isär, och lite undrar man om hon använde Horace som ett försök att läsa av Wills känslor och/eller få hans uppmärksamhet? Jag ser fram emot att se vad Evanlyns lilla stickspår ombord på Slagors skepp skall leda till. Det skulle inte förvåna mig om karln tänker sälja ut Skandierna till Temujaierna, men heller inte att Evanlyn nu hamnar i Araluen och kan meddela pappa kungen om vad som pågår. Båda känns väldigt troliga i det här läget.

Delmål 7 (Kapitel 25–28).

Will börjar hitta tillbaka till formen, inte bara fysiskt utan även mentalt och lyckas övertyga Ragnak att rekrytera slavar till att bemanna pilbågar. Och redan här, som om debaclet med Vallernas ed inte redan antydde det, finns det en viss indikering på att Skandia står inför ett maktskifte. Erak är fortfarande en god kandidat att leda ”det nya Skandia” tycker jag.

Tyvärr får vi inte mer om Evanlyn ombord på Slagors skepp, nästa gång vi träffar henne har hon kommit i land helskinnad och osedd av skeppets bemanning och redan avlagt rapport till Halt. Parallellt med detta har alltså Slagor hittat en slav som identifierar Evanlyn som Prinsessan Cassandra. Halt lyckas snacka henne ur den knipan, om än tillfälligt och går sedan direkt på löken: Slagor. Något säger mig att Slagor kommer gå till Skandias historia som mycket – men inte krigshjälte.

Delmål 8 (Kapitel 29–32).

Slagor åker dit så det slamrar om det, Will visar sig igen på styva linan med att kläcka en idé så man nu kan göra sig av med en hel hög temujaiska krigare med relativt enkla medel.

Jag gillar hur Horace och Evanlyn blir inblandade i Wills träning med slavarna/bågskyttarna och hur de båda bättrar på Wills idé på varsitt sätt. Vad gäller Evanlyn är det ju inte helt omöjligt att hennes oförbehållna sätt att stödja Skandierna på något sätt kommer få Ragnak att släppa det här med Vallernas ed – även om det vi vet hittills att det inte går att backa ur det så är det som Halt säger: kan man skjuta upp det brukar det gå att lösa. Det är dessutom kul att se de tre jobba ihop igen, även om Will kanske har lite bättre minne än Horace.

Och givetvis får Temujaierna på pisken vid deras första försök, Haz’kam må vara förvirrad över skandiernas ovanliga beteende – men jag misstänker att Halt håller på att förändra våra ”vikingar” i grunden.

Delmål 9 (Kapitel 33–36).

Temujaierna inser att en spejare bistår skandierna, och avpolleterar chefen för den egna underrättelsetjänsten. Och då vet de inte om att de i princip blev överlistade av en pojke. Samma pojke som sedan slaktade hundratals temujaier på slagfältet med sin styrka pilskyttar. Undrar vad det innebär att Erak är stolt över Will? Det kan givetvis bara vara en observation från Erak – han har ju stöttat Halt från första början men det kan också vara något som antyder något djupare längre fram. Temujaierna börjar bli alltmer desperata och i kommande delmål får vi kanske se på mer närstrider. En sak är säker: temujaierna vet att en förlust här kan vara början på slutet – om det visar sig att de kan bli besegrade kommer givetvis fler att försöka.

Delmål 10 (Kapitel 37–41).

Temujaierna får som väntat på moppe, men det är på håret. Även hos skandierna är förlusterna stora och de var nära att falla själva. Som väntat överlever inte Ragnak striden heller – väntat eftersom fredsamtal eller en allians med Araluanerna skulle ha varit omöjliga med honom. Och det hade inte varit rätt att Cassandra skulle få betala med sitt liv efteråt. Överraskade blir vi inte heller när skandierna väljer ny överjarl, utom möjligen Erak själv då.

Under striden så reagerar jag på ordet ”detachera” och undrar om det ordet är något som målgruppen för böckerna skulle förstå. Å andra sidan så kryper det längre ned i åldrarna med att läsa böcker på engelska så kanske spelar det ingen roll?

En fin liten scen dessutom där Will reser tillbaka till stugan och hämtar hem den lilla ponnyn som han och Evanlyn flydde på. Det här är detaljer som kanske ofta faller mellan stolarna i de stora upplösningarna.

Och när Halt och Erak börjar tala om allians och gemensamt försvar mot temujaierna är det ju himskans smidigt att prinsessan Cassandra överlevde och har befogenheter att skriva på sådana avtal. Kung Duncan har all anledning att vara stolt som en tupp när gänget kommer hem till Araluen igen.

Och som väntat blir Halt förlåten på plats hemma i Araluen. På någon nivå lär de allra flesta vetat varför Halt försatte sig i den knipa som gjorde honom landsförvisad i ett år. Och det känns inte som något större övertramp att han benådas när han kommer hem med prinsessan välbehållen.

Horace blir riddare och Will erbjuds tjänst bland kungens spejare – men den senare tackar nej. Fin gest dessutom att Horace fick behålla den improviserade ”av Eklövet”-titeln.

I framtiden skall det bli intressant att se vart Will-Evanlyn/Cassandra-Horace tar vägen. Uppenbart är att Cassandra har känslor för Will men att hennes titeln nu ställer sig i vägen. Jag hoppas dock inte att det kommer utveckla sig till något segt triangeldrama nu när hon ”kommit närmare Horace”.

Sammanfattning.

Det här har helt klart varit en bra bok med mycket förvecklingar. Jag gillar att Flanagan tillåter Will påverkas av beroendet länge, och lite ser jag fram emot att se om det kommer få några eftergifter längre fram i form av återfall (kanske inte med varmlöv men andra saker som alkohol). Jag hoppas också det inte är sista gången vi får se Cassandra dra ut på äventyr med Will och Horace. Undrar om man skulle överraska läsecirkeln med att läsa nästa bok på engelska?

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Boken @ Libris.

Biblio eBiblioteket @Google Play, @Appstore.

Fotnoter.

[1] Den australiensiska originaltiteln är ”Oakleaf Bearers” medan den i Usa gavs ut som ”The Battle for Skandia”.

14 notes · View notes

whitewaterpaper · 1 year

Text

SR01: “Avgrund”. Originaltitel: Annihilation. Serie: “Södra domänen” #1 (Southern Reach #1). Författare: Jeff VanderMeer. Översättare: Jan Risheden. Publicerad: 2014 (på svenska 2018[1]). Medium: eBok/StorySide.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

[1] Boken gavs ut 2018 av förlaget ”Fria Ligan”, E-boks- och Ljudboksversionen gavs ut av StorySide/Storytel) 2019.

Delmål/Kapitel 1.

Undrar om hypnosen här, är anledningen till minnesluckan expeditionen upplevde i filmen[2]? Jag gillar hur som helt konceptet här att vi inte får reda på så mycket om karaktärerna, utan att det fanns en ”inga band”-mentalitet bakom urvalsprocessen. I över huvud taget är det intressant med att det finns så många förhållningsregler när de väl kommit in i Område X, som om det inte skall finnas utrymme för att tänka på språng. Efter mötet med vildsvinet får jag också intrycket att det verkar spridas nästan selektiv apati i ”Biologen” (som är den karaktär vi följer). Eller är det ett utslag av instruktioner i hypnosen? Det skall bli intressant att följa det här hypnos-spåret som inte finns i filmen, och framför allt hur Psykologen använder den och om hon har en egen agenda som expeditionen inte får komma i vägen för. Framför allt nu när det verkar som om ”Biologen” blivit immun efter att ha kommit i kontakt med sporerna.

Tornet/Grottan/Tunneln de hittar är också en intressant sak – framför allt att det finns text på väg ned där. Den orationella teorin om att den hör ihop med fyren (som vi som sett filmen redan misstänker kommer bli central för upplösningen) är intressant och kanske förklarar de där sidorummen i fyren som dyker upp mot slutet.

Bra början, medryckande text/språk och jag känner att det här kommer bli en av de där böckerna i läsecirkeln vi kommer flyga fram igenom. Ströläste några rader i den engelska utgåvan och översättningen känns bra – bådar gott om man måste läsa de två resterande böckerna i serien på engelska.

[2] Jag vill minnas att Alex Garland (som regisserade filmen som baseras på boken) tog beslutet om att producera filmen som en ”dröm av boken”. Så det är fullt möjligt att hypnosen lyfts ur eller missats isf under adaptionen. Garland läste ju trots allt inte om boken.

Delmål/Kapitel 2.

Bra delmål där vi slits mellan bilderna av att Biologen både som den enda som ser klart och den överdrivet paranoida. Detta späds på efter att Antropologen passligt ”bestämde sig för att återvända hem”, helt utan sin utrustning. Det här är inget jag minns från boken (dock så tror jag ”tornet”, eller iaf en version av det, finns med i scenerna i fyren), just den här paranoida stämningen är inget jag minns förrän längre in i filmen. Vi får veta mer om Biologens bakgrund och hur hon haft en minst sagt lite speciell uppväxt. Det mesta i hennes äktenskap med maken finns också här – om än att i filmen dör inte maken i cancer[3]. Det skall bli intressant att se om vi bjuds på några överraskningar vad gällande makens öde.

Intressant att man inte inser att utrustningen är gammal förrän nu i slutet av kapitel två – i filmen var det vill jag minnas ett medvetet drag man var medveten om när man gick in. Ser nu fram emot att se vad psykologen har för sig.

[3] Intressant nog vill jag minnas att karaktären som motsvarar ”Psykologen” i filmen led av cancer.

Delmål/Kapitel 3.

Det hade man ju en känsla av redan i filmen, att Område X på något vis manipulerade besökarnas sinnen för att skydda sig självt. Och i det här kapitlet blir Biologen också medveten om att så var fallet, och att sporerna hon utsattes för kan fungera som ett skydd emot manipulationen i sig. Intressant, inte minst för att någon av de tidigare expeditionerna måste utsatts för samma sak. Och i så fall: varför – är det ett medvetet drag från någon närvaro i Område X?

Vid fyren får vi reda på en hel del intressant, bland annat att expeditionerna in i Område X är fler än de dussintalet ”vi vet om” och allt tyder på att man inledningsvis kämpade mot något som kom från havet. Psykologen lyser med sin frånvaro i större delen av kapitlet – även om vi hittar hennes packning inne i fyren. Och kapitlet avslutas snyggt med en cliffhanger där vi inser att psykologen ligger dold bakom sanddynerna utanför fyren.

Vad vi ser fram emot nu: att få veta vad Biologens make fått ned i sin loggbok, och undersöka huruvida psykologen är död eller bara medvetslös (eller något där mitt emellan, det här är Science Fiction inte Illustrerad Vetenskap). Och på sikt: om vi får en anledning till att loggböckerna gömts kvar inne i Område X, vad är det alla expeditioner blivit övertygade måste skyddas?

Delmål/Kapitel 4.

Vanligtvis när man når den här punkten i boken (med slutkapitlen kvar) så brukar man ha en känsla av att trådarna börjar knytas ihop. Jag vet inte om jag gör det just nu… Inte mer än att när det hör kapitlet är slut är Biologen den enda som finns kvar – och det stämmer med vad jag kommer ihåg av slutet på filmen.

Jag tror den är under det här kapitlet som vi för första gången stöter på uttrycket ”Södra domänen”? Det är iaf första gången jag reagerar på det och jag blir lite nyfiken på om detta är den svenska översättningen av ”Southern Reach” (seriens titel)? En snabbflukt i den engelska utgåvan visar att så mycket riktigt är fallet.

Biologen hittar inte bara psykologen liggandes nedanför fyren: hon är på något sätt, kanske pga de märkliga förhållandena inom Område X, fortfarande vid liv. Psykologen verkar ha svårt att hålla isär personer, antingen trodde hon det var biologen som var med henne ned i tunneln/tornet eller också att det är antropologen som kommit till fyren. Hon gör några försök att använda hypnos – vilket inte funkar givetvis – och nämner att Biologen var lysande när hon närmade sig fyren. Och biologen själv upplevde ju en ljushet just då. Undrar hur detta kommer följas upp för när vi närmar oss baslägret igen är hon ju direkt fluorescerande… det verkar förändra hennes sinnen också. Lite undrande blir jag om det är detta som har läckt in i filmen i form av det märkliga ljuset man ser inne i Område X där?

Uppgörelsen med lantmätaren – dels där biologen träffas av två kulor och sedan verkar tvingas överleva och dels när biologen oceremoniellt sätter en kula i huvudet på denne känns märklig. Men var nog snarare ett sätt för författaren att påvisa de förstärkta sinnena och att de inte var någon form av extacy-tripp hon är på. Vad som hände lantmätaren lär vi aldrig få veta – eftersom hon var smart nog att inte föra anteckningar. Anteckningar vi redan vet tidigare expeditioner lämnat kvar i fyren iaf.

Vad står i makens bok? Vad kommer biologen göra nu? Kommer hin möta den varelse som ömsar ansikten som ormar ömsar skinn? Är det sistnämnda det som i filmen är dubbelgångarna? Är det vad hon kommer möta? En varelse som är identisk med henne själv? Vilken av dem kommer lämna Område X i så fall?

Delmål/Kapitel 5.

Lite undrar man vilken diagnos biologen har? Aspbergers? Autism? För varje djupdykning vi får i hennes bakgrund blir man lite nyfiken på saken. Men visst får man en känsla av att hon av någon anledning valdes ut av Område X?

Det är också en intressant iakttagelse att om den föregående expeditionens medlemmar kunde återvända hem utan att detta märktes, är det ju också möjligt att andra saker tar sig ut från Område X. Det här med dubbelgångarna som nämns i boken, och används mer omfattande i filmen, öppnar ju för att det kanske inte var medlemmarna som återvände? Inblicken vi får i den elfte expeditionen genom Biologens make är intressant, är det så att det som går in i Område X för alltid förblir en del av det?

Den sista resan ned i tornet är på det hela taget intressant, Biologen genomgå något som bara kan kallas ett elddop av ”Krälaren” som sedan kastar henne åt sidan. Det faktum att Biologen senare på vägen tillbaka ser fyrvaktaren inne i ”Krälaren” väcker fler frågor.

Det känns passande på något vis att Biologen (som kämpat med att vara en social människa) stannar kvar och beger sig längre in i Område X, och att hon (liksom jag) har en känsla av att maken är kvar någonstans i Område X.

Sammanfattning.

Det här har varit en rakt igenom intressant bok, det har varit intressant att följa biologens resa genom Område X och genom hennes ögon se vad Område X gör med människor. Hela tiden med en liten brasklapp i bakhuvudet att Biologen kan vara den som är kontaminerad på riktigt.

Boken är annorlunda jämfört med filmen, men även där är det på ett bra sätt. Jag vet inte om Biologens tillbakatittar på händelser i sitt liv skulle ha funkat i en film för att ta ett exempel.

Det här är en bok som rundar av snarare än knyter ihop säcken, vi får väldigt få svar kring Område X utanför händelserna rörande själva expeditionen och snarare fler frågor. Men den lämnar mysteriet öppet på ett bra sätt, jag lämnas både suktandes efter mer (jag får då i så fall läsa de resterande två böckerna på engelska) och att jag är nöjd att stanna här.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Boken @ Libris.

14 notes · View notes

whitewaterpaper · 2 years

Text

SL3: “Krigarkungens Sal”.

Originaltitel: The Icebound Land. Serie: Spejarens Lärling #3 (Ranger's Apprentice #3). Författare: John Flanagan. Översättare: Ingmar Wennerberg. Publicerad: 2005 (på svenska 2007). Medium: eBok/B Wahlströms.

Läses tillsammans med @kulturdasset i vår Läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1–4).

Den här boken tar, mer eller mindre, vid där tvåan slutade. Will och Evanlyn är ombord på skandiernas skepp. Jag gillar vägen Flanagan går här genom att göra skandierna både mänskliga och professionella. Varken ombord på skeppet, eller i land på ön visar de tecken på grymhet för grymhetens skull.

Men däremot hade han viss respekt för dem. Skandierna var ett krigarfolk som beundrade tapperhet i strid, och både Will och Evanlyn hade visat prov på stort mod när de förstört Morgaraths bro. Pojken var dessutom en duktig skytt, tänkte Erak. (Kapitel 3)

Hemma i Araluien har Halt det tufft. Han förvägras tjänstledigt för att leta upp och fritaga Will. Han löser det genom att helt sonika göra sig själv till en persona non grata spyr galla över kungen och blir tillfångatagen av vakter. Eftersom vi vet att Evanlyn antagligen är kungens dotter så har jag på känn att Halts bestraffning inte kommer vara permanent – så långe han kommer ihåg att plocka med sig henne också när han räddar Will.

Delmål 2 (Kapitel 5–9).

Bra delmål. Dels så berättar Evanlyn för Will vem hon verkligen är – och talar om för honom att de i princip bara behöver softa och vänta på att kraven om lösensumma skickas i väg och tillmötesgås. Att Will sedan ”bara” är spejare och troligtvis inte skulle vara påtänkt att inkluderas i gisslansutväxlingen betänker hon inte. Vilket är konstigt egentligen med tanke hur hon beter sig i bok två. Men å andra sidan så är ju Will också inledningsvis förundrad över karaktärsförändringen i henne.

”Tro mig, jag förstår precis hur det känns”, sa han. ”Min egen dotter fördes ju bort tillsammans med din lärling. Om jag fått göra som jag ville hade jag självklart lämnat riket för att leta efter henne.” ”Det finns en viktig skillnad, ers majestät”, sa Halt. ”En prinsessa kan räkna med bättre behandling än en vanlig lärling. Hon är trots allt värdefull.” Duncan lutade sig tillbaka. Halts bitterhet kändes som ett slag i ansiktet.

Gillar verkligen fabeln om hur en stor val är vad som ligger bakom tidvattnet. En väldigt cool berättelse som jag ser känns väldigt nära hur man i gamla tider förklarade naturfenomen vars ursprung och källa man inte riktigt greppade.

Vi får även träffa en ny skandisk kapten: Slagar. Magkänslan säger att denne av Eraks rivaler introduceras av en anledning – om inte för denna bok så kanske i nästa? En liten spoiler jag råkade på (slarv av mig) antydde att Will och Evanlyn är kvar i Skandia under nästa bok. Bortsett från att vi får höra lite nyheter, som att den skandiske kronprinsen dog under kriget, så är det inte det intressantaste av karaktärer som introduceras. Men nu vet vi också att Cassandra/Evanlyn troligtvis kommer att försöka hålla sin identitet hemlig, så jag ser det här som en bekräftelse för att en lösensumma/gisslansutväxling inte kommer bli aktuell (än på ett tag).

Delmålet bekräftar också att Halt mer eller mindre försätter sig i knipa för att bli utkastad som spejare så han kan bege sig av och rädda Will. Jag tycker det är rätt bra scener när kung Duncan inte gör straffet permanent utan bara för ett år. Han vet ju egentligen vad som pågår, och är säkert medveten om att ett sannare straff här skulle ha varit att inte kasta ut Halt från spejarna. Fint också att Gilan erbjuder sig att följa med, men att Halt lyckas övertala honom att stanna.

”Att jag kan överge mina plikter beror ju på att jag vet att du är här, Gilan. Jag litar på dig och vet att du kommer att sköta detta alldeles utmärkt. Om du inte stannar kvar kan jag inte resa.”

Delmål 3 (Kapitel 10–14).

Horace hade jag nästan helt glömt, intressant att han följer med Halt. Hans lilla dust med ”tullriddaren” skall det bli intressant att se slutresultatet på. Han lär vinna, jag får intrycket av att han är bättre än sin rank kanske antyder. Han vann ju trots allt mot Morgarath förra boken, en riddare bestående av varmluft lär inte vara några problem.

Will och Evanlyn gör sitt flyktförsök och det går i stöpet förstås. Här börjar man ana att Will och Evanlyns vistelse i det Skandiska riket kanske blir längre än den här boken. Lite lustigt dock att Will gör all forskning på tidvatten och inte undersökte båten närmare, t.ex. erbjöd sig att följa med ut att fiska osv. Själv förstod jag direkt när Evanlyn började orera om att båten tog in vatten att Erak sett till att bottenpluggen var urtagen.

Delmål 4 (Kapitel 15–19).

Kanon. Tre markeringar under hela delmålet och alla tre under de första kapitlen. Nåväl. Jag blir lite nyfiken på vart storyn kommer föra Halt och Horace, deras lilla sidequest här är faktiskt lite intressant. Horace har haft en bra karaktärsutveckling, och jag misstänker att det här äventyret kommer gynna honom stort längre fram.

Will och Evanlyn kommer så till slut till Skandia, och Erak lyckas trolla in dem på ”salen” så de inte börjar skiljas åt. Jag tycker det är intressant att erak har mer respekt för sina fångar än landsmannen Slagor. Och någonstans tror jag att Will har lagt en grundplåt i den här boken för att jobba sig upp och bli något annat än slav.

Då Vikingarna uppenbarligen stått modell för Skandierna (det märks på namn och titlar som även de är designade för att låta nordiska) är jag glad att man inte oförbehållet målar upp Skandierna som giriga och blodtörstiga rövare. Det tyder på att Flanagan gjort en hel del research om dem.

Delmål 5 (Kapitel 20–24).

Halt och Horace stöter på patrull, men de stor kanske inte för de mer intressanta inslagen detta delmål. (Om än att jag tror det kan vara värt att lägga emblemet med den vita korpen på minnet). Vi får se vad som händer när man anländer till Montsombe.

I Skandia har Will hunnit med att komma på kant med de ledande slavarna och blir dessutom indragen i ett drogberoende. Något i beskrivningen av varmlöven för mina tankar till Kokablad. Erak överraskar med att börja planera för att Evanlyn och Will skall fly – hur det nu skall gå till om Will är helt apatisk på grund av varmlöven.

Delmål 6 (Kapitel 25–30).

Halt väljer att inte bråka allt för mycket med Deparniux som skall visa sig vara en allt annat än god värd. Hoppas inte det blir någon allt för långlivad karaktär, å andra sidan så känns han inte så genomarbetad så det garanterar att han dyker upp på fler ställen än just här och i den här boken.

Will och Evanlyn flyr slutligen, och den sist nämnda får ta på sig en hel del ansvar för att få den nu menlösa Will i säkerhet.

Delmål 7 (Kapitel 30–34).

Deparnieux visar ytterligare prov på vilket kräk han är, men det kommer inte som någon överraskning. Kul dock att Horace och Halt lyckades lura honom i fällan att anta Halts utmaning. Det skall bli riktigt intressant att se vad Halt har på lut åt den allt annat än ridderlige riddaren. För Halt och Horace kommer boken troligtvis sluta med att de slutligen kan påbörja resan över bergspasset.

Vad gäller Will och Evanlyn finns den del som tyder på att den här boken kommer sluta med Will som är avvand från varmlöven och sakta bygger upp sin styrka igen. Faktum är att inte mycket intressant sker med Will och Evanlyn i det här delmålet. Jag kan dok inte låta bli att fundera kring vilka långtgående konsekvenser detta kommer få för Will. Det känns som om hela intrigen med varmlöven bör ha något mer att säga än att ”droger är dåligt”.

Delmål 8 (Kapitel 35–37+Epilog).

Evanlyn försöker jaga så hon och Will skall få något att äta men ger snart upp idén med att lära sig bemästra bågen på egen hand. Här lyfter faktiskt Flanagan en av bristerna med att vara prinsessa: man förmodas inte behöva överleva mer eller mindre på egen hand. Gillade scenen där hon tillverkar slungan och hittar tillbaka till det vapnet. I samband med detta så börjar Will visa tecken på att vara på väg att komma tillbaka till de levandes väg. Smidigt nog är det även i samband med att förrådet varmlöv tagit slut. Sker ett uppvaknade från droger som Wills här? Vissa kanske har den effekten… ”Varmlöven” verkar avgjort ha effekter liknande Rohypnol så kanske är det inte så långsökt. Lite nyfiken blir jag vad ryttaren Evanlyn såg i gläntan kommer leda till – det känns iaf som en detalj som sätter upp något inför nästa bok.

Halt vinner över ”den svarte riddaren” som om detta var någon överraskning, och efter att ha lämnat över slottet och dess tillgångar till vaktkaptenen beger sig Halt och Horace åstad.

Sammanfattning.

På många sätt är det här lite av en mellanbok som spenderar en hel del med att utveckla karaktärerna men kanske inte att föra någon övergripande intrig framåt. Den är välskriven, lätt transparent om man är något över målgruppen i ålder och försöker sig på att ta upp svårare ämnen som droger på ett snyggt sätt utan att det blir moralkaka av alltihop. Jag kan inte låta bli att fundera dock på vad framtiden har för sig när det gäller Will och Evanlyn, den sistnämnda är ju egentligen prinsessan Cassandra och Will en föräldralös liten spejare. Jag hoppas inte framtiden för med sig ett suckande och åhande från två karaktärer som inte kan få varandra. Men en sak är säker: Prinsessan Cassandra kommer sannerligen inte vara standardsnittet av en prinsessa när hon återvänder till Araluen.

Länkar.

Boken @ GoodReads.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #John Flanagan #Ingmar Wennerberg #Spejarens Lärling #Ranger's Apprentice #Krigarkungens Sal #The Icebound Land #fantasy #action #äventyr #elib #biblio #2005 #AU #2007 #se

24 notes · View notes

whitewaterpaper · 1 year

Text

DSJ3: ”Stenhimlen”.

Originaltitel: The Stone Sky. Serie: Den Söndrade Jorden (The Broken Earth #3).

Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden.

Publicerad: 2017 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset i vår Läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 0P–02).

Det första kapitlet gör ett bra jobb med att återintroducera läsaren till storyn utan att det känns som ett ”detta har hänt”-referat. Man glider lätt in i handlingen igen och påminns om viktiga detaljer.

Prologen är intressant, inblicken i den värld/era som skapade obeliskerna är intressant. Skall bli intressant att se om vi får göra fler besök i Syl Anagist. Jag hoppas det.

Essun och Hoa verkar utveckla samma synergi/förhållande som Alabaster och Anemon hade. Utväxlandet när Hoa äter Essuns förstenade arm känns nästan ritualistisk. Nassun och Stål kommer antagligen gå samma väg.

Samtidigt får vi följa efterspelet hos Nassun, och genom herre få en känsla av tiden som förflutit. Där tar vi vid i princip där obeliskporten slutar.

Vi får också möta de vetenskapsmänniskor som skapade obeliskerna. Och hänvisningen till en ”plutonisk motor” stärker de kopplingar jag gjorde till kärn-/atomkraft under de tidigare böckerna. Det stärker också bilden av att de var/är någon form av kraftkälla som missbrukats?

Inblicken i vad som måste vara orogenesins barndom är intressant och deras sätt att döpa sig stärker kopplingarna mellan orogener och stenätare. Är den ”revolution” det talas om det som leder till jordens nuvarande tillstånd? Blir vetenskapspersonerna vi möter här de första stenätarna? Jag tror det. Alabaster sade ju att många av dem varit med sedan före världens fall.

Delmål 2 (Kapitel 03–04).

Essun försöker lappa ihop saker med Ykka, men den senare är inte så upprörd över vad som hände som Tonkee först fick oss att tro. Ykka är dock putt över att Essun egentligen aldrig bondad med den övriga kommen. Samtidigt som Ykka ger Rennanis-fångarna chansen att bli en del av kommen så närmar de sig en öken de måste korsa för att komma fram till staden Rennanis och där väntar nästa bekymmer: hur skall man få protein nog för att folket skall överleva? Allt verkar luta åt att man kan förvänta sig en viss kannibalism här innan det är klart.

Det är uppenbart att det väntas ett möte mellan Essun och Nassun – och en del av mig började misstänka att det skulle ske i Rennanis. Nu är jag inte så säker. Den stad som Stål pratar om kan mycket väl vara samma stad som Alabaster besökte med Anemon, den som även kallas ”kärnpunkten” och av det namnet att döma handlar det samtidigt om den stad vi besöker i forntiden ”Syl Anargist” efter mycket av det som slet världen itu verkar stamma från den staden.

”Syl Anagist”-rubrikerna verkar desstuom räkna ned till något. Med all säkerhet det som slog månen ut sin bana och skapade den 5e årstiden.

Det återstår att se huruvida personerna vi möter i staden (just nu) kommer visa sig vara orogener eller stenätare. Eller kanske – sett till den utveckling vi ser hos Alabaster, Essun och möjligen Nassun så kanske det inte är någon skillnad?

Inte mycket intressant sker Nassun under detta delmål – dock så är det kanske intressant med Shaffas bakgrundshistorik och hur han plötsligt fick instruktioner att lära upp orogener som kunde koppla upp sig mot obelisker (jag antar att det handlar om dem av dem som han förmågan att leda silvret/magin).

Så vad tror vi de här ”stationerna” som Stål pratar om är? Personligen tror jag på tåg- eller tunnelbana. Eller en avart av de bägge som växt fram senare i tidslinjen.

Delmål 3 (Kapitel 05–06).

När Castrima beger sig in i stenskogen får sig Essun flera överraskningar: en är att hennes förmågor förändras och en annan att hon träffar en gammal vän/bekant från navet. ”Maxixe” från hennes tid som Damaya/novis där. Och det enda intressanta som händer är väl att han, och hans följare, erbjuder sig att ansluta sig till Castrima inklusive sitt eget (och deras nu avpolletterade rivalers) förråd.

Vi får reda på platsen som Nassun och Schaffa är på väg till, och lite börjar man misstänka att det handlar om Syl Anagist. Både av beskrivningen och det faktum att vi gör besök där redan. Jag har för mig att man talade om att ”uppskjutningsplattformen” låg under jord i ett av de tidigare kapitlen. Här får man för första gången bekräftat att det verkar handla om någon form av kärnkraft.

Scenen på museet är intressant, både att man redan i Syl Anargist verkat bygga vidare på gammal bortglömd teknik men också att de som byggde konstverket de beundrar var gruppen själva. Är det med andra ord någon form av tidsresa involverad?

Delmål 4 (Kapitel 07–08).

Essun besöker Funna Månen och får reda på att hon numera kan titulera sig som änka, men också att Nassun lämnat stället med Schaffa. Intressant här att det inte är förräm nu som Essun inte ser att hon format Nassun till en kopia av sig själv, och det återstår att se vad Scaffas närvaro kommer göra för Nessun. Den kan både vara till godo och till ondo – klart är att det verkar som om både ”Stål” och Schaffa vill skydda Nassun mot den andre. Men är det så att det egentligen är Essun som kommer fungera som motpol?

I det här delmålet blir det också relativt uppenbart att Jemisin glömmer hålla isär magi och silver som begrepp. Nassun använder ibland begreppet ”magi” trots att det var något Alabaster sade till Essun och jag tror Essun omnämnt det som ”silvret” tidigare. Att uttrycket silver ”hittas på” av flera personer är inte så konstigt, för trots allt det grundar sig ju på utseendet. Men ”magi”? Jag fick intrycket av att det var ett gammalt bortglömt uttryck Alabaster plockade upp från stenätarna.

I den tredje djupdykningen i Syn Anagsit får vi reda på bakgrunden till staden, och hur stor den var. Och vi får lära känna Niesserna, det folkslag som lärde sig använda magin bäst och som ”stämmarna” är modellerade efter. Stigmat och anti-vågorna de möter på sin promenad har givetvis sin rot i författaren själv, jag uppskattar hur författaren väver in dess tyngd utan att det blir ”skriva på näsan” av det.

Avslutningsvis en intressant notering från vår käre innovatör Yaetr (som jag tror vi fått följa i varje kapitel denna bok hittills) om att årstiderna antagligen kommer oftare än vad som trotts och att orogenerna är de enda som stått mellan mänskligheten och total undergång.

Delmål 5 (Kapitel 09–10).

Intressant detalj som avslöjas om Danel, att hon egentligen är Lorist. Undrar om det kommer få bäring längre fram – är det hon som berättar? Jag har utgått från att det är Hoa som gör det, och mycket skvallrar om det, men nu börjar jag undra. Jag passar också på att minnas att Nassun, träffade en lorist innan årstiden och att hon hade viss önskan att bli en.

Jag ser det också som intressant att Essun, som tidigt i boken drevs helt av sitt sökande efter dottern, nu när hon verkar bestämt sig för att hålla sig på avstånd tappar verklighetsförankringen precis som Alabaster gjorde. Är det ett tecken på att hon genomgår samma förändring?

Nassun gör en resa genom jordens inre, och Schaffa genomgår ett elddop i ljuset från sin mästare. Det intressanta här är givetvis vad vi får veta om magin/silvret och hur man gick till ytterligheter för att pumpa upp den (precis som vi gör med olja). Och innan resan är slut har Schaffa gett sig av. Jag antar att det innebär att han är samma lallande galning som vi sett andra väktare utvecklas till – eller har han bara offrat ännu mer av sig själv för att skydda Nassun.

Vi får ytterligare ett nedstamp i Syn Anagist, det intressanta här är kanske de ursprungliga Niesserna finns kvar – som någon form ledare? Batterier? ”Stämmarna” gör hem och börjar planera – är det Syl Anagists fall som de tänker planera – och var det ett medvetet val att skjuta bort månen? Det skall bli väldigt intressant läsning framöver att se vad som pågick i huvudena när man gav jorden en 5e årstid avsedd att ta livet av mänskligheten.

Delmål 6 (Kapitel 11–12).

Förklaringarna börjar dugga tätt och vi får i kölvattnet på att Castrima anländer till staden hur revan faktiskt ser ut. En mur av tusen vulkaner borde sannerligen vara en mäktig syn. Och berättaren lägger fram namnet ”Murens Årstid” som ett möjligt framtida namn på den här årstiden.

Essun och Ykka accepterar också att man även i framtiden antagligen kommer vara i behov av nodskötare (de där stackars utnyttjade orogenerna Alabaster introducerade oss till i första boken). Nu vet vi ju dessutom lite om vad trådstolarna ursprungligen var till, och vilket perverterat användande det här egentligen är.

Och Essun är på smällen. Big surprise där.

Beskrivningen av staden och dess statyer fick mig faktiskt att dra mig till minnes den fär scenen i Annihilation där man ser växtformationer som ser ut som människor. Troligtvis för att jag såg om filmen för inte så länge sedan.

Kul dessutom att Essun grälar lite med Syenit och Damaya inombords – det hade det gärna fått vara mer av.

Nu inser dessutom Essun att hon antagligen är på väg att förvandlas till en stenätare hon med. Intressant nog så är ju stenätarna en form av straff av Fader Jord. Innebär det att det kommer hända något med dem om Essun lyckas sätta tillbaka månen?

Staden Nassun kommer till (Kärnpunkten/Garant) är antagligen samma plats som Alabaster togs till av Antimon. Det är också den plats där man skapar väktare och där de senare spenderar årstiderna. Loigiskt, då kärnpunkten även var central när jorden rämnade första gången. Schaffa visar sig vara riktigt gammal – och Stål spekulerar i att han hållit sig mänsklig genom att på riktigt älska sina skyddslingar.

Här kan man ju stanna upp och fundera en stund över ett system som fruktar orogener – som ändock bara är människor men tydligen respekterar till viss del och är okej med varelser som är före detta människor och är tusen till tiotusentals år gamla och ständigt förlorar en del av sin mänsklighet. (Men det är ju också författarens avsikt: att få oss att se det bisarra i segregation och rasism).

Nåväl mycket riktigt skall det visa sig att de ”Niesser” som vi fått följa under ”Syl Anagist”-avsnitten också är de stenätare som är central nu i böckerna. Även det finns det en viss logik i – de hade sin hand i vad som skedde. Det var hur som helst en trevlig bekräftelse att få. Liksom att ingen av dem verkar ha placerat sig som staty någonstans och bara sett på medan tiden passerade. (Det finns ju en sådan karaktär i ”Arvet från Shannara”[1] vill jag minnas som levde som sten och slutade bry sig i vad som hände i omgivningarna ”för sten varar för evigt”).

Mycket får sin förklaring i ”Syl Anagist Noll”. Varför man slog månen ur sin bana, kriget mot fader jord och hur mycket av det som hände här gav upphov till de traditioner Essun och hennes medmänniskor fortfarande lever efter. Till och med drycken ”Säkra” nämns här som ”Sekere”. Och givetvis får vi nu äntligen reda på grunden i att man undviker att använda metall – även om kunskapen om varför man inte skall lita på metall i Essuns dagar edan länge verkar glömd.

Och med noteringen att loristerna är arvet efter Kelenlis (som ju togs ur projektet i sista stund) så känns Syl Anagist-avsnitten avrundade på ett bra sätt. Klart är dock att alla de här ruinerna man hittat är arv från Syl Anagist.

Fornot.

(Författare: Terry Brooks). Minns inte vilken av böckerna de besöker stenstaden nu, det är väl heller inte viktigt för kommentaren.

Delmål 7 (Kapitel 13–14, Coda).

En sak som slog mig spontant, i närheten av att Hoa passerar solen av Magi på vägen till kärnpunkten var att Tonkee faktiskt ”infekterades” av en metallflisa i bok två. Men visst var det så att man amputerade henne?

Schaffa vaknar, dock så verkar han stå under Fader Jords kontroll, och jag kan bara gissa mig till att det är ”den verklige Schaffa” som söker sig till trådstolen och får metallen bortplockad från sitt huvud. Det gör honom mänsklig, det gör honom döende och blir drivkraften Nessun behövde för att gå Ståls ärenden och förvandla mänskligheten till stenätare.

Nassun använder obeliskerna för att öppna obeliskporten, Essun använder väktarna för att stoppa henne. Det är skickligt här hur Jemesin ”rensar paletten” och öppnar för en nystart utan att det blir för dramatiskt. De väktare som finns kvar (skulle iaf tro att de tusental som Essun hittar i Garant är de flesta som finns) förvandlas till ädelsten under kampen med Nassun.

Och vi har ju vetat ett tag (minst sedan slutet på bok två) att Essun skulle sluta som en stenätare här, och jag borde egentligen inte vara förvånad över att Essun ger upp kampen mot Nassun för att skydda henne (och därmed öppna för Nassun att rädda världen).

Det är på det hela taget ett fint slut som upphör vid Nassuns ”ja” till Onyx-obelisken. Epilogen (”Coda”) där Hoa knyter ihop säcken med att berätta omförhandlingarna med Fader Jord, som mycket riktigt innebär ett slut på årstiderna, och hur hela den här berättelsen (och ”du”-perspektivet som jag älskat från första kapitlet) har varit Hoas sätt att få Stenätaren Essun att minnas vem hon var/är efter förvandlingen (vad kallade stämmarna det? ”Dekantering”?).

Sammanfattning.

En bra avrundning på serien, och boken slutar väldigt bra, och det har kommer antagligen bli en av de där böckerna som, även om jag sällan läser om böcker idag, kommer ligga mig varmt om hjärtat. Inte minst för att den första delen i serien (”Den femte årstiden”) var den bok som verkligen fick mitt lässug återvända. Och det var dels för att böckerna är så snabla skickligt skrivna. Jag imponeras framför allt över hur Jemesin lyckas blanda magi och gammal teknologi med klimatkatastrofer, utanförskap och rasism utan att hon för den delen skriver läsaren på näsan med något av dem. Less is more som man brukar säga.

En del av mig hoppas att mer av Jemesin kommer ut på svenska. En större del av mig fruktar att jag kommer läsa hennes resterande böcker på engelska.

Avslutningsvis vill jag tacka @kulturdasset för ännu en trevlig rond i vår läsecirkel – och det gläder mig att vi tog oss igenom alla tre tillsammans trots att ”den femte årstiden” ursprungligen fick omdömet ”inte min kopp te” av Kulturdasset.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #n.k. jemisin #den söndrade jorden #den söndrade jorden 3 #dsj3 #the broken earth #the broken earth 3 #fantasy #science fantasy #post apocalypse #2017 #us #2019 #se

9 notes · View notes

whitewaterpaper · 1 year

Text

Satans Fotspår (Margit Sandemo).

Serie: Sagan om Isfolket #13.

Författare: Margit Sandemo.

Publicerad: 2019.

Medium: eBok/Jentas.

Läses tillsamans med @kulturdasset i vår läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 1-3).

En inledning som ger en bra start på storyn. Redan nu blir man nyfiken på vad det är för person/varelse som har börjat röra på sig. Gillar hintarna vi får på att detta kan höra ihop med en ”ny” gren av isfolket eller rentutav Kolgrim. Det här är ju något som Tengel en gång förutsåg och försökte hjälpa till med från sin sida. Hoppas bara det inte blir en massa tjat om Sol nu igen bara.

Första kapitlet rensar dessutom ut bland karaktärena, många av de äldre skickas vidare och somliga familjegrenas framtid är rentutav hotade. Själv börjar jag känna att det kanske är dags för ett besök hos ättlingarna i Danmark.

Lite hoppade jag till vid ordvalet ”fnask” som kändes direkt okarakteristiskt för Sandemo, och längre fram används ”gatflicka” som kändes mer hennes stil. Scenerna med Haltepinken kändes i hjärterötterna, och jag hoppas vi får följa honom ytterligare.

Nu är Domenic och Villermo på väg mot Niklas. Jag ser fram emot att se vad det är Som de tillsammans skall göra.

Delmål 2 (Kapitel 4-7).

Inte helt oväntat så hamnar Haltepinken på Gråstensholm, han räddas undan en säker död av Dominic och Villermo, där den senare är den första som faktiskt förstår honom. Han kommer med all säkerhet hitta ett tryggt hem på Gråstensholm, som ju alltid vurmat för samhällets utsatta. Haltepinkens roll känns nu rätt klar? Men vi får säkert en uppdatering till när de 4:s gäng kommer hem.

Först tyckte jag att det gick jäkligt fort att hitta och konfrontera ”besten”, men insåg att det snarare är bokens tunnare format i kombination med det hårdare läs schemat som spelar in.

Man springer dock ihop med kapten (o)Dristig först, som har för avsikt att behålla vinsten för sig själv.

Villermo blir som vanligt instrumental för att kommunicera med ”besten” som nu allt mer framstår som en av Isfolkets drabbade. Framför allt att han viker ned sig inför Tengels uppenbarelse. Det är avgjort en spännande idé att denne skall omdanas till en ny ”Tengel den gode”.

Gillar för övrigt att det i slutändan visade sig att ”besten” inte kunde döda med blicken.

Det har tidigare luftats att det finns så få arvingar inom släkten, och redan här blir man varse att nya karaktären ”Elisa” (av Klaus-börd, och på visar viss inteligens) kanske blir viktig biståndsdel. Återstår att se om det är med ” besten” eller med Alv. Även om den senare låter föga trolig.

Delar av ”besten” och hans bakgrund (det vi får reda på här) låter nästan lite inspirerat av Tarzan. Tänker då främst på idén att göra en gentleman av ett vilddjur.

Delmål 3 (Kapitel 8-11).

Bra delmål, dels får vi lära känna ”besten” lite närmare och visst är det lätt att tänka på Hannah när han talar om vem som lät upp honom? Jag minns vagt från första/andra boken om att Hannah matade en varelse? Eller talar om en avkomma? Och ingen visste väl hur gammal hon var? Nåväl jag tror det är längre bort än andra generation och Silje konstaterade väl att Hannah och hennes bror omkom i anfallet? Klart verkar det dock att ”Besten” är av Isfolket. Hur, om det är via Hannah eller Kolgrim återstår att se.

Jag är också lite fundersam kring hela det här med ”Isfokets Skatt”, många av de drabbade har ju mycket riktigt visat ett märkligt intresse för den. Oftast utan att veta hur den skall användas. Men är det inte så att den riktiga skatten är recepten/formlerna? Örterna lär ju kunna ersättas?

Väntat var kanske också att Elisa skulle få smaka på ”Bestens” djuriska drifter. Sandemo behåller en relativt bra balans på scenerna, och jag gillar hur hon plockar in ”bergtagen” i hennes fall. Sedan kan man ju ha sina åsikter om Villermo verkligen är rätt person att prata om naiva flicker som faller för fel person. Överlag har Sandemo nästan en elak ställning till Elisa :

”Fastän Elisa i stort sett blivit uppfostrad på Lindallén, hade hon inte intellektuella resurser nog för att kunna tänka som de. Elisa tänkte med hjärtat.”

Jag skulle säga att Villermos beteende i två böcker knappast kan kallas för intellektuellt, eller ens intelligent. Men då hette det ”Kär och Galen” tror jag va?

Nu får vi se hur det avlöper. Är det så att det är Elistrand som skall få sig en ny arvinge genom Elisa? Eller är det för bisarrt? Kaleb har lämnat oss (eller ja på raden 12:e kapitlet) och Mattias verkar hänga på en skör tråd med. Vankas det sålunda åter ett besök i Isfolkets dal? Niklas, Dominic och Villermos uppdrag är långt ifrån fullbordat.

Delmål 4 (Kapitel 12-14).

Den här boken knyts ihop ungefär som man förväntar sig. Ulvhedin (aka ”Odjuret/Besten”) återvänder till Gråstensholm och kommer mycket riktigt bosätta sig på Elistrand när det blir dags.

Jag kan också tycka att det är lite av en glorifiering av kvinnans influens på mannen att Ulvhedin återvänder och nu tänker bli en ny Tengel den gode för Elisa och sonen Jon.

Vad gäller Ulvhedins härkomst tycker jag det känns väldigt krystat med en parallell ättelinje stammad från Tengels syster Sunniva (Sols mamma). Att hålla på all information som ett försök till cliffhanger tycker jag bara var löjligt, jag blev nog bara mest irriterad över vad som i princip är ett onödiga makeri.

Och så hela grejen med ”Trolldomsskatten” ... Sandemo gör en jättegrej av den. Låter Ulvhedin dras till den. Men jag vidhåller ändå att det är kunnskapen som är skatten. Det här är nog seriens mest löjliga detalj.

Sammanfattning.

På det hela taget är det en ointressant inlaga i Isfolket-eposet. Den är fullsmetad med löjliga detaljer, inget intressant av vikt händer och det lilla som möjligen skulle kallas det sparas till en kommande bok. Sandemo har dessutom en säregen pladdrig berättarteknik som jag finner mer och mer irriterande ju fler andra böcker jag läser. Trots det tänker jag fortfarande försöka ta mig igenom alla böckerna i serien.

#senast lästa bok #läsecirkel #bokcirkel #sagan om isfolket #soif #soif13 #satans forspår #margit sandemo #fantasy #hustorisk fiktion #skönlitteratur #fiktion

16 notes · View notes

whitewaterpaper · 9 months

Text

SoIF14: “Den siste riddaren”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 14.

Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål (Kapitel 1–3).

Det är rätt skönt att få träffa ”nya” karaktärer – de senaste tre böckerna har varit insnöade kring Villermo och har blivit lite mindre intressanta för var gång. (Av taggarna på goodreads att döma är vi kanske inte helt färdiga med henne än. :suck:)

Vi får träffa Tristan igen, känd som den siste av sin ätt och det ryktas om att han är steril. Samt Hildegard av Riesenstein, som är fast i ett olyckligt äktenskap fullt av både psykisk och fysisk misshandel och hennes dotter Marina. Det finns mycket drama att plocka av här och mer blir det när man inser att inte är Hildegard dödligt sjuk i vattusot (gammalt namn på det vi idag kallar Ödem) hennes dotter jagas av en ful gubbe kallad Pavel. Till och med drottningen anmärker på att han är sliskig men framhåller att han heller inte förknippats med vare sig kvinnor eller skandaler. Det sistnämnda lär det väl bli ändring på nu när Tristan hjälpt Marina hitta nyckeln till dörren till hennes sovrum. Marina har med all säkerhet gjort Tristan misstänksam när hon erkänner att hon är rädd för att få besök av en man.

Tristan verkar fastna för den sjukliga Hildegard, kanske känner han (liksom hon) en frände? Och verkar rätt övertygad om att han kan hjälpa Hildegard med sin sjukdom – antar att det är det här som kommer dra in övriga släkten?

Desto intressantare är avsnittet med Mossmännen (vars story som berättas i det här första delmålet påminner en del om intrigen i den nya Troll-filmen). Det skall hur som helst bli intressant att se vad ”mossmännen” är för typer och om det handlar om människor eller något annat. Sandemo har ju hittills haft en tendens att leka med magi och trolldom men sedan haft mer rationella förklaringar till det hela.

Första delmålet börjar bra – jag känner en viss energi is storyn som inte riktigt fanns där i förra boken.

Delmål (Kapitel 4–6).

Boken är fortfarande överraskande intressant, och vi får redan nu upplösningen på en del intrigen. Dels så lyckas Tristan göra en dekokt som furstinnan Hildegard faktiskt börjar släppa vatten av. Och samtidigt gör hennes dotter Marina upp med ”farbror Povl”. Det blir riktigt spännande där ett tag medan Slottet, med Tristan i spetsen, börjar ta reda på vad som hänt Marina. Väldigt modigt av de båda köksflickorna att träda fram med sina historier som leder Tristan rätt på upploppet.

Väldigt smidigt dessutom av Furst Jochum att lämna in tofflorna redan nu, jag har på känn att Tristan och Hildegard kommer börja svärma för varandra nu. Men framför allt så skall det bli intressant att se hur arresteringen av ”farbror Povl” kommer avlöpa nu. Sett från vår synvinkel så är ju bevisen överhängande – men risken finns att det inte räcker. Förhoppningsvis kommer det göra det.

Delmål (Kapitel 7–9).

Tristan bjuder Hildegard och Marina att bo med honom på Gabrielshus och jag undrar vad det är för föresatser Sandemo har för det? Speciellt nu när Isfolkets ättegren med svart bälte i att agera först och tänka sedan är på ingång? Villermo är förstås på det klara att allt hon tar sig för är viktigare än allt annat och att kusinerna skall komma dansande så fort hon vinkar.

…de hade just fått svar från Tristan på hennes inbjudan. Villemo var så arg så hon nästan fräste. — De idioterna! Förstår de inte hur viktigt detta är?

Själv skrek hela min själ ”Neeej!” när jag läste att hennes lösning på Ulvhedins problem är att fly till Danmark. Jag får alltmer avsmak för henne som karaktär. Men jag hade faktiskt glömt det hela med Ulvhedins härkomst och hoppas att den kommer få sin klarhet i den här boken. Sandemo är på gränsen till onödigt hemlighetsfull om det. Det är ändå en rätt bra scen där Ulvhedin ”behärskar sig” och räddar Sorenskrivaren trots att denne har makten att fängsla honom. BTW, ännu en av Sandemos fullständigt malplacerade referenser till Sol.

Marina väntar barn och ”farbror Povl” klarar sig, inte fullt så överraskande, från några större straff. Det här undrar jag vad det kommer leda vidare som. Och ”väktarna av den sanna tronen” vart passar de in med det här? Och hänger det ihop med Ulvhedin på något sätt? (Eller är jag bara insnöad på Troll fortfarande?)

Delmål (Kapitel 10–12).

När det kommer till ”Väktarna av den sanna tronen” så verkar iaf kommendanten vara av sunda vätskor. Jag skall dock erkänna att jag önskar att den intrigen fått lite mer spelutrymme i boken.

Tristan grundar för att Marina skall få det bra genom att skriva över Gabrielshus på henne. Undrar hur det ställer sig nu när vi ”äntligen” får reda på vem Ulvhedin är släkt med. Och visst borde man kunna räkna ut det… Kollade vad jag skrev i journalen från SoIF13 och där suckar jag mest över hur krystat det skulle vara med ytterligare en ättelinje stammad från Sunniva. Minns dock vagt att Tristan kom upp som namn när Kulturdasset och jag diskuterade saken efter boken.

Marina är dock emot tanken på både äktenskap med Tristan eller att han skulle bli hennes far. Mycket tyder dock nu på att Tristan kanske kommer fostra hennes barn som sitt och Hildegards. Tyckte också det var ett lustigt ordval att de skaffat fram en ”flickvän” till Marina. Kanske klingade ordet lite annorlunda då än idag.

Villermo anländer till Gabrielshus med sin vanliga finstämda respekt för andras bo och hem. Jag blir irriterad bara av människans entré på Gabrielshus och börjar känna att ju fortare Villermo trillar av pinn desto bätre för bokserien i stort.

Smidigt är det dock att Villermo och Dominic dyker upp nu när Kommendanten behöver all hjälp han kan få med sammansvärjningen mot kungen. Som det ser ut så är ”Väktarna” ute efter ett kungaoffer och inte bara röja kungen ur vägen. V”ilka ”väktarna” än är så kan vi konstatera att de sätter upp en riktig show iaf för sina följare. Och nej – jag tror inte att Sandemo kommer låta några vägen från folktron ta plats i berättelsen. Utöver Isfolkets egna gåvor verkar hon inställd på rationella förklaringar.

Avslutningsvis en notering om ordet ”salongsfähiga” som jag trodde var ännu ett i raden redigeringsfel som blivit kvar i böckerna. Men en sökning på svenska.se visar att det faktiskt är ett riktigt ord.

Delmål (Kapitel 13–14).

Så den rafflande upplösningen till att hitta källaren och följa spåren till offerplatsen. Och så skall det visa sig att ”mossmännen” faktiskt var på riktigt? Intressant också att de antagligen behövde de levande offren för att förbli i den här världen. De ”mystiska” effekterna vid brunnen visar sig dock mycket riktigt vara rent hittepå. Det här fick mig iaf att gräva lite i uttrycket ”hedenhös” och hur gammalt det kan vara. Och det stammar tydligen från gamla fornsvenska uttryck och tros syfta på gamla gravhögar. Väldigt intressant, liksom detaljen att Dominic är så påläst i fornnordiska spåk.

Sandemo blir lite farligt spretig i fokus ibland, och det gäller speciellt när storyn fokuseras från Villermos sida. Ärligt hade jag nog föredragit om hela boken varit ur Tristans synvinkel. Men Sandemo gillar ju att puffa lite för generationens utsedde ”Sol”. Uppgörelsen vis offerplatsen är i över lag bra – jag kan kanske tycka det blir lite långsökt när Ulvhedin börjar tala Isfolkets ursprungsspråk.

Så knyts det ihop, den danska sidan av Isfolket (dvs Tristan) flyttar ”hem” till Gråstensholm efter att de danska skatterna gör att Gabrielshus förloras och med sig tar han Marina och dennes dotter Bronja. Ulvhedin får fribrev för sina synder av den danske kungen som var målet för konspirationen. Marina som f.ö. kommit till rätta med verkligheten igen. Marina och Bronja är väl kanske intrigmässigt sett något som skall tillföra friskt blod i Isfolketssläkten. Liksom den adopterade Eli en gång var.

Sedan misstänker jag att Sandemo bäddat för ett av sina tidshopp när hon avslutningsvis skriver ”därmed föll isfolket till ro och kunde fira det nya seklets intåg utan ångest”. Team Villermo verkar vara avslutade kapitel numera iaf som det verkar. Hurra!

Sammanfattning.

Ett litet lyft från de tidigare böckerna, kanske främst för att Villermo mycket spelar andrafiolen här. Hon har inte så mycket att göra utöver att bistå Tristan med att reda ut kvinnosakerna kring Marina. Jag förvånades över att ”mossmännen” (hur fånigt uttrycket än är) verkar vara ”riktiga” och inte något abstrakt hokus pokus bara. Jag tycker också det är relativt positivt att Sandemo väljer att ”flytta hem” den danska sidan av familjen. Det riskerar att sprida ut storyn för mycket med ättlingar både i Sverige och Danmark utöver Norge.

Länkar.

Boken @Goodreads, @Libris.

Biblio eBiblioteket @Google Play, @Appstore.

Vattusot / Ödem @ sv.wikipedia.org.

Salongsfähiga @ svenska.se.

Hedenhös @svenska.se, @sv.wikipedia.org.

2 notes · View notes

whitewaterpaper · 1 year

Text

“Bravely”.

Författare: Maggie Stiefvater. Publicerad: 2022. Medium: eBok/Disney.

Läses tillsammans med @kulturdasset för vår läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel Prolog+01–03).

En bra start på boken, med en introduktion av brädets ”nya” pjäser: de två gudarna. Och man får en känsla av redan här att de två gudarna ständigt är i luven på varandra. Det är dels den Cailleach i formen av en gammal kvinna hon är känd både för att spela spratt och fuska tydligen. Samt den yngre, hamnskiftande, Feradach som jag inte riktigt hittar någon information om just nu. Min första tanke var att Cailleach är häxan Merida mötte som barn.

Att det är Feradach som Merida jagar efter i vinternatten är det dock ingen fråga om. Och hon är snart indragen i de båda gudarnas spel/lek. Intressant nog nämner Cailleach att hon har intressen i Meridas familj. Det här gör mig givetvis nyfiken på vad det är som pågår i det stora hela.

Som en sidonot fick vi en chans att läsa på mer om irländsk mytologi – som består av betydligt mer än pysslingar och tir-na-nog. Alla fyra varelserna som nämns här (bogle, pooka, brag och shellycoat) erbjöd intressant läsning.

Spelet Brandubh är en irländsk variant av det nordiska spelet Hnefatafl, som även kallas ”bräde” på svenska. Dagens variant av brädspelet ”Svälta Räv” har jag aldrig varit något stort fan av.

Delmål 2 (Kapitel 4–7).

På många sätt ett bra delmål: här får vi grundintrigen utlagd för oss med Meridas två vadslagningar. Dels ett med de två gudarna vi lärde känna i prologen, dels ett mer mondänt. Det senare vadet, där slottet plötsligt invaderas av en aggressiv styrka är säkerligen något som Feradach ligger bakom i någon utsträckning.

Ärligt vet jag inte om jag helt greppar idén med det förstnämnda kanske är det två gudar som roar sig först och främst. Helt uppenbart är dock att mor och far i DunBroch stagnerat. Här är mamma Elinor än mer en rabblande papegoja än hon är i filmen. Är det anledningen till att de nu ansätts av den här nya galningen kanske?

Vi får under det här delmålet iaf lära känna familjen DunBroch närmare. Inklusive Leezie vars stundande bröllop nu ställts in av oklara anledningar. Även det kanske något som Feradach ligger bakom? Jag är lite fascinerad över hur hon nästlat sig in i familjen och tydligen lyckas undkomma att få några krav på sig. Jag lämnar det öppet för här att Leezie är någon annan än den hon utger sig för att vara.

Just nu är jag precis som Merida nyfiken kring vem Eilean Glan är. Någon från Elinors förflutna helt klart, är det så att vi kommer få lära känna Elinors rötter i denna bok.

Jag ser det dock som föga troligt att Merida förlorar något av sina vad.

Delmål 3 (Kapitel 8–11).

Hinner hända en del i det här delmålet, att DunBroch är i behov av en förändring (typ en rejäl spark i rumpan) står väldigt klart nu. En av de första saker som jag noterar i delmålet är att jag antagligen inte kommer hålla mamma Elinor särskilt högt.

Det är en märklig samling som följer Merida på vägen när hon styr kosan mot sitt första delmål: Ardbarrach. Och de verkar ha sin egen festliga variant av att ha stagnerat. Iaf för kvinnorna där schemat varje dag följer en och samma ringande klocka. Vi får tyvärr aldrig riktigt grepp om vad tanken bakom detta arrangemang är, då Merida bestämmer sig för att schappa innan de får reda på detaljerna.

Intressant nog vill Hubert stanna, han har hittat sitt kall i livet oh trivs som fisken i vattnet. Här inser man vad tanken med de tre resorna kommer utmynna i: Meridas tre bröder (aka ”trillingarna”) kommer få chansen att växa upp på varsitt håll och få chansen att ses som individer. Även om Merida nu också inser att hon kanske själv inte nödvändigtvis kommer tycka om att hennes familj förändras.

Jag är fortsatt lite fundersam kring ”Leezie” och vilken roll hon spelar. Som karaktär är hon nästan främst i vägen, och jag är fortfarande öppen för att hon är något mer än bara en vimsig människa.

Delmål 4 (Kapitel 12–15).

Dessa fyra kapitel präglas av en viss eftertänksamhet, dels att Merida själv påverkades mer av Ardbarach än hon inledningsvis trodde. Sedan dels första jämförelsen henne och Feradach mellan. Och givetvis föräldrarnas reaktion på att Hubert valde att stanna. Eller, när det gäller det sistnämnda kanske bristen på reaktion. Visst är det fullt möjligt att det är så att de ser positivt på att Hubert vill träna mer och lära sig, men det går heller inte att utesluta att låta det bero även är det smidiga och icke-konfronterande svaret.

De intressantare delarna av delmålet är dock den lilla insikt vi får i Feradach, och att hans skiftande utseende gör det svårt för honom att förstå begrepp som familj. Vi får också veta att alla hans utseenden baseras på en människa som han fördärvat. Här tycker jag även reglerna kring den här vadslagningen blir lite grumliga, Merida måste arbeta kring ”här och nu” med sina tre förändringar medan Feradach alltså kan plocka vilken som helst av sina dåd? Jag kan heller inte låta bli att känna att Feradachs insats för den förlorade byn låter lite som en ursäkt för att få sprida död och förödelse kring sig.

Delmål 5 (Kapitel 16–19).

Föga förvånande stannar Elinor hemma när det är dags för nästa resa, trots att detta går till ett välbekant mål. Jag misstänker att vi någonstans under slutet av boken kommer få reda på vad detta handlar om. Nödlögnen om att hon måste stanna hemma måste ju komma någonstans ifrån mer än att bara vilja vara hemma. Undrar om det hänger ihop med den där underliga reaktionen hon hade när ”Eilean Glan” nämndes? Är hon intrasslad i något? Någon gud som lagt sig i? Var det inte Cailleach/Feradach som sade att hen hade intressen i familjen DunBroch? Och hänger Hamish alla rädslor ihop med mamma Elinors beteende?

Merida, Hamish och pappa Fergus ger sig av mot destinationen Kinlochy; en plats som Fergus varit på tidigare och håller i kärt minne. På resan dit får vi en vinkling om vad som kommer förändra Hamish: musiken. Tydligen släpper han sina rädslor då, och musikinstrumenten man ser i Kinlochy antyder att där Hubert finner sig själv i militären så kommer Hamish hitta sitt i musiken. Kanske kommer pappa Fergus också få sig ett uppvaknande i att hjälpa Kinlochy på fötter igen? Innebär det att den tredje resan kommer involvera Elinor?

Kinlochy verkar iaf vara på ruinens brant. Skall bli intressant att se vad som kommer hända. Feradachs entré på slutet av delmålet bekräftar att det är ett kungadöme i behöv av förändring. Och vi vet att hela slottet genomsyras av apati och hopplöshet, något får mig att misstänka att lösningen kommer ha med musik att göra.

Delmål 6 (Kapitel 20–23).

Bitvis fartfyllt delmål, med Feradach som bränner ned Kinlochy till grunden och ser på medan folket där bokstavligen går upp i rök. Trots Meridas vrede mot guden i det här delmålet så har jag på känn att hon kommer motbevisas i att han är en hjärtlös ande som inte bryr sig om någon. Här antyder han att Kinlochy under flera år fallit för frestelsen i girighet och missbruk. Vilket jag tror är en av anledningarna till att pappa Fergus vid hemkomsten verkar vaknat upp och börjar rusta upp slottet. Feradachs uttryck ”jag är inte grym, jag är naturen” påminner om sagan om sköldpaddan och skorpionen. Vilket i sig givetvis är en metafor för disciplin: ja du är giftig, men det innebär inte att du måste förgifta folk bara för det eller hur?

Även Hamish verkar ha hittat hem i musiken (som förutspått), som den yngste av syskonen ger mamma Elinor med sig och låter honom satsa på musiken. Lite nyfiken blir jag på Ila, som verkar både vara på Meridas sida och ha en gåva för att medla/gjuta olja på vågorna. Till skillnad från Leezie som är en karaktär jag fortfarande inte ser poängen med.

Besöket vid brunnen är intressant, speciellt sedan Feradachs handavtryck i en sten avslöjar att denne redan varit där och utövat handpåläggning på ödet. Mötet med Cennedig är intressant, men jag lämpar lite med att se den övergripande poängen med hela intrigen i den här boken. Från att ha varit relativt intressant inledningsvis, har mitt intresse för vad som pågår minskat lite för varje delmål.

Delmål 7 (Kapitel 24–27).

Delmålet börjar med ett rätt fint kapitel där Feradach på sätt och vis försöker göra bot och bättring inför Merida genom att styra en grupp handelsresande till DunBroch så Hamish kan få sig en mer reseportabel harpa.

Elinor får ändan ur vagnen, och på sätt och vis visar varför hon rest väldigt lite. Det är lite av ett monster hon organiserat för att ta sig fram. Under den här resan talas det också en del om magi och en hel del intressant framkommer.

“She believed people came back again and again. To life. In different bodies. She heard about it from a bald man from somewhere in the south. She always said the first thing a bald man says when you meet him is always true and the last thing he says is always a lie.” (Kapitel 25).

Feradach verkar också ha påverkats en aning av Meridas vrede. Kanske beror det på att hon är den enda som ser honom som samma person hela tiden (utom då Leezie bär honom då). Antagligen påverkar det gudar lika mycket, om inte mer, att känna sig sedda? Det här delmålet är antagligen första gången som jag känner att Leezie förtjänar platsen hon tar upp i storyn. På sätt och vis finns en flagga om att Leezie kanske inte är den hon utger sig för att vara:

Her [Lezzies] hair was mussed and her eyes half-lidded with sleep; she looked, as ever, like she needed a bit of help. But her voice was wide-awake, and Merida, when she looked at Leezie, saw a little flash of the Cailleach’s green starlight in her eyes. Oh. (Kapitel 26).

Något förändras mellan Merida, dels så vet hon nu att Feradach påverkas negativt om han inte utför sina plikter, dels att även om Feradach skulle försvinna kommer en ny gud i hans ställe. Merida är nu också delvis medveten om den balans han säger sig försöka hålla.

Undrar jag om inte det här kommer sluta oavgjort? Och det var Cailleachs plan hela tiden? Det är uppenbart att Feradach och Merida båda hade/har att lära av varandra.

Delmål 8 (Kapitel 28–31).

En välkommen inblick i mamma Elinors bakgrund. Skall erkänna att jag inte riktigt visste vad jag väntade mig av besöket på Eilean Glan, men det här kom lite som en överraskning. Och ett antiklimax. För på något vis hade jag räknad med lite mer än så här. Nu blir det dit, säga hej och sedan återvända hem. Med ett möte med Dásachtach, det skall bli intressant att få veta vad han säger till Harris – helt uppenbart är att han precis som mamma Elinor fått känna förändringens vindar. Men jag vet inte riktigt om jag köper det som står i det här delmålet som den enda förklaringen till den handlingsförlamning Elinor verkar ha lidit av de senaste åren.

Leezie (det här delmålet förklarar delvis karaktären och varför hon fått en sådan inkluderande roll i familjen) verkar mer och mer glida in mot det religiösa/magi-hållet.

Delmålet knyts ihop (man skulle nästan kunna tro att jag planerade den efter snygga slut) med Feradach som ber Merida visa vad som förändrats. Vilket i sig är intressant, för det är tre (nåja, två och ett halvt iaf) delmål kvar.

Jag har fortsatt kluvna känslor för den här boken, bitvis är den intressant och bitvis kämpar jag med att se poängen med storyn.

Delmål 9 (Kapitel 32–35).

Intressant vändning att alla på DunBroch plötsligt ser Feradach på samma sätt, lite överraskande trots att vi visste att han redan påverkats av Merida på olika sätt. Kanske stämmer det som Merida sade att han inte förstod sig på fmailjer, tiden eller vad det är att existera. Var det en del i Cailleach plan?

För övrigt kan man fundera kring vad Illas kommentar till honom betyder?

“You looked a little different, I think, sir,” Ila said, and she gave Merida that private cat smile. “And I did, too. I wasn’t always this age!” “Yes, our Ila is ancient,” Elinor said.

Visst kan man tolka det som att Illa ”bara” blivit äldre, men är det så? Är det här ytterligare en vink om att Cailleach håller koll på dem? Log lite åt förvecklingen sedan där ”läraren” som föröddes i ett tidigare delmål söker sig till (tillbaka rentutav) Eilean Glan, och där hon fick plats eftersom Elinor tagit på sig en mängd flickor att fostra.

Hack i häl på Feradach dyker givetvis Dásachtachs sändebud upp och raljerar. Typiska mobbare som måste skrika, skräna och härja runt för att dölja sina tillkortakommanden. Vi får en vinkling iaf vad Dásachtach sade till Harris i förra delmålet, och tydligen var det ett försök att värva honom och det finns antydningar till att Harris är allt annat än ovillig. Så vad är det för förändring han behöver? Understödja eller underminera dessa åsikter att Dásachtach har rätt och föräldrarna fel?

Delmål 10 (Kapitel 36–39).

Man känner att det är dags att börja snöra ihop den här storyn. Att Dásachtachs försökte värva Harris lär inte komma som någon överraskning – även om jag personligen hoppats på något mer kreativt än så. Det leder iaf till att han och Merida får en chans att prata ut, och det visar sig att Harris med märkts av magi. Intressant nog får Harris vara en del av när Meridas vad med gudarna skall avgöras. Och nu fick vi äntligen reda på Leezie lyckades orma sig in i familjen, hennes mamma var tydligen jordemodern som räddade Elinor och en av trillingarna undan en säker död under förlossningen. Jag blev väl heller inte överraskad över att Ila egentligen var Cailleach i maskering.

Sedan har vi den fullständigt poänglösa upplösningen: Cailleach förkunnar med buller och bång att Merida vunnit och DunBroch förändrats tillräckligt. Men, att slottet genom Dásachtachs försorg ändå kommer läggas i ruiner. Så tar det ändå inte poängen av hela grejen med vadet? Är Cailleach ute efter mer offer? Vill vara den som kommer till undsättning? Eller är hela grejen att hon fortfarande inte lärt Feradach hela den läxa hon avsett för honom? Som det ser ut så väljer nu Feradach att bli dödlig till förmån att rädda Meridas familj och hem. Ett mirakel är med andra ord beställt, betalt och på väg att serveras.

Ännu ett delmål som avslutas med en passande Cliffhanger…

Delmål 11 (Kapitel 40–41+Epilog).

Dásachtach får lära sig den hårda vägen att lojalitet inte är något du kan tvinga fram eller ens kräva att få (visserligen fick hans armé lite hjälp på vägen med att öveerge honom, men han lär vara permanent nedmonterad nu). Cailleachs mirakel sänker sig över DunDroch och med den så faller hans armé samman för att återvända till sina familjer. Och hjälp kommer utifrån, gillar verkligen hur Ardbarrach får lite upprättelse och att den resan gav mer än att ”bara” vara en plattform för Hubert att växa upp.

Epilogen, med dess bakgrund om hur Feradach blev till är intressant och lite undrar man om hans grund som luftande i grunden var anledningen till hans skiftande utseende? Att ”Jakten på det namnlösa” skulle knyta an till Feradach kändes rätt självklart redan när det nämndes första gången.

Sammanfattning.

Det här är en trevlig bok, har ett lättillgängligt språk och jag gillar chansen att få kliva in i den irländska mytologin. Men jag måste erkänna att storyn som sådan inte riktigt tilltalade mig. Ju längre in i boken jag kom, desto mer poänglös kändes hela storyn, jag klickade aldrig riktigt med karaktärerna (eller snarare den här inkarnationen av dem) och tilltalades inte av grundintrigen med vadet mellan Merida och gudarna Cailleach och Feradach. Jag tycker den inte är dålig, men jag gillade den inte (tyvärr).

Conclusion.

This is a nice book; has an easily accessible language and I like the chance to step into Irish mythology. But I must admit that the story as such didn't really appeal to me. The further into the book I got, the more pointless the whole story felt, I never really connected with the characters (or rather, this incarnation of them) and wasn't attracted to the basic intrigue of the bet between Merida and the gods Cailleach and Feradach. I don't think it's bad, but I didn't like it (unfortunately).

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Cailleach @ en.wikipedia.org.

Bogle @ en.wikipedia.org.

Pooka/Púka @ en.wikipedia.org.

Brag @ en.wikipedia.org.

Shellycoat @ en.wikipedia.org.

Brandubh @ ancientgames.org.

Hnefatafl @ sv.wikipedia.org

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #maggie stiefvater #bravely #fantasy #aventure #media tie-in #pixar brave #disney #sequel #2022 #us

6 notes · View notes

whitewaterpaper · 2 years

Text

SoIF12: ”Feber i blodet”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset. Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 12. Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1 & 2).

Första delmålet och jag himlar redan med ögonen åt Villemo, hon och Dominic tycker verkligen synd om sig själva. Framför allt Villemo som lär vara en av seriens hittills mest överdramatiska karaktär. Och lite synd kan jag tycka om Irmelin och Nicklas som går igenom samma sak men kommer lite i skymundan. Dominic idkar iaf lite vett och säger att det inte handlar om eventuellt drabbade barn utan han står inte ut med tanken på att själv vara orsaken till att han förlorat Villemo (i barnsäng).

Innan jag påbörjade den här boken, ja efter att jag läste sammanfattningen för den efter förra boken, så var jag orolig att Villemo och Dominic skulle göra något dumt under själva bröllopet, utan som det verkar kommer öppningen genom ännu ett krig mellan Danmark och Sverige. Ett krig där Dominic i egenskap av kurir till Sveriges kung givetvis sitter väldigt illa på bröllopsfirande i fiendeland.

Jag skall erkänna att jag också upplevde en viss skillnad språkligt sett i boken jämfört med mycket annat jag läst på sistone[1]. Det påverkar inte min syn på Sandemo eller böckerna, men hon skriver med en något vekare penna än andra författare.

[1] Mitt lässug har börjar närma sig narkotiska nivåer igen.

Delmål 2 (Kapitel 3 & 4).

Villemo fortsätter sin, kanske inte helt oegoistiska, jakt på Dominic. Överste Crone står för sitt ord, han släpper inte bara Dominic och ser med att han kommer med sista båten till Sverige. Han är heller inte intresserad av att göra annat än titta på Villemo när hon klär av sig, den här delen av intrigen hade kunnat gå hur som helst, men det slutar med det oskyldigare valet att ”smygtitta”.

Här och där hittar man pladdrande mellanspel, ofta i relation till hänvisningar bakåt i serien, där det är svårt att avgöra vart karaktären slutar och berättaren börjar. Och innan man hinner gå grepp om perspektivet glider vi in mot karaktären igen. Nåväl, det är en del av Sandemos stil som vi funnit oss i 11 böcker tidigare.

Villemo lyckas ta sig över sundet till Sverige, där hon maskerar sig i pojkkläder och väl där byter pojk-/fiskekläderna mot en soldatuniform och tar plats i den svenska armén. Och med en våldsamsmidighet sätts hon sedan in i den livvaktsstyrka Dominic föräras när han skall föra ”viktiga dokument” i säkerhet. Dokumenten lär inte vara viktiga utan mer en ursäkt av de danskvänliga officerarna att få undan honom så man slipper välja sida i den stundande konflikten. Och vi rider sedan i samlad tropp in i Göingeskogarna där Snapphanarna regerar.

Bara jag som rullade med ögonen över att Tristan givetvis var den som undersökte ladan där Dominic och hans män gömde sig?

Bara jag som kände efter det här kapitlet: det var länge sedan jag såg om mini-serien ”Snapphanar”?

Det märks f.ö. att mina läsmuskler tränats sedan förra Isfolket-boken, för endast två kapitel i veckan kändes nästan lite pluttigt. 😊

Delmål 3 (Kapitel 5 & 6).

Mina efterforskningar visar att det ”Bäckaskog” som nämns här och den adelssläkt ”Rammel” som uttrycks som ägare mycket riktigt skulle få en av sveriges skickligaste revy- och sångmakare i sina led. På gott och ont.

Dominic avslöjar ”äntligen” Villemo (är det bara jag eller är hon en av de mest puckade karaktärerna som Sandemo serverat oss?) och är som väntat mindre glad att föra sitt hjärtas kär igenom snapphanarnas domäner. Han spelar dock ned betydelsen i varför hon jagat efter honom. Sällskapets flickcharmör antar givetvis utmaningen i att nedlägga henne som byte. Vi får inte reda på om han skulle ha lyckats.

Som det verkar nu så är nedräkningen påbörjad för Dominics lilla skara. Göte är den första de hittar till synes sovande, i realiteten död, mot ett träd. Jag misstänker att snapphanarnas plan är att göra sig av med grabbarna och sedan förlusta sig med Villemo. Jag spår att Dominic och Villemo kommer ensamma ur Göingeskoarna och det efter att Villemo fått Snapphanarna lägga ägg kollektivt. Men jag hoppas att jag har fel, för de två som (utöver Dominic och Villemo då) verkar vara harmlösa karaktärer och jag ogillar när man kastar in en massa nya karaktärer bara för att ta livet av dem ett par kapitel senare.

Delmål 4 (Kapitel 7 & 8).

Spännande kapitel med en del förvecklingar. Bland annat bekräftas det vi misstänkt sedan Dominic gav sig ut på det här uppdraget att skrinet är tomt, lika så kopplar man att alla av de 16 soldaterna som följde honom var svenskvänliga. Och inne i skogarna plockas männen en efter en, och det finns ändå något fint i hur Villemo trots att hon känt dem sp lite ändå blir så tagen av deras död. Men visst undrar man lite varför snapphanarna går på en efter en och här antyds att snapphanarnas ledare (de som är inblandade i den här intrigen) vill ha ”raffinerade metoder” med andra ord vill framstå som något annat än brutala stråtrövare och mördare? Trots att i realiteten de alltid kommer förbli sådana?

Under kapitel 8 kom jag slutligen fram på en definition på vad som stör mig i Sandemos berättarstil: vinkeln. Det är en sorts sammanblandning av 1a person och 3e person som någon gammal mormor berättar det här för sina barnbarn som om hon varit där själv. Det funkar för det mesta, men då och då kommer irriterande formuleringar som:

Kristoffer plockade upp den ena, han hann ju inte ladda, men den kunde vara bra som slagvapen, resonerade han väl.

Det är en mening som fyllt sin uppgift bättre utan det där sista ”väl”.

Delmålet avrundas med Jöns som öppnar sig för Villemo om sin förälskelse i henne och Villemo ställer sig villrådig till hur hon skall lösa det hela. Med Dominic som, ovetandes, går i armarna på mannen som jagar dem har hon inget stöd där heller att vänta. Båda trådarna skall det bli intressant hur de plockas upp i kommande kapitel.

Delmål 5 (Kapitel 9 & 10).

Så var även Jöns borta ur leken. Vet inte riktigt vad jag skall tycka om scenen mellan honom och Villemo… Vet inte hur nödvändig den scenen iöht taget kändes när han sedan dör i princip på nästa sida. Men med snapphanarnas sista försök att röja Dominic ur vägen så lämnar vi ocks Göingeskogarna och dess faror bakom oss. Men ensamma på tu man hand erbjuder ju farliga frestelser det med och jag gillar att Villemo och Dominic får de här chanserna att ”tala ut” om saker och ting. Sedan kan man kanske himla lite med ögonen över att de givetvis inte kan låta bli att kyssas och Dominic själv är orolig för att han öppnar en dörr som inte kommer låta sig stängas igen.

Jag himlade definitivt på ögonen över att ett skepp till Norge dyker upp som på beställning. Och nu verkar det finnas ett samförstånd dem emellan att de antagligen borde gå åt varsitt håll ur det här. Vi får se hur deras föresatser håller, iaf Villemos fysiska passioner verkar triggas av just barriärerna i sig.

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Ingen lär få dåndimpen av förvåning över att Dominic och Villemo ”får till det” nu när de är på tu man hand. Men jag skall erkänna att jag rullade med ögonen över hur Sandemo ”kickar igång” scenen:

Hon var inte längre Villemo. Hon var ett väsen skapat för Dominic, från tidernas begynnelse, hon var bara till för honom, hon brann, hon bävade i lysande stillhet och förväntan. Hon var djurhonan, hinden som väntade på språnget . . .

Det är också helt logiskt att de panikgifter sig efteråt innan någon annan i familjen hinner lägga sig i. Båten familjen befinner sig på befinner sig påpassligt nog i Halmstad. Och Dominic ger sig i kast med att ställa saker och ting till rätta. Lite funderar jag kring hur mycket makt kungens kurirer egentligen hade, kanske har Dominic i egenskap av sitt arbete bara lärt sig när han kan/behöver köra över folk med sin titel. Föga förvånande så blir Niklas och Irmelin avundsjuka och Brand (i egenskap av äldste) ger även dem tillåtelse att gifta sig. Väntat.

Delmålets största twist, om än att den inte är särkillt begriplig just för närvarande, är kanske att resten av familjen (med hennes egen välsignelse) offrar Villemo för att skydda skeppet och resten av passagerarna från kaparna. Hela scenen ombord på båten är intressant, och hur Isfolkets drabbade alla kommer till hennes undsättning för att sätta kaptenen på plats. Men hur skall hon ha det Sandemo? Är villemo en drabbad eller inte (kattögonen indikerar ju det)? I ett och samma kapitel får vi läsa:

Hon gjorde en gest till hela släkten att komma närmare. Med ryggen till piraterna sa hon fort och lågt: — Minns också att jag är en drabbad! Ni vet inte vad jag kan, det är ganska mycket. Ingen man har fått komma nära mig mot min vilja, jag har medel att hindra dem. Och jag kan simma. Far och mor, var inte rädda, jag klarar mig. Res hem och vänta på mig där! Förr eller senare kommer jag.

Och sedan när Isfolkets drabbade ansamlar sina krafter i Villemo:

Hon var med ens alldeles säker. I en ljusglimt hade hon sett mängder av ansikten rasa förbi, hon hade känt hur en nästan överjordisk styrka hade fyllt henne. Eller skulle hon kalla den underjordisk? Hon visste vad det var. Isfolket. De samlade sina krafter i henne, Villemo, som egentligen inte var en drabbad, inte som de. I sig själv ägde hon inte en sådan styrka. Men hon fick hjälp.

Det finns alltså två klasser av drabbad? Räknas inte Villemo ”egentligen” då hon för det mesta har sina fakulteter i fast grepp? Sandemo passar givetvis på att nämna Sol: det är ju i princip öppet mål för det. Men det är kul att hon i denna scen även låter oss kort få träffa Tengel den Gode igen.

Över lag ett händelserikt avsnitt som inte bara avslöjar att Villemo redan väntar Dominics barn. Men även att Irmelin är havande. Lite nyfiken blir man på det sista: har hon och Niklas haft intima möten ombord på båten alltså? Eller skall vi snarare sluta oss till att hon och Niklas inte varit så avhållsamma som familjen velat? Bägge födslarna skall bli intressant att få se. Framför allt vem, båda eller ingen av Villemo och Irmelin som överlever eventet.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Tar Sandemo ifrån tårna när det gäller att knyta ihop den här boken? Go det gör hon… Jag gillar iofs tiden på ön och hur det blir lite av en karaktärsstärkande upplevelse för Villemo – och det kanske hon behöver så här i väntans tider. Villemo visar prov på en enorm portion tålamod när hon väljer att vänta in vintern och isen innan hon tar sig vidare. (Visserligen har hon inget val – gubbens båt blev ju stulen). Resan över isen är, trots sin begränsade längd, kanske bokens mest spännande scen.

Sedan kan man ju ifrågasätta hur Villemo prioriterade med pengarna. Kanske skulle hon nöjt sig med mindre och försökt skaffa sig hela kläder? Då hade hon kanske inte skickats till fattighuset att vänta ut döden. Inte helt oväntat så blir det Dominic som möter henne och genom deras band inser hur illa det är fatt.

Jag förstår beslutet man tog att inte tala om för Villemo förrän efteråt att Irmelin och Lene (den senare i Danmark) båda fått välskapta (än så länge) icke drabbade barn. Villemos och Dominics visar sig vara samma, och nu återstår bara att se om det skall visa sig vara sant att ingen i den här generationen eller om det är som i fallet med Trond: det ligger latent tills det plötsligt ges näring och visar sig. Är det olycksbådande att Villemo döper sonen till Tengel?

Sammanfattning.

På det hela taget har det varit en bitvis seg bok, och jag tror det beror på att jag faktiskt inte gillar Villemo som karaktär. Visst skulle man kunna skriva spaltmeter om PTSD och händelserna i förra boken och hur de påverkar henne i den här boken men faktum kvarstår: Villemo lärde sig ingenting. Och boken ger gott om utrymme åt både Dominic (men framför allt Villemo) att tycka synd om sig själva. Boken är dock annars lika lättläst som de andra, även om Sandemos ton ibland skiftar till en historieberättande farmor och tillbaka till ett mer renodlat tredjepersonsperspektiv igen. Det är en del av hennes stil, och äbben om jag inte är förtjust i det så går det att leva med.

Som det verkar så är intrigen inte färdig med Villemo, Dominic och Niklas eftersom de har sin stora uppgift framför sig fortfarande. Och eftersom boken koncentrerar sig på kvinnorna är jag rädd att vi får dras med en bok med Villemo i centrum. Eller kommer Irmelin hitta på något kul?

Länkar.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Boken @ Goodreads.com.

Edit: Missade citat.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #feber i blodet #margit sandemo #soif #soif12 #sagan om isfolket 12 #sagan om isfolket #historisk fiktion #romantik #romance #fantasy #se #1983 #Boknöje #2019 #Jentas

23 notes · View notes

whitewaterpaper · 2 years

Text

DSJ02: “Obeliskporten”.

Originaltitel: The Obelisk Gate. Serie: Den söndrade jorden #02 (The Broken Earth #2). Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden. Publicerad: 2016 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1 & 2).

När vi lämnade Essun senast så hade hon nått den underjordiska staden och återförenats med Alabaster. Jag vill minnas att vi då också fick det bekräftat att Alabaster var den som i (första bokens) prologen ”startade” jordens undergång. Här får vi inledningsvis möta en karaktär som vi inte fick träffa personligen i förra boken men som ändå var ständigt närvarande: Nassun, Essuns dotter. Vi får också en närmare inblick i vad som hände den där dagen då Essuns make Jija dödade deras tvåårige son.

Bota någon från orogenesi? Det låter som något som kommer sluta med en lobotomi, och vars process och slutresultat är ungefär lika pålitlig. Det är väldigt svårt att få något annat än avsmak iaf för en man som dels ger sig på och slår ihjäl en tvååring. Speciellt när man sedan tar sitt andra barn och ränner iväg för att bota det. Jemisin skall ha all kudos för att hon visar noll avsikt i att framställa Jija som en sympatisk karaktär.

Förr eller senare skulle han ha räknat ut det, på ett eller annat sätt. Jag upprepar: Förr eller senare skulle han ha räknat ut det. Skulden är hans och ingen annans. – (Obeliskporten, Kapitel 1)

Och visst blir vi väldigt nyfikna när Essun sedan i tidigt i andra kapitlet tänka:

Vilket får dig att tänka på din levande dotter, och din döde son, och din snart väldigt före detta make, och du rycker till. – (Obeliskporten, Kapitel 2)

Något säger mig att ”familjeåterföreningen” kommer att bli kladdig, kanske än mer så om Jija lyckas ”bota” Nassun från orogenesin.

Men vi får reda på en intressant sak om obeliskerna: de fungerar som förstärkare. Jag har haft i bakhuvudet att obeliskerna är någon form av atombomber men det verkar som om jag är inne på fel spår. Jag har för mig dock att man får reda på i första boken att obeliskerna var en del i världens fall som en gång ”skapade” den femte årstiden och försatte världen i det stadium den nu är.

Vi visste sedan tidigare (Hoa talar om det i slutet av första boken vill jag minnas) att vissa av de här obeliskerna redan styr emot Essun, som Essun så skall det bli intressant med en närmare förklaring nu när hon lyckats kalla på inte bara en utan två obelisker (onyx och topas). Att de verkar ha olika sinnesstämningar är en detalj som troligtvis kommer bli viktig längre fram.

Jag ser också fram emot att få veta vad det är stenätarna är ute efter. Antimon har ju valt Alabaster som ”sin” och Hoa verkar ha valt ut Essun. Hoa avslöjar ju sist i första boken att han hållit ett öga på Essun ett tag redan när han visar sig för henne. Stenätarna verkar jobba efter en agenda (eller fler) de också – och det skall bli intressant att se vad deras slutmål är. De verkar ju vakta ”sina viktiga föremål” nästan svartsjukt. Det hänger definitivt ihop med orogenesin, och obeliskerna, men hur och varför? Vi minns ju sedan tidigare att den söndriga obelisken som Essun hittade hade en död stenätare hängandes i sig. Det är en detalj värd att minnas.

Så hon accepterar att det hon ser på är en trasig obelisk som utan att någon vetat det har legat på botten av Allias hamn Jorden vet hur länge. Hon accepterar att det som är fångat i dess hjärta, det som på något sätt har gjort sönder denna väldiga, magnifika, mystiska tingest … är en stenätare. Och den är död. – (Den Femte Årstiden, Kapitel 12)

Nu när Essun dessutom blivit utnämnd till rådgivare så lär vi bli kvar här en stund, frågan är bara hur länge hon kommer ha ro att stanna innan hon vill ut och leta efter dottern igen. Vi vet ju heller inte hur långt från spåret Essun är nu (för jag utgår från att det var Yakka som det egentligen var som styrde Essun och Hoa i förra boken). Eller är det så att Yakka kommer kunna använda sina krafter för att dra henne till sig?

Delmål 2 (Kapitel 3 & 4).

Något jag kommer på mig med att se fram emot under den här boken är att få en väktares perspektiv. Väktarna sitter ju på en del kunskap och insikter, och om vi har tur kommer vi få lite mer fakta om orogenesin och obeliskerna nu när vi får följa Schaffa (eller snarare den man som en gång var Schaffa). Schaffa verkar dessutom ha medvetet ha skyddat Syenit från något. Det är uppenbart att det pågår något stort, och att det varit i anlöpande ett tag. Antagligen var det inte en tillfällighet att Syenit och Alabaster tussades samman i första boken.

Han vet vad stenätare gör med mäktiga orogener om de får en möjlighet, och han vet varför det är så viktigt att hålla en orogens blick riktad mot marken och inte mot himlen.

Jag är väldigt nyfiken på vad stenätarna håller på med. Vi såg ju redan i förra boken med Anemon och alabaster, och vi ser det nu med Hoa och Essun, att stenätarna väljer och behandlar orogener som ”sina saker”. Vad det än är som pågår, så misstänker jag att stenätarna är en del i det. Det går inte att utesluta att förvandlingen till sten/föda som Alabaster genomgår nu är en del av det.

Och nu i tredje kapitlet får vi (mer eller mindre) bekräftat det jag var inne på i förra boken: att väktare till en viss grad kan orogenesi också. Tills vidare behåller jag min liknelse med Sagan om drakens Återkomsts ”sul’damer”. Men väktarna verkar vara väldigt egoistiska rovdjur med, om man ser till hur (den fd) Schaffa går lös på familjen i fiskeläget.

Alabaster vill att Essun medverkat till att göra slut på den här årstiden i förtid, eftersom mycket tyder på att den kommer vara i tusentals om inte tiotusentals år, men samtidigt var han den som utlöste den? Vad är det som Alabaster vet som inte har avslöjats än?

…men vad det hela tiden utmynnar i är detta: livet kan inte existera utan Jorden. Likväl finns det en inte föraktlig möjlighet att livet kommer att vinna sitt krig och förgöra Jorden. Vi har varit nära några gånger. Det får inte hända. Vi får inte vinna.

Delmål 3 (Kapitel 5 & 6).

Vi får närmare lära känna Nassun och hennes förhållande till pappan, och inna det femte kapitlet är slut så kommer Nessun både lämnat barndomen bakom sig och reducerat pappan till ”Jija”. Det skall bli intressant att följa det här, framför allt vad Jijas planer är.

Har vi dragit någon parallell mellan årstiderna och istiderna? Det nämns att spåren efter årtiderna går långt tillbaka, kanske så långt som innan själva rämnandet av världen.

En sak som jag höjer på ögonen lite är det här med namn och identiteter, det verkar vara något som är allmänt förekommande och jag spekulerar lite i huruvida detta ”byggt in” i kulturen genom åren och att byta namn när livet går in i en ny fas är något som är helt naturligt för dem?

Alabaster står ändå för de mest intressanta delarna med sina kunskaper om obeliskerna och vad de är. Framför allt är inblicken i orogenesin intressant. Är det så att obeliskerna är orogener? Är det vad stenätare gör med mäktiga orogener? Var det därför den trasiga i Allia hade en död stenätare fastnaglad i sig?

Är orogenesin magi? Eller är det ett namn som Alabaster hittat i annalerna och missförstått innebörden av? Magi är ofta knytet till elementen, och helt omöjligt är det inte förstås. Jag ser fram emot att få veta mer.

Delmål 4 (Kapitel 7 & 8).

Vi får veta att Nassun verkligen passerade Castrima men att hon och Jija hastar förbi det utan att hon inser att Yakka kallar på henne. Då var det antagligen ett äkta spår som Essun följde i förra boken.

Både Alabaster och Jija talar om Månen, nu verkar det som om och nu får vi reda på att det är en faktisk plats och det är dit som Nassun nu anländer. Och vem väntar det om inte Schaffa – som inte helt har sina fakulteter i behåll men troligen identifierar Nassun som Syenit. Nassun inser att Schaffa antagligen hör röster eller lider av en delad splittrad personlighet. Vi får också en antydan här om att orogenesin är en någon form av elementalmagi och där Nassun kanske har en viss fallenhet för is (vatten/luft?). Här och där tänker Nassun på Jija som ”pappa” trots att hon egentligen insett att han numera bara är Jija, och jag vet inte om det ”felet” är medvetet eller inte. Hur som haver ”Funna Månen” skall bli intressant och framför allt om den knyter samman till samma ”Måne” som Alabaster talar om.

Essun kämpar för att hitta sin plats i Castrima, men tycker det är uppfriskande att det är vad folket i den undre delen av staden har problem med snarare än orogenesin. Och lite börjar man fundera om Alabaster kommer överleva den här boken. Men mycket till lärare är han inte, så mycket är säkert. Men jag ser fram emot hans historia, speciellt sedan jag misstänker att den kommer innehålla en del av förklaringen till vad stenätare gör med mäktiga orogener.

Delmål 5 (Kapitel 9 & 10).

Här fick jag svar på iaf frågan om månen. Alabasters referens till månen var satelliten i fråga och inte ens plats på kontinenten. Det har nämnts tidigare att månen slagits ur sin bana och att man trodde ”årstiderna” (jag utgår från att de menar de 5e årstiderna som passerats) hängde ihop med den förskjutningen. Alabaster berättar om vad som hänt och vart han varit de senaste åren – och jag finns det intressant att man tror att många av stenätarna (eftersom de antagligen är odödliga) är äldre än årstiderna. Det här börjar bli riktigt intressant. Alabaster verkar också helt och fullt övertygad om att orogenerna var de som startade rämnandet från första början. Lustigt egentligen, jag hade nästan räknat med att orogenesin var en effekt av världsfallet.

Den där staden, alla dess underverk … det var en dödkult som styrdes av orogener. Det var vi som förstörde världen, precis som de alltid har sagt. Roggorna.

Det här med att dra/tvinga in månen i sitt läge för att återställa balansen, undrar om det f.ö. kan hänga ihop med ebb/flod? Jag har inte direkt tänkt på om man hänvisat till låg och högvatten i boken, ens under perioden Syenit och Alabaster bodde på piratön.

Inget av det Alabaster berättar gör mig mer klokare dock på vad obeliskerna egentligen är.

Nassun då? Hon bondar ihop med Schaffa. Hon upptäcker silvetrådar i Schaffa och det måste vara samma typ som Essun sesade i Alabaster? Den sistnämnda bekräftar att det som väktarna gör också är magi (och därmed en del av orogenesin) men besmittat på något sätt. Och det nämndes under sista kapitlet med ”Damaya” i den femte årstiden (då när hon och Binof besöker vad jag antar är obeliskporten?) att väktarna har ett implantat.

Schaffa tänker efter lite, sedan säger han: ”Du är medveten om att vi – Väktarna – är … annorlunda.” Han ler, som för att påminna henne om hur annorlunda. Alla Väktare ler mycket. Hon [Damaya] nickar stumt. ”Det finns en … procedur.” Han släpper hennes hand lite, rör vid sitt eget bakhuvud under det långa, svarta håret. ”Något vi får för att vi ska bli det vi är. Ett implantat. Ibland blir det fel och måste avlägsnas, som du såg.” Han rycker på axlarna. Hans högerhand är fortfarande täckt av tjockt, halvstelnat blod. ”En Väktares förbindelse med de orogener som tilldelats honom kan avvärja det värsta, men Timay hade tillåtit sin att förtvina. Dumt.” En kall lada i Nomilaterna; en stund av vad som verkat vara tillgivenhet; två varma fingrar som tryckts mot Damayas skallbas. Plikten först, hade han sagt då. Något som gör det bekvämare för mig. (”Den femte årstiden”, Kap: ”Damaya, till slut” NK Jemisin).

Är det så att det är implantatet som möjliggör att de kan använda ”magin” men de tvingas göda sig på äkta orogener? Nassun noterar ju att silvertrådarna kommer från nackbasen och slickar hungrigt efter henne. Alabaster var ju som bekant genomsyrad av trådarna. Värt att notera också att överanvändning verkar ha ett depraverande resultat, Schaffa antyder ju det när han är på väg att drunkna. Kanske är det därför den ”instabila väktaren” i ”Damaya, till slut” beter sig som hon gör?

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Det är en intressant inblick vi får av Schaffas drömmar/minnen hur väktarna skapas, och hur deras inneboende gåva för orogenesi vänds ut och in för att i stället göra dem känsliga för personer som kan använda orogenesin. Minnet av kvinnan och barnet är märkligt, men blir intressant igen när det glider in i hur han hittade Damaya/Essun.

Via Nassun och hennes samtal med Schaffa får vi lära oss ännu mer. Den senare talar om förslavandet av orogenerna och får veta att navet ursprungligen styrdes av orogenerna själva, här börjar jag undra hur gamla väktarna är (som individer, inte grupp). Någonstans (kan det vara Schaffas första kapitel? Vet att det antyds i det här delmålet också.) antyds det att de inte åldras som andra. Innebär det att väktarna kan vara lika gamla som stenätarna? Är stenätarna väktare som lit Schaffa nu tappat greppet om sin bildning?

Och kanske är det i det här kapitlet, när Nassun sträcker sig efter krafterna i skyn som vi får en aning om varför orogener skall ha blicken fäst på marken: Eitz förstelnas av Nassun när hon väcks ur en mardröm. Om och/eller hur detta skall visa sig knyta an till väktarna eller stenätarna eller båda framöver återstår att se, men jag är övertygad om att händelsen är signifikant.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Två kapitel med Essun som mer eller mindre visar hur Essun sakta börjar finna sig i sin nya komm. Bland annat tar hon upp undervisande igen, denna gång otränade orogenesibarn i orogenesi. Tonkee finner kontrollrummet för den underjordiska kommen och samtalen där får Essun (eller Damaya som hon hette då) förstå vad vi läsare redan anade då: att väktaren som det slagit slint för i ”Damaya, till slut” på något vis korrumperats av jorden (aka ”fader jord”). Skulle vara intressant att veta om ”moder jord” (som vi säger) övergick till ”fader jord” och hur skiftet i så fall uppstod. (I samband med att månen slogs ur sin bana?).

Det finns likheter mellan hur järnskärvan kryper in i Tonkee och Schaffas beskrivning om när han fick implantatet så jag är rätt säker på att händelserna relaterar till varandra.

Hoas motståndare, undrar om hans Allierade är orogenerna/väktarna i ”Funna Månen”? Skulle tro det, fick intrycket av att det var norrut.

Essun är iaf inte rädd för att ta öppen strid för det hon tror på, och ryker ihop med Yakka. Tror det är hälsosamt för Kommen att Yakka får sina mothugg ibland, så hon inte enkom kan göra som hon vill oemotsagd. Utvecklingen att det väntar en armé strax utanför dörren var dock överraskande utveckling, och speciellt att det handlar om en komm som nu är väldigt långt hemifrån. Eftersom de skickar ett meddelande med en stenätare, som mer eller mindre har Hoas arm i sin hand (inte resten av Hoa: bara ena armen) så dristar jag mig åter till att detta hänger ihop med Hoas fiende i norr som det talades om innan.

Och den döda stenätaren från granatobelisken i Allia återuppstår. Intressant, det var en förveckling jag inte förutsåg.

Delmål 8 (Kapitel 15 & 16).

Så Hoa är den ”döda” nu återuppståndna stenätaren från granatobelisken, och han fastnade för Essun för att hon just då i Allia frågade hur han mådde? Vi får iaf veta lite mer om kriget som pågår, och stenätarnas intre konflikt om huruvuda det finns plats för människor, orogener och stenätare på en och samma gång. Frågan är vad Alabasters del i det här innebär, han startade ju den här årstiden och allt tyder ju på att den kommer vara länge om man inte hittar andra vägar ur den. Det pågår något som jag inte riktigt har grepp om.

Samtidigt har en stenätare tagit kontakt med Nassun, och de blir allierade på något vis. Vad den här stenätaren har för planer är inte klart än, en del av mig misstänker att det är Hoa. Nassun börjar dock så sakteliga får en insyn i hennes mors bakgrund och hur denne lärde sig använda orogenesin, och hon börjar få en viss förståelse för varför hennes mor gjort vissa saker som hon gjort.

På det hela taget, två solida kapitel som för handlingen framåt.

Delmål 9 (Kapitel 17 & 18).

Schaffa är givetvis införstådd med magi-/silverdelen av orogenesin och erkänner att de aktivt styrde orogener bort från den vägen. Mer än att det är farligt både för omgivningen och orogenen själv går han inte närmare in på ämnet. Jag kan bara spekulera i att det var ”silvret” som var en aktiv del i att få världen att rämna. Jag kan också ha vissa teorier i att vältarna (eftersom de springer fader jords ärenden) kanske inte kan kontrollera den delen av magin på samma sätt som den vanliga orogenesin. Att ”kärnstenen” är av metall stärker dess koppling till incidenten med tonkees arm. Det kan också förklara den nedlåtande attityden alla har mot metall jämfört med sten. Skönt att Nassun gör upp med sin pappa och verkar öppna sinnena för att närma sig sin mor.

Mycket händer dessutom i Undre Castrima, stillarna tror att kasta ut orogenerna kommer rädda dem (vilket det inte lär göra) och Stillarna går till öppna angrepp. När Essun nära på förintar hela undre Castrima griper Alabaster in med sina sista krafter och stoppar henne. Är det dags för Essun att röra sig mot ”Fallna Månen” nu? Hon lär börja röra sig ditåt snart, något säger mig att hon och Nassun kommer rädda världen (eller iaf försöka) tillsammans.

Delmål 10 (Kapitel 19 & 20).

Dessa två kapitel knyter ihop säcken för Essuns äventyr i undre Castrima. Jag måste erkänna att det finns en viss logik i att Ykka som är självlärd givetvis använder silver-delen av orogenesin i större utsträckning (aka magin), Nassun anmärkte ju tidigare på att hon använder ”silvret” i allt större omfattning. Och det här med parallellkoppling sträcker ju sig tillbaka ända till händelserna i Allia.

Intressant också att Rennanis stenätare troligtvis letar orogener som kan öppna ”obeliskporten”, frågan är varför? För att röja dem ur vägen eller rekrytera dem för sina egna syften? Essun öppnar iaf porten, med Hoa som ankare, undanröjer hoten från Rennanis och passar även på att leta upp Nassun. Jag är fortfarande inne på att Essun och Nassun kommer hämta tillbaka månen tillsammans. Den senare blir ju ”upplärd” av en stenätare, undrar om det också är Hoa?

Den stenätare av alabaster måste ju vara ”Alabaster” som är återfödd? Och mycket tyder på att Essun nu går samma väg. Förstenas man om man öppnar och använder porten?

Sammanfattning.

Det här har varit ett riktigt läsnöje, jag gillade redan den första boken, men den här är strået vassare ändå då man dels får inblick i Nassun och vad som händer henne, men även dels inblicken i Schaffa. Jag tycker också Essun kommer fram som en trevligare karaktär här än i första boken. Den här boken känns väldigt mycket som att det sätter upp förutsättningarna för den tredje och sista delen av serien (som jag ser fram emot). Mycket ägnades åt att lära Essun och förbereda Nassun på vad de behöver veta för att knuffa in månen i sin bana igen och göra slut på årstiderna. Detta utan att det känns som ett mellanspel.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Den femte årstiden @ Goodreads.

Lobotomi @ sv.wikipedia.org.

Lobotomi skulle bota sinnessjukdom @ Populär Historia.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #n.k. jemisin #Jan Risheden #den söndrade jorden #the broken earth #obeliskporten #the obelisk gate #post apokalyps #science fiction #fantasy #science fantasy #2016 #us #2019 #se

7 notes · View notes

whitewaterpaper · 3 months

Text

"The Island".

Författare: Peter Benchley. På Svenska utgiven under titeln: Fruktans Ö. Översättare: Sven-Ingmar Pettersson. Publicerad: 1979 (på svenska 1980). Medium: eBok/LuLu.com.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Då boken på svenska är out-of-print och inte finns tillgänglig som eBok läses den på engelska. Den svenska titeln och översättare tas med för referens.

Delmål 1 (Kapitel 1–2).

En bok som börjar intressant med att presentera en hel hop med människor, för att sedan oförhappandes ta livet av dem redan i första kapitlet. Inledningsvis en maklig fisketur och avslutningsvis ond bråd död. Andra kapitlet presenterar huvudpersonen Blair Maynard (som visualiseras för mig av Michael Caine som spelar huvudrollen). I ett rätt långt kapitel får vi en solid känsla av vem han är, och vad som ledde till att han hamnade där han komma skall och varför han tog med sig sin son. Hur han och hans chef förhåller sig till varandra och att Maynard uppenbarligen kommer gräva i de försvunna båtarna oavsett om hans chef vill det eller inte.

Dialogen i kapitel ett är inledningsvis jobbiga att läsa med hopdragningar som jag antar skall föra tankarna till intern lingo och dialekt. Gjorde en massa understrykningar i första kapitlet som jag kunde skippa.

Rätt bra start.

Delmål 2 (Kapitel 3–4).

Spretigt delmål, först ett kapitel med ytterligare några offer för vad som nu pågår i Bermuda Triangeln. Det här har jag lite svårt för i film, tv och böcker: när man introducerar en massa karaktärer bara för att ta livet av dem i princip samma kapitel. Jag förstår tanken, att vi skall bibehålla vetskapen av att det som hände i kapitel 1 fortfarande händer. Men det kommer bli enerverande om vartannat kapitel i boken kommer bestå av slumpmässiga mord på slumpmässigt introducerade karaktärer.

Mötet med kustvakten vet jag inte vad jag skall tycka om. Dels vet jag inte om jag tycker han säger och vet så mycket intressant så det borgade för att han med dunder och brak skulle förflyttas. Mycket av det han säger luktar konspirationsteorier lång väg, speciellt sedan han erkänner att försäkringar antagligen är en springande punkt i många båtars försvinnande, och det känns lite som om största skadan han gjorde var att förflyttats med dunder och brak.

Men att det finns en underliggande story till försvinnande som spänner över decennier är ju minst sagt intressant. Och hela delmålet knyts samman med Maynard som tar med sig sonen och drar till Miami. Sonen verkar ha ett visst vapenintresse, det skall bli intressant att se hur och när det passar in i storyn. Eller kanske snarare – om det blir under de förutsättningar som vi förväntar oss.

Delmål 3 (Kapitel 5–6).

Maynard raggar lift med flyg och shoppar vapen. Det sistnämnda står kanske för bokens obehagligare partier hitentills. Jag menar… jämföra att avfyra ett vapen (vilket som helst) med att käka chips lär definiera Usas lite märkliga förhållande till dem. Och givetvis så lyckas Maynard köpa vapen olicensierat. Ingen förvåning där.

Undrar om Katrines semesterresort hänger ihop med båtresorna första kapitlet? Annars känns det här som ännu ett lösryckt kapitel avsett för att chocka läsaren än att egentligen förflytta storyn framåt. Våldtäkts- och rånscenen är underlig hur som helst sett till hur anfallen gått till tidigare i boken. Det enda intressanta som händer är kanske kidnappningen på slutet.

Delmål 4 (Kapitel 7–8).

Och jag undrar om delmålet åstadkom så mycket. Far och son Maynard reser ut till en av öarna där det försvunnit bådarna men resultatet blir samma ”shit happens”-svar som tidigare. Det blir mest en del märkliga ordväxlingar som kanske leder någonstans längre fram? Gillade dock detaljen att man ombord på båtvraket hittade spår av gammeldags vapen.

Så piloten Maynard fick tag på var en klantpelle till fyllkaja – vilken underraskning.

Dena säkrar fortet hemma på Today medan Maynard undersöker storyn ingen vill ha. Hoppas vi får lära känna henne närmare och inte bara som en glorifierad sekreterare som hon känns som nu.

Delmål 5 (Kapitel 9–10).

Äntligen börjar det kännas som om saker går ihop till en story. Maynard och Maynard Jr råkar ut för samma typ av bakhåll som många andra. Men till skillnad från de tidigare scenerna så blir de tillfångatagna och inte dödade. Detta kan bero på att Justin var där som minderårig, någon form av rekrytering? Undrar om tjejen som nämns är samma som blev kidnappad i ett tidigare kapitel, eller om vi möter henne senare… Att de talar engelska tyder dock på att det här inte direkt handlar om en bortglömd och isolerad civilisation. Och allt tyder på att Windsor på riktigt visste vad som försiggick ute på havet.

Jag får intrycket av att det här handlar om ättlingar till Piratkaptenen Svartskägg, något som förklarar deras beteende med bakhåll m.m. och varför de inte förhandlar och försöker idka handel. Men också att det kanske utvecklats till en någon form av semi-religiös kult. Hela avslöjandet med Svartskägg kändes helt bananas och en del av mig ville instinktivt slå ihop boken[1]. En kvinna gör anspråk på Maynard Sr. Som avelshingst och resten av kapitlet fortsätter med en lätt bisarr och surrealistisk känsla.

Maynard Sr. verkar vara den första vuxna man tagit levande, samtidigt som man avfärdade Roche som en portugis. Den här Roche måste f.ö. vara en av förövarna på hotellet. Det förklarar varför han var så girig på penicillinet i och med att han ”alltid var smittad”. Intressant att det öppnas för här att Maynard kanske inte har en absolut dödsdom hängandes över sig. Kanske för att han bör samma namn som den man som en gång i tiden dödade Svartskägg.

Okej, stänga av läsplattan snarare, men det låter inte lika dramatiskt…

Delmål 6 (Kapitel 11–12).

Maynard läser på om historiken från människorna han blivit tillfångatagen av, och det är så simpelt att en pirat lämnade civilisationen och grundade ett samhälle helt baserad på piratverksamhet. Komplett med ett regelverk som både för klart att ”de är ett fritt folk” och att folk som försöker lämna gruppen/kollektivet blir skjutna direkt. Inte motstridigt alls… Samma regelverk gör klart att ingen över 13 får bli medlemmar i kollektivet – så Maynard ligger lite pyrt till men Justin har redan initierats och fått nytt namn.

Maynards flyktförsök var intressant, en del av mig anade från början att det skulle gå snett – för att om det varit så enkelt att man kunnat ta första bästa flytetyg och simma därifrån så hade man hört talas om den här gruppen människor tidigare.

Nu börjar Dena (tillsammans med Maynards ex-fru misstänker jag) leta efter Maynard på allvar. Troligtvis nu och inte tidigare eftersom jag misstänker att föga intressant kommer ske far och son Maynard.

Delmål 7 (Kapitel 13–14).

Hårda tider på ön, så tuffa att alkoholen ransoneras och kvinnorna, speciellt de prostituerade, avstår sin ranson för att skydda sig själva. Så den här ”jakten” de sätter ut på är välbehövlig. Maynard har alltmer börjat acceptera sin kommande död, men är orolig för Justin (förstås). Den senare börjar alltmer tappa greppet om verkligheten, och en del av mig undrar om det är mer än sprit han utsätts för?

Devon anar inte hur nära hon är att hitta Maynard, ett typexempel på när ”erfarenhet” (i detta fall pilotens) sätter käppar i hjulen för en. Scenen där Hizzoner ”dömer” droghandlarna tycker jag är rentutav löjlig. Snacka om att slå på stora trumman och rabbla bibelreferenser när man pissar på allmän lag och anständighet själv varje dag. Det är ju en bekväm sits att vara i där man inte behöver följa några lagar själv men utdela rättvisa till sina offer efter att man anfallit och rån-plundrat dem. Än löjligare blir det när Windsor från tidigare i boken dyker upp som gubben i lådan.

Delmålet avslutas med ännu ett misslyckat flyktförsök, här ackompanjerat av Manuels hjälp. Den senare som troligtvis hade för avsikt att göra sig av med både far och son Maynard.

Med två kapitel kvar är jag nyfiken på att se vad som händer nu, jag räknar fortfarande kallt med en någon form av räddningsaktion på slutet. Eller blir det Windsor som kliver in som en riddare i skinande rustning?

Den här boken är inte i närheten av lika bra som Hajen. Så mycket är klart.

Delmål 8 (Kapitel 15–16).

Ett underligt slut, på en i sanning rätt underlig bok. Det blir en sista plundring och Maynard får till slut göra upp med Nau. Den senare begår självmord när han inser att slutet är nära. Justin och till och med Manuel verkar vakna till sans under det här sista sjöslaget. Antar att båda pojkarna väldigt mycket agerat medlöpare för att skydda sig själva, man ser ju samma förnekelse över att man haft ett liv innan ön i Beth.

Florio för övrigt verkar vara den där kustbevakaren som Maynard pratade med i början av boken inser jag nu. Och officeren Maynard känner igen är säker densamme som de träffade innan helvetet brakade lös under en fisketur. Jag insåg också när jag konsulterade mina markeringar i boken att Manuel var med på den där första båten i första kapitlet i boken. Mary som blir tagen från turisthotellet var med och kidnappade far och son Maynard, sedan försvinner hon ut i periferin, henne kände jag dock igen vill jag minnas.

Sammanfattning.

Den är inte i närheten av Hajen men delar många av uppbyggnaden där. Till exempel det här att väldigt mycket under inledningen av boken spenderas med att cirkla kring ”monstret” utan att riktigt se eller höra det. Känslan av att det inte händer så mycket var nästan påträngande i somliga avsnitt. Det blir faktiskt (tyvärr) inte så intressant med Maynards fruktlösa sökande efter de saknade båtarna och hans kämpande med att få kontakt med sonen Justin. Och när det väl börjar hända saker så blir det snabbt bisarrt mer än spännande.

Att jag aldrig kopplade ihop Manuel på ön med Manuel i första kapitlet (minns inte ens att namnet nämndes) och att jag bara vagt visste att namnet Florio var av betydelse visar på en av bristerna med boken. Utöver far och son Maynard så fastnar helt enkelt inte karaktärerna i minnet om de inte återkommer ofta.

Kort sagt är det är en klart läsvärd bok, dock så har den kanske inte åldrats med samma grace som Hajen. Kanske finns en chock-effekt i historien som inte riktigt når fram till dagens möjligen lite mer luttrade läsare.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Boken @ Libris.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #peter benchley #sven-ingmar pettersson #the island #fruktans ö #fiction #action #äventyr #spänning #thriller #mysterium #1979 #US #1980 #SE

1 note · View note

whitewaterpaper · 5 months

Text

SL05: “Hemsökta Skogen”.

Originaltitel: The Sorcerer in the North.

Serie: Spejarens Lärling #5 (Ranger's Apprentice #5).

Författare: John Flanagan.

Översättare: Ingmar Wennerberg.

Publicerad: 2006 (på svenska 2013).

Medium: eBok/B. Wahlströms.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kap 01–04).

Will har fått sin första egna postering, och det är tydligen det lugna lilla landskapet Seacliff. Det är kanske inte konstigt att Will nu börjar röra sig bort från lärling-rollen och till mer ansvarstagande roller. Med sin historik har han säkert haft lite av en raketkarriär redan inom Spejarskrået. Det slår mig lite under andra kapitlet att det vore kul med en uppdatering av Wills övriga vänner – de senaste två böckerna har et främst varit Horace av de gamla vännerna vi fått bekanta oss med.

Och redan nu sätts spelbrädet upp, hunden som Will hittar dödligt sårad kanske inte kommer ställa till förtret – men jag blir väldigt förvånad om Will inte kommer stångas åtminstone lite med John Buttle som ingen verkar tycka om. Och redan under andra kapitlet får jag en känsla av att vi kommer få träffa en Robin Hood-figur. Något med omnämnandet av tjuvskyttar som informationskällor, och bokens titel kanske, ingav mig den känslan.

Redan i andra kapitlet får en aning om Will kvinnliga kompis denna bok. Flickan som tittar ut från värdshuset (som var ”anmärkningsvärt söt”, suck™) måste iaf ha introducerats av en anledning – och inte bara som ett led i att den kommande hushållerskans introduktion.

Intressant att se hur länsherren och hans krigsskolans ledare redan här försöker försätta Will i beroendeställning och få auktoritet över honom. Jag kan kanske tycka att det känns lite tidigt för Flannigan och låta de äldre männen köra över Will, speciellt på ett sådant klumpigt och osmidigt sätt…

Delmål 2 (Kap 05–08).

Se där, jag tyckte väll att efternamnet "Treaty" kändes nytt och obekant. Tydligen förlängdes Will det efter fredsavtalet med Skandierna.

Några fler indikationer som ger mig en känsla av att en Robin Hood-figur kommer dyka upp. Annars är det kanske mötet med de antågande Skandierna som är delmålets stora händelse. Hur Will deskalerar situationen och undviker en attack och plundring visar på att han kommer bli en tillgång för den lilla ön. Bra också att både kungen och Norris rar sitt ansvar gör den slappa disciplinen bland öns krigare.

En annan trevlig sak är att vi får träffa en av Wills gamla vänner: diplomatlärlingen Alyss. Det antyds att de blev mer än vänner efter att Will kom hem från Skandia. Synd bara att man sätter upp henne i ett triangeldrama med flickan Will ser när han först kommer till byn.

Ser fram emot att få se vad det här hemliga uppdraget är, och varför det är så viktigt att just Will genomför det. Speciellt sedan han mer eller mindre nyss kommit till den nuvarande tjänsten.

Delmål 3 (Kap 09–12).

Så får Will möta John Buttle, mannen som lämnade hunden till att dö med uppsprättad mage. Det kändes ju som ett lägligt svepskäl att han vill ha tillbaka sin hund när man åker fast för att tjuvlyssna på den lokala spejaren. Hunden i fråga väljer dock Will. Alyss är orolig för att de måste döda Buttle nu när han vet om att Will skall på hemligt uppdrag, jag roas dock av idén att Will helt sonika dumpar honom hos Skandierna som en avskedsgåva. Smidig lösning som spejarnas överhuvud blir lite imponerad av, iaf efter att ha blivit påmind om sina egna gamla försyndelser. Buttles insats i boken verkar bli det här kapitlet och inte så mycket mer.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om att Will sätts i egen tjänst i Seacliff för att sedan – mer eller mindre omgående – skickas norröver på hemligt uppdrag. Det känns fruktansvärt onödigt faktiskt. Han hade lika gärna kunnat vara jvar hos Halt och frilansat som egen spejare.

Jag har dock för mig att nästa bok heter ”Macindaws Fästning” så jag tror vi får förbereda oss på ett rejält äventyr. Det skall bli intressant att se vad det här med trolldom handlar om, som man brukar säga att det mesta är de facto trolldom till man begripit sig på det. Intressant att Will skall anta rollen som en gycklare (eller kringresande speleman), det förklarar intresset man visade för Wills sångförmågor tidigare i boken. Beskrivningen av Berrigans kläder påminner lite av både en klassisk Gycklare, en Harlekin men för faktiskt också tankarna till Lekarnas mantel i Sagan om Drakens Återkomst (iaf bokversionen).

Vi verkar slippa ett triangeldrama iaf. Alltid något.

Delmål 4 (Kap 13–16).

Bara jag som fick Bond-vibbar när Spejarnas ledare delar ut presenter till Will på hans uppdrag? Det började med den alternativa spejar-/gycklarmanteln med snökamouflage och rullar sedan på nästan smärtsamt… Och märkligt undfallande är de när det kommer till kontaktpersonen. ”Det är någon du kommer känna igen”? Låter väldigt mystiskt, har svårt att se att de inte har en plan klar för kontaktpersonen. Och när folket på värdshuset börjar tala om problemen i området kommer Sleepy Hollow-vibbarna. Har Flanagan börjar tappa greppet om inspirationen?

Inte mycket händer egentligen under delmålet – mer än att vi får se Will ”in action” som gycklare/speleman. Jag är faktiskt lite besviken att vi inte fick lära känna Barrigan ytterligare. Så kanske är det inte så konstigt att vi redan i slutet på det här delmålet väntar utanför Macindaws portar.

Delmål 5 (Kap 17–20).

Det är lite av en tryckt stämning i fästningen när Will anländer, och det kan man väl förstå. Och troligtvis bidrar Ormans beteende till saken. Mitt intryck av Orman är att han är en pompös besserweisser, full på sin egen ”höga” utbildning. Hela grejen med hans tal om ”den högre musiken” påvisar noll sympati med folket han nu är satt (att om än tillfälligt) leda. Han verkar också själv känna att han sitter osäkert på sin post, att han kallar upp Will till sitt ämbetsrum för att markera sin status bekräftar det. Han verkar till ytan inte vilja regera – men det vet vi ju från andra historier att det kan vara en ren fasad.

Jag kan tycka att det är lite magstarkt att Will promenerar in i Dysterdalsskogen redan första kvällen. Det känns lite genomskinligt liksom och något som kan dra ögonen till sig. Något är det iaf som rör sig i skogen, även om konstiga ljussken och stora svarta gestalter känns som uppenbarar sig känns som ett spel att hålla folk borta. Skall nog inte släppa min Robin Hood-teori än, bara för att vi flyttat till en annan landsända.

Och givetvis är det Alyss som är Wills kontakt, det borde man begripit eftersom hon redan var indragen i det här uppdraget som budbärare. Inte för att jag var förvånad egentligen, det kändes mer som ett :rolleyes:-moment.

Delmål 6 (Kap 21–24).

Jag tycker på det hela taget fungerade samtalet mellan Will och Alyss, till skillnad från Will är jag dock inte alls överraskad att Alyss är lika mycket spion som han – bara med en annan plattform. De gör också ett bra jobb med att dekonstruktera vad Will egentligen såg i skogen. Jag ser fram emot att se hur detta hänger ihop med maktstriden i fästningen; för det är jag säker på att den gör. Orman ser ut att ha koll på styret, så kanske är det Keren som ligger bakom ”fenomenen” för att själv få tronen. Det är oroväckande att soldaterna kanske går emot Orman (som är deras herre) i respekt för Keren som kanske inte är annat än usurpator.

Och Wills högra arm Horace kommer till undsättning, tror det kommer behövas med lite muskler som livvakt för både Alyss och Will.

Delmål 7 (Kap 25–28).

Handuppräckning: hur många kände att de behövde en comeback av John Buttle? Nä, trodde inte så heller. Bokens stora suckafrustrerat-moment. Och här får vi bekräftelse på vad jag nämnde tidigare: Keren är antagligen den som ställer till allt besvär och Malkallam är inget annat än en verkligt skicklig helare och örtagårdsmästare.

Sådant har hänt förut. När någon blir riktigt skicklig inom ett område börjar folk tro att det har med magi att göra. (Kapitel 27).

Jag är inte jätteöverraskad att Orman visste exakt vad Will egentligen var. Men det var ändå en trevlig twist att Orman kallade till sig Will för att få hjälp. Min känsla här är att resten av boken kommer att centreras kring att rädda Orman och dennes far. Fästningen kommer falla i Kerens händer och nästa bok kommer vara hur man återtar den.

Sedan kände jag mig långsam, jag fick tidigare bilden att Makallam var en gammal (mer eller mindre) historisk figur, och förvånades av att han fortfarande levde. Men det förstås, den historiska Malkallam och denne örtagårdsmästare kanske delar namn eller den senare fått epitetet på grund av sin skicklighet.

Gillar scenerna inne i skogen då Will både får visa upp sin skicklighet, men samtidigt göra misstaget att göra en missbedömning med bågen. Även om jag gärna sett Buttle avpolletteras redan här. Men visst är detaljen roande att samtidigt som Buttle tagit tjänst hos Keren så jobbar dennes före detta hund för Will att finna den mytomspunne helaren och ett botemedel?

Delmål 8 (Kap 29–32).

Okej, lite för välbekant är konceptet med den mystiske (och överlägset visare) helaren som bor på en otillgänglig plats dit han också plockar samhällets utstötta. Det funkar, och bidrar givetvis till ryktena om monstren som Malkallam sägs skapa. Och mycket riktigt handlar det om en Malcom som fått epitetet Malkallam för sin skicklighets skull, troligtvis av Keren som ett led att ta över styret i regionen. Så helt fel ute var jag inte med min Robin Hood-teori, om än att det inte handlar om några ädla stråtrövare heller.

Alyss däremot ser Will och Orman fly borgen, och inser att det är fara å farde. Givetvis smart nog att inte säga för mycket till Keren som hon avslöjar med minst två lögner under deras samtal. Gillade dock inte den nedlåtande tonen i att Alyss tjänare skulle vara ”mer intelligentare än de flesta tjänare”. Buttle lär avslöja henne, det troliga är att enda anledningen till att han är där för att han vet att Will fick uppdrag dit, och gör han inte det satsar han på utpressning.

Så Orman kommer klara sig, och nu återstår att se vad som händer med Alyss. Undrar f.ö. om Horace kommer anlända i något av slutkapitlen för att kunna hjälpa till med att ta tillbaka borgen i nästa bok? Känns logiskt just nu, saker har hänt väldigt fort de senaste kapitlen.

Delmål 9 (Kap 33–36).

Givetvis hinner Buttle springa på Alyss. 🙄 Givetvis känner han igen henne. Personligen tycker jag hela scenen där han kommer inbrakandes i hennes svit som föga realistisk. Jag menar, han är rekryterad soldat och kliver in som om han äger stället? Beordrar en kvinna av betydligt högre status att ställe sig upp? Antingen har Buttle en hållhake på Keren eller också hängav sig Flanagan åt slarvigt skrivande i den scenen. Fanns inte något alls jag köpte i det partiet.

Den där stenen Keren hade skall det bli intressant att få höra mer om, klart är att den fungerar som något hypnotiskt fokus, kanske med en viss narkotisk verkan? Och min tippning här är att Alyss troligtvis berättat allt för Keren.

Wills klättring uppför muren och tornet tillhör bokens hittills kanske bästa partier, den gjordes spännande utan att man slängde in en massa onödig överdramatik.

Delmål 10 (Kap 37–EP).

Äsch. Snacka om ett fullständigt ointressant slut, eller slut och slut. Det är väl snarare ett icke-slut. Buttle lyckas rymma från skandierna och det var bara en slump att han hamnade precis på samma ställe som Will och Alyss av en ”slump”. Oh-ja. SLUMP. Till och med läsare i rätt åldersgrupp måste se den ”twisten” som rent idiotisk.

Sedan vet jag inte riktigt vad jag skall tycka om den där stenen. Som läsare över målgruppen känns det mest som en billig ursäkt för att slippa ha med tortyr eller tuffare förhör. Så ”smidigt” då med en mystisk sten (speciellt sedan vi nyss dekonstruerat alla ”magiska fenomen” hittills i boken) med hypnotisk effekt på folk.

Samma pissiga icke-slut som ”krigarkungens sal”, den liksom bara slutar utan att man åstadkommit så mycket. Och man slog på stora trumman mitt i boken om att skicka Horace – vilket inte görs förrän i epilogen?

Nä, sista delmålet var nog bokens sämsta, ett typexempel på när man får klippa av intrigen för att det skall passa ett visst sidomfång snarare än att berätta en tillfredställande historia.

Sammanfattning.

En helt okej story med förvecklingar och tvister, det är kul att se Will och Alyss ute på ett gemensamt uppdrag, men kommer med ett låtsasslut som lämnar lite av en sur smak i munnen. Precis som de föregående två böckerna så verkar storyn delats upp på två delar för att passa ett visst sidantal. Jag gillar heller inte heller hur karaktären Buttle kläms in med två skohorn i storyn för att ställa till oreda. Han bidrar inte till så mycket mer än att göra mig irriterad.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #john flanagan #ingmar wennerberg #spejarens lärling #ranger's apprentice #hemsökta skogen #the sorcerer in the north #fantasy #äventyr #elib #biblio #2006 #AU #2013 #SE

1 note · View note

whitewaterpaper · 2 years

Text

SL02: “Det Övergivna Landet”. Originaltitel: The Burning Bridge. Serie: Spejarens Lärling#2 (Ranger's Apprentice #2). Författare: John Flanagan. Översättare: Ingmar Wennerberg. Publicerad: 2005 (på svenska 2007). Medium: eBok/B. Wahlströms/eLib.

Läses tillsammans med @kulturdasset i vår läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 0P–04).

Andra boken tar vid, mer eller mindre, hack i häl på första boken. Och det finns en lätt känsla av att det drar ihop sig mot krig i luften. För mig personligen förstärks säkert den känslan av de ryska härjningarna i Ukraina just nu. Jag vet inte om jag nämnde det under första boken (tror inte det) men det finns en stark närvaro av de brittiska öarna i ländernas namn. Liksom ”Skanderna” lätt för tankarna till Skandinavien/Vikingarna. Här skall Gilan, tillsammans med Will och Horace, söka stöd hos grannlandet Celtica och landets folk översätts till och med till ”Kelter”. Det är intressant med den här insynen i de geopolitiska delarna av världen – om än knapphändiga.

Men innan Gilan dyker upp så möter Halt och Will några Wargaler som dödat en man vid namn ”Dirk Reacher” en desertör som anslöt sig till Morgarath. Och enda anledningen till att jag nämner det är att jag misstänker att det är något med händelsen som kommer få större vikt längre fram. Något i att Halt känner honom, och att vi får veta hans bakgrund säger mig att det är mer som hänger ihop med den här händelsen. Och ögonen som spejar mot slutet av prologen antyder att det hela är en fälla av något slag.

Trist nog är det Horace som Gilan och Will tar med sig på resan, jag hade hoppats lite på Allys som jag har för mig är Lärling inom de diplomatiska kretsarna. Men Flanagan verkar vilja bygga en kärleksintrig mellan henne och Will och kanske tycker det är lite för tidigt att de börjar umgås. Men vänskapen som växer fram mellan Gilan, Will och Horace är ändå trevlig på något vis. Och även om jag inte tycker om Wills överlägsna sätt (som om han själv vetat hela tiden att han var klippt och skuren för jobbet som spejare) så är det bra att Flanagan redan här sätter ned foten över idéer som att spejarna skulle vara någon form av farmarliga till spejarna.

Just nu är det främst ”Dirk Reacher”-spåret som intresserar mig, men vad det handlar om lär vi inte få reda på än…

Delmål 2 (Kapitel 05–09).

Gilan ger Will och Horace chans att träna tillsammans och därmed ge varandra erfarenhet av personer med en annan skolning och stridsteknik. Det finns något sammanbindande i det här, och det verkar som om Gilan kommer dröja sig kvar i böckerna.

Will, Gilan och Hoarce anländer till ett Celtica som verkar helt övergivet och där människorna verkar ha lämnat sina hem i all hast. Både gårdar och hela städer står tomma. Den här delen är riktigt intressant och man blir lite nyfiken på vad som kan ha hänt (trots att svaret egentligen är rätt uppenbart).

Det öppnar upp sig mot slutet då det visar sig att Morgarath möjligen börjar förslava Kelterna till sina egna gruvor eftersom det kostar på att hyra in folk. (T.ex. Skandierna).

Det skall bli intressant att se om Evanlyn kommer bidraga mer till boken/serien och i vilken utsträckning.

Delmål 3 (Kapitel 10–14).

Det var väl väntat att Gilan skulle bege sig tillbaka hemåt för att meddela Kungen om nyheterna. Han lämnar över ansvaret för den lilla gruppen till Will och lyfter även Evanlyn kanske inte är helt ärlig med vem hon är. Och visst var vi alla lite misstänkta över hennes historia? Och hon begår både ett och två övertramp (t.ex. att inte tänka två gånger om man borde ge ett handtag i att sätta upp lägret) som antyder att Evanlyn nog är den ”hennes nåd” som hon påstår sig rest med.

Will och Horace har många bra scener ihop där de långsamt lär sig se till varandras styrkor och svagheter, och tillsammans kommer de fram till att de måste ta reda på vart Wargalerna är på väg nu när de har chansen. Och tur är väl kanske det? För de inser snart att planen som Will och Halt fick tag på i första delmålet givetvis är en fälla avsedd att få möjlighet att anfalla kungens trupper i ryggen. Den här fällan var relativt öppet gillrad för läsaren och utvecklingen lär inte komma som en överraskning för någon.

Kan också gratulera mig själv för delmålsindelningen. Cliffhanger igen. :lol: Ser fram i nästa delmål att se om team Will kommer försöka rädda gestalten på bron och i så fall vem det är.

Få se nu om de kommer rida i samlad tropp för att varsko kungen eller om de kommer dela upp sig (igen). En del av mig misstänker det senare.

Delmål 4 (Kapitel 15–19).

Så fick vi reda på vem Evanlyn troligtvis är, ser det som väldigt troligt att hon är kungens dotter – här maskerad med sin jungfrus namn. Annars gillar jag hur den här avstickaren avlöper, med Will, Horace och Evanlyn som slår sina kloka huvuden ihop och tar beslut på plats. Man får inte bara reda på exakt vad Morgarath skall ha alla arbetare till, utan precis hur förrädisk dennes plan är. Beslutet att försöka bränna ned bron för att rädda lite tid så man kan förvarna kungens trupper och ge dem en chans att omgruppera.

Jag gratulerade mig själv för ytterligare en trevlig cliffhanger, har fått till ett gäng sådana med schemat denna bok, med glöden som sakta falnar på den ena sidan bron. Troligtvis kommer Will ”lösa” problemet med en välriktad pil med eld – men någon av dem kan få för sig att göra något dumdristigt också. Den här händelsen är väl vad som åsyftas i den engelska originaltiteln: The Burning Bridge, medan den svenska titeln Det Övergivna Landet mer åsyftar det generella läget i Celtica.

Delmål 5 (Kapitel 20–24).

Till skillnad mot vad jag trodde så smyger sig Will och Evanlyn tillbaka till bros för att återtända elden. Will får hålla wargalena stången medan den sistnämnda får fyr på elden igen. Vi får under det här delmålet det mer eller mindre bekräftat att Evanlyn egentligen är prinsessan. Jag gillar att ”Evanlyn” i det här delmålet uppvisar lite mer handlingsförmåga och inte bara räknar med att killarna skall ordna allt. Kanske beror det på att det självpåtagna uppdraget att bränna bron har med rikets säkerhet att göra? Till skillnad från att sätta upp ett läger som hon troligtvis aldrig behövt befatta sig med,

Men säg den lycka som varar. Visserligen får de fyr på elden igen, och bron rasar samman. Men wargalerna får förstärkning av skandierna, och de sistnämnda tar Will och Evanlyn till fånga.

Horace gör iaf inget dumt och rider åstad med nyheterna och ser till att kungen och hans styrkor får de nya uppgifterna så man kan lägga om planerna så man inte blir anfallna i ryggen. Vi får se hur det utvecklar sig – både Gilan och Halt vill ju som Horace springa till Wills undsättning men tvingas sätta plikten före de personliga behoven. Dock så tror jag att Will och Evanlyn antingen kommer lyckas fly eller att de blir fritagna längre fram. Jag tror att mycket kommer hänga på huruvida Team Morgarath inser vem de egentligen fångat in tillsammans med den pricksäkra lilla spejaren.

Delmål 6 (Kapitel 25–29).

Parallellt med att det drar ihop sig för strid får vi följa Will och Evanlyns upplevelser i Morgarths läger. Och skandiernas beteende får mig att undra vad det är som pågår när de aktivt försöker dölja för Morgarath att de tagit fångar. Återstår att se vad som händer nu. Morgarath fick ju storpisk (som väntat) i slaget och nu ställde sig Horace mellan Halt och Morgarath. Den senare antyder att Will och Evanlyn är döda, men eftersom serien är längre än två böcker så står det klart att Morgarath bluffar. Så vad händer nu? Duell mellan Horace och Morgarath? Utväxling av fångar? Will och Evanlyn lyckas kanske fly? Fritagning av skandierna. Jag hoppas verkligen slut kapitlen ger oss svaret på om det ligger något mer bakom skandiernas beteende än bara maktdemonstration.

Delmål 7 (Kapitel 30–32).

Jag skall erkänna att slutet både överraskar och anlöper som förväntat. Skandierna plockar som väntat med sig Will och Evanlyn och Halt misslyckas med att rädda dem. Det här spåret var jag inne på efter förra delmålet – men en del av mig var öppen för en sista minuten räddning också. Väntat var också att Horace skulle överleva duellen på något sätt, men det överraskar att Morgarath dog redan här. Vem skall bli den stora skurken nu då? Efter att vi sluppit iväg från skandierna dvs?

Sammanfattning.

På det hela taget en bra bok, men som kanske inte har så mycket med ”lärlingsdelen” att göra. Mycket av boken spenderar Will och Halt på varsitt håll och väldigt mycket går ut på att Will leder sina vänner i ett gerillaattentat mot Morgarath bro. Här och där upplever jag boken som nästan lite för enkelt skriven, men jag är ju å andra sidan en bit över målgruppsåldern. Storyn är dock riktigt bra, även om jag personligen saknade de övriga av Wills vänner. Slutet bjuder både på det väntade (som att Horace överlever och att Will och Evanlyn tillslut tas med till Skandia) och det oväntade (som att Morgarath tydligen lämnar oss redan här). Vänskapen som utvecklas mellan Will och Horace (och även med Gilan och ”Evanlyn”) är trevlig men jag hoppas att de övriga inte bara försvinner och det enda vi får framöver från första kapitlet är Will och Horace BFFs.

Länkar.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Boken @ Förlaget.

Boken @ Goodreads.

22 notes · View notes