Från Mark till Ty

 Hälsningar, Tiberius.

Jag hoppas att detta meddelande når dig på Scholomance. För min del är jag väldigt bakfull. VI gick ut på flera nattklubbar i London och hamnade mitt i festligheterna på Kraigs pensionsfest. “Vem är Kraig?” kanske du undrar. Det är en väldigt bra fråga, Tiberius. Denna morgon har jag fortfarande ingen aning.

Du kommer bli lättad att höra att inget av detta är orsaken till att jag skriver till dig. Det är snarare om vad som hände efteråt. 

Som du vet bor Julian och Emma på Blackthorn Hall och försöker renovera det. Emma har rotat igenom högar av gamla papper och andra småtryck, och Julian har tagit hand förberedelserna av det som behöver lagas. Julian nämnde också att han har jobbat på en väggmålning men han har täckt den med en duk så jag vet inte vad den föreställer. Vad det än är, är jag glad att han finner tid att måla.

Detta är mitt första besök på Blackthorn Hall sedan jag var liten och jag måste säga att Julian och Emma har mycket jobb framför sig. Framför allt eftersom huset verkar vara hemsökt.

Ja, hemsökt. Jag vaknade tidigt denna morgon till ljudet av ett utrop. Jag hade somnat ovanför trapporna av någon orsak och var mittemot danssalongen, där jag hittade Julian i en förfärlig situation. Färg hade spillts över hela golvet i danssalongen. Julian har jobbat på väggmålningen där uppe och var ganska upprörd över röran. Jag undrade om vilda djur kan ha orsakat röran - stället ser definitivt ut som om det hyser flera grupper av sluga tvättbjörnar* - men sedan såg jag fotstegen i färgen. De såg ut att vara gammeldags skor med sulor som jag inte sett förut. Eftersom det finns massa kläder från föregående tidsperioder i huset letade vi efter matchande skor, men vi hittade inga.

Jag kände en sorts kyla i danssalongen som påminde mig om min tid med Jakten. En anspelning på kylan i graven. Jag antar att det är därför jag kan hålla med Emma och Julian att denna röra är orsakad av ett nyckfullt spöke och inte en konstigt klädd inbrottstjuv (Emma nämnde ordet “cosplay” men jag vet inte vad det betyder).

Julian, som är som han är, anklagar sig själv. Han fortsätter muttra om hur han inte borde ha gått ut, hur det är hans ansvar att ta hand om stället och så vidare. Du vet hur hård han kan vara mot sig själv. Jag hatar att höra det. Jag skulle vilja gå till botten med detta - för Julians skull, för husets renovering och för alla våras skull eftersom det inte var så kul att moppa upp så mycket färg, framför allt inte med en bultande huvudvärk - och det är därför jag ber dig, Ty, om hjälp. Du är på Scholomance och som student har du tillgång till en stor mängd böcker, familjeträd och historiska uppgifter. Kan du undersöka om det finns några referenser om att Blackthorn Hall är hemsökt? Om vi vet vem spöket är kommer det vara mycket enklare att avvisa det - lägga det till vila, borde jag säga. Jag kan inte tänka mig att det är roligt att vara ett spöke.

Vänligen svara till Julian med eventuell information, för tyvärr måste Kieran, Cristina och jag åka hem i övermorgon; Kieran kan inte vara borta från Landet för länge, och Cristina och jag har jobb att sköta i New York.

Jag måste gå - Kieran har kommit för att hämta mig. Cristina och Emma har förberett te för att försöka lätta upp stämningen. Kieran försäkrar mig om att mackorna är väldigt små och att han själv skar bort kanterna med stor precision.

Jag älskar dig, Tiberius. Jag önskar att du var här med oss, men jag vet att du gör ett fantastiskt jobb på Scholomance. Jag är stolt över att vara din bror.

MARK

*Julian informerar mig om att det inte finns några tvättbjörnar i England, oavsett om Disneyfilmer har antytt motsatsen. Jag kan inte beskriva djupet av mitt svek.

Kieran till General Winter

General Winter, Tre solnedgångar. Jag sa till dig att jag har tre solnedgångar. Jag kommer att vara tillbaka inom precis den tiden. Det är inte en väldigt lång tid. Och ändå har du skrivit till mig, och spenderat både din och min värdefulla tid för att du inte kunde vänta tre solnedgångar för att få veta om jag föredrar sammet i midnattsblå eller en i färg som liknar en aubergine. Det tror jag var hur du uttryckte det.  Ursäkta mitt humör. Jag är egentligen inte arg på dig. Jag är bara något ur form den här morgonen efter en natt av munterhet och nyckfullhet på Londons gator tillsammans med mina nefilimvänner. Bevisligen består vilken fétillställning som helst av såna mörka njutningar som dödliga bara kan drömma om, och så vidare, men efter den föregående natten måste jag erkänna en ovillig respekt för festkapaciteten hos en oväntad grupp: Londons affärsmän i sena medelåldern. På våra äventyr har vi stött på vad som här kallas “Pensionsfest”, en typ av rörlig fest där dessa affärsmän färdas genom staden för att fira en utvald person. I detta fall kallades han “Kraig”.  Vi stötte på hans grupp tre gånger föregående natt! Den första gången, på Tongue & Grapes, delade vi bara ett ömsesidigt erkännande av vänskapliga celebranter som möts i natten. Den andra gången, på Inn of the Shaved Werewolf, var det ömsesidiga rop av igenkännande från båda grupperna och ett traditionellt utbyte av drycker, som är en sed. Och den tredje gången, på Pigeon & Spoon, välkomnades vi som - en stor ära - hedersmedlemmar i gruppen där vi fick festliga hattar och rockar i jerseybomull som visade kungligheten hos den store Kraig. Så du förstår om jag har sämre tålamod än vad jag skulle önska denna dag, då jag har en avskyvärd huvudvärk från för mycket en dryck som dödliga kallar “shandy”, en motbjudande dryck med ett sting som en arg kelpie. Den gjorde att min kära Cristina somnade på ett klibbigt bord på Pigeon & Spoon; Mark och jag var tvungna att bära henne tillbaka till Institutet. Hon är självklart vaken nu och kräver kaffe med mer eftertryck än vanligt. Med tanke på att jag har ont om tid ska jag försöka svara på dina frågor så bra jag kan. Jag tycker att den midnattsblå färgen lämpar sig för tronrummet. Det passar de slingrande klätterväxterna bra och jag tror också att du antydde att du gillar den färgen du med. Härnäst håller jag med om att den allmänna estetiken i tronrummen bör ha en frodig gotisk känsla istället för dess föregångares känsla av “vindpinat helvete”. Låt oss påminna vårt Hov om att vi är Månen medan Seeliehovet är Solen, hellre än att de är Skönhet och vi är Smaklöshet.

Däremot håller jag inte med om dödskallarna. Jag tycker att de borde vara kvar. Dödskallar passar perfekt i en frodig gotisk miljö. Jag kan faktiskt inte komma på en stil där dödskallar inte skulle vara passande. Om en sådan stil existerar skulle den definitivt inte vara ett bra val för tronrummet för kungen av Unseelie, låt oss i alla fall vara överens om det.

Slutligen är jag upprörd över att höra att Seeliehovet fortsatt avvisar mina förfrågningar om möten om fred. Du hade rätt när du uttryckte dina misstankar förut; de har blivit mer hemlighetsfulla, även för dem, det senaste året. Vi får se om våra spejare lyckas få reda på något, dock säger min erfarenhet min att våra spejare oftast påbörjar förbjudna romanser med Seeliespejare och sedan flyr de tillsammans; vi förlorar runt fyra av fem på det sättet. Jag antar att jag säger att jag inte direkt håller andan. (Ett förtjusande mänskligt uttryck, är det inte?)

Du behöver inte föreslå att jag ska kontakta Adaon; han är min egen bror och jag talar med honom ofta. Varje gång jag tar upp möjligheten om ett förenat hov, eller ett möte mellan mig och Seeliedrottningen, så säger han samma sak: att nu inte är tiden för ett möte som kan leda till oenighet - nu är tiden att bibehålla den sköra freden mellan de två hoven genom att låta saker och ting vara. Drottningen litar på honom, så jag måste lita på att han vet något som jag inte vet. Ändå, du vet att det inte ligger i min natur att inte göra någonting och kalla det framsteg.

På tal om den sköra freden måste jag fråga - har dina mannar fått reda på något mer om den märkliga närvaron som har märkts av i Faerie, och om den är välgörande eller en motståndare till våra mål? Jag känner av den genom min band till markerna - jag vaknar av den ibland, den där närvaron som jag inte kan definiera, vetandes att den är både från Faerie och inte, och att själva markerna är rädda. 

Nog om det. Jag litar på att du kan hålla Hovet i schack de återstående 36 timmarna jag är borta. Om det behövs göras fler färgval innan min återkomst litar jag på att du följer dina instinkter, som alltid har tjänat dig väl.

Tills dess har jag äran att förbi Din Eviga Häskare, Herren av Trollen och Husandar, Förstörare av de Splittrade Markerna, Kronan under Kullen, Mörka Stjärnor på Kvällen, Vän till Kraig, och Kund av Unseeliehovet -

Kieran

På Tongue & Grapes - Jules tog bilden!

På The Inn of the Shaved Werewolf!

På The Pigeon & Spoon

Bilder: Cassandra Jean

Emma till Dagboken

Kära dagbok - det är så man ska börja, eller hur? Jag känner mig lite löjlig att skriva det här eftersom jag aldrig trodde att jag skulle skriva dagbok, men vad kan jag säga. Jag antar att Tatiana Lightwood inspirerade mig. Jag känner att jag borde ge dagboken ett namn dock, något vänligt, så att jag kan skriva ”Kära Clara” eller ”Kära Bruce” istället för Kära Dagbok. Bruce börjar låta bra, faktiskt.

Så, jag tänkte att jag kunde använda den här för att organisera mina tankar. Jag har noterat saker i små skrivblock under hela tiden som Jules och jag reste. (Visste du att det finns många féer som felaktigt har klassificerats som demoniska av Klaven? Så som Curupiras? Många av de gamla bestiarerna behöver verkligen rättas.)

Det känns faktiskt ganska konstigt att vara kvar på en och samma plats efter att ha rest runt över hela jordklotet under nästan ett år. Julian har verkligen kastat sig in i hela det här renoveringsprojektet. Jag tror att det tilltalar hans omtanke för andra och hans målmedvetenhet. Han älskar att arbeta med sina händer (och jag gillar att titta på när han arbetar med sina händer) och klura ut projekt. Ovanpå allt annat så målar han en stor väggmålning i balsalongen. Han låter mig inte komma in för att se den. Han säger att det är en överraskning så jag får leva i spänd väntan, antar jag!

Jag hoppas verkligen att när det här stället är färdigrenoverat att det blir mindre läskigt. Jag skämtade om det i brevet jag skrev till Dru men jag får fortfarande känslan av att saker lurar i varje skugga. Även när jag sätter mitt häxljus på det starkaste ljuset så belyser det bara de konstiga sprickorna i väggarna och de underliga fläckarna på murbruket. Jag kan inte förklara det men det känns som om något hemskt hände här för länge sedan. Det är de kalla kårarna längs ryggraden och på det underliga sättet som glaset i fönstren immar igen utan någon orsak, eller den konstiga kalla fläcken halvvägs uppför trapporna. Jag vill fortfarande sträcka mig efter Cortana men det här är inte den typen av sak som du kan slåss emot. Det är bara en känsla.

Och ibland är det inte där - jag spenderade en helt normal eftermiddag idag med att rota igenom lådor i, vad som brukade vara, köket. Vi bar upp många av dem från källaren (vilken är så full med spindlar att jag från och med nu planerar att kalla den för Spindelstaden. Jag har inte sett så här många spindlar sen Thule. *ryser*)

Vissa av lådorna har fullt normala saker i dem. Det finns några vackra bestick i silver och porslin som tillhörde någon som hette Barbara Pangborn (hon måste ha gift sig med en Lightwood eller Blackthorn). Dyra sänglinnen och dukar med Blackthorns symbol med taggar vävda runt kanterna som en gräns. En stor låda med trasiga leksaker och porslinsdockor märkta ”Grace Blackthorn.” Det fanns en dolk med runor på nedtryckt bland de trasiga dockhuvudena så min gissning är att hon var en liten flicka som precis hade börjat träna. Aw! (Dock är dockhuvudena läskiga.)

Julian kom in när jag var halvvägs genom att packa upp och bestämde sig för att hjälpa till genom att städa av spisgallret i eldstaden. Han blev helt täckt av sot och hostade så jag släpade med honom till den moderna flygeln, drog av honom hans tröja och började tvätta av honom. Och ja, han var barbröstad och smutsig och han tittade på mig med de där vackra blågröna ögonen, och vad kan jag säga?

Jag kastade mig över honom. Vi backade in i sovrummet medan vi kysstes som galna och ramlade ner på sängen, och fick sot överallt på lakanen, och det var värt det. (Och det är alla detaljer du får, Bruce. Sluta fråga.)

Jag kan inte tro att jag någonsin trodde att Jules och jag bara var vänner. Det är nästan som om jag älskade honom så mycket att jag inte kunde se hela bilden, hur stor kärleken var. Jag stod inuti den, och sökte den typen av kärlek utan att inse att jag var omgiven av den. Låter det förståeligt, Bruce? Jag är inte duktig på att skriva så jag är antagligen hemsk på att uttrycka mig om den här typen av sak! Jag vet att jag ofta känner att jag oftare borde säga till Julian att jag älskar honom, men han säger aldrig någonting om det, så jag försöker berätta det för honom på andra sätt än med ord. I sättet hur jag kryper upp emot honom när vi sover, i sättet hur jag kommer upp bakom honom och kramar honom när han koncentrerar sig på någonting (inte när han målar dock, då skulle det vara fläckar på alla canvastavlor!) I sättet - vänta lite. Är det någon som knackar på dörren?

[En timme senare]

Bruce! Du kommer inte tro på det här men Cristina är här! Och Mark och Kieran är med henne! Jag vet inte ens hur Kieran lyckades komma iväg från Faerieland - det var något om att han avlade ett löfte till landet att han skulle vara här för mindre än tre solnedgångar - men jag är så glad över att se dem! Cristina och jag dansade runt som galningar och kramade varandra, och på något sätt lyckades Mark och Kieran att övertala Julian om att vi borde gå ut ikväll och se London. Vi kommer alla att använda kläder från den Supergrooviga Sextiotalet-garderoben och gå till så många pubar som möjligt. Jag längtar, Jules och jag behöver en paus. London, här kommer vi! Var redo för Festande Skuggjägare!*

*Och en kung av Faerie. 

Originaltext: © Cassandra Clare

Svensk översättning: © Patricia S.

Tillbaka

Ber om ursäkt för de dåliga uppdateringarna de senaste veckorna, mitt liv körde ihop sig men nu är jag tillbaka och kommer lägga upp alla översättningar av Cassies inlägg så snart som möjligt.

Från Tatiana Lightwoods dagbok. 27:e december, 1873.

Jag hatar Will Herondale.

Jag hatar Will Herondale.

Jag HATAR Will Herondale.

Hur kunde jag någonsin ha känt något annat än avsky för honom med hans löjliga namn och hans infernala walesiska dialekt och hans orimligt snygga ansikte! Usch! Det hemska monstret läste min gamla dagbok, HÖGT, på Institutets julfest. På scenen, i balsalongen. Inför hela Enklaven.

Varenda ställe i dagboken där jag skrivit Mrs. Tatiana Herondale som mitt namn. Varenda stycke där jag skrivit poesi om hans absurda blåa ögon, så jag ryser nu när jag minns det! Så jag önskar att Elise Penhallow aldrig hade slutat spela på pianot och gett honom en öppning att börja läsa HÖGT. Jag önskar att hon fortfarande spelade på pianot nu och för evigt och att Will Herondales röst hade drunknat helt i ljudet.

FÖRÖDMJUKELSEN, den går inte ens att tala om. Han är ett MONSTER. Gideon bara stod där som en tölp. Gabriel hade anständigheten att försöka försvara min heder och fick sin arm bruten, vilket var det minsta han kunde göra.

Jag antar att det är bättre att jag upptäckte Will Herondales SANNA NATUR och ONDA UPPSÅT nu och inte senare. Men åh, kunde jag inte ha fått reda på det på ett annat sätt? En viskad, elak kommentar – en rå handling på någon annans bekostnad – men nej. Hela Enklaven bara stod där och tittade på mig och viskade, viskade.

Självklart sa far till mig i vagnen på väg hem att jag hade skämt ut oss allihopa och det fina namnet Lightwood. Gabriel surade hela vägen även fast läkningsrunorna måste ha tagit bort all smärta han kände, så det fanns ingen orsak för honom att vara så vresig. Inget av det här handlade om honom. Gideon tog min hand och sa, ”Oroa dig inte, Tati. Alla kommer att glömma det här innan du vet av det.” Jag tittade ut genom vagnens fönster och ignorerade honom. Hur kunde han möjligen förstå vilken skada jag tagit av det här? Ingenting, för han är ett dumhuvud.

När vi kom fram till Chiswick funderade jag på om jag skulle bränna upp dagboken, jag tålde inte längre att se synen av den. Will förstörde den. Jag gick upp till mitt rum och rev ur sidorna ur boken och rev sedan sönder varje sida i småbitar. Jag tittade på brasan, som hade gott om heta kolbitar, men jag kunde inte få mig själv att överlämna resterna av dagboken till flammorna, oavsett om de hade skändat vår familjs namn eller inte. De där sidorna var fulla av mina fascinerande funderingar och idéer och observationer – om Enklaven i London, om min fars heroiska bravader, om den precisa formen av Elise Penhallows näsa och vad den avslöjade om hennes hemska personlighet – och jag insåg att jag inte ville se de orden krökas och försvinna i askan. Istället stoppade jag ned de förstörda sidorna i min gröna silkhandväska och tassade på tårna nerför korridoren. Jag gömde dem i det gamla mushålet bakom en av min fars målningar av demoner som gjorde egendomliga saker. (Jag vet inte varför han samlade på dem men jag antar att jag inte ännu har utvecklat ett sinne för konst.) Jag skyndade tillbaka till mitt rum och kastade bokens rygg och omslag i elden.

Jag börjar om med en ny dagbok i vilken jag inte tänker nämna W.H. överhuvudtaget. Förutom just nu. Det här är sista gången.

Men jag kommer att se till att han får betala. Oavsett hur länge jag behöver vänta.

Originaltext: © Cassandra Clare Svensk översättning: © Patricia S. Bild: Cassandra Jean 

Från Emma till Dru

Kära Dru,

Hejsan minifladdermusen! Så, hur är Skuggjägarakademin? Trivs du fortfarande bra? Hur är rumskompisen – Thais, visst var det hennes namn? Hur är det att ha en rumskompis? Jag har typ alltid önskat att jag hade fått gå på SA, även om vädret bevisligen är bättre i Kalifornien. Men du tycker ju om saker som är mörka och dystra! Bara, du vet – försök att få lite sol ibland, okej? Jag vet att du älskar din spöklika blekhet men vitamin D existerar på riktigt.

Inte för att vi får någon sol här i Chiswick där England är till 100% England gällande vädret. Jag antar att det passar huset dock. Du kommer att älska det här stället när du ser det, förresten. Det är den mest gothliknande byggnaden vi någonsin har sett. Hela stället är fullt med sönderfallande statyer och urblekta tapeter med läskiga fläckar och väldigt många mörka björnbärsbuskar –

Huh, jag antar att det är logiskt att det är massa svarta taggar i Blackthorn Manor. Men ändå, de är riktigt jobbiga att beskära. Varför kunde inte dina förfäder ha valt något som inte är lika spetsigt? Det här var ägt av Lightwoods i många år, varför inga lätta skogar? Vi får nog aldrig veta.

(Jag glömmer alltid Lightwoods för att jag tänker på det här huset som Blackthorn Manor men jag hittade en dagbok av en tjej som växte upp här, den var gömd under en av golvbrädorna. Typ under 1870-talet. Hon var bara en normal Skuggjägartonåring vid den tiden som klagade om tråkiga historielektioner och odrägliga äldre bröder. Normala saker! Hon var ungefär 13 år i delen jag läser men den sträcker sig över några år. Hennes namn var Tatiana Lightwood, jag undrar om Isabelle och Alec har hört talas om henne?)

Hursomhelst, Jules arbetar hårt med att göra huset mindre kusligt, men tro mig, det kommer fortfarande vara mer gotiskt än bara ett trasigt fisknät när du än får se det. Det kommer att ta lång tid innan vi är klara med alla korridorer som är fulla av tomma fågelburar och förruttnande böcker. Det här huset är stort. Och extremt trasigt.

Även...hemsökt. Jag tror att vi båda var i förnekelse först. Det var bara konstiga skuggor som rörde sig, kalla punkter här och där – om det här var en av dina vanliga filmer skulle vi fortfarande bråka om vad det är som pågår. Men vi är Skuggjägare. Vi vet att spöken finns. Och vi gav äntligen med oss och erkände för varandra att det definitivt finns ett spöke i det här huset. Någon flyttar runt små saker och vi båda kan höra någon som avlägset spelar piano...låga, hemsökande stycken av fin musik. Men grejen är – det enda pianot här går inte ens att spela på. Det har sedan länge ruttnat helt och hållet.

Så, vi har ett spöke. Men det verkar inte vara bestämt eller ens särskilt ovänligt. Det kan ju bara vara en fragmentarisk poltergeist, eller en passerande, orolig ande. Jag har precis börjat gå igenom papper och det är tydligt Att Något Hände Här vid någon tidpunkt, massa konstiga referenser till demoner och bindningar. (Åh, jag lägger undan en sak åt dig, det är en uppstoppad korp täckt av blommor, jag tror att den brukade vara del av en väldigt överflödig hatt.) Så potentialen för oroliga andar finns definitivt där. Ännu en sak att hantera tillsammans med behovet av helt nya avlopp. (Vad, exakt, är avlopp?)

I alla fall, jag längtar efter att få träffa dig och åh nej, jag spenderade större delen av brevet med att berätta om huset för dig men jag vill verkligen höra om Akademin och din rumskompis och dina lärare, till exempel är Catarina där? Och Ragnor? Har du sett Jaime den senaste tiden? Berätta allt!

XOXO

Emma

PS. Jag fick precis reda på vem som Tatiana Lightwood tyckte var den sötaste pojken i London. Will Herondale. Var inte det killen som Tessa var gift med för länge sedan? Skulle hon tycka att det här var roligt? Jag menar, det är ganska roligt. Alltid en Herondale, du vet? DS.

Tatiana Lightwoods dagbok.

Originaltext: © Cassandra Clare Svensk översättning: © Patricia S. Bild: Cassandra Jean 

Julian to Mark

Mark Blackthorn

c/o Helen Blackthorn

Los Angeles Institutet

Malibu, Kalifornien

Kära Mark,

Bry dig inte om skriftrullen än, jag kommer till den i slutet av brevet.

Hej från Chiswick! Det uttalas chizzick, det ligger precis utanför centrala London och det är en ruin som är på väg att kollapsa. Huset alltså, inte grannskapet som är mysigt och tyst med lite förortskänsla och många grönområden. Du skulle gilla det.

Jag skulle ha kontaktat dig tidigare, jag vet – och jag beklagar. Vi var tvungna att skynda oss för att rädda det här stället och jag visste att ett eldmeddelande inte skulle nå dig. Blackthorn Hall må vara en ruin men det är vårt familjearv, en av de väldigt få sakerna vi har ärvt från Blackthorns förflutna. Jag känner ett ansvar, ett behov av att bevara stället åt Tavvy och Dru, åt Ty och Liv – ja. Du vet.

Det var antingen vi eller Klaven och de skulle ha rivit det och ersatt det med något annat. Det är definitivt i så dåligt skick att det praktiska valet hade varit att riva det. Men det är vårt, och jag älskar det faktiskt. Jag menar, om inte vi älskar det, vem ska då göra det? Det kan bli riktigt fint igen, det tror jag. Du borde besöka oss när du får möjlighet – ni alla är välkomna, självklart – men jag förvarnar er att om ni kommer hit inom de närmsta månaderna kommer ni att få jobba.

Det leder mig till skriftrullen som är uppskattningen och kontraktet från febyggarna för renoveringsarbetet på huset. Jag hoppades att du och Kieran kunde se över det efter feknep, både avseende om deras taxa verkar rimlig och även för att säkerställa att de inte får Tavvy om vi är sena med betalning, den typen av saken. De var starkt rekommenderade – de är tomtar? Tror jag? De ser ut som stora trädgårdstomtar. Jag menar, det är antagligen de spetsiga hattarna. De skulle kunna ta av sig dem, självklart, men jag antar att de gillar dem. De måste veta att de ser ut som trädgårdstomtar. Hursomhelst, de verkar pålitliga och arbetsamma och allt det där. Men feer älskar ju att lura människor. Låt mig veta vad ni tror.

Åh, jag borde förklara att det är en del av huset som är i helt okej skick och har alla ”moderna attribut”, som de säger här. Det gjordes om på 60-talet och, ja...det är häftigt. Inredningen är Modern såväl som bekväm. Jag är inte säker på om du kommer att förstå det skämtet men oroa dig inte över det, det var ganska dumt. Saken är, jag hade inte tänkt på det tidigare, men jag insåg att det måste ha fixats upp av våra mor- eller farföräldrar. Tajmingen stämmer in på det. Så det här måste vara var pappa bodde förut. Och farbror Arthur. Det här är var de växte upp. Och jag insåg: även de måste ha varit häftiga.

Arthur. Måste en gång i tiden. Ha varit väldigt häftig.

Jag vill bara att du ska sitta och tänka på det ett ögonblick så som jag gjorde. Det skapar en känsla som jag tror aldrig tidigare har känts av någon människa i världen.

Du skulle se kläderna. Jag menar, på riktigt. Du skulle se dem. Det finns en hel sändningsbutiks värde av vintagesaker här och inget av det passar mig alls. Du är välkommen att ta för dig av det men nästan allt är syntetiska tyger och skulle inte gå hem i själva Faerie.

Oooch jag vet att jag svamlar. Jag försökte att undvika att säga det här, men det är någonting med det här huset. Det påminner mig om några av nätterna när du och jag brukade ströva runt Institutet hemma. Vilket jag vet är konstigt, London skulle inte kunna vara mer annorlunda än Santa Monica Mountains – jag saknar den skarpa lukten av skogsbrand i luften, doften av snåren och salvia, den sträva jorden under våra fötter. (Saknar du det också? Det känns som om det måste vara väldigt annorlunda där du är i Faerie.) Men det var många gånger, framför allt när vi var yngre, när vi berättade spökhistorier där ute och vi skrämde oss själva över att något bevakade oss. Kanske något gjorde det men jag vill gärna tro nu att det var något vänligt. Här i det här huset får jag samma känsla av att något bevakar oss, som om någon tittar på mig, skuggor jag ser i ögonvrån som försvinner när jag vänder mig om.

I alla fall, jag önskar verkligen att du var här. Jag skulle kunna ta upp det med Emma men jag vill inte skrämma upp henne. Hon har påbörjat det massiva jobbet att gå igenom århundraden av papper och dagböcker som brukade tillhöra personerna som bodde här, och jag har börjat måla balsalen. Jag vet att Emma har kontakt med Christina, skicka gärna min kärlek till henne och även till K!

Din älskade brorsa,

Julian

PS. Jag inser nu att jag inte vet var det här brevet kommer att nå dig, så låt mig förtydliga att ”ni alla är välkomna” från L.A. Institutet, inte ”ni alla är välkomna” från Unseelie Court.

Originaltext: © Cassandra Clare Svensk översättning: © Patricia S.

Tessas brev till Magnus

Käraste Magnus,

Jem, Kit och jag ser verkligen fram emot ditt besök. Kit har i förberedelse försökt lära Mina att säga ditt namn. Hon kan det nästan men du kanske får nöja dig med att bli kallad ”Agnes” eftersom hon har svårt att uttala M – väldigt utmanande för henne när hon är så avancerad i sitt språk, precis som du sa att Max var. Du skulle ha hört dem i köket imorse. ”Vem är det som kommer på besök, Mina?” ”Agnes!” Jag känner att ditt alter ego, Agnes, skulle bära paljetter och vara farlig i kortspel.

Tack för dina idéer angående sköldarna. Jag ska titta efter labradorit i ädelstensaffären i Exeter. Jag provade det du föreslog med hönsen – jag kunde låna en Blue Orpington av en granne under den sista halvmånen. Sedan dess verkar hönsen undvika Kit, så kanske kommer det att fungera på demoner också? (Fast kan man verkligen avgöra när en höna undviker någon till skillnad från när den bara beter sig som en höna?)

Jem och jag kämpar med att balansera allt på en hårfin egg; att hålla Kit trygg och gömd och samtidigt ge honom ett så normalt liv som möjligt. Vi vill inte låsa in honom i ett torn som någon sagoprinsessa – han skulle vara så olycklig. Och Mina skulle vara olycklig, hon bara avgudar honom och rider på hans rygg överallt medan hon håller i hans tröja med hennes små händer. Det påminner mig om hur James och Lucie brukade rida på Wills axlar. Jag antar att tiderna förändras men aldrig barnen.

Vi försöker att tillåta Kit frihet när vi än kan. Han går på den lilla skolan i byn där några få av hans vänner känner till Skuggvärlden, medan andra inte gör det. Det finns en lokal flock av varulvar som vi har blivit bekanta med och flera av deras barn går i skolan med honom. Jag har börjat misstänka att Kit har en flickvän men han är hemlighetsfull om det. (Jag gissar att det är ännu en sak som aldrig förändras när det gäller barn – hur hemlighetsfulla de är. Jag hoppas bara att han vet att han kan berätta allt för oss. Framför allt om det är relaterat till demoner, eller som i Kits fall, féerna. Hundratio år senare och jag är fortfarande på spänn.)

Han är en gåta, vår Christopher Jonathan Herondale. Han är öppen om vissa saker och är villig att prata fritt om dessa med Jem och mig – hans pappa, och hur det var att växa upp med att kunna se alla möjliga underliga saker utan att förstå varför. Om att han fick lära sig att vara rädd för Skuggjägare. Om hans funderingar angående hans ursprung – vad det innebär, vilken typ av kraft han kan ha. Jag tror att det frustrerar honom, att inte veta.

Andra saker vill han inte prata om. Vi har frågat honom om Ty, som du och jag diskuterade, men han är som en tegelvägg gällande deras vänskap. Vad som än hände så vill han inte prata om det. Jag tror också att Livvys död tog hårdare på honom än vad vi först trodde. Jag har hört honom ropa hennes namn i sömnen, alltid på ett väldigt förtvivlat sätt. Ibland säger han ”Inte om du gör det här. Inte om du gör det här, Ty.” Det känns som att vad de än bråkade om måste det ha varit hemskt. Men människor kan vara förskräckliga när de sörjer; vi vet det båda två.

Du kan troligen utläsa från allt jag har skrivit hur mycket jag – hur mycket vi – älskar Kit. Jag bara älskar honom Magnus, som om han vore min egen. Han är min egen. Jag skulle döda den som vill skada honom, precis som att jag skulle skydda Mina eller Jem med mitt liv. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det här igen, den här perfekta familjen som jag älskar så mycket att det gör ont. Det är konstigt att efter så många år bli överraskad av sina egna känslor – men jag kan tänka mig att det är samma för dig, är det inte? När jag ändå är inne på det, jag hoppas att du och Alec och barnen har det bra. Var snäll och berätta för Max att vi hittade hans superhjältemantel – den låg inuti pianot.

Jag skickar med en bild från ditt förra besök här. Vad söta de alla är!

Kramar, 📷

Tessa

Originaltext: © Cassandra Clare Svensk översättning: © Patricia S. Bild: Cassandra Jean

Kära Cristina, från Emma

Kära Cristina,

Jag tänkte försöka adressera det här brevet till Polyamorösa Stugan i Faerieland men jag insåg att det kanske aldrig kommer fram. :) Okej, okej, jag skojar. Jag skickar det till institutet i New York – Clary säger att hon kommer att ta hand om det åt dig. Jag vet att Jules och jag har studsat runt på jordklotet som pingisbollar men vi har äntligen slagit oss ned här i London för minst några månader, så du kan – och borde – skriva tillbaka till mig till institutet i London – jag är inte säker på att stället vi bor på ens har en adress.

(Och visst, jag kunde bara ha skickat ett eldmeddelande till dig men jag har för mycket att berätta. Spänn fast säkerhetsbältet).

Så, för ett tag sedan var Jules och jag i Manaus i Brasilien, där vi studerade curupiras, när vi blev kallade till institutet i Rio. De hade ett meddelande till Julian. Hans gammelfaster – japp, den han besökte när du först kom till L.A. – hade avlidit.Väldigt ledsamt. Och sedan, kommer du ihåg det fina huset i Sussex där hon bodde? Hon lät någon kusin som ingen har hört talas om ärva det men Julian fick ärva Blackthorn Hall. Det är en sönderfallande ruin i Chiswick (en förort till London). Vi blev då tvungna att åka hit på grund av ett särskilt tillägg i testamentet (öhum, enligt ordboken är det ett tillägg eller bilaga som förklarar, ändrar eller återkallar ett testmente eller del av testamente). Antingen måste Julian fixa till stället och göra det beboeligt igen inom fem år eller donera det till Klaven.

I vilket fall som helst, du vet hur Julian är. Han bestämmer sig snabbt. Vi tog en portal till London dagen efter han fick nyheterna.

Jag var helt redo för att äta scones, dricka te och besöka The Eye (allting som jag inte fick göra förra gången vi var i London på grund av att vi var förföljda av odödliga Faeriekrigare). Men det var innan vi tog en svart taxi från institutet ut till Chiswick och verkligen fick se stället.

På utsidan ser det ut som ett museum eller ett gammalt bibliotek – du vet, stora marmorkolumner, flott trappa, stor metallkupol ovanpå som ser ut som om det borde ha ett teleskop inuti. (Det har det inte; jag undersökte det.) Men inne är det mer som en saga. Inte, typ, som något från Faerie. Eller något ur en barnfilm. Det är som i en av de där sagorna där ett sönderfallande palats sover i tusen år. Det var ganska romantiskt i ungefär fem minuter. Sedan såg vi den första råttan som nafsade på tofsen på en av draperierna.

Det är en konstig blandning av intressant historia, märklig gammal konst och total ruin. Det finns fräna porträtt av Blackthorns gamla förfäder, mestadels oskadda. Julian säger att han inte känner igen de flesta ansikten. På vissa av dem står namnen skrivna på baksidan eller på ramen men utöver ”Blackthorn” betyder inget av namnen någonting för någon av oss. Det finns träkistor fulla av antika böcker och papper, och vackra övervuxna marker som jag är säker på en gång var trädgårdar och nu är Englands variant av en djungel. Det finns ett gammalt växthus och en märklig liten tegelstensbyggnad som vi inte kan lista ut vad det är. (Ett skjul? Väldigt litet vapenrum?) Hela stället är en enda röra och större delen av huset är inte beboeligt alls längre. Någon har byggt en lägenhet med ”uppdateringar” i ena vingen, troligen på 60-talet. (Lägenheten, förresten, påminner mig om den där vintagebutiken i Topanga som jag drog med dig till. Kommer du ihåg?) Vem som än bodde i den lämnade kvar en garderob med alla typer av vintagekläder och det finns galna, blommiga tapeter och modern konst överallt. Lägenheten har åtminstone el, rinnande vatten och värme, för resten av huset har det definitivt inte –

Jag är tillbaka nu. Förlåt, var tvungen att sluta skriva för en sekund. Julian ropade på mig. Han var uppe i vad som troligen var en danssalong? Men hursomhelst, han tog ett felsteg och hans fot gick rakt igenom golvet. (Inte hela vägen igenom golvet vilket är en lättnad. Men det blev definitivt ett hål.) Danssalongen är stor och dammig men man kan se att den för länge sedan måste ha varit vacker och väldigt dekorerad. Den har sådana stora franska dörrar som leder ut till marmorbalkonger, dock är det mesta av glaset i dörrarna borta nu.

När jag befriat Jules från det trasiga golvet tänkte jag att det var min enda chans att försöka prata förstånd med honom, så jag påpekade att det här är ett gigantiskt projekt för två personer som aldrig har fixat upp ett hus förut och att vi har ett fint ställe att bo på redan. Och vädret är bättre där.

Jules tog sin tid på sig att svara, typiskt honom, och han tänkte verkligen på det jag hade sagt. Sedan sa han, ”Om du inte vill göra det här behöver vi inte göra det. Du är viktigare för mig än ett hus. Vilket hus som helst.”

”Det är inte att jag inte vill göra det,” sa jag. ”Jag vet bara inte ens var vi ska börja.”

Jules förklarade lugnt att han hade varit i kontakt med någon typ av faeriebyggare, vildtroll kanske?som skulle komma hit på måndag för att göra ”en genomgång.” Sedan lade han sina armar om mig och sa, ”Jag vet att vi alltid kan bo i institutet i L.A. Jag älskar att bo där jag med. Men om något arv efter Blackthorn existerar, så är det det här. Alla dessa gamla papper, vilka hemligheter som än gömmer sig i huset, så är det vår familjs historia. Jag vill föra det vidare till Dru och Ty och Tavvy. Jag vill ge dem det jag aldrig hade.”

Nåja, vad kunde jag säga om det? Jag fattar. Jag har Jem som min levande familjehistoria. Jules har inget sånt. Och Aline och Helen styr över institutet i L.A. nu men det kommer de kanske inte alltid att göra, och dessutom tillhör det Klaven. Jag förstår att han känner att han inte kan ge bort en stor del av hans familjs historia utan att ge dem ett val i frågan.

Jag sa, ”Okej. Vi får se vad vi kan göra. Om vi någonsin bestämmer oss för att det är för mycket så kan vi hålla ett stort familjemöte och alla kan rösta. Behålla stället eller inte.”

Han lyfte upp mig och snurrade runt med mig. Sedan började vi kyssas. Jag ska vara nådig och inte ge dig detaljerna.

Så jag har bestämt mig för att se på allt det här som Ett Äventyr. Det är som en arkeologisk plats och vi är djärva historiker. Senare ska jag se om jag kan övertala Jules att sätta på sig en tweedkappa och en tropikhjälm medan vi går igenom skräpet. Vem som än bodde här tidigare hade många saker. Det är ett stort hus, och varje rum har möbler med byrålådor och skåp, och i varje byrålåda och i varje skåp finns det bråte. Rostiga vapen, vattenskadade böcker, små askar med mer bråte i dem, kostymsmycken, porträtt av slumpmässiga personer, trasiga tekoppar...Och kom ihåg att vi kommer att gå igenom det utan något annat ljus än häxljus.

Hursomhelst. Jag ville berätta för dig vad jag hade för mig och vart vi var. Vårt reseår var praktiskt taget över ändå, så det här är typ ett sätt att förlänga det och spendera mer tid tillsammans. Jag är inte ledsen över den delen. Jag var faktiskt ganska duktig på att peppa upp mig själv inför utgrävningen av Blackthorns Historia, fram tills den här morgonen.

Jag vet att jag sa att huset verkade hemsökt, men jag skämtade. Mestadels. Jag är inte Kit; jag kan inte se spöken såvida de inte vill att jag ska se dem, och än så länge har jag inte snubblat över några ektoplasmiska andar med meddelanden från Den Andra Sidan. Men stället känns märkligt – jag kommer på mig själv med att vända mig om i slutet av långa, spindelnätstäckta korridorer, som om jag förväntar mig att se någonting i skuggorna. Eller så inbillar jag mig att jag skymtar något över min axel i spegeln. Jag antog att det var nerver fram tills den här morgonen när jag kom in i matsalen och såg att orden ”FÖRSVINN HÄRIFRÅN” stod skrivna i dammet på golvet.

Jag bokstavligt talat hoppade till. Jag var faktiskt på väg att sträcka mig efter Cortana innan jag fick grepp om mig själv. Var inte löjlig, tänkte jag. Det meddelandet kunde ha skrivits när som helst. Långt innan vi kom till huset. Det kunde ha stått skrivet här i dammet i flera år, ostört.

Jag har någonting att erkänna dock. Jag gnuggade bort FÖRSVINN HÄRIFRÅN-meddelandet med min fot. Jag ville inte att Julian skulle se det. Han oroar sig tillräckligt mycket som det är. Jag ville inte att han skulle ha samma dåliga ögonblick av chock som jag hade, framför allt inte av något oviktigt.

Jag mår bättre efter att ha berättat det för dig dock. Åh, kära nån, Julian ropar på mig igen, jag längtar efter att få se vad han har fastnat med foten i den här gången. Jag kommer att skriva till dig igen snart, och tills dess, pip pip cheerio från London!

All kärlek till dig och killarna,

Emma

Originaltext: © Cassandra Clare Svensk översättning: © Patricia S. Bild: Cassandra Jean