Unlock Clear Articulation: A Guide to Mastering Pronunciation and Banishing Mumbling!

Discover the ideal solution to banish mumbling and elevate your pronunciation and speech! In the midst of our daily chaos, the ability to articulate thoughts clearly becomes an invaluable skill, especially if you’re stepping into public speaking or launching a YouTube or TikTok channel and fear inaudibility or mumbling. Embark on a journey of self-discovery into the enchanting realm of tongue…

View On WordPress

Dax att sluta utrotningen av den Afrikanska Elefanten. Min tanke var hur världen hade sett ut om hela världen vårdade och brukade moder jord istället för att förbruka, utrota och döda. Ge fattiga länder stöd till självhjälp med en öppen agenda så alla kan föjla var pengarna går till och hur pengarna som vi från rika lände skänger får fattigdommen att försvinna!!!!! I morgon lördag kl 17.00 Fässbergskyrkan. Vet ni hur viktiga elefanterna är för den biologiska mångfalden? Hur oerhört kloka de är? Att de levt på Jorden i 50 miljoner år och är på väg att utrotas? Att tjuvskyttar dödar dem för att människor vi ha paraplyställ av elfenben? Att elefanter kan flås levande för att människor vill köpa blodspärlor? Att de nu DESSUTOM lider av svår torka. Vi arrangerar därför en VÄLGÖRENHETSKONSERT med underbara musiker som ideellt ställer upp. Fässbergs /Kyrka församling i Mölndal har omfamnat min idé - så den 29 april kl 17.00 Alla intäkter till nationalparken Mara Elephant Project i Kenya. De som föranmäler sig - är med i en utlottning av ett exklusivt giclée-tryck skänkt av Kungsbackakonstnären Magnus Love Peace Understanding Remember: Questions gives knowledge Free Speech gives a Free world www.magnusrosen.com www.magnusrosenband.com www.culturemeetsindustry.com #ölaremmabygdegård #Håkan Lager,#George Keczan, #Sandra Zackrisson #lenabrorsson #magnusrosen #bassplayer #ljuset #magin #hajmosbygdegård svenskfolkmusik #bygdgårdarnasjuhärad #sjuhörad#miraklet @bygdegardarnasriksforbond @kulturrader #basenimitthjärta #avelibooks #mrb #manneinstrument#manneguitars #ebs #understanding #thesea #sun #heavymetal #hardrock #music #earth #kulturbygdsturné #helasverige#kulturpålandsbygden #levandelandsbygd #kulturrådet

D e kroniskt handlar om en kopia av crfn: författaren Anne Herrera (döpt till Mercedes) vars pappa är överklass och politisk flykting från Chile och mamma är läkare, som har måsfobi, gör abort, flyttar, som är tillsammans med en ansvarstagande och närvarande man, tillika far till hennes barn och precis som crfn iakttar hon det överflöd den övre medelklassen/överklassen lever i, i Stockholm. Framgångens janusansikte, det avskyvärda i den spelade värmen, Anne tvingar kvar den spansktalande städerskan för att träffa hennes pappa, eftersom hon så gärna vill ha något gemensamt med henne, inte se sig som överordnad, men hennes överklasspappa hälsar bara kort - de är ju (på) helt olika (platser), och samtidigt enkelheten, Stockholm är vackert och när hon promenerar med barnen till skolan är allt perfekt.

Samtidigt lider Anne av kronisk smärta, pga förlossning. Hon bokar ständigt nya läkartider; söker nya svar, möjlighet till sjukskrivning, någon som uppmanar att föda ett andra barn trots all smärta. Läkaren Fredrik tror allt är psykosomatiskt, i slutändan ger Anne honom rätt, smärtan är borta när hon går vidare från de trauman och svårigheter hon väver samman under bokens gång.

Jonathan är Annes första pojkvän, de är lite av och på (?), Alexander är en dryga tio år äldre psykopat som tvingar in henne i en relation samtidigt som hon är ihop med Jonathan, han hotar att avslöja allt för Jonathan om hon lämnar honom. Philip är den nuvarande maken, till vilken hon säger att hon fortfarande är kär i Jonathan, vilken hon väcker om nätterna för att berätta om sina tankar om Jonathan. Philip säger att hon inte beter sig som att hon inte är kär, hon svarar inte utan frågar varför han stannar. De bråkar efter att hon nästan sparkat honom när han ger en eltandborste i julklapp.

Efter att ha lyssnat på En varg söker sin podd i flera år är det omöjligt att inte höra crfn:s röst när jag läser boken. Språket är karaktäristiskt crfn, rappt - på gränsen till chockerande tempo - och halvt översatta engelska idiom; tankevärlden lika egen och aktuell som alltid, träffande associationer för annars uttjatade ämnen och hyperaktuella referenser (Putin - medan kriget i Ukraina fortskrider - pandemin). Det är också språkliga omformningar; länningar (för personer med icke-svenska rötter). En del spaningar känns igen från podden: att självhjälp, tarot och kristaller är det sexiga svaret på en nedmonterad välfärd där kvinnors sjukdomar inte tas på allvar.

Jag känner mig kluven om vad jag tycker, dels delar jag mycket av berättarjagets äckel inför samtiden och överkonsumtionen och dels känner jag igen mig i att vara så självmedveten och/eller ångestdriven att det inte går att uttala sig om minsta lilla sak utan att se det som ett förhävande av sig själv som också äcklar en.

Crfn lyckas beskriva det mänskliga lidandet genom könsmärkta händelser, kvinnorna som fastnar i sms-lån för att de köpt massa kläder, skulden över aborten samtidigt som möjligheterna därtill försvinner i USA, smärtan över att existera i en ond värld. Precis som berättarjaget säger, så ägnar sig crfn åt att avslöja överflödet, ondskan och självupptagenheten (kanske som uttryck för människans litenhet men samtidiga försök att göra rätt, ställa till rätta), samtidigt som hon erkänner vad berättarjaget beskriver som en global rikedom men lokal fattigdom (då i relation till sin mammas omfattande sms-skulder, trots att hon är läkare). Trots (eller tack vare?) de parallella tidsplanen, de olikartade relationsberättelserna, iakttagelserna av samtiden och medel/överklassens beteenden i den ges en snittyta av en samtidsmänniskas liv (där enbart åldrandet saknas, även om relationen skönhet-åldrande berörs).

Kanske är det bara tonen i boken som inte faller mig på läppen, eller att crfn:s egna röst hörs så tydligt genom de många likheterna med hennes liv. Innehållet bär på så mycket, så extremt många tankefrön, men formen är som helhet (för jag känner mig ändå hemma i hur hon inte visar hänsyn till ett regelrätt språk) inte för mig. Jag kan inte sätta fingret på vad jag saknar, men det känns som att det hon fångar på något plan är för vagt, för flyktigt behandlat (även om det också är så konkret) och att jag saknar djupet som kunde skapats av att låta några av fröerna få sätta sin grodd lite mer/blomma ut.

Sanningen är att jag klarar knappt att ta hand om två barn, men jag är ändå oåtkomlig, perfekt, oberoende. Det engelska ordet är untouchable och det har att göra med att jag har en man och vi bildar den enhet som styr världen. Kärnfamiljen. Och det här är ingen kritik mot kärnfamiljen, mer av ett avslöjande. Den är så bra som alla kritiker är rädda för. Den är bättre. Den hjälper mot allt och den kan få alla att må dåligt. Den är ett vapen. Det vapnet har jag nu men det hade jag inte då (s 34).

Jag hatar att referera till tänkare. Det är så jävla genant. Vad är problemet? Tror jag att jag är i skolan? Tror jag att jag ska få betyg?? Vill jag ha en medalj? Älskar inte min mamma mig? Skitsamma (s 344). [Precis innan en utläggnig om Foucaults tankar om bejakande av drifter som ytterligare en förlängning av makten.

Jag spelade upp, om jag ska vara ärlig, en annan sak, som jag aldrig skulle drömma om att berätta för en läkare. Det handlade om olycklig kärlek. Kärlek är så jävla pinsamt och lågstatus och att jag ens tänkte de tankarna när det satt människor straight outta Syrien precis utanför dörren fyllde mig med ett själväckel som gränsade till perversion. Framförallt var kärlek inte patologiskt. Jag skulle förlora min sjukpenning direkt. Så jag höll käften (s 59).

Berättarjaget framför också den kanske enda rimliga kritiken av me too. Mer precist; en mer nyanserad syn som snuddar vid offrets medverkan är det enda en intellektuellt sinnad orkar med efter att ha utstått rörelsens frosseri och egenproduktion av trauma (både formandet av vad som utgör trauma och återupprepningen som är sitt egen slags trauma). Me too spände över hela spektrat, från manlig homosocialitet till att återberätta de mest våldsamma våldtäkterna, där hela kulturen var en bokstavlig våldtäkt på kvinnan i det förra fallet och där enbart den händelse som subsumtionslogiken kunde rubriceras som grov våldtäkt erkändes i det senare fallet.

Jag tycker det är svårt att veta vad som är ett övergrepp och vad som bara är en trevlig stund (s 335).

 Sekunden jag säger våldtäkkt, på ett vegankafé i Vasastan, till Agnes, känns det som om jag ljuger. Jag äter min bowl. Det är otrovärdigt med våldtäkt för det är en helhetslösning? Jag spottas ut ur ekvationen, blir ljusrosa, En linnéa? En klockad blomma. En oskuld. Det är en fattig beskrivning av livet, för det har väl inte utstrålningen av att vara matematiskt? En formel? Livet alltså. Om om det nu är en matematisk formel, är det osannolikt att uträkningen blir att en har gjort hundra procent fe och en annan gjort noll procent fel

[–]

“Me too gör, trots sin vokala styrka kvinnor tysta, utan rörelser. Var inte jag full av rörelser?”

[–]

“Du vet historierna om övergrepp som alla kvinnor har? De är likmaskar. Men där är inte vi de äckliga, dr är asätarna de äckliga. Som hyenor går dokumentärfilmare och favkboksförfattare och poddare omkring och letar efter vittnesmål. Det är ett carte blanche för det anses vara feministisk kamp att berätta dess ahistorier, men det är övergreppet om igen.” (s 365).

Ändra din negativa inre dialog 

Några trix och knep som kan vara hjälpsamt. När hjärnan börjat gå på automatik och tänker av sig själv, tror vi att vi tappat kontrollen och accepterar de ältande negativa tankarna. Men det är inte sant. Det är bara att “spotta i nävarna och ta tag i saken. Dessa övningar är hjälp till självhjälp. Ändra tonen, rytmen och melodin på din röst. När du med övertygelse säger elaka saker till dig…

View On WordPress

självhjälp à la turtles. #tmnt https://www.instagram.com/p/CicLUMCD_6K/?igshid=NGJjMDIxMWI=

Jag ska

köpa en alarmklocka

ladda mobilen i vardagsrummet, inte vid sängen

köpa en armbandsklocka, så jag inte tittar på telefonen för klockan hela tiden

jag ska inte ha mobilen uppe när jag är med andra, socialisera, var närvarande

ta promenader utan telefon

Jag har förstått att

saker tar tid

tillfredställelse är inte omedelbar

lycka och framgång tar tid, det är som ett berg jag sakta klättrar uppför

relationer är också knepiga och tar tid, ha tålamod, de små stunderna är de som skapar de djupare relationerna på sikt

Redefining Responses: A Journey from Impulsive Reactions to Mindful Choices

Today, we embark on a quest that can reshape our interactions—delving into the art of mindful responses and exploring why the pursuit of revenge is a loop we should strive to untangle. Get ready for a transformative expedition into the world of thoughtful choices. When Emotion Takes the Helm Imagine this scenario: you’re thrust into the heart of a heated moment. Emotions surge, words collide,…

View On WordPress

Söndag.

Läsning handlar också som så mycket annat att om att kontrollera sina impulser, söka en riktning / ett mål och fullfölja den. Läsa en bok, läsa klart den, fortsätta läsa den. En relation till livet. Det är allt annat än lätt, även om den kan ha sina enklare perioder vs svårare. Den sak som jag tänker på allra mest dock är - vad som har ändrats i min relation till läsning. Hur jag ser på läsning nu jämfört med 10 år sedan. En svår fråga som jag inte kan besvara här. Men självfallet tycker jag att det är mycket svårare att läsa nu - än då troligen för att själva anledningen till läsandet har förändrats och framför allt för att man själv också har förändrats, det är inte samma människa som läser nu som då. Det är hela världar och livstider däremellan. 

”Ta med mig hem…” Ja för ibland tappar vi oss ju och det syns i ögonen på oss
skört otryggt fågelungar som fallit ur bon herrelösa hundar vid stranden sorgsna sökande ögon katter kvar efter sommaren tålmodiga vid stugtrappen och växter med såklart ”Ta med mig hem…” lyssnar vi inåt vänder vi oss mot oss själva hör vi och kan be om ursäkt:

”Jag menade aldrig
att glömma dig” 
plocka upp oss igen Ta med dig hem. - hb ©2021. . . . . . . . . . . . #poesi #poesipåsvenska #poesipåinstagram #dikter #dikterpåsvenska #dikt #diktpånorsk #diktpåinstagram #dikterpåinstagram #text #texter #självkärlek #psykiskhälsa #sårbarhet #lyssnainåt #omtanke #trygghet #växter #djur #berättelse #skriv #författarepåinstagram #författare #självhjälp #älskadigsjälv #ord #lyrikk #lyrik #friskvård #hjärterum (på/i Stockholm, Sweden) https://www.instagram.com/p/CRgD05upXrz/?utm_medium=tumblr

27 December 2019 Fredag

00:12 Nästa person jag blir involverad i, måste vara pianist. Det fungerar inte annars. 00:13 Det skall också vara den person som muntrar upp mig varje dag, 00:18 Lagar midnattsmat. 00:24 och ser på en filmatiserad variation av Den Allvarsamma Leken. 00:48 Fuck. Är fortfarande kär i fel person. Kommer nog aldrig någonsin tappa mina känslor för honom. Fuck u för ruin mitt kärleksliv. I’m forever fucked. 00:50 ”Vad läser du för bok?” ”Den allvarsamma leken”. 01:50 Jag gick på toa och fick tid över till en tanke. Först tänkte jag ”Jag orkar inte att jag skall lägga lyckan i en mans händer”. Men det är inte det jag gör. Vad vi gör och var vi är och vad vi pratar om och i vilken situation vi är i, i de lyckligaste tiderna - spelar ingen roll. Det som spelar roll är med vem jag delar stunden med. Det är där kärleken faller på plats. Det är nu jag erkänner med hela mitt hjärta att jag aldrig varit så kär som då jag var med dig. Att känna samhörighet med dig, fullbordar mitt liv. Jag känner mig hel, för kanske enda gången någonsin. Detsamma gäller mina lyckligaste stunder i Gerlesborg, de har att göra med vem som är i min närhet, vem det är jag delar stunden med. Det är något som saknas, när jag saknar en del av dig. Kanske kommer kärleken aldrig vara så stor som när den löstes upp för första gången. Det blev en explosion. Allt omkring smakar avslagen öl i jämförelse. Kanske behöver jag lära mig att inte jämföra olika situationer och människor med varandra, utan ta situationen för vad den är. Det är lättare sagt än gjort och det lär bli svårare och svårare med åren med tanke på att fler och fler situationer uppstår. Kanske är det bästa trots allt, att träffa en partner i ung ålder, gifta sig tidigt och aldrig uppleva någonting annat. Det finns inget att jämföra med. Inget som varit varken bättre eller sämre. 11:14 Jag satte mig på Sturekatten, nu efter tandläkarbesöket. Inga sötsaker men kaffe. Världens dyraste kaffe. 46 Kronor för en enkel svart kaffe. Påtår får jag ta. Jag kommer ta så jävla mycket påtår. Fyra koppar. Vill inte betala mycket mer än en tia. 11:16 Det är väldigt underhållande att bara vara i den här östermalmsmiljön. Människorna här är verkligen karikatyrer av östermalmska personer. Sättet de klär sig på, sättet de pratar, vad de pratar om. 11:18 Alkis östermalmsgubben: Jag hade ingen Conjac att hälla i mitt kaffe.

Alkis kompisen: De ska man alltid ha på sig.

Alkis gubben: Jaja, jag skall skärpa mig. 11:19 Det är ett sådant jävla sladdrigt prat där borta i rummet intill. Kvinnorna bakom mig pratar rakt och tydligt med sina i’n. 11:20 Tre personer anlände till mitt rum. Pälsjackor. Kavaj.

Gubben: Sitter ni i soffan där, ni två flickor.

Flickorna är över 60 år. 11:24 De i mitt rum. Tror de pratar om att den ena träffat någon. ”Talar han franska?”. Vithårig dam: Jag har ägnat mitt liv åt det franska språket och den franska kulturen. 11:25 Kaffet är kallt. 11:26 ”Vet du vad… Jag lägger ut bilder för att jag har 8’000kunder i (Sydney). Jag gör det för att inspirera dem.”, ”Vi gillar vackra saker”. Vita damen: ”Vi behöver skönheten”. 11:28 Den vita damen är tydligen krönikör. Skrev i Göteborgsposten: Ge skönheten asylrätt och permanent uppehållstillstånd. 11:29 Fyfan. Det är inte snällt av mig att tjuvlyssna såhär. Men de är för roliga. Nu ”Har ni Telenår”. Telenour. Liksom franskt uttal nästan. 11:30 Köp alltid telefon via elgiganten. Fick jag tips om nu. Inte direkt från leverantören. 11:30 Krönikören heter såklart, Gerd. 11:38 Wow. Jag tog upp en text nu, som jag skrivit. En början till en bok. Jag är mållös. Så jävla starkt. Så jävla hemskt. Det här var i våras. Du stal ett halvår från mig. 12:00

Gerd skall börja läsa konsthistoria till hösten, sa hon nu. Eller om det är att hon lägger fram en anekdot. Har inte lyssnat på dem på ett tag. Jag är nu mitt uppe i mitt skrivande. 13:01 Jag är orolig att jag utvecklar någon form av narcissism. Desto mer jag skriver, desto mer självcentrerad blir jag. Desto mer jag försöker fylla mina behov, desto mer självisk blir jag. Kanske är det därför personer jag kommer nära, lämnar mig. Isåfall förstår jag er. Är jag narcissist vill jag att ni lämnar mig. Inte vill jag vara skada för andra. 14:26 Jag bjöd med Alexander till hela min dag. Vad som passar honom. Hur länge har jag suttit här nu? 11:25 tog jag första klunken kaffe. Tre timmar redan? Otroligt. Vad har jag gjort under denna tid? Skrivit vidare på en bok. Påbörjat en bättre. Den kärleksroman jag påbörjade nu heter ”Kommer du ihåg mig” och handlar om en tjej, med erfarenheter liknande mina egna, fast med en tvist. Annorlunda, då jag inte kan skriva naket. Det är roligare att hitta på också. Jag vet inte riktigt var historian skall föra mig. Just nu, så är det en mix av tjejens dialog med en kille, att de läser och pratar om Doktor Glas och att tjejen flikar in historier från tidigare förhållande. Mycket självhjälp, givetvis. Berättande för mig själv. Insikter. 14:30 Alla platser omkring mig här i cafe Sturekatten, har fyllts på och bytts ut sporadiskt. Jag kan inte förstå att jag suttit och skrivit konstant så här pass länge. Jag har dessutom enbart druckit en och en halv kopp kaffe, eftersom att jag varit för upptagen med att skriva. Jag förstår inte att jag inte skrivit mer än. Två och en halv sida på min nya bok samt en sida på min föregående bok. Då har jag skrivit konstant och i eget mått vill jag ändå påstå att jag är en snabb skribent. 14:33

Alexander svarade inte, han såg mitt meddelande direkt. Jag får klara mig själv idag. 14:34 Martin skrev dock ett långt och utdraget Ja, som svar på det som jag skrev till honom igår. Han vill träffas i helgen. Helgen har börjat. 14:35 Jag håller på att hungra ihjäl. Jag mår illa av hunger. Kväljningar av det kalla kaffet. Jag måste dricka upp. Bege mig hem. Äta. Ta mig till Dansmuseet. Sedan Moderna museet. Sedan hem till att umgås lite med mamma och pappas gäster. Efter det bege mig ut. Ut. Ut. Ut. 14:37 Jag föreslog ikväll för Martin. 14:37 Det är få saker, som är så roliga som att skriva. Gud vad heter han? 14:38 IVAN. Ivan kanske vore kul att träffa också. Tiden flyger verkligen iväg med fingrarna smattrandes mot tangentbordet. Även i handskrift. Tiden så lätt numera. Vid nästan allt jag gör, så länge jag får utlopp för kreativitet. Enda gången tiden står stilla, är när jag är fast i en konversation, eller i ett sammanhang som inte leder någon vart. Inget är så hemskt som att sitta fast. 14:44 Jag har så mycket dans i kroppen. Var rörelse blir en kontrollerad rörelse. Jag måste träna upp en bättre hållning. 17:33 Dansensmuseum var otroligt! Helanas utställning var allt jag hann med och då hann jag inte lyssna på allt. Jag kom dit strax efter tre och gick när de stängde. Nu är jag på moderna museet för en guidad visning av Mud Muses. De börjar om en halvtimma! Daniel har skrivit ser jag nu, ganska nyligen. Frågade om att ta ett glas vin. 17:35 Skrev till Alexander att jag är här klockan sex. Han har inte svarat än, men jag vet inte hur han fungerar. Må hända dyker han bara upp och i så fall kan jag inte säga Ja till Daniel. Martin svarade aldrig att han kunde eller ville ses ikväll. Alltså. Så kul att alla de tre känner varandra. Eller Alla känner Martin iallafall. 17:40 Jag skrev ett behändigt svar. 17:41 Alltså den där utställningen med Helena Frantzén på Dansmuseet var så sjuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuukt inspirerande. SJUKT! För det första vill jag börja dansa, på allvar. Eller arbeta mer med kroppen iallafall, scenkonst. Så förlösande. Att tala med kroppen. Jag vill även göra film, kortfilm med dansen i fokus. Fotografera. Måla med dans. Men främst, främst, främst, dansa själv. Det som vi gjorde i scenstudion för en vecka sedan, är besläktat med det som jag såg idag. Jag blev även sugen på att höra av mig till Eos och fråga om han och hans danskompisar möjligen skall ut ikväll. Jag vill dansa med dansare, det finns inget roligare. 17:44 Det gick även in för mig ytterligare en gång att fokus, precision och seriositet är det viktigaste i allt skapande. Att liksom röra sig långsamt, röra sig snabbt, röra sig på ett exakt sätt. Det gäller alla konstformer som får ett ordentligt resultat. Exakthet. Att arbeta fram ett resultat. Att bearbeta, återupprepa tills att det blir som tänkt. Till ett resultat som känns bra. Att inte nöja sig med någonting halvdant. Att fokusera på detaljer som egentligen inte syns. På hur en hand knyts, till exempel. Jag är så inspirerad. 17:48 Jag är lagd åt perfektionism, därför tror jag att jag har goda möjligheter i vad jag än tar mig ann, om jag tar mig ann det med vilja. Det är även viktigt att snabbt bestämma sig över om en rörelse skall arbetas med eller om den skall skrotas. Det är inte nödvändigt att arbeta en ointressant rörelse framåt. Skrota den och gör plats för en annan. Arbeta även med dina kollegor. Lita på att de kan sina kroppar, sina instrument. Skapa något tillsammans. Skapa magi tillsammans. Gör det som du gör bäst och lita på resultatet. Arbeta hårt. Ta varje projekt på blodigt allvar. Varenda detalj skall vara genomarbetad och genomtänkt. Har det inget syfte - bort med det. Syftet kan dock vara att låta betraktaren vila. Det är ett gott syfte. Blanda intensitet med lugn. Skapa en harmoni. En rörelse. Likt ett musikstycke skall du föra fram en form. En rörelse. Rytmik.

17:52 Nu nalkas guidningen av utställningen. Jag är så peppad!! 19:40 Nu först sitter jag på bussen (Har datorn i knät. Är som sagt skrivberoende). Hon som guidade oss, heter Paula af s-någonting. Jag stannade kvar lite och pratade med henne, eller om det var hon som stannade kvar med mig. Hon gick iväg kanske två, tre gånger för att prata lite med andra, sedan kom hon tillbaka till mig. När vi började skiljas åt berättade jag att jag går första året i Gerlesborgsskolan, hon är tydligen god vän med Elin. Att det ska vara så bra att endast gå på en konstskola, hade jag aldrig kunnat tro. Samtalen som uppstår är otroliga och jag har redan bekantskaper med konstnärer. Konstsverige är nog lika litet som de säger. Konstsvärmen. Hur som helst var Paula så otroligt bra på att guida. Hon var konstpedagog, idag. Annars är hon curator och troligtvis även konstnär. Hon har gjort några samarbeten med Elin lät det som. Om inte några, så ett. Hon har gett ut minst två böcker. Förstår ni, vad jag förstår nu? Som samtida konstnär är det oerhört viktigt att gå till olika konstnäresevent. Om så, något så enkelt som en guidad visning på Moderna Museet.  Skulle jag bo i Stockholm, skulle min konstnärliga bekantskapskrets, vidgas i rask takt. Som Gerlesborgskonstnärerna säger, så är det konst-Stockholm som gäller, för att knyta kontakter. Men det är till ingen förvåning. Nu bör jag fokusera på mitt skapande, arbeta med min praktik och vara öppensinniga. Hade jag bott här, hade jag inte haft någon tid till mitt eget skapande, jag är på tok för socialt nyfiken iallafall som det ser ut nu. Att skapa självförtroende och styrka i mig själv är det viktigaste redskapet jag kommer att bygga upp. Konstsvärmen förnyas hela tiden. Det gäller att veta vad du själv håller på med. Din riktig. Vad du vill säga. Förmedla. Men oavsett vad så var min halvtimma med Paula, eller vad det blev, mycket givande och inspirerande för mig. 19:50 Nästa station är Odenplan och jag är strax hemma. Häggblads är hemma hos oss. Johans pappa var konstnär och Maria har mer eller mindre, lovat bort hans konstnärsmaterial till mig, som står och dammar. Jag vill hem och prata med dem, komma överens om någon slags överlämning, ikväll. Efter det och när magen är fylld av mat, skall jag gå och möta upp Daniel. Honom har jag också mycket att lära av. 19:52 Den här dagen har varit en av de bästa dagarna på länge, det säger jag dock ofta numera. Men tänk vilken boost att få känna så. Att veta att konst får mig att känna så. Jag har hittat hem! I konsten är jag hemma. Så jävla klyschigt sagt. Jag älskar mitt liv! 19:53 Tänk dig. Är det inte ofattbart. Hur är det möjligt - att konstnärligt uttryck är nytt för mig. Att konst aldrig kommit naturligt i mitt liv 20:29 Vilken lyx att komma hem och få sådan här god mat i så vackert sällskap. 

De luftiga löftenas framtid är vår (publicerad i Kulturimperiet nr. 2, 2019)

Jag sitter med kaffekopp i ena handen, medan den andra scrollar igenom dagens sociala medier-skörd. Det ska inte bli första gången innan dagen är slut. Något viktigt kan ha delats på Twitter eller Instagram. På Facebook dyker ett sponsrat inlägg upp, med den insäljande frågan: "Vill du skapa relationer i världsklass?" Oj, tänker jag. Nog för att jag redan har världen för mina fötter via nämnda plattformar, men är min relationer verkligen världsklass? För i så fall borde jag väl vara ännu mer framgångsrik, åtminstone socialt, med mängder av följare och lajks? Mannen bakom frågan heter Tomas Gunnarsson. Han är professionell peppare och erbjuder föreläsningen "Träna din inre kondition – Lyft dig själv och andra". Det är en "upplyftande tillställning för ökad glädje (inkl arbetsglädje) i vardagen”. 

Under en kväll med härlig stämning och kloka råd, ska åhörarna få verktyg att bryta gamla mönster, hantera motgångar och bli en bättre medmänniska. Det låter bra på pappret, ändå känner jag skepsis. Är det arrogant att redan känna sig som en tillräckligt bra medmänniska? Kanske är det min stolthet som talar, men lättsamt paketerade visdomsord ser jag ju dagligen på Instagram. Å andra sidan, vem är jag att ställa min egen diagnos? Jag borde kanske snarare rusa iväg till nästa lektion i att överlista jante och gå från lagom, till världsklass.

Tomas Gunnarsson är en av många svenska motivationsföreläsare, som åker land och rike runt för att redogöra för hur man med relativt enkla medel kan befria livet från mörka moln. Andra namn som har dykt upp i mina flöden, är glada gamänger som Torkild Sköld och Dennis Westerberg. Skölds upplägg liknar Gunnarssons, med talepunkter som "Vägen till nya beteenden och vanor" och "Tid är inte pengar, tid är en valuta". På alla bilder ser han jätteglad ut, en glädje som nästan skapar avund. Det måste vara fantastiskt att vara superglad hela tiden. Westerberg trycker mer på hur man kan “uppleva sinnesfrid och framgång” på en och samma gång. En av målgrupperna är “alla som önskar vara den bästa versionen av sig själv, i alla lägen” och för de som lider av psykisk ohälsa utlovas snabb förändring.

Jag fascineras över att denna genre är så stor, men tänker att den fyller ett behov. Man kan ta det för vad det är och vi kan alla behöva lite extra motivation ibland. Det råder i alla fall inga tvivel om att det rör sig om en lukrativ bransch. En av de mer framgångsrika är Thomas Erikson, känd för sina tydliga färgscheman och “Omgiven av"-böcker, som delar in människan i olika personlighetstyper. Hans verksamhet har dock fått skarp kritik, bl.a. efter en granskning i magasinet Filter som väckte frågor kring hur Erikson har framställt sina meriter.

Privatpersoner, företag men även kommuner och landsting hör till kunderna när självkänslan och det personliga ledarskapet ska stärkas. Visst kan man förstå attraktionen i inspirerande ord om att välja glädje, Kay Pollacks gamla devis. Whiteboardtavlor som spaltar upp vikten av att höja sig själv, vänner och kollegium. Svetsas samman. Lyfta det rätta och välja bort det dåliga. Baksidan, det som riskerar att bli godtyckligt, är om folk förleds att gradera och värdera andra (och sig själva) på luddiga förespeglingar. Än värre är, om någon väljer bort professionell hjälp och nöjer sig med en glättig quick fix som vårdform. Särskilt problematiskt blir det om den alternativa hjälpen till självhjälp befinner sig i en gråzon för vad som är etiskt försvarbart.

Det finns förstås grader i förvillandet. Käcka underhållare som kränger livslust på ackord, är i bästa fall harmlösa i jämförelse med rörelser (sekulära som religiösa) som uttalat förkastar psykologin; manipulativa sammanslutningar som sätter sina klor i trasiga själar och sökare i behov av trygghet och sammanhang. På SVT har det nyligen visats dokumentärer om Charles Manson-kulten och undergångssekten i Waco, som skildrar extrem persondyrkan och det farliga i att viga sitt liv åt självutnämnda profeter och helbrägdagörare. 

Det som säljs, då som nu, är ett löfte om gemenskap, men det är en föreställd och mycket villkorad sådan. Jag kommer att tänka på hur detta illustreras i Todd Haynes spelfilm Safe från 1995, där Julianne Moores olyckliga hemmafru lockas till ett avlägset, New Age-aktigt behandlingshem i New Mexico. Där blir hennes tillvaro lika mycket ett fängelse som hemmets fyra väggar i den välbeställda förorten i Kalifornien. 

Tankarna förs även till så kallade mirakelpastorer, som hävdar att de kan bota halta och lytta genom handpåläggning eller bara ren tankekraft. På YouTube finns det många magiska skådespel, där man kan bevittna hur den helande kraften ser ut att skölja genom kollektivet. Lärjungarna faller som käglor när pastorn säger puff. Nutidens heliga sändebud levererar dock inget gratis, det ska gudarna veta. Utan en rejält saltad kollekt blir det inga spastiska sprattel att välsigna. 

Så ser jag något i flödet som får mig att haja till lite extra. Det är en artikel från 2016 om hur streetwear-märket Supreme lanserade en märklig kampanj hösten samma år, där de förutom sin vanliga höst- och vinterkollektion även sålde tegelstenar. Ja, av oklar anledning gick det att köpa en röd tegelsten (!) med företagets logga på. Det ursprungliga priset var 30 dollar men snart skulle stenen säljas i andra hand på Ebay för så mycket som 1000 USD. Tydligen har det New York-baserade klädmärket för vana att sälja diverse prylar som miniräknare, pennor och hammare; förvisso praktiska saker men till galna överpriser. 

När jag följde kampanjens tidslinje i efterhand, stod det klart att denna nätsnackis hade alla ingredienser för en lyckad PR-kupp. Även om mångas reaktioner var förbryllade, var det inga problem att snabbt sälja slut på de Andy Warholska tegelstenarna. Detta är lyxkonsumtionens berusande kraft, där shoppingnerven kittlas av en begränsad upplaga – känslan av att tillhöra en utvald skara. Produktens användningsområde är sekundärt. Man köper ett sammanhang och tidsdokument, en bit av popkulturen, även om den är lika livlös som sten.

En konsument tog sig tid att recensera tegelstenen från Supreme, detta i en så kallad unboxing-video på YouTube, som har fått nästan 200 000 visningar. Där är vi nu. Höjden av late capitalism, som någon påpekade: "in 1970 they thought in 2017 there will be flying cars n shit, but instead there are people reviewing a brick on the internet." Vem vet vad 2020-talet har att bjuda på. I en sekulariserad värld söker vi alla våra gemenskaper, i stort och smått. Tillhör jag de som stör sig på elsparkcyklarnas närvaro i stadsbilden, eller hakar jag på vågen? Hinner jag drunkna av peppsamhällets klyschor innan den riktiga livskrisen kommer? Säljer eller köper jag kejsarens nya kläder? Mitt i dagdrömmen talar en auktoritär röst till mig: du skall inga andra massproducerade gudar hava jämte mig. Jag tackar för äran att tjäna min herre, nickar och ler maniskt med synliga tänder.

Här är mannen som uppfann annonseringen

Abraham Verhoeven uppfann tidningsannonsen. Han var holländare och drev en av världens första dagstidningar i Nederländerna, Nieuwe Tijdinghen. I januari 1620 publicerade han den första tidningsannonsen.

Verhoeven var en tidig tidningsman, världens första dagstidning föddes i Strasbourg 1605. Den hette Relation och var en förlängning på de veckobrev som de stora handelshusen höll sig med. Dessa veckobrev hade skapat stora nätverk med korrespondenter och reportrar i hela den kända världen. Men det var en sluten krets som läste dem. När Johann Carolus tiggde till sig stadsprivilegium 1605.

Problemet var att få ihop kostnaderna med intäkterna. Att bygga, utveckla och behålla nätverk med korrespondenter och rapportörer i hela Europa kostade tidningsmakarna många gulden och mark. Och intäkterna från prenumeranter var begränsade av trycktekniken. Att trycka 700 exemplar var inte något större bekymmer, till och med 1000 dubbelsidiga exemplar klarade tryckpressarna av på en dag. Att öka listan med ett par hundra nya prenumeranter skapade mest bekymmer. Först med 2000 prenumeranter blev det lönsamt - då kunde man investera i en andra tryckpress som satte och tryckte tidningen parallellt med den första.

Att öka till två eller tre utgåvor i veckan var inte alltid en bra idé. Kostnaderna för skribenterna kunde förvisso fördelas på fler utgåvor, men de fasta kostnader för tryckare, papper, tryckpressar och distributörer var ju de samma. Några tidningar valde att få hjälp av partier (till exempel både Tories och Whigs i England) och myndigheter som inte sällan betalade för en tredjeutgåva - med förkunnelser och propaganda.

Inte konstigt kanske att läsarna ratade veckans tredje utgåva från de tidningar som i England, Tyskland och Nederländerna försökte dryga kassan.

Det blev Verhoeven som fick snilleblixten: i januari 1620 gjorde han en liten textannons för innehållet i nästa veckas tidning. Och veckan därpå tryckte han en annons för en bok han gav ut på sitt förlag. Därmed var bollen i rullning, han sålde snart annonser till andra förlag som gjorde reklam för sina böcker och i stort sett alla tidningar i Europa hade inom ett par år annonser som ett självklart inslag i sina tidningar. De nya tidningarna hade samma målgrupp som de nya bokförlagen: den framväxande borgarklassen, som ville läsa religiösa texter (gärna på holländska) men även bestsellern Erasmus, olika sorters kalendrar, självhjälps-böcker eller matematiska läroböcker.

Från januari 1620 var det inte bara tidningens innehåll som hade ett värde, utan även tidningens läsare. Mediemarknaden kastades ut en ny omloppsbana, där annonsörer och medier ville nå samma målgrupp. Kanske börjar vi se ett slut på den långa bågen: allt mer medieinnehåll finansieras direkt av konsumenterna (från New York Times och DN till Netflix och Twitch) och allt mindre av annonsörerna.

Vägen har fått en gaffel: annonsörerna vänder sig någon annanstans: mot big data, sociala medier, influencers, Tiktok, Youtube-samarbeten. Mot grupper som inte vill betala för medieinnehåll. Media och annonsörer kretsar inte längre i samma omloppsbana.