#pannan | Explore Tumblr Posts and Blogs

hanna-kin · 2 years

Text

Sirius del 3/3 - Nebulosa

Tredje och sist delen av Sirius.

August gör inga försök att konfrontera Wille igen när de de ser varandra i skolan över helgen men Wille ser hans blickar varje gång de stöter på varandra. I matsalen känns det som att August bevakar varje steg han tar och trots att han försöker vara normal och bara äta sin mat som alla andra går det inte.

Så fort han ens sätter sin fot i matsalen kommer ångesten och illamåendet och så fort han börjar tugga så växer maten i munnen på honom och han kan knappt svälja. Bara tanken på att äta upp det han har på tallriken får ångesten att växa i honom. Men han pressar i sig så mycket han kan medan han försöker låtsas som att allt är bra och följa med i konversationen in till. Men ju mer han äter desto värre blir det och tillslut känns det som att han ska sprängas.

“Det är inget fel,” tänker han när han lite senare sitter på toalettgolvet framför en av toaletterna utanför matsalen.

“Det ska inte hända igen,” viskar han tyst för sig själv lite senare samma kväll när han sitter i sitt rum på golvet framför toaletten innan han reser sig upp och borstar tänderna.

De har idrottslektion innan lunch och de spelar fotboll. Han spelade aldrig med något lag som liten men han, Erik och pappa brukade spela tillsammans på somrarna och när han var yngre spelade han och kompisarna alltid på rasterna. Även om han inte är något proffs är det åtminstone något han är helt okej på och han kan faktiskt bidra med något. Det är första lektionen utomhus för säsongen och medan de allra flesta, framför allt tjejerna ser ut som de hellre hade dött en varit ute i den kyliga luften är Wille taggad på att få dra igång.

De börjar med att springa några varv runt idrottshallen medan idrottsläraren ställer iordning en massa koner och tar fram ett gäng bollar på grusplanen intill. Wille håller sig så långt fram han kan i gruppen och försöker hålla uppe tempot så mycket han kan. Det känns bra att röra sig. Smörgåsen han tryckte i sig på morgonen ligger som en tjock klump i magen och det bara spritter i benen efter att få röra på sig. Han märker knappt att han drar ifrån tills han inser att han hunnit ikapp de längst bak och när han passerar SiImon ger Simon honom en konstig blick men WIlle bara springer vidare tills han är längst fram igen och ignorerar allas blickar.

När läraren kallar in dem igen och ber dem ta varsin boll är WIlle först iväg.

“Det är bra Wilhelm,” ropar läraren efter honom.

De spenderar ungefär halva lektionen med att göra olika övningar, både ensamma, i par och i grupper om fyra innan läraren ger med sig och delar in dem i två lag så de kan spela.

Han och Simon råkar hamna i samma lag inser han när de båda går för att hämta varsin röd väst. Wille torkar svetten ur pannan innan han trär på sig den stora västen ovanpå sin hoodie. Simon ger honom en hastig blick men tittar sedan bort. Sara och Felice hamnar i motståndarlaget. Ingen av dem verkar särskild lycklig över att spela fotboll. Felice kramar om sig själv och huttrar i kylan.

Förutom Simon är även Walter med i samma lag och eftersom han spelat fotboll i flera år är det han som tar kommandot och WIlle försöker hänga på. Han springer allt han kan över planen för att vara där bollen och ignorerar hur benen värker och lungorna gör ont av den kalla luften han andas in i häftiga rörelser.

“Ta det lugnt,” säger Walter när han nästan springer in honom. “Du är överallt.”

“Sorry,” muttar Wille medan han joggar bakåt.

Simon ger honom ännu en blick med sammanbiten min när Wille springer förbi honom. Sedan ser han en av killarna i motståndarlaget springa mot bollen som en lagkamrat passat. Han sätter fart mot bollen och ser inte att även Henry är på väg mot samma boll förrän de båda kolliderar med varandra och de båda ramlar ner i gruset. WIlle känner hur det svider till när han sätter ner handflatan i marken och de små gruskornen river upp huden.

“Vad fan håller du på med?” säger Henry och borstar bort smutsen från sina byxor och synar sina egna handflator. “Är de du helt jävla galen?”

“Sorry,” säger Wille. “Jag såg dig inte.”

Henry skakar på huvudet.

“Är du okej?” frågar han.

Wille nickar.

“Ja, förlåt igen.”

Han blåser lite i handflatan för att få bort det värsta av gruset innan långsamt joggar mot andra sidan av planen.

“Är du okej?” frågar Felice när han ställer sig bredvid henne.

“Jadå,” säger han.

Det ser ut som hon tänker säga något mer men istället för att vänta springer han bort mot bollen igen.

Tio minuter senare avbryter idrottsläraren och WIlle inser hur slut han är. Han böjer sig framåt och spottar ner i marken. Ansiktet bränner trots att det bara är några plusgrader ute och han flåsar häftigt.

“Hur är det, WIlle?” frågar Simon och när WIlle tittar upp ser han att Simon står precis intill honom medan de andra redan är påväg mot änden av planen.

“Bra,” säger Wille och reser sig upp när han märker att Simon är påväg att lägga handen på hans axel.

Utan att vänta på honom börjar han sedan jogga igen över planen där de andra är samlade. När Simon väl kommer ikapp dem ger han Wille en irriterad blick.

Simon stirrar på honom igen över lunchen. Wille delar sina köttbullar i mindre och mindre bitar, sorterar dem i små högar. Sedan delar han makaronerna också.

Henry och Walter pratar på om sin fotbollsmatch och han försöker koncentrera sig på vad de säger och låtsas som att Simon inte sitter snett mittemot honom. Han tar en liten tugga mat och dricker en klunk vatten. Han känner Simons blick borra sig in i honom och kan inte låt bli att undra varför Simon verkar så jävla arg på honom.

Wille har gjort allt Simon vill att han ska göra. Han har hållit sig undan. De har knappt pratat och det har alltid varit om Simon sagt något först. Så han fattar inte varför Simon plötsligt ser så arg ut.

Han slänger en snabb blick mot Simon och ser att han knappt rört sin mat. Istället är blicken fullt fokuserad på Wille och gaffeln Wille håller i handen. Simon ser förväntansfullt på honom, blicken nästan utmanande. Wille biter sig nervöst i läppen och knyter handen. Och när Wille lägger ner den på tallriken igen utan att ta en tugga svartnar Simons blick.

Plötsligt reser han sig upp och stolen ger ifrån sig ett högt ljud som får alla att titta upp. Sedan lämnar han matsalen med snabba steg. Wille sitter kvar någon sekund innan han också reser sig upp och skyndar efter.

Simon har hunnit en bra bit i korridoren när Wille får syn på honom. Simon går med raska, arga steg och Wille får springa för att ha en chans att hinna ikapp.

“SImon, vänta!” Ropar han desperat.

Simon stannar och snor runt just som Wille hinner i kapp.

Nu när han är så nära kan han se att Simon har tårar i ögonen.

“Vad är det som har hänt?” frågar han förvirrat och ser sig om i korridoren.

Simon säger ingenting först.

“Simon, jag ser ju att det är någonting. Har jag gjort något fel? Är du arg på mig för något?”

Han är rädd för svaret för trots att han gjort allt han kan för att hålla sig undan verkar det som att Simon ändå hatar honom. Han vet att det är så, innerst inne. Men fram till nu har Simon inte visat det.

“Kan du bara säga vad jag har gjort för fel?” ber han, rösten plötsligt tunn och svag.

Sedan kan han inte låta bli att bli irriterad. Varför är Simon så jävla arg nu? Wille har ju trots allt gjort vad han kan för att allt ska vara på Simons villkor. Det är inte som att det var meningen att de skulle stöta på varandra på busshållplatsen och det är ju ändå Simon som är den som närmat sig honom efter det. WIlle har fan inte sagt ett ord till Simon om inte han sagt något först.

“Jag vet inte vad du vill att jag ska göra,” fortsätter han, “Jag-”

“Du försöker ju inte ens,” fräser Simon.

“Va?” säger Wille förvirrat.

Simon ser sig omkring i korridoren. Sedan tar han tag i WIlles arm och drar in honom på en av toaletterna. Låset klickar bakom honom och han sjunker ner på toalettstolen. Toaletten är löjligt liten, även för en person men med de två där inne finns det lixom ingenstans att gömma sig. WIlle trycker sig mot den låsta dörren. Simon sitter på toalettstolen. Det är bara någon decimeter mellan deras ben.

“Du äter inte. Du försöker inte ens, Du bara sitter där och petar och tror att ingen märker något eller så skiter du i det helt och hållet. Tror du jag är helt dum i huvudet? Jag trodde du-”

Han tystnar och snörvlar till. Ilsket torkar han sina ögon med ärmen på den lila hoodien.

“Varför bryr du dig så jävla mycket?” säger han. “Vi är inte tillsammans längre. Vi är inte vänner och jag har gjort allt jag kan för att hålla mig borta från dig eftersom det är det du vill. Så jag fattar inte varför du är så jävla arg på mig.”

“För att jag bryr mig om dig!”

Simon andas häftigt.

“Jag kan lixom inte bara sluta bry mig om dig bara sådär. Hur tror du att det känns för mig att se dig förstöra dig själv så här? Det är som att du inte ens vill. Det är som att du inte ens försöker. Det blir fan bara värre och värre och jag-”

“Du behöver inte oroa dig,” säger Wille. “Allt är okej.”

Simons ögon fylls med tårar och han gömmer ansiktet i händerna.

“Fattar du inte, Wille,” snörvlar han. “Du är inte okej. Du äter inte- och jag vet att du tränar en massa. Du har rasat i vikt och du håller dig undan från alla. Jag vet att du inte sover ordentligt. Felice har också sett det och killarna också och det är inte normalt… och jag trodde det bara var för att det hänt så mycket och att det skulle bli bättre men jag- det blir inte bättre…”

“… Jag tror att du har en ätstörning.”

Wille sitter på golvet på toaletten med ryggen mot den låsta dörren och benen uppdragna mot kroppen. Simon sitter likadant på toalettstolen. Då och då snyftar han till. Wille säger ingenting men varje gång Simon snyftar så är det som någon hugger en kniv i honom. Han pressar handen mot bröstet. Han vet inte hur länge de har suttit där, Wille på det kalla golvet och Simon på toaletten men kylan från golvet blöder igenom byxorna och in på hans hud.

Han har ingen ätstörning, tänker han. Han är inte rädd för att äta, vill inte bli smal. Han mår bara illa hela tiden. Det är ingen big deal. Men han säger ingenting.

Han undrar om Simon vill att han ska ge honom en kram eller bara en klapp på armen eller någonting.

Försiktigt sträcker han ut sin hand och snuddar vid Simons arm. Han är beredd på att Simon ska rycka till men istället tittar Simon upp och ser på honom med rödgråtna ögon och tårdränkta kinder.

“Förlåt,” säger WIlle.

De sitter på den lilla toaletten, han och Simon. På något sätt får de plats båda två där på golvet bredvid varandra. Wille vet inte hur länge de har suttit där på det kalla golvet men lektionen efter lunch måste ha börjat för länge sedan.

“Jag är rädd att något ska hända dig,” säger Simon tyst.

Tårarna har slut men ögonen är svullna och rödgråtna. Rösten är fortfarande tjock och darrig.

“Jag…” börjar Wille.

Simon tar tag i hans hand. Det känns som det är första gången på veckor som någon rör vid honom. Det känns som att han får en stöt. Han ser ner på deras händer i tystnad. Simon stryker tummen över hans handrygg och vänder försiktigt Willes hand så handflatan pekar uppåt.

“Du behöver hjälp, Wille,” säger han tyst.

Wille vill skaka på huvudet och säga att han inte behöver det. Att allt är som det ska och att Simon oroar sig i onödan.

“Jag kan inte,” säger han tyst. “Det är inte så enkelt. Och jag är bara stressad just nu. Det har varit så mycket med Erik och-”

Han blundar.

“Det är bara lite mycket nu. Jag vet inte vad du tror men du har fått det om bakfoten. Jag behöver inte hjälp.”

“Wille…”

Det kommer bli det. När han slutar må illa och vakna upp med andan i halsen. När hans hjärta börjar slå normalt och han kan ta djupa andetag igen. Han behöver inte hjälp.

“Lova att du inte berättar för någon,” vädjar han. “Snälla…”

Simon tittar på honom med ledsna ögon.

“Det kan jag inte göra,” säger han. “Du behöver hjälp, riktig hjälp.”

“Snälla…” vädjar Wille. “Jag gör vad som helst-”

Ingen får veta. Mamma och pappa får inte veta.

“Jag kan inte lova det, Wille,” säger Simon.

“Jag ska bli bättre,” säger WIlle desperat. “Jag lovar. Men du kan inte säga till någon.”

“Wille-”

“Snälla!”

Simon skakar på huvudet.

“Du kan inte be mig om det,” säger han och släpper Willes hand som faller ner mot golvet.

Wille saknar värmen omedelbart.

“Det är inte rättvist.”

Det blir tyst mellan dem. Wille tänker att Simon kanske kommer ångra sig. Han stryker handen över bröstkorgen och sluter ögonen.

Varför känns det som hjärtat aldrig kommer slå normalt igen?

“Du kan inte,” säger han stressat. “Du fattar inte…du måste lova att-”

“Varför måste du alltid begära så mycket?” säger Simon och reser sig mödosamt upp i det trånga utrymmet.

Han hör hur Simon låser upp dörren, känner dörren öppnas och Simon försvinna ut i korridoren. Dörren stängs bakom honom och kryper ihop ännu mer på golvet, kramar armarna runt knäna och försöker andas.

Det tar inte lång tid innan tårarna börjar rinna längs kinderna och han blir sittande ensam på det kalla golvet.

Han går aldrig tillbaka till lektionen. Det är knappt så att han tar sig till sitt rum men väl där inne kryper han ner under täcker, kurar ihop sig till en boll med armarna omkring sig.

Det är inte rättvist. Han vet att Simon har rätt. Det är inte rättvist det han gör mot Simon och alla andra. Mot mamma och pappa. Det är inte rättvist att de ska behöva gå igenom en massa skit och smärta.

Han hade ju lovat sig själv att inte dra med sig Simon ner i mörkret. Att inte förstöra Simon mer än han redan gjort men när han tänker på Simons tårar inser han att det är för sent för det. Trots att han har gjort allt i sin makt för att hålla Simon långt borta har Simon ändå dragits in i hans mörker. Kanske har han redan förstört Simon för alltid.

Simon hatar honom. Det lilla de hade är borta och Simon kommer aldrig vilja prata med honom igen. När Wille ser Simon igen dagen efter kollar Simon inte ens åt hans håll. Deras blickar möts aldrig och på något vis gör det ännu ondare.

Wille sitter bakom honom under hela första lektionen och försöker hålla tankarna och andningen under kontroll. Han är rädd att Simon ska berätta för alla vilket jävla freak han är men allra räddast är han att Simon ska få för sig att kontakta någon av hans föräldrar. Bara tanken på det får honom alldeles kallsvettig. Han hoppas att Simon på något sätt ska ta sitt förnuft till fånga om han inser att det inte är något fel på honom. Men så fort lektionen är slut försvinner Simon ut från klassrummet innan Wille ens får en chans att försöka prata med honom och när nästa lektion börjar kommer Simon inte in förrän i sista sekund. Deras blickar möts inte för när Wille tittar upp tittar Simon åt ett annat håll.

När lektionen är slut är han fast besluten att prata med Simon så han ställer sig upp först av innan läraren knappt sagt hejdå. Han skyndar ut ur klassrummet och väntar sedan på att de andra eleverna ska komma ut så han kan stoppa Simon innan han än en gång försvinner.

“Kan vi prata? frågar han och tar tag i Simons hand så fort Simon kommer ut ur klassrummet.

“Om det vi pratade om igår?” lägger han till innan Simon hinner säga något.

Simon drar armen till sig och kramar böckerna mot hans bröstet hårt. Hans ryggsäck hänger över ena axeln.

“Vad vill du att jag ska säga, Wille?” frågar han syrligt. “Att jag tänker hålla ännu en av dina hemligheter om du bara tjatar tillräckligt?”

Wille kastar en snabb blick i korridoren så att ingen har hört och när han tittar tillbaka himlar Simon med ögonen men han väntar i alla fall tills korridoren är tom igen innan fortsätter.

“Har du någon aning om hur orättvis du är?” frågar Simon med lägre röst. “Du bara begär en massa saker. Hela tiden. Det är fan alltid på dina villkor.”

“Jag-” börjar Wille.

“Jag orkar inte.” säger Simon trött.

“Jag ville bara säga att du inte behöver oroa dig för mig. Allt är bra. Det är inte som du tror. Så du behöver inte låtsas bry dig.”

“Fuck you, Wille,” säger Simon argt. “Tror du jag låtsas bry mig om dig? Efter allt som har hänt? Tror du jag kan stänga av allt bara för att du tror att du kan göra det? Alla ser att du mår skit Wille. Alla. Men ingen vågar säga ett skit. Och jag bara väntar på att du ska ringa mitt i natten igen och tvinga mig att leta upp dig gud vet var eller att de ska hitta dig död i någon jävla skogsglänta. Eller att du ska kollapsa för att du inte äter något. Hur tror du det känns för mig? Tror du jag tycker det är kul? Om jag kunde sluta bry mig hade jag gjort det för länge sen.”

“Jag…”försöker Wille men orden stockar sig i halsen.

“Allt handlar inte om dig, Wille,” säger Simon med en suck.

“Okej,” säger Wille och sväljer mot klumpen i halsen. Ögonen tåras och han blinkar frenetiskt för att få bort dem.

Vad han än gör blir det fel och han är så sjukt trött på att alla alltid är besvikna eller arga på honom.

Simon suckar igen.

“Wille,” säger han tyst.

“Glöm det jag sa,” säger Wille. “Du får…gör vad du vill.”

Han är så trött. Så, så trött på allt. Efter allt han gjort mot Simon så har Simon all rätt att göra som han vill. Vem är Wille att be Simon om någonting överhuvudtaget? Han är självisk som bara tar och tar och tar.

“Men fattar du inte att det enda jag vill är att du ska må bra?”

Simons röst är gäll och hans röst darrar.

Han vill fråga varför Simon fortfarande bryr sig så mycket efter allt som Wille gjort.

“Det är ingen jävla hämndaktion om du tror det,” fortsätter Simon. “Jag bryr mig om dig. Och jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om något hände dig och jag bara stod och såg på. Du behöver hjälp Wille. Jag vet att du inte tror det eller vill erkänna det men jag ser det på dig, alla ser det. Och det kan inte fortsätta såhär för du gör dig själv illa och jag kan inte låta det hända. Du är för viktig för det. Och även om vi inte är vi längre så bryr jag mig om dig…”

Wille tittar ner i marken och sveper armarna omkring sig och kramar om sig själv.

“Det vet du väl?”

Wille klarar inte av att se Simon i ögonen. Hela han är full av skam.

“Herregud, Wille,” säger Simon och tar några steg närmare och efter bara någon sekunds tvekan lägger han armarna om Wille och kramar om honom hårt.

De sitter på Willes rum. Han och Simon. Ihopkurade på den lilla sängen, Simon med benen uppdragna till hakan och armarna runt om. Wille tittar ner på sina händer och rör nervöst fingrarna längs handflatan. Han vågar knappt titta på Simon.

“Jag vet inte vad det är för fel på mig,” säger han tyst och biter sig i läppen.

“Wille, det är inget fel på dig,” säger Simon mjukt.

“Någonting är det ju,” suckar Wille och lutar huvud bakåt. ”Annars hade jag ju inte varit såhär.”

“Nej,” säger Simon bestämt. “Att må psykiskt dåligt betyder inte att det är något fel på en.”

Wille blinkar bort några tårar. Halsen känns tjock.

“Jag…jag saknar honom.”

”Jag vet det.”

“Jag saknar honom så jävla mycket. Jag saknar honom så det gör ont. Och det känns som jag ska gå sönder. Och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna leva utan honom om det är så här det kommer kännas. ”

“Erik var perfekt. Han var den perfekt Kronprinsen och alla älskade honom och såg upp till honom. Och han var öppen och varm mot folk och älskade att träffa människor. Och mamma och han var så nära. Hon älskade honom så mycket. Pappa också. Och nu är det jag som är kvar lixom. Reserven…det näst bästa-”

“Wille…”

“Det borde vara han som är här.”

“Wille…”

“Det borde vara jag som dog och Erik som var här.”

“Wille.”

“Jag tänker på det hela tiden. Att det hade varit bättre. För alla. Mamma och pappa…hela landet…dig”

“Tror du att det hade varit bättre för mig om du var död nu?” säger Simon.

Wille rycker på axlarna.

“Allt jag har gjort är att göra dig illa…” säger han tyst. “Ditt liv skulle ha varit så mycket bättre utan mig. Om vi aldrig träffats…om jag aldrig funnits.”

Han tittar upp och möter Simons blick för första gången på flera minuter.

“Det är väl ändå upp till mig att bestämma?” säger Simon sedan blir han tyst en stund.

“Du kan inte säga sådana saker, Wille.” fortsätter han. “Det gör mig ledsen. Att du tänker att det vore bättre om du var död för det är inte sant. Det vore inte bättre för någon.”

Tårarna rinner längs hans kinder och han vänder bort blicken från Simon igen. De sitter tysta en stund.

“Jag är så ledsen. För allt,” säger Wille tyst.

“Jag vet det, Wille. Jag vet att du är det.”

”Jag skulle göra vad som helst för att kunna gå tillbaka i tiden och ställa allt till rätta.

“Wille, det som hände var inte ditt fel. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör ont. Det du gjorde sårade mig. Och jag vet inte om jag är redo att bara glömma det eller gå vidare.”

Wille nickar. Han fattar ju att han inte kan få Simon tillbaka. Att det är för sent. Ändå känns det som att hela bröstkorgen rasar samman. Han snyftar medan nya tårar strömmar ner för kinderna. Han gör inget för att hindra dem från att fall. Gör inget åt snyftningarna som gång på gång skakar om hans kropp.

Simon tar tag i hans hand och först försöker han dra bort den men när Simon bestämt kramar om den med sin ger han upp och låter Simon röra sin tumme över hans handrygg. Simons hand är liten men varm och trygg. Willes egen känns kall och torr. Huden runt nagelbanden är upptrasad, handryggen sårig eftersom det är mitt i vintern och han inte har orkat bry sig. Simons hud är mjuk och slät. Han ser ner på deras händer.

”Förlåt,” viskar han och snyftar igen.

”Du, det kommer ordna sig,” säger Simon försiktigt.

När Wille tittar upp så ler han försiktigt.

”Det kommer gå bra.”

Wille tittar ner igen. Plötsligt känner han sig helt utmattad. Det är som hela han precis blivit tömd på energi. Han struntar i att Simon sitter bredvid honom och lägger sig ner i sängen och kurar ihop sig till en boll. Simon säger ingenting men flyttar sig lite i sängen så att han får bättre plats innan han tar filten som ligger i fotändan och brer den över Willes kropp. Wille förväntar sig att Simon ska gå men det gör han inte. Istället sätter han sig tillrätta intill Willes fötter. Wille orkar inte säga något mer. Han är för trött. Han sveper filten omkring sig och blundar.

- När han vaknar är Simon inte längre där. Det har börjat skymma utanför fönstret ser han i glipan mellan gardinen och rutan. Hans telefon ligger på bordet bredvid sängen och när han tar upp den ser han att han har ett meddelande från Simon.

Du somnade och jag var tvungen att gå för mamma skulle hämta mig. Vi ses imorgon.

Han ler försiktigt medan han stryker fingret längs med Simons meddelande.

Plötsligt knackar det på dörren och innan han hinner säga något så hör han dörren öppnas och plötsligt står mamma och pappa i dörröppningen.

“Hej, gubben!” säger mamma och tar ett steg in i rummet. “Får vi komma in?”

“Vad gör ni här?” frågar WIlle gällt och sätter sig upp i sängen så häftigt att hela rummet börjar snurra.

“Hej, Wille,” säger pappa.

“Vad gör ni här?” frågar Wille igen.

Dörren stängs bakom dem och både mamma och pappa ser sig om i rummet. Blicken fastnar på det fördragna fönstret men ingen av dem gör någon ansats för att dra undan gardinerna. Wille ser hur pappa suckar och mamma ler bistert när deras blickar möts. Pappa sätter sig ner på den lediga sängen och mamma flyttar en hög med kläder från skrivbordsstolen till golvet och sätter sig sedan på stolen.

“Vi behöver prata lite om hur du mår, älskling,” säger hon allvarligt.

“Varför då?” frågar Wille.

Mamma suckar igen och drar stolen närmare sängen. Stolsbenen skrapar längs golvet.

“För att du inte mår bra,” säger hon allvarligt.

“Är det Simon som har sagt det?” frågar Wille. “För han-”

Han antar att det är det. För Simon har ju inte precis lovat att inte säga något, tvärtom. Han trodde bara inte att Simon faktiskt kontakta Willes föräldrar. Hur han nu lyckats med det. Men på något sätt måste han ha gjort det för nu är mamma och pappa här för att Simon sagt till dem att Wille har någon form av ätstörning.

“Det var inte Simon,” avbryter mamma.

“Livvakterna då? För de vet ingenting-”

“Älskling det var inte livvakterna,” säger mamma. “Även om jag önskar att de borde sagt något,” lägger hon till och sneglar mot dörren. “Om någon hade agerat i ett tidigare skede kanske det inte hade gått så långt…”

Det känns som hon tar in varje centimeter av hans kropp och hennes hand snuddar försiktigt vid hans arm och hon ser sorgset på honom.

“Vem var det då? Felice?”

Mamma suckar igen.

“Det var August…” säger hon. “Han säger att-”

“Vadå tror du på vad August säger?” avbryter Wille argt. “Efter allt han gjort. Ska du bara skita i vad han gjort? Hur kan du lita på det han säger?”

“Gubben…” börjar mamma och reser sig upp för att sätta sig bredvid honom.

WIlle flyttar bort från henne och kramar om sig själv. Det är kallt i rummet och huden på hans bara armar knottrar sig.

“Älskling, August säger att du inte äter och att-”

“Men hur kan du tro på det han säger? Det enda han vill är att förstöra mitt liv. Han har redan förstört allt och du bara låter honom. Och nu-”

“Wilhelm!”

För första gången är det pappa som avbryter honom.

Han tystnar direkt. Det är sällan pappa höjer rösten på det sättet. Oftast är det mamma som tar alla diskussioner och dispyter med honom.

”Wilhelm,” säger pappa igen. ”Snälla vi behöver prata om det här. Mamma och jag är oroliga för dig och med all rätt.”

”Jag vet inte vad ni pratar om,” snäser Wille. ”Åk hem bara!”

”Wille, snälla!” vädjar pappa. ”Mamma och jag, vi ser ju att du inte mår bra. Och vi är oroliga för dig. Och när August ringde så fick det oss att inse att-”

”Men August-” försöker Wille igen men rösten bär honom inte längre och istället för att låta arg blir det inte mer än en svag viskning.

”Wille, vad August gjorde tidigare det är en sak. Och du har all rätt att vara arg på oss för det. Och på honom. Men i det är fallet är jag glad att han ringde för det fick mamma och mig att inse att du inte mår så bra just nu. Och att det förmodligen pågått ett bra tag,” säger pappa.

Han vill skaka på huvudet och säga att de har fel. Men han orkar inte mer. Han är så trött på att låtsas att allt är bra. Men han kan inte se dem i ögonen och säga att han är ett freak heller. Så han tittar bara ner i marken. Tårarna bränner bakom ögonen.

”Men gubben,” säger mamma. ”Se på dig själv…” hennes röst blir plötsligt tunn och svag.

Det ser ut som att hela hon skälver när han tittar upp.

”Du är ju bara skinn och ben…” säger hon svagt och rör återigen vid hans arm innan hon varsamt smeker hans kind.

Han önskar att han hade mer kläder på sig. Att hans bara armar inte var synliga och att han hade sin hoodie på sig

”Älskling,” säger hon med darrig röst. ”Älskling…vad har du gjort mot dig själv?”

Pappa reser sig upp och sätter sig bredvid dem på sängen. Han klappar tafatt Wille på benet.

”Gubben…” suckar pappa mjukt.

”Jag förstår inte Wilhelm. Jag trodde du hade blivit bättre. ” säger mamma. ”Jag trodde det gick bra. Jag trodde medicinen hjälpte och att du…annars hade jag aldrig släppt iväg dig. Jag förstår inte. Varför har du inte-”

Wille hänger skamset med huvudet. Aldrig känner han sig så naken som han gör just nu.

”Kristina…” varnar pappa.

”Du har rätt. Förlåt, det är inte ditt fel, gubben. Vi borde aldrig ha låtit dig åka tillbaka hit efter det som hände i julas. Vi skulle haft bättre koll på dig. Sett till att det inte blev så här. Det är vårt fel. Vi är dina föräldrar och vi borde ha insett att något var fel tidigare. Vi borde ha satt stopp för det här innan det eskalerade och blev såhär. Vi borde haft bättre koll och följt upp ditt mående mer. Särskilt efter allt som hänt och-”

”Kristina,” säger pappa igen och mamma tystnar innan hon nickar tyst för sig själv.

Hennes fingrar stryker undan hans hår med mjuka rörelser.

”Förlåt, älskling,” säger hon. ”Vi ska inte prata mer om det just nu. Det är. Inget av det här är ditt fel. Och…”

Hon tystnar och ger ifrån sig ett sorgset läte.

”Vad ska vi ta oss till med dig?”

Wille biter sig i läppen så hårt att det gör ont men ingenting kan hindra gråten och tårarna.

”Lilla gubben,” säger pappa och klappar Wille över ryggen.

”Älskling…” säger mamma.

Han blundar och kollapsar åt sidan och lutar huvudet mot pappas axel. Pappa håller om honom och han känner sin mammas fingrar genom håret. ”Jag saknar honom…” säger Wille tyst.

Han är beredd på att mamma ska stänga av. Kanske pappa också men mammas händer fortsätter klappa hans hår och pappa kramar om honom hårdare.

”Vi också, älskling,” säger mamma mjukt. ”Varje dag.”

”Förlåt för att jag inte kan vara som han,” säger Wille. ”Förlåt för att jag inte kan leva upp till era förväntningar. Jag vet att jag aldrig kommer kunna bli som Erik.”

De säger ingenting först.

”Jag vet att ni önskar att han var här nu istället. Och jag önskar att jag kunde byta plats med honom. Jag skulle göra vad som helst för att ge er Erik tillbaka.”

”Älskling,” säger mamma. ”Du är ju vår enda räddning. Pappa och jag hade aldrig kunnat ta oss igenom det här om vi inte hade kvar dig i våra liv. Och vi älskar dig, precis som du är.”

Han vill tro att det är sant.

”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag förlorade dig,” fortsätter hon. ”Jag kan inte ens tänka tanken.”

”Du är ju allt vi har,” säger pappa. ”Vår alldeles egen Wille.”

”Jag tror vi behöver tid att sörja och bearbeta det som hände Erik. Som en familj. Vi behöver tid alla tre…mer tid,” lägger han till efter några sekunders tystnad.

Wille sjunker matt ihop mot pappas axel igen. De blir sittande så en lång stund.

”Jag vill att du följer med oss hem igen,” säger mamma och bryter tystnaden.

Wille skakar på huvudet och sätter sig upp igen. Paniken kommer smygande.

”Nej,” får han fram.

”Inte för alltid,” säger mamma. ”Bara tills vi kan se att du verkligen är på rätt spår. Det är snart påsklov och jag tror du behöver det.”

”Nej,” skakar han på huvudet.

”Älskling, bara till du mår bättre igen. Vi behöver se till att läkaren får undersöka dig igen. Och så behöver vi se över dina mediciner. Om de inte hjälper behöver vi ordna med det. Kanske boka in lite fler samtal med psykologen…jag tror det är bäst att göra på hemmaplan. Där vi kan se till att du får all hjälp du behöver och där du kan få lugn och ro.”

Han vill inte tillbaka till slottet.

”Jag tror det är bäst att låta en läkare avgöra,” säger pappa. ”Men mamma och jag vill att du kommer med oss hem nu i alla fall. I några dagar. Sedan får vi se vad som är bäst. Men det kan inte fortsätta så här Wille. Det har redan pågått allt för länge utan att vi har gjort något.”

”Jag-” börjar Wille.

Han vill säga att han kan stanna här. Att de har fel när det säger att han behöver hjälp. Att August har fel och att Simon har fel. Han vill säga att allt är bra. Men han vet att det inte är sant. De har rätt. August, mamma och pappa…Simon. Det kan inte fortsätta så här.

”Okej,” säger han trött.

”Det blir bra älskling,” lovar mamma. ”Vi ska se till att du får den hjälp du behöver. Det får ta den tid det tar. Allt kommer att bli bra.”

”Mamma, jag är ett svart hål,” säger han tyst.

Det är sen kväll och de är hemma på slottet igen. Wille känner sig tom. Från dess att de lämnade Hillerska, eskorterade av dubbla uppsättningen livvakter, med tiotals nyfikna par ögon som bevittnade deras avfärd, genom hela den nästan två timmar långa bilfärden, den korta läkarundersökningen och den näst intill olidliga middagen, fram tills nu när det bara är han och mamma på hans rum, har han känt sig tom.

De sitter i fönstret tillsammans. Wille har suttit där ett bra tag nu och för en liten stund sedan kom mamma smygande, klädd i morgonrock över sidenpyjamasen. Och nu sitter de här tillsammans. Hon och han. Drottningen och kronprinsen. Regenten och tronarvingen. Mamma och son. Han minns inte senaste de satt tillsammans här i hans rum men nu gör de det. Mamma och Wille.

Han vet inte varför han säger det. Han borde inte säga sånt till henne.

”Ett svart hål? Varför säger du så?”

”För jag är det. Ett svart hål förintar allt i sin närhet. Även de ljusaste av stjärnor. Det drar till sig allt ljus och allt som kommer för nära sugs in i mörkret. Och där förstörs det. Inget kan överleva. Precis som jag…”

”Wille, du är inget svart hål.”

Wille säger ingenting utan stirrar ut genom fönstret på stjärnorna som lyser där ute.

”Är det det du tänker? Att du förintar alla som kommer nära?”

Wille rycker på axlarna.

”Det är ju så. Erik, Simon…”

Han borde inte nämna Erik för mamma. Inte Simon heller.

”Det var inte ditt fel att Erik dog,” säger mamma. ”Det var ingens fel. Och det som hände med Simon var inte heller ditt fel. Du är inte mörker, Wilhelm. Du förstör inte alla i din närhet. Du är inte ett svart hål.”

Vad han önskar att han kunde tro henne. För en gångs skull.

”Morfar pratade alltid om nebulosor,” säger mamma plötsligt. ”Han hade ju en fascination för rymden. Jag vet att han lärde dig om den ibland. I alla fall så brukade han berätta om nebulosor. Han brukade visa bilder och jag tänkte alltid att det var de vackraste jag någonsin sett. Gasmoln i regnbågens alla färger. Visste du att i vissa nebulosor föds nya stjärnor. Det finns tillräckligt med kraft i en enda för att kunna föda tusentals stjärnor, Och i sin tur hjälper de nya stjärnorna nebulosan att lysa i de vackraste av färger.”

Mamma tittar på honom med ett mjukt leende.

”När morfar dog brukade du visa mig alla stjärnbilder han hade pekat ut. Och du brukade berätta om allt han lärt dig. Och även om han redan hade berättat det för mig när jag var barn så älskade jag att höra dig berätta. Du var alltid så stolt och glad och morfar älskade att berätta för dig. Det gjorde det så mycket lättare att hantera sorgen.”

Mamma ler igen.

”Och när jag ser på dig nu så tänker jag på det. Och jag tänker på hur lik du är Erik ibland. Och hur lik du är pappa när han var ung. Men också på hur glad jag är över att du är min son.”

Wille tittar upp.

”Du är inget svart hål, Wilhelm. Tro aldrig det. Inte när det finns platser i universum som kan föda stjärnor och som är något av det vackraste jag sett.”

#young royals #young royals fic

3 notes · View notes