De spridda pärlorna: en historia om syriansk litteratur och vetenskap av Ignatius Aphram I Barsoum

Ignatius Aphram I Barsoum (1887-1957) ägnade över trettio år åt att sammanställa »De spridda pärlorna«. Detta ambitiösa arbete involverade en otalig granskning av handskrivna manuskript som var utspridda bland olika kyrkor, kloster och bibliotek världen över. Resultatet mynnar dock ut i en omfattande översikt av en syriansk litteraturhistoria som täcker hela arton århundraden (med några få inhopp längre tillbaka än så), och därmed har han säkerställt att ett värdefullt kulturarv har kunnat bevaras.

Verket börjar med att ge en översikt över det arameiska språket med dess olika grenar och dialekter, samt språkets utveckling genom historien. Länge florerade det som ett lingua franca, och det spred sig till såväl Egypten, delar av Asien som till Malabarkusten i Indien (där det fortfarande används inom den syrisk-ortodoxa kyrkan!). Språket kom att användas brett och allmänt runt om i de arameiska områdena (Syrien, Irak, södra Turkiet (Tur Abdin), Palestina, Libanon m.m.) ända fram till 700-talet då det kom att utmanas av arabiskans spridning i städerna. Språket fortsatte dock att vara väletablerat i byarna och bland bergen där det arameiska folket kom att bära det vidare; och såklart inom den syrisk-ortodoxa kyrkan. Vidare ger Ignatius Aphrem I Barsoum en historisk överblick där han även belyser den betydelsefulla kontexten av syriska översättningar av grekiska verk, och hur dessa syriska översättningar senare kom att bli värdefulla för den arabiska litteraturen. Han betonar likväl att det finns få bevarade verk från den förkristna tiden (skrivna på syriska), men ett exempel som lyfts fram är Mara Bar Serapions brev till sin son som han daterar till mitten av 100-talet f.Kr. (detta har dock på senare tid blivit omdiskuterat, och idag dateras det till år 73 e.Kr.). Den litteratur som främst lyfts fram i hans verk är dock av kristet och kyrkligt ursprung, just på grund av att det är den som funnits välbevarad (om än spridd och aningen bortglömd för allmänheten) världen över. Vidare ägnar han nästan tvåhundra sidor åt att ge korta biografier över framstående författare och lärda inom den syrisk-ortodoxa traditionen. Vissa av dessa personer hade innan hans forskning nästintill fallit bort från det allmänna medvetandet, men många är likväl välbekanta! Han ger en vy över både liv och verksamhet hos sådana som Efraim Syriern, Mar Jakob från Sarug, Dionysius Jakob Bar Salibi och Mar Gregorius Bar Hebraeus (vars verk tursamt bevarats genom åren). Överlag skriver dessa författare om allt från teologi, mystik, filosofi, lingvistik till poesi. Det är ett otroligt fint verk som ger en god överblick över den syrisk-ortodoxa litterära traditionen, och där läsaren själv får möjlighet att söka sig vidare (i den mån det går). Jag hoppas dock att det i framtiden kommer en ny översättning som är helt baserad på Ignatius Aphrem I Barsoums arabiska original. Denna svenska version av Hanseric Hällzon är en direktöversättning av den engelska versionen, vilket tyvärr bland annat märks av i val på benämningar av ting, samt att namn på verk har blivit ordagrant översatta men vars titlar sedan inte går att hitta (fast det verkar vara detsamma i Matti Moosas engelska version också. Men hade hur som helst önskat fler noter med hänvisningar till originalens titlar så man har något att gå på (vissa verk gick dock ändå att googla sig fram till!). Men här har man liksom kommit två steg längre bort från originalet (vilket ändå är lite kul med tanke på att det är exakt så Ignatius Aphrem I Barsoum visar på hur litteratur spreds mellan olika folkgrupper, men ändå. Förlåt för babbel inom citationstecken)). Hur som helst så ger verket en god inblick i den syriska litteraturhistorien!

Böckerna ger oss alla sorters berättelser i arv: de bästa, de sämsta, de tvetydiga, de problematiska, de tveeggade. Att ha tillgång till dem alla är bra för tanken och ger oss ett val. Det är nästan oundvikligt att förskräckas över den märkliga blandningen av kreativitet, prakt, våld och hänsynslöshet som präglade de civilisationer som lade grunden till Europa.

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

AI-genererade texter i undervisningen?

Jag har gjort ett litet experiment igen. Med hjälp av AI-verktyget ChatGPT har jag satt ihop ett läromedel i litteraturhistoria. Det är en enkel sammanställning, mestadels klipp och klistra från min sida. Ni hittar det här: Litteraturhistoria med AI. Min fråga är: Hur bedömer ni detta material? Är det bara rörigt, eller kan det faktiskt vara användbart? Jag ställde ungefär samma fråga i en…

View On WordPress

Monster i terapi: Skräcklitteraturens ikoner hos psykologen (Jenny Jägerfeld & Mats Strandberg) 2020

För Dig som: brukar psykoanalysera fiktiva figurer, och vill upptäcka klassisk skräck på nytt

Föreställ Dig att Dorian Gray, doktorerna Henry Jekyll och Victor Frankenstein samt fröken Laura och hennes älskade vampyr Carmilla kunde färdas i tiden – för att gå i terapi i dagens Sverige. (Deras psykolog måste ha mycket goda referenser.) Föreställ Dig att Du fick läsa hennes efterlämnade papper: de transkriberade patientsamtalen, journalerna, hennes personliga reflektioner och korrespondens – rubbet.

Det får Du. Och jag kan bara säga tack, Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg, för den här boken. För det här är litteraturhistoria när den är som roligast, metaskräck när den är som mest fascinerande, och dessutom en grymt fantasieggande och läsvärd berättelse. En modern brevroman eller ett fiktivt personarkiv – lika bra som spänningsläsning eller en djuplodande litteraturkritisk (psyko)analys av fyra av skräcklitteraturens klassiska grundtexter.

Av Mats Strandberg förväntar jag mig vid det här laget normkritisk skräck med en queerfeministisk ansats, och det löftet infriar Monster i terapi innan man ens har hunnit öppna boken – i valet av skräckberättelser och hur de angrips. Inte Dracula, utan Carmilla. Det är inte ”monstret” (som i Mary Shelleys original aldrig kallas för monster utan för ”varelsen”) som behöver gå i terapi, utan doktor Frankenstein själv. Och i stället för mer välkända skräckikoner har Mats Strandberg och praktiserande psykologen Jenny Jägerfelt plockat in Dorian Gray, som sällan får det erkännande som monster han med sitt psykopatiska förhållningssätt till sina medmänniskor förtjänar. Urvalet, och vad författarna sedan gör med det, avslöjar hur väl förtrogna de är med både de klassiska berättelserna själva, och med den litteraturhistoriska forskningen om dem (samt, förstås, med den psykoanalytiska processen som sådan).

Vad som följer i fyra beskrivna terapisituationerna är inget mindre än briljant. Äntligen utmanas Frankenstein att ta ansvar för sina handlingar, både mot den stackars varelsen han först skapar och sedan grymt överger, och mot sin tålmodigt väntande fästmö. Äntligen får Laura hjälpen att lära sig uttrycka sitt missnöje med ojämlikheten i sin och Carmillas relation. Äntligen kommer någon på tanken att uppmana doktor Jekylls båda personligheter att försöka kommunicera med varandra. Och äntligen ser någon vackre Dorian för vad han är, med potentiellt fatalt resultat…

Monster i terapi är helt klart roligast att läsa om man själv har läst klassikerna – men jag kan föreställa mig att den lika gärna skulle kunna locka nya läsare att våga ge de gamla, med dagens mått mätt långsamma, skräckberättelserna en chans. 

Om jag alls har något att anmärka på så är det att boken tog slut alldeles för fort. Jag skulle gladeligen ha tagit del av vad författarduon hade kunnat hitta på med fler av skräckens klassiker. Vågar man kanske hoppas på en del 2, som tacklar Skruvens vridning (Henry James), The haunting of Hill House (Shirley Jackson), The great god Pan (Arthur Machen) och alla stackars levande begravda kvinnor hos Edgar Allan Poe…?

 På svenska: Ja, svenskt original

Ljudbok: Nej

E-bok: Ja

 Bibliografi

Mary Shelley, Frankenstein; or, The Modern Prometheus, 1818

Sheridan LeFanu, Carmilla, 1872

Robert Louis Stevenson, Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde, 1886

Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray, 1891

Jenny Jägerfeld & Mats Strandberg, Monster i terapi: Skräcklitteraturens ikoner hos psykologen, 2020

Ska dedikera en post här till mitt underbara underbara universitet och mitt campus med de fantastiska ginko-träden.

Utbytesprocessen var en sån byråkratisk HÄRVA verkligen (hoppas min utbyteskoordinator aldrig ser det här förlåååt)

Det som vägde upp för det var att SU langade en kbry på vad jag läste här överhuvudtaget så jag fick chansen att grotta ner mig i japansk filmhistoria och litteraturhistoria och WOW vilken lifechanger det var!!!

Det bästa av allt var min lärarinna i japansk litteraturhistoria som var så passionerad och underbar och jag grät av lycka så fort hon gav mig bekräftelse (har mail från henne sparade fortfarande där hon skriver att hon uppskattar mitt engagemang😭). Tänkte konstant på allt hon berättade och ville konstant visa att jag brydde mig, jag läste faktiskt varenda bok och novell hon gav oss, inga jäkla wiki-sammanfattningar åh seeee meejjjjj Toshikooooo

Ja. Så var det i alla fall och det hugget i hjärtat att jag säkert aldrig mer kommer träffa henne💔 men i övrigt alltså japansk modern litteratur wow vad mycket hon lärde mig och wow vad jag insöp varje ord (och det bidrog 100% till min slänga av depression pga minst 1 självmord i varje bok ehhh Japan vaaa...)

Min favoritförfattare är Tanizaki: rekommenderar er att läsa ”Naomi”!! Om du har ett bräckligt psyke så läs aldrig ”No Longer Human” av Dazai, den på riktigt _förstörde_ mig. 100% good reads tack och hej

Det är en vanlig åsikt bland kulturhistoriker att kärlek sådan vi i den europeiserade kulturkretsen numera uppfattar saken är en skapelse av den occitanska kulturen på 1100-talet.

Göran Hägg, Världens litteraturhistoria

När man talar om 'klassiker' använder man mycket riktigt en terminologi som har sitt ursprung i klassamhället, vilket framgår av ordet. Termen kommer från en tidsperiod då man hade en hierarkisk världsuppfattning, som genomsyrades av arroganta föreställningar om privilegium – ja, som nästan alla tider. Men det är likväl rörande att betrakta orden som en form av rikedom – om än metaforisk – gentemot egendomarnas och pengarnas ständigt förtryckande herravälde.

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

I alla tider har det framför allt varit kvinnorna som förvaltat minnet av sagorna och berättat dem om kvällen. De har spunnit trådar och vävt fram berättelser. I flera århundraden har de nystat ihop historier samtidigt som de fått spinnrocken att snurra eller fört skytteln fram och tillbaka i vävstolen. De var de första att forma världen som en väv.

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

Möjligheten att berätta en fri och gränsöverskridande historia var främmande i en tid då poeterna var traditionens beskyddare. Man behövde vänta tills skriften och böckerna uppfanns för att några författare - alltid en minoritet - skulle börja ge röst åt de trotsiga, upproriska, förödmjukade och kränkta, åt de nedtystade kvinnorna och de slagna och fula ...

Irene Vallejo, Papyrus : om bokens födelse i den antika världen

Wilde är en av den engelska litteraturens mest självbiografiska författare, hans personlighet dominerar i alla hans verk, och så gott som varje fras däri präglas av hans individualitet: hans tankedjup som kritiker, hans ytlighet som skapare. Ända tills han kom i fängelse upplevde han verkligheten endast genom sin intelligens, aldrig genom sin känsla, och denna begränsning var han fullkomligt medveten om.

Hesketh Pearson, Oscar Wilde - ett liv