Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig ... Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget (ur dikten Eldklotter)

Hello! Can you recommend Swedish writers that are a must read? Sorry if you already answered this!

hello! :) the biggest must-read for any swede (or person speaking swedish) that wants to call themselves well-read to any degree would be 

August Strindberg, who amongst others wrote Röda rummet, Tjänstekvinnans son, Ett drömspel, Fröken Julie, Inferno, En dåres försvarstal, Hemsöborna, I Havsbandet, Skärkarlsliv, Till Damaskus, Giftas, Ensam, Leka med elden 

though do note that August Stringberg lived between 1849 and 1912 and the swedish language has undergone a lot since then, alors he can be a bit hard to understand if you’re not used to reading older literature

Hjalmar Söderberg, who amongst others wrote Den allvarsamma leken, Dr. Glas, Förvillelser, Martin Bircks ungdom, Historietter, Gertrud 

Selma Lagerlöf, member of Svenska Akademien and winner of Nobelpriset i litteratur, who amongst others wrote Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Gösta Berlings saga, Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld 

Viktor Rydberg, who amongst others wrote Singoalla, Den siste athenaren and the famous poem Tomten which is customary to read around Christmas

Carl Jonas Love Almqvist, who amongst others wrote Det går an

Stig Claesson, more famous as Slas, who amongst others wrote Blues för Mr Shelley, Vem älskar Yngve Frej?, På palmblad och rosor, Om vänskap funnes, Nästa man till rakning, Efter oss syndafloden, En vandring i solen, Att resa sig upp och gå, Flickor

Klas Östergren, member of Svenska Akademien, who amongst others has written Gentlemen, Gangsters, Den sista cigaretten

Sara Stridsberg, (up until recently member of Svenska Akademien) who amongst others has written Drömfakulteten and Darling River

Per Lagerkvist, who was a member of Svenska Akademien and winner of Nobelpriset i litteratur, who wrote amongst others Dvärgen and Ångest

the poet Harry Martinson who was a member of Svenska Akademien and winner of Nobelpriset i litteratur, and wrote amongst others Nässlorna blomma, Vägen till klockrike, Aniara 

the poet Tomas Tranströmer who won Nobelpriset i litteratur and who wrote, 17 dikter, Hemligheter på vägen, Den halvfärdiga himlen, Klanger och spår, Mörkerseende, Stigar, Östersjöar, Sanningsbarriären, Det vilda torget, För levande och döda, Sorgegondolen,  Fängelse, Den stora gåtan

the poet Gustaf Fröding who amongst others wrote Nya dikter, Guitarr och dragharmonika, Stänk och flikar

Frans G Bengtsson who wrote among others, Röde Orm

Stig Larsson who has written amongst others, Autisterna, Nyår, and who worked on Kris together with Horace Engdahl, Tomas Näsholm and a list of other important names in modern swedish literature

Per Wästberg who is a member of Svenska Akademien and who has written amongst others Förbjudet område, Minnets stigar

the (primarily) poet Kristina Lugn who is a member of Svenska Akademien and who has written amongst others om jag inte, Till min man, om han kunde läsa, Döda honom!, om ni hör ett skott…, Percy Wennerfors, Bekantskap önskas med äldre bildad herre,  Hundstunden, Hej då, ha det så bra!

Göran Tunström who wrote among others Tjuven, Juloratoriet, Berömda män som varit i Sunne

Ivar Lo-Johansson who wrote among others Godnatt, jord, Pubertet, Bara en mor, Analfabeten, Jordproletärerna, Stockholmaren, Statarna

Vilhelm Moberg who wrote among others Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Det gamla riket, Sista brevet till Sverige, Långt från landsvägen

Per Anders Fogelström who wrote among others Sommaren med Monika, Medan staden sover, Mina drömmars stad, Möten i skymningen, Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad

Bodil Malmsten who wrote among others Nefertiti i Berlin, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Priset på vatten i Finistère

Karin Boye who wrote among others Ja visst gör det ont, Kris, Kallocain

Agnes von Krusenstjerna who wrote among others Tony-triologin, Fröknarna von Pahlensviten, Ninas dagbok, Helenas första kärlek, Fru Esters pensionat

if you want to know more about swedish literature (or literature in general) you can read the books of literary scholar Sara Danius, especially Husmoderns död

Resa till Krakow och Slovakien 20-28.5.2018

Seniorutskottet valde att företa årets långresa till Slovakien med Göran och Muška Stenius hemma från Grankulla, därför att deras koncept passade precis för oss. Bekvämt avstånd från Finland men med massor av okända orter, med historia, kultur, natur, god mat och till och med lite teknik. Det trevliga sällskapet är ju också en viktig komponent på våra resor, och det stod vi för själva. Görans koncept är välprövat. Han och Muška har dragit flera liknande resor och alltid i samarbete med Ingves&Svanbäck, som har egna bussar nere på kontinenten under våren. Visst blir det lite dyrare så, men å andra sidan känns det tryggt med en finsk resebyrå som ansvarar för allt och med en chaufför som talar hemlandets tungomål, fast med nykarlebydialekt. Sune hette han. Vi hade dessutom en extra chaufför med oss som bröt omisskännligt på närpesiska. Robert hette han och han var på fd polis på inlärning som chaufför för Ingves. Trots på förhand tämligen dystra väderprognoser utmärktes hela resan av ett fantastiskt soligt och varmt väder. Vi fick en åskskur i nacken i Nitra och lite regn första förmiddagen i Bratislava.

Söndag 20 maj

41 förväntansfulla deltagare checkade in på AY 1163 till Krakow omkring kl 19. Flyget avgick kl 20:25 och landade på tidtabell ca 21:30 lokal tid. En blå inhyrd buss avhämtade oss och förde oss till hotell Alexander ett par kvarter från gamla stan. Efter incheckningen samlades vi alla i hotellets källare för en typisk polsk kvällsbuffé med gulasch och uppskärningar.

Följande morgon var väckningen tämligen tidig, för Ingves & Svanströms buss körde oss till Wielicka redan kl 8:30. Det var noga med tiderna för saltgruvan i Wielicka är en mycket populär sevärdhet i synnerhet nu då alla skolorna arrangerar klassutflykter före terminsavslutningen. Vår Krakow-guide hette Anna och hon assisterades av Justjina. Vi fick gå ner i schaktet sammanlagt ca 135 m och ca 2,5 km horisontella gångar. Så småningom började man förstå varför gruvan är så speciell. Man har brutit salt där sedan 1200-talet, och inkomsterna frångruvan stod under medeltiden för en betydande del av konungariket Polens intäkter. Senare var det ungrarna och Habsburgarna som for iväg med vinsten. Nere i gruvan finns enorma och otroliga salar med utsmyckningar i salt. Därför är saltgruvan ett UNESCO världsarv. Lyckligtvis behövde vi inte gå tillbaka upp till fots utan åkte med gruvhissar, som onekligen gav en viss klaustrofobisk känsla. Från saltgruvan körde bussen oss till gamla stan och vi promenerade i samlad tropp till restaurang Fiorentina för lunch. Därefter tog guiden Anna oss på en rundvandring i Krakow. Först delade hon ut ”lurhörar”. Tyvärr var de inte av samma kvalitet som i Gdansk i fjol. Hörbarheten inskränkte sig emellanåt till blygsamma 10 m, vilket dessvärre gjorde att många missade detaljer i guidningen. Vi inledde med att vandra upp till kungaborgen Wawel, där mycket var täckt av byggnadsställningar och presenningar. Vi fortsatte till universitetets medeltida innergård Collegium Maius. Guidningen slutade vid kanten av det stora torget Rynek. Därefter var programmet fritt och sällskapet splittrades. Somliga besökte St Mariabasilikan, andra gick runt i stan. Många gick på kvällen på någon av turistkonserterna, som arrangerades i åtminstone två olika kyrkor och gick sannolikt på middag i någon av de talrika restaurangerna i gamla stan.

Tisdag 22 maj

Hela dagen var i princip fri för individuella övningar fram till kl 15:00. Ett sällskap med Calle Geust i spetsen åkte till Krakows fina flygmuseum. Andra uppsökte museer i centrum, Kazimierz med de judiska kvarteren mm. Putte och Anna var sannolikt de enda som besökte Schindlers fabrik, som på ett mycket suggestivt sätt beskrev den tyska ockupationstiden. De avslutande orden på utställningen var ungefär att ”sedan kom Stalin, och det var en ganska besvärlig tid”. Bussen avgick alltså kl 15 och började söka sig söderut mot Tatrabergen. Slutligen körde den genom nationalparken och stannade genast när vi har passerat slovakiska gränsen, för chauffören måste omedelbart få en liten låda som registrerar alla körda km på slovakiskt territorium. Vi anlände till hotell Kukucka i Tatranska Lomnica vid 18:30 tiden. Vi checkade in och gjorde oss klara för rövarmiddagen i den vilda grannbyn Stara Lesna och restaurang Zbojnicka Koliba. Där blev vi genast välkomnade av rövarhövdingen, som bjöd oss på en brinnande dryck. Den inspirerade oss att sjunga ”Helan går”. En zigenarorkester spelade smäktande toner att dansa till. Snart kom rövarhövdingen och kommenderade fram Putte. Tillsammans med en representant för en annan grupp i salen begabbades dessa stackare och berövades hälften av sina kravatter. Som tröst fick de en sup. Till middagen serverades grillad kyckling och revbensspjäll. Det blev en mycket trevlig kväll.   Onsdag 23 maj

Dagens första program var en flottfärd på floden Dunajec. Den om något krävde vackert väder, och det fick vi pessimistiska väderprognoser till trots. Vi körde till nationalparken Peninsky och äntrade flottar gjorda av ihop surrade pontoner. Sedan bar det av i ca 3 knops fart i närapå två timmar genom en av Centraleuropas finaste raviner mellan lodräta kalkstensväggar. Detta var en unik naturupplevelse med Polen på babords och Slovakien på styrbords sida. Väl framme monterades flottarna ned och transporterades till utgångspunkten för nya turistgrupper. Inne i byn Lesnica på 10 minuters promenadavstånd åt vi lunch bestående av flodens läckra foreller.

Vi körde vidare genom det vackra landskapet och stannade i staden Kežmarok för att se en gammal träkyrka byggd i början av 1700-talet i enlighet med artiklarna från kyrkomötet i Sopron 1681, som tillät byggande av evangeliska kyrkor förutsatt att de var byggda på billigaste möjliga sätt dvs av trä och utan kyrktorn. Alla dessa ”artikelkyrkor” utgör numera ett UNESCO världsarv.

På vägen tillbaka till Tatranska Lomnica fick vi på vänster sida beundra utsikten över Höga Tatra en mycket kompakt och markant bergskedja, som finns avbildad på den slovakiska flaggan. En nationalsymbol alltså. På kvällen åt vi en läcker måltid i hotellets restaurang.

Torsdag 24 maj

Dagens avfärd från Tatranska Lomnica senarelades med en halvtimme så vi startade kl 9:30 efter frukost och utcheckning. Vårt första mål var passet Čertovica i Låga Tatra på ca 1250 m höjd över havet. Pausen var av tekniska natur. Vi fortsatte till Nitra, där vi åt en lunch på Unicafé, och där vi mötte Muškas kusin. Hon ledde oss upp på Nitras kyrkoberg för att bekanta oss med sätet för den första biskopen i regionen. Missionärerna, som instituerade biskopsstiftet var gamla bekanta från tidigare resor i både Ohrid och Bulgarien, Kyrill och Metodius. De påstods ha utvecklat kyrkoslaviskan och kyrilliska alfabetet under sin vistelse i Nitra. Där fanns också ett litet men rikt museum med skatter som hittats gömda i biskopspalatset. På våg tillbaka till bussen åskade det och dundrade. Lite våta blev vi, men regnet upphörde snart.

Väl framme i Bratislava och hotell Devin på Donaus strand utrustades en patrull för att köpa biljetter till fredagens symfonikonsert. Hela 26 personer hade anmält sitt intresse. Senare på kvällen åt vi middag i hotel Devins ministerkabinett.

  Fredag 25 maj

Dagens första program var en rundtur med minitåget i gamla stan. Nu upplevde vi resans enda ihållande regn. Den sista gruppen fick vänta på tåget rätt länge i ösregnet och blev ordentligt våta. Väl inne i tåget var taket täckt och fönstren immiga. Det var inte så mycket man kunde se.

Bussen avgick kl 10:30 och vi körde norrut till byn Slovenky Grob där vi åt en aningen tidig lunch på restaurang Zlatej Hus. Menyn var mycket speciell. Först fick vi enorma mängder gåslever med bröd och paprika, därefter ett berg av grillad gås. Till detta serverades traktens goda lantvin. Två glas per person sades det, men vinet tog aldrig slut. Det var en oförglömlig lunch. Därifrån fortsatte vi till ett av Slovakiens mest besökta turistmål familjen Palffys slott Červeny Kamen en liten bit upp i Karpaterna. Det blev litet av en besvikelse. Ingen information fanns att få annat än guidens berättelser. Indrivandet av fotograferingsavgiften var viktigare än allt annat. Ingenting av familjen Palffys lösöre fanns kvar. Egentligen fanns det ingenting att fotografera.

Kl 19 var det dags för symfonikonserten i Bratislavas praktfulla Filharmoni. Huset från 1910-talet är en pärla i jugend, neo-barock och neo-rokoko. Musiken kan kanske klassificeras som aningen svårsmält av Saint-Saens, Rachmaninov och Debussy, men helheten var en fin upplevelse. En något mindre förfinad upplevelse var ölet och slovenska tallriken på ölstugan Prazdroj (Pilsner Urquell) efteråt.

Lördag 26 maj – en extra dag i Wien

Hela förmiddagen var fri. Göran ledde en grupp som besökte bl.a. Primatens palats med fin konst från 1500-talet och en samling fina och välbevarade gobelänger som presenterade legenden om Hera och Leander. Putte och Anna besökte Bratislavas borg med intressant utställning om den tjeckoslovakiska tiden 1918 – 1993, som gav ett bra komplement till Muškas berättelser i bussen.

Ungefär halva gänget år lunch på Prazdroj, medan resten upplevde Bratislava på egen hand.

Bussen till Wiens flygfält Schwechat avgick kl 16. Alla utom 14 personer checkade in på Finnairs kärra till Helsingfors. Bussen fortsatte till Wien och hotell Boltzmann, som ligger utanför ringen på norra sidan. Chaufförerna Sune och Robert bodde på samma hotell. Putte fixade ett kabinett på traditionsrika Plachutta runt hörnet från Wiener Staatsoper för alla 14. Vi frossade i wienerschnitzel tillredd som sig bör av äkta kalvkött.

Söndag 27 maj

Wien är en av Europas verkliga kulturstäder, och vi hade hela dagen för oss fram till kl 16, då vi måste bege oss med Ingsves buss till flygfältet. Det fanns ju tid att se något av stadens sevärdheter, t.ex. något av konstskatterna. Gruppen splittrades och alla gjorde sina egna val och har sina egna upplevelser att berätta. Några valde att besöka Sigmund Freuds museum, som inte var någon höjdare. Andra ville se pansarvagnar och några ville ägna sig åt tivoli- och cirkusnöjen genom att åka i Praterns anrika Riesenrad. Veterligen såg ingen Wiens mest berömda konst av Klimt för att nämna ett exempel. Några avslutade denna ljuvliga dag i Wien med att äta sparrislunch vid Schottentor. Flyget hem gick på pricken enligt tidtabell och vi landade kl 21:40.

Vad händer i februari, Åsa Elieson?

Sista veckan i februari kommer konstnären Åsa Elieson till Gnesta för att bygga och uppföra ett performance. Det ska utspela sig både i Vår Lokals skyltfönster vid Gnestas torg, och på Gnestas virituella torg - den enorma facebookgruppen Gnesta tillsammans. I sitt konstnärsskap arbetar Åsa Elieson med tre semifiktiva karaktärer som hon har skapat. Precis som många andra så bygger dessa karaktärer sin identitet med hjälp av internet, t.ex. genom facebookprofiler och bloggar. “Det är kul att de både är föreställningar om sig själva och kanske i ännu högre grad andras föreställningar om dem, samtidigt som de lika clueless som vilken idiotisk människa som helst går omkring och är. Ungefär som en random instagramanvändare. Dels fiktiv, dels verklig.” Åsa kommer synas i fönstret och på Gnesta tillsammans 20-26 februari.

Hej Åsa! Vi är nyfikna - vem är du?

Jag är en materialkonstnär som är fastbunden i världen och försöker ställa till med dans och bråk med de rep som binder mig till den. Hittills har det varit rätt mycket drama.

I Lars Jakobsons roman “Den röda damens slott” finns en vits som jag tycker är väldigt rolig. En professor i historia befinner sig på en middagsbjudning och när hans bordsdam får veta att han är professor i historia så utbrister hon: “Nämen så roligt! Berätta en!” Göteborgshumorn i den och att den ställer språkbruk mot varandra på det där slapstickartade sättet och därigenom uppdagar något på samma gång hissnande som löjligt är i och för sig kul. Men vad jag framför allt gillar så mycket med den där passagen i världen är att storyn befinner sig inne i en roman och att det inuti den romanen finns detta konstruerade rum som är den här scenen. Den där bordsdamen inuti romanen tar liksom upp en liten nål från sin plats där inuti världsaltet och trycker från den belägenheten nålens spets mot bubblan som är “Världsordningen”. Eller kanske ”Berättelsen”. Det tycker jag är kul. Jag kan inte helt förklara det, men det tycker jag är performativitet, på nåt sätt. Att genomborra lager, olika typer av materialiteter. Tider, rum, dataskärmar, föreställningar och papper och what not. En möjlighet som till och med en fiktiv karaktär har, en icke namngiven bordsdam som inte är stort mycket mer i världen än en anekdot i en roman. Det är lika anspråkslöst som mäktigt, tycker jag.

Att den där tidsplatsen finns, där det narrativa materialet möter det fysiska faktumet tycker jag är så jäkla intressant. Att försöka verka där, utan att göra någotdera material till rekvisita, inte göra en inramningsbar bild av det, representation eller förklaring eller något sådant. Utan istället utgöra kropp i världen. Gnugga olikartade material – såsom dröm och kropp, tid och plats - mot varandra.

Vi vaknar om morgonen efter nattens drömhärjningar och de finns fortsatt i oss, även om vår hjärna ibland inte minns drömmen. Och så ställs vi genast inför en annan sorts faktum som vår nyvakna kropp är. Hur hänger detta fysiska faktum samman med de faktiska drömmar vi haft under natten, drömmar som kanske rest tusentals år i tiden, genom andra människor och in i skrymslen av existensen vi inte visste att vi bar med oss? På morgonen ligger vi där och är också ofrånkomligen denna dödliga kropp. Hur göra med det? För mig är det där konsten börjar.

Berätta kort om din idé för performancet - hur uppstod den? Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag vet inte riktigt om jag ”kom på en idé till performancet”. Mer är det väl omständigheter som tätar ihop sig gradvis, från olika håll. När jag fick veta att ett realtidsverk skulle ta plats i skyltfönstret som vätte mot ett torg och att verket också skulle kunna använda webben som en plats att realiseras på i presens så strålade många trådar samman för mig. Torget, fönstret och gränsen som plats.

Under många år har jag arbetat karaktärsdrivet med performativitet. Jag har upprättat tre semifiktiva karaktärer som sedan ungefär 2005 på olika sätt infiltrerat världen, verkat i och genom den, som någon sorts gränsvarelser. Det är kul att de både är föreställningar om sig själva och kanske i ännu högre grad andras föreställningar om dem, samtidigt som de lika clueless som vilken idiotisk människa som helst går omkring och är. Ungefär som en random instagramanvändare. Dels fiktiv, dels verklig. Omöjligt att hålla reda på vilket – när.

Men den här gången tänker jag utgå från en karaktär som sedan tusentals år redan är känd och väletablerad i kulturen och världen, nämligen Medea. Dotter till en Gud, själv människa med trolldomskunskaper. Fiktiv och verklig. Verklig för att världen redan känner Medea.

Jag säger ogärna performance för att det är väldigt missvisande för mitt arbetssätt. Ordet får en så lätt att tänka på något separerat, något från resten av världen sär- eller avskilt. Någon typ av undantag. En föreställning i betydelsen en representation av världen, framställd inför någon, en publik, istället för något som i sig själv utgör världen. Jag tänker istället på min konstutövning som ett pågående verb, som pågår mitt i världen utan början och utan slut och som består av världen, inte porträtterar den. Det som utspelar sig mitt i Gnesta sista veckan i februari är inte entydigt något att titta på, utan är lika mycket något pågående att ingå i, bestå av, förhandla inuti. Via nätet eller via den stora skärmen, alltså skyltfönstret på torget. Det blir en hel veckas skärmtid för den som vill.

Jag blev också mycket pigg på tanken om skyltfönstret eftersom det i så hög grad är en plats som möjliggör våra begär. Och är den där nästan-verkligheten och den där nästan-overkligheten på samma gång. Jag tänker mig att det begär som väcks inför en sådan gräns har ett särskilt intensivt liv just invid ett fönster (ett skyltfönster, en mobilskärm eller en tv-skärm till exempel) därför att vi är avskilda från det vi begär och det vi begär därigenom ter sig enklare, kanske tryggare, entydigare i alla fall eftersom det är enkelriktat. Tittaren begär. Så fort du köpt de skitsnygga stövletter du i veckor glott på genom skyltfönstret har de blivit något helt annat. Något som kanske får dig att fastna i snömodden till exempel. Men i och med upprättandet av skärmen, fönstret, den transparenta men glashårda gränsytan så upprätthålls en gräns som ger fri lejd åt att hänge sig åt begäret. Fönsteravskiljandet som projektionsyta för allt möjligt. Vi får se vad vi kan göra med den situationen, det grundvillkoret.

Vilka teman eller frågor vill du belysa med ditt verk?

Man kan också tänka på den genomskinliga stenhårda gränsen som något som möjliggör att upprätthålla förhållandet till ”den andra”. Kvinnan till exempel. Eller invandraren. Naturen eller gulliga djur. Eller vilka företeelser som helst möjliga att begära på ett exotiserande sätt. Kanske som Jason begärde Medea i Euripides drama.

Därför är ett skyltfönster den perfekta platsen för mig att installera min medeagestalt i. Medea är ju som mest känd som kvinnan som blir sviken i kärlek och som hämnd för detta dödar sina barn. En kvinnas besatthet. Ödet. Lidande och lidelse och allt det där psykologiska. Men som politisk partikel då? Ett subjekt som efter sveket fortsatt brinner, som inte dör, utan låter döda och på så vis förblir levande i sitt ras. Som inte kan elimineras eftersom denna eld… är… eld. Vad gör det upplysta samhället med en sådan gestalt? Vad gör en sådan gestalt med ett samhälle, uppbyggt av upplysningsideal? Eld ska ju till för att kunna se, kasta ljus över saker och ting, men om den löper amok?

I Gnesta blir det inga barnamord, tror jag. Det blir en undersökning i den avskilda och fördrivna som fortsatt verksam, mitt inuti gränsen till vilken hon är förd. Den gestalt som hela den förnuftsbaserade upplysningsidén måste göra till ”det andra”. Fördriva, glasa in i monter på museum eller släcka, för att inte det upplysta moderna livet ska förgöras och bränna ut hela sin ljusa ”öppenhet”.

Och torget. Den öppna platsen för upplysta medborgare att utbyta och genomlysa idéer och argument på. Inget skumrask alls där mitt på torget. På grekiska heter det agoran. Det är den upplysta plats var det politiska livet, polıs, ska förhandlas av insiktsfulla och informerade medborgare som brukar sitt förnuft i samklang med andra upplysta och förnuftigt välbalanserade individer. Det här sägs vara en förutsättning för demokratin. Men vad innebär det för Medea? Och vad betyder det att hon måste fördrivas och ringas in som ”det andra” för att den upplysta demokratin med torget som ideal likabehandlingsplats ska kunna fungera i en liberal demokrati?

Genom litteraturforskaren Thomas Sjösvärd kom jag i kontakt med Willy Kyrklunds Medea från Mbongo när han skrev om detta drama i senaste numret av Hjärnstorm (nr. 123-124 med just tema På Torget.) I detta drama står den upplysta moderna och förnuftiga staden Korinth ställt i kontrast mot det vilda afrikanska Mbogo, där driftsliv, spiritualism och mystiskt mörker (antas) råda.

Sedan jag läste Thomas text i Hjärnstorm och därefter började forska vidare om Medea - i synnerhet Medea från Mbongo i Kyrklunds tappning - har jag inte kunnat släppa det. Det har så mycket att göra med vår tids förvirring och desperata försök att handskas med det nya jättetorg som internet är. Dess löften om allas tillgänglighet och förhoppningar om ”den upplysande och upplysta platsen”, där allt och alla ska kunna vistas och bidra till Insikt och Utveckling. Och där finns hela tiden och samtidigt jättemycket okontrollerade känslor och myter. Så många vill, likt borgarna i Korinth i Kyrklunds drama, hitta sätt att fördriva dessa dunkla krafter som anses hota de upplysta liberala värdena.

Väggen som skiljer den privata sfären, (grekiskans Oikos) och det offentliga (polıs) tycks vara osäkrad.

I det typiska grekiska dramat nyttjades en byggnad på scenen som kallades skene. Det är en byggnad där skådespelarna bytte om. Det som sker bakom väggen är dolt för publikens blick. Det är en vägg som säkerställer åtskillnaden mellan ”för folket framställt” och ”det privata livet”. Idag är det privata fiktionaliserat och framställt på scenen, och vad det gäller ”det inför publik framställda” finns krav på autenticitet, gärna i betydelsen privat. Den vridningen är intressant. Och själva fixpunkten för denna omförhandling tycks vara just gränsen själv, skärmen, fönstret.

Jag tror att många på det individuella planet mildrar den stress som kakafonin på internet-agoran för med sig genom att distansera sig något genom att betrakta det mesta som sker där som något mer eller mindre fiktivt, en sorts skådespel. Det ger en distans i vilken man kan behålla sin sans, sin känsla av att tillhöra Det Förnuftiga. Men när sedan världen börjar spela ut denna fiktion som verklighet och liksom slår tillbaka sina projektioner som en stark solstråle som träffar glasrutan och bränner ut hornhinnans bestämmande- och begärsrätt på tillbakavägen in i ögat så börjar alltfler skräckslaget ropa efter Sanning, en Sanning som liksom ska finnas bakom fiktionen och vara mera verklig än fiktionen är. Mera RIKTIG. Som någon sorts motpol. Återigen för att behålla känslan av att tillhöra det Upplysta, som hela moderniteten bygger på. Då blir det intressant att åter pröva vad teater och verklighet, i interaktiv relation till medborgare, egentligen är. Det blir vad verket på Samklang kommer att handla om. Autenticitet i fiktionen och fiktionen i autenticiteten. Vid torget, innanför glasrutan.

Läs mer om Åsa Elieson på hemsidan åsaelieson.se

Här är så olikt en modersfamn som någonting kan bli, ändå är jag ett barn just nu som hör de vuxna prata långt borta, vinnarnas och förlorarnas röster flyter ihop.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget (ur dikten Kort paus i orgelkonserten)  

Jag släpar som en dragg över världens botten. Allt fastnar som jag inte behöver.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget (ur dikten Postludium)

Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen                 sys i det tysta.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget (ur dikten Svarta vykort)

Men varje människa får sin egen encyklopedi skriven, den växer fram i varje själ, den skrivs från födelsen och framåt, de hundratusentals sidorna står pressade mot varann och ändå med luft emellan! som de dallrande löven i en skog. Motsägelsernas bok. Det som står där ändras varje stund, bilderna retuscherar sig själva, orden flimrar. En svallvåg rullar genom hela texten, den följs av nästa svallvåg, och nästa ...

Tomas Tranströmer, Det vilda torget (ur dikten Kort paus i orgelkonserten)  

Jag går sakta in i mig själv genom en skog av tomma rustningar.

Tomas Tranströmer, Det vilda torget (ur dikten Postludium)