Bardo, False Chronicle of a Handful of Truths (2022, dir. Alejadro González Iñárritu) - review by Rookie-Critic

I am a huge fan of Alejandro González Iñárritu. I've liked every film I've seen of his. Babel was great, Biutiful was, well, beautiful, and Birdman was absolutely breathtaking. So I went into Bardo with fairly high expectations. I had heard that it was incredibly surreal, but so was Birdman, so I wasn't really surprised. However, to call Bardo just "surreal" is almost underselling the nature of it. If you're a viewer who really enjoys when movies are clear, concise, and lay their stories out plainly and linearly, then Bardo is most likely not for you. It is a tough watch, both because of how bizarre it is and because of its length. Generally I wouldn't necessarily refer to a two and a half hour film as overlong (in the post Avengers: Endgame world, how could you?), but I definitely think Bardo is, and it's indicative of probably the film's biggest fault: it's exceedingly boring. It really pains me to say that, because there are a lot of beautiful, amazing things about this film that I'll talk about a little later on, and I don't want to diminish those things by boiling them down with one of the most basic complaints imaginable, but it is. It's boring. Almost every single scene in the entire 159 minute span of this film overstays its welcome, even the ones that are amazing are lessened with just too much. I don't even know that I really want any particular sequence to be removed, because they're all so crucial to the film's message, but they can all be re-edited, touched up in some way that removes a lot of the fluff (and there's a lot of fluff).

Iñárritu hits an absolute home run with every sequence; he hits the ball out of the park, runs the bases, then runs them again, and then runs them again, and eventually your eyes glaze over as you just watch this happen scene after scene after scene, so much so that when you eventually clock back in and start paying attention again, you're bewildered by the fact that, sometimes, he's still running the bases on a home run he hit well over 10 minutes ago. I had to consistently run the film back more times than I even cared to count because I just kept tuning out. A shot would linger for, I'm not joking, minutes longer than it needed to, and I would miss the first few sentences or the next important moment because my brain had just flown away with my attention in tow. It is so frustrating because, again, when the movie does hit those home runs, it is a remarkable film.

Bardo has so many themes and topics that it seeks to tackle (as Iñárritu's films often do), but I think the one that I kept coming back to, and what I personally believe is the focal point of the film's efforts, is the double-edged nature of being Mexican in the modern world. How does one take pride in their Mexican heritage and culture, one that is unarguably brimming with life and food and dance and an overwhelming brightness and love for all things, while also acknowledging the crumbling nature of the country itself? How do you reconcile that disconnect between so badly wanting to live in this country that, in your heart, is your home, is your heartland, and understanding that things will be better for you, for your family, for your children, to leave it because of its increasing failure to represent the nature of it's culture and be a beacon for its people? On the flip side of that, how do you then reconcile your love for this new land, this new country, that has provided you opportunity and relative safety and this better life, when this country is also, in its own way, crumbling, and crumbling in a way that doesn't accept you or your culture? At that point, where does your culture even belong? Where is its home? These central questions drive Bardo in such a forceful, unabashed way that I absolutely fell in love with. It's tragic, it's sorrowfully funny, it's not easy, and the answers aren't there in a complete way, but Iñárritu seeks to challenge the notion that these things can't live with each other, and I think he nails it, absolutely crushes it, but then he oversells his point. It makes the atmosphere around the viewing experience of Bardo one of patience, of constantly hitting the "up" button on your remote to bring up the timeline so you can check how much longer the film has left to go, and that breaks my heart, because in the forest that is Bardo, False Chronicle of a Handful of Truths, is another Iñárritu masterpiece, it's just locked tightly in a shell of a film that is lesser than the sum of its individual parts.

Score: 7/10

Currently streaming on Netflix.

RDJ is racist!! Just look at what replied to Alejandro Gonzales Inarritu a few years back

“In 2015, Iñárritu told a reporter that Marvel movies were a form of “cultural genocide,” to which Downey responded in a separate interview, “For a man whose native tongue is Spanish to be able to put together a phrase like 'cultural genocide' just speaks to how bright he is”

What does this even mean????

Lydia Cacho

https://www.unadonnalgiorno.it/lydia-cacho/

Lydia Cacho è una giornalista, scrittrice e attivista messicana che da anni si batte per i diritti delle donne e dell’infanzia. In esilio perché ha subito vari attentati alla sua vita, collabora con molte riviste internazionali.

Dal 2000 lavora come consulente specializzata in materia di diritti umani e la salute delle donne per l’Agenzia delle Nazioni Unite per le Donne (UNIFEM).

È consulente per le tematiche di genere e l’educazione civica dell’Università dei Caraibi e Portavoce del Consiglio Statale per la Legge per la prevenzione e il trattamento della violenza domestica.

Ha fondato la scuola di occupazioni non tradizionali per le donne e la scuola modello di pace messicana.

Ha diretto la Campagna “Io NON sono in vendita” per l’educazione e la prevenzione del traffico sessuale.

Nata a Città del Messico il 12 aprile 1963, ha iniziato la sua carriera sulle colonne del Novedades de Cancùn, nella pagina culturale, ma presto ha rivolto la sua attenzione ai problemi sociali del Paese cominciando dalla prostituzione.

Dal 1986 si è trasferita a vivere a Cancun dove ha continuato la sua inarrestabile attività, aperto un centro di accoglienza per donne e bambini vittime di abusi sessuali e continuato, attraverso l’uso dei media,  a tenere alta l’attenzione sulle rivendicazioni dei diritti umani.

Nel 2003 ha documentato, per il giornale Por Esto, su abusi sessuali perpetrati nei confronti di minori nella città di Cancun.

Nel suo libro Los demonios del Edén, del 2005, ha accusato importanti personalità messicane di essere coinvolte in un giro di pornografia infantile, con dichiarazioni delle vittime e di prove filmate con videocamera nascosta. Questo ha provocato gravi ritorsioni, ha ricevuto minacce di morte ed è sequestrata e incarcerata illegalmente dalla polizia messicana.

Successivamente sono state rivelate intercettazioni telefoniche che provavano che c’erano stati accordi col Governatore di Puebla per farla arrestare e malmenare allo scopo di intimidirla.

Dal 2006 si è impegnata in prima persona nelle indagini e nella soluzione dei numerosi femminicidi irrisolti a Ciudad Juàrez.

Le rappresaglie di ricchi pedofili e politici corrotti non sono cessate e nel maggio 2007 la sua auto è stata sabotata e ha rischiato la morte, nonostante fosse sotto protezione da due anni.

Per sostenerla venne lanciata una campagna a cui hanno aderito 2000 artisti di tutto il mondo, tra cui il regista Alejandro Gonzales Inarritu e l’attore Gael Garcia Bernal, Milos Forman, Sean Penn, Debra Winger, Demi Moore, Susan Sarandon e Bridget Fonda.

Il 29 novembre 2007 la Corte Suprema del Messico ha sentenziato che il suo arresto era stato ingiustificato e l’United Nations Human Rights Council le ha consigliato di lasciare il paese per la sua incolumità ed è andata in esilio volontario per proteggersi.

Nello stesso anno, è stata la prima cittadina messicana della storia a ricevere il Ginetta Sagan Award for Women and Children’s Rights da Amnesty International. Nel 2008 ha ricevuto l’UNESCO/Guillermo Cano World Press Freedom Prize.

Lydia Cacho è una leader indiscussa e esperta nello sviluppo e realizzazione di progetti e strumenti sociali rivolti a donne che hanno subito violenza domestica e sessuale.

Una fonte di ispirazione per tutte le persone che provano a cambiare le leggi e creare organizzazioni civili in difesa dell’infanzia.

¿Críticos racistas con Iñárritu?

Nota por: Sophia Mota

La nueva película del famoso director y ganador de múltiples Oscar’s Alejandro Gonzales Iñárritu, ha causado revuelo en las redes sociales debido a las malas criticas que ha recibido su nueva producción “Bardo, falsa crónica de unas cuantas verdades”, ya que la califican de pretenciosa, autocomplaciente y narcisista.

A todo esto, el director respondió catalogando a los críticos de “Racistas”, ya que, es un hecho, hay una infinidad de directores que ya han hecho películas sobre ellos mismo, alabándose, “tirándose flores”, sin embargo, a estos no se les ha acusado de ser Narcisistas o pretenciosos, ¿Por qué será? La realidad es que es evidente que los directores mexicanos, en general los latinos, no son tratados de la misma forma, ni con el mismo respeto que los estadounidenses y europeos en la industria de Hollywood, y esto se refleja claramente en las criticas, ya que al ser considerada una película semi-biográfica se le catalogó con muchos adjetivos poco beneficiosos. De igual forma hubo múltiples respuestas en las redes, como la del crítico Carlos Aguilar, quién expresó su desacuerdo comparándolo con la próxima película de Spielberg, la cual trata igualmente de su vida, lo que llevo a Carlos Aguilar a opinar diciendo que si esa película también será catalogada de alimentar el ego del director, o que si eso solo estaba reservado para cierto “Tipo” de cineasta. Aunque aun no ha salido en cines, me pone a pensar y a reflexionar ¿De quienes vienen estas críticas?, seguramente de hombres blancos quienes lideran la industria, ya que personas como Barry Jenkins quién dirigió la película ganadora al Oscar “Moonlight”, al igual que Chloe Zhao, también ganadora del Oscar, la amaron. En conclusión, aunque a veces no siempre parezca, los prejuicios en Hollywood están mas que presentes, y lo mejor que podemos hacer como consumidores, es no dejar que nos influencien a nosotros y juzgar a la película y a su director desde nuestro propio juicio.

Referencias:

Grupo Reforma. (s. f.). Recuperado 16 de octubre de 2022, de https://www.reforma.com/aplicacioneslibre/preacceso/articulo/default.aspx?__rval=1

Por qué Alejandro G. Iñárritu calificó de “racistas” las críticas hacia su nueva película ‘Bardo’. (2022, 6 septiembre). infobae. Recuperado 16 de octubre de 2022, de https://www.infobae.com/america/mexico/2022/09/06/por-que-alejandro-g-inarritu-califico-de-racistas-las-criticas-hacia-su-nueva-pelicula-bardo/

Publimetro, R. (2022b, septiembre 12). Alejandro G. Iñárritu recuerda el comentario con trasfondo racista que le hizo Robert Downey Jr. Publimetro México. Recuperado16deoctubred2022,de https://www.publimetro.com.mx/entretenimiento/2022/09/12/alejandro-g-inarritu-recuerda-comentario-trasfondo-racista-robert-downey-jr/

Zurro, J. (2022, 2 septiembre). El ego desmesurado de Iñárritu sepulta «Bardo», su película más personal (y pretenciosa). elDiario.es. Recuperado 16 de octubre de 2022, de https://www.eldiario.es/cultura/cine/ego-desmesurado-inarritu-sepulta-bardo-pelicula-personal-pretenciosa_129_9284511.html

Cadena SER. (2022, 20 mayo). Alejandro González Iñárritu responde a la xenofobia de Donald Trump. cadena SER. Recuperado 16 de octubre de 2022, de https://cadenaser.com/ser/2015/11/10/gente/1447151538_575959.html

Robert Downey Jr. es acusado de racismo por atacar a Iñárritu. (2015, 28 abril).www.laprensa.hn.Recuperado16deoctubrede2022,de https://www.laprensa.hn/espectaculos/robert-downey-jr-es-acusado-de-racismo-por-atacar-a-inarritu-CXLP835337

Last year Time magazine named [Gael García Bernal] as one of the world’s 100 most influential people. “Hm-hm,” he says, a touch sheepish with a mouthful of crumble. Does he feel influential? “A definite no. Listen, the day I got the news about that, I was at Iñárritu’s house. He was also on the list. And my daughter was with me, and my daughter hates tomatoes. Iñárritu and I, we spent the next 20 minutes trying to make this little girl eat tomatoes. And we failed. So there, that is my influence.” He pauses, a sweet story to end. But he can’t resist a postscript. “You know, what was interesting was the dinner they held.” The gala was held at New York’s Jazz at Lincoln Center, a lavish celebration for the anointed hundred — among them, naturally, the then mere presidential candidate Donald Trump. “And that I found fascinating. Because everyone — everyone — all the people who had been attacking him on Twitter and in the press, when they were there in person, all they wanted to do was take pictures with him. Every one, going for a photograph.” His smile cools. “Me, I stayed in my seat.

source

https://www.napimagazin.hu/alejandro-gonzalez-inarritu-mexikoi-filmrendezo-tiszteletbeli-oscart-kap-novemberben/

New Post has been published on https://www.napimagazin.hu/alejandro-gonzalez-inarritu-mexikoi-filmrendezo-tiszteletbeli-oscart-kap-novemberben/

Alejandro González Inárritu mexikói filmrendező tiszteletbeli Oscart kap novemberben

Tiszteletbeli Oscar-díjjal jutalmazza az amerikai filmakadémia novemberben az Oscar-díjas mexikói filmrendezőt, Alejandro González Inárritut Carne y Arena (Hús és homok) című virtuális valóság-filmjéért, amely a cannes-i filmfesztiválon debütált.

A Carne y Arena a Sonora-sivatagon át az Egyesült Államokba tartó közép-amerikai és mexikói bevándorlókról szól. A filmakadémia indoklásában kiemelte Inárritu filmjének “látomásos és élményszerű történetmesélését”.

A BBC News cikke szerint utoljára ilyen tiszteletbeli Oscar-díjat 1996-ban a Toy Story kapott.

A virtuális valóság-film – melynek teljes címe Carne y Arena (Virtuálisan jelen, fizikailag láthatatlanul) – migránsok valódi történetei alapján készült. A nézők virtuális valóság-headsetet viselnek a hat és félperces film alatt. Egyedül, mezítláb haladnak a homokban, miközben virtuális bevándorlók csatlakoznak hozzájuk, akik a gazdag Amerikába szeretnének bejutni elkerülve a járőröző határőröket.

Inárritu elmondta: a projekt fejlesztése közben számos közép-amerikai és mexikói bevándorlóval készített interjút, élettörténetük azóta sem hagyja nyugodni.

Azt akarta – fűzte hozzá -, hogy a néző közvetlenül tapasztalja meg, élje át a bevándorlók sorsát, úgy gyalogoljon, mint ők, bújjon a bőrükbe, érezze át, ami a szívükben van.

John Bailey, az amerikai filmakadémia elnöke úgy értékelte, hogy Inárritu és operatőre, Emmanuel Lubezki “új ajtókat nyitott a filmes érzékelésben”. Mint mondta: a Carne y Arena Inárritu multimédiás művészi alkotása, “mélyen érzelmes és fizikailag magával ragadó mű, amely bevezet a kora hajnalban a sivatagon át Amerikába tartó bevándorlók világába”.

Inárritu 2016-ban kapta meg a legjobb rendező Oscar-díját A visszatérő című, Leonardo DiCaprio főszereplésével forgatott filmjéért, egy évvel korábban pedig Birdman című alkotása elnyerte a legjobb film Oscarját.

A mexikói rendező és Lubezki november 11-én, az amerikai filmakadémia kormányzóinak 9. díjátadóján veheti át a tiszteletbeli Oscar-díjat.

first time views - december 2017 (best of ranked)

persona (1966), dir. ingmar bergman

blue velvet (1986), dir. david lynch

mad max: fury road (2015), dir. george miller

one flew over the coockoo’s nest (1975), dir. miloš forman

beginners (2010), dir. mike mills

loving vincent (2017), dir. dorota kobiela, hugh welchman

fight club (1999), dir. david fincher

birdman (2014), dir. alejandro gonzales inarritu

star wars: the last jedi (2017), dir. rian johnson

sin nombre (2009), dir. cary fukunaga

district 9 (2009), dir. neill blomkamp

molly’s game (2017), dir. aaron sorkin

american hustle (2013), dir. david o. russel

127 hours (2010), dir. danny boyle

the wave (2008), dir. dennis gansel

coco (2017), dir. lee unkrich

bright lights: starring carrie fisher and debbie reynolds (2016), dir. alexis bloom, fisher stevens

everything is copy (2015), dir. jacob bernstein, nick hooker

carrie fisher: wishful drinking (2010), dir. fenton bailey, randy barbato

the straight story (1999), dir. david lynch

sin city (2005), dir. frank miller, robert rodriguez

the little hours (2017), dir. jeff baena

following (1998), dir. christopher nolan

batman returns (1992), dir. tim burton

pee-wee’s big adventure (1985), dir. tim burton

the beguiled (2017), dir. sofia coppola

thumbsucker (2005), dir. mike mills

Decenniets 50 bästa filmer – Del 5 (1-10)

10. A Most Violent Year (2014)

Efter det lågmälda finanskrisedramat Margin Call och tysta överlevnadsdramat All is Lost, tar sig J. C. Chandor an ett ekonomiskt försvagat USA just före Reagan-eran. Och han fortsätter på sin inslagna väg. Tempot är lågt, karaktärer pratar inte i onödan – till och med fotot är urblekt. Men det bubblar under den sterila ytan, det finns en konstant framåtrörelse, en hotfull antydan om något oundvikligt. Chandor håller denna underström vid liv tack vare sin skickliga regi; allt från kamerans långsamma, knappt märkbara rörelser, till Alex Eberts syntsuggestiva score. Dessutom är Oscar Isaac en av de mest intressanta skådespelarna just nu: Drive, Inside Llewyn Davis, Ex Machina, Show Me a Hero och Star Wars: The Force Awakens inom loppet av fyra år talar sitt tydliga språk. Han är smått fenomenal i denna komplexa huvudroll som försöker förena sina kapitalistiska drömmar med en osviklig moralisk kompass – i en alltmer korrupt och våldsam omgivning. Är vi alla offer för vår samtid?

9. Dunkirk (2017)

Just tid har alltid varit av största intresse för Nolan. Eller rättare sagt: tidens subjektivitet är det mest centrala och återkommande temat i hans filmer. Allra tydligast i Memento såklart, Nolans språngbräda in i Hollywood, men även Inception leker med snarlika idéer och i Interstellar är tidsförskjutningen till och med vetenskapligt grundad. I Dunkirk återvänder Nolan till en mer konceptuell nivå. Berättelsen är uppdelad i tre delar: land, hav och luft. Scenerna på land utspelar sig under en vecka, de på havet under ett dygn samt de i luften under en timme – med syftet att underbygga den subjektiva tidsuppfattningen under krig och samtidigt förstärka intensiteten i respektive berättelseark. 

Men till skillnad från flera av Nolans tidigare projekt är filmen allt annat än ett pussel, tvärtom en rakt igenom känslomässig upplevelse. Filmad med IMAX-kameror och visad i 70 mm är den skapad just för den vita duken, och utan egentlig handling och nästan fri från dialog vräker sig filmen framåt i samklang med Hans Zimmers obevekligt tick-tackande score. Någon uppvisning i råa, detaljerade krigsscener är det inte talan om, utan fokus är främst på det psykologiska – som en enda lång ångestattack. Det förtvivlade hoppet tränger verkligen igenom rutan, man är verkligen där, blottad mitt på den gråa vidsträckta stranden.

8. Margin Call (2011)

Den globala finanskrisen har på många sätt satt spår på 10-talet. Självklart har det även skapats en hel del filmer kring ämnet: stjärnspäckade The Big Short är den mest populära, dokumentären Inside Job den mest allmänbildande – men J.C. Chandors Margin Call är tveklöst den skarpaste skildringen.

Filmen gör nedslag i en investmentbank (löst baserad på Goldman Sachs, men också med vissa blinkningar till Lehman Brothers); efter att en begåvad trader upptäcker en anomali i datan, och ser det ingen annan ser, inleds en hektisk natt – finanskrisens absoluta startsignal. Margin Call är inget annat än en sensationellt självsäker regidebut. Tight, klaustrofobisk, ödesmättad spänning i drygt 100 minuter, trots att filmen i princip består av endast sterila interiörer och företagsmöten. Det är lika mycket en kamp mot klockan som en moralisk och ideologisk sammandrabbning. Hur förhåller sig den fria viljan till marknadskrafterna? En tematisk grogrund som effektivt manifesteras genom Jeremy Irons (som spelar VD) och Kevin Spaceys (som spelar underchef) kontrasterande karaktärer.

7. Black Swan (2010)

Natalie Portman gör en av sin karriärs starkaste roller som ambitiösa och begåvade balettdansösen Nina som får chansen att spela huvudrollen i New York City Ballet Companys uppsättning av Tjajkovskijs klassiska Svansjön. Ninas resa från passionerad och oskuldsfull till psykologiskt förintad är en stark skildring av vår destruktiva strävan efter perfektionism. Fysiska påfrestningar, familjens förväntningar, konkurrens och självkritik. Idén såväl som genomförandet är briljant; Ninas mardrömslika förvandling speglas i varje bildruta, hörs i varje ton av Clint Mansells Svansjön-inspirerade musik – ända in den förkrossande finalen.

6. Blue Valentine (2010)

En sorgsen och oerhört drabbande berättelse om ett förhållande i upplösning. I motsats till Netflix-aktuella Marriage Story (som trots sitt dystra ämne har vässad humor och skarpa färger) är filmen fullkomligt kompromisslös. Styrkan ligger i detaljerna, i de små subtilt avslöjande repliker i förbifarten, och, givetvis, i Michelle Williams och Ryan Gosling. Berättelsen skiftar abrupt mellan dåtid och nutid, mellan nyförälskelse och relationskris. Kraften som uppstår i denna emotionella dissonans är total. Att se Williams spela svår när de först träffas hade varit ömsint, charmigt och oemotståndligt i ett linjärt berättande. Här blir det istället en vemodig påminnelse om att värna om det som betyder något.

5. The Social Network (2010)

David Finchers Facebook-skildring är redan en modern klassiker – en Citizen Kane för Generation Z om man så vill. Filmen är dock mer än ett fascinerande tidsdokument, underhållningsvärdet är skyhögt trots dominant dialog. Att det fungerar så pass bra som det gör beror främst på två saker: Aaron Sorkins mästerliga förmåga att skriva rapp dialog samt David Finchers förmåga att med kamera och klippning skapa intensitet i dessa ordväxlingar. Med tanke på vad som har hänt bolaget efter filmens premiär är det nästan så att man suktar efter en uppföljare. 

4. Manchester by the Sea (2016)

Ett ödesdigert misstag. Ett evigt trauma. Sällan har så mycket berättats med så små medel – utan att förlora driv. Samtliga av filmens centrala karaktärer bär på sorg och hanterar det på sina egna sätt. Ingen kan dömas. Casey Affleck axlar huvudrollen och är den perfekta skådespelaren att gestalta förtryckta skuldkänslor med sin patenterat plågade uppsyn. Det är ärligt, naket, nyanserat och rakt igenom trovärdigt. 

3. Drive (2011) 

Oaktat ens åsikt om Drive kan ingen förneka dess inflytande på film och populärkultur under årtiondet. Filmens glammiga förtexter och syntiga soundtrack lade grunden för Hollywoods nyfunna dyrkan av 80-talsestetik. Berättelsen i sig är dock långt ifrån den nostalgiska värmen i Stranger Things. Tvärtom angränsar Drive till självmedvetet »cool«, utan att för den delen göra övertramp. Det finns också något motsägelsefullt i filmen. Trots att det onekligen är stil över substans känns filmen allt annat än tom – och det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör filmen så speciell. Kanske har tystnad, blickar, musik och bilder aldrig förenats med sådan självklarhet tidigare. Oavsett är det en närmast beroendeframkallande filmupplevelse. Varje gång jag ser den inledande kvarten påminns jag om varför jag älskar film.

2. Birdman (2014)

Alejandro Gonzales Inarritus Birdman bär många likheter med Black Swan. Det är en film om konst och självkritik, om svårigheten att vara sann mot sig själv. Men där idéerna i Black Swan uttrycks genom en psykologisk thriller, antar Birdman formen av ett slags metadrama. Från min analys av filmen:

När Edward Nortons karaktär Mike dyker upp som en svårmedgörlig metodskådespelare – något han i verkligheten har ett rykte om sig av att vara –  som helt plötsligt börjar regissera regissören och »endast känner sig sann på scenen«, blir tematiken extra tydlig. Att på detta sätt låta karaktärerna utforska olika roller samtidigt som de anspelar på sina verkliga yrkespersonan – att låta de spela sig själva – blir en kommentar om hur vi alla är fångade i våra roller. Medan Riggan är på jakt efter sitt innersta väsen och försöker avskärma sig från sitt ego, är Mike en självsäker ambassadör för sanningen och det autentiska levernet, men kan alltså paradoxalt nog inte göra det i verkligheten. Det är med andra ord en snårig väg mot sanningen som Iñarritu målar upp.

1. Inside Llewyn Davis (2013)

Idéer kring tro, moral och existentialism har genomsyrat bröderna Coens hela filmografi. I deras berättelser försöker karaktärerna att förhålla sig till en absurd värld. I vissa filmer kontrasteras världsuppfattningar genom sina karaktärer (t.ex. i Fargo, Raising Arizona och The Big Lebowski), i andra förändras protagonistens världsuppfattning efterhand – inte minst i A Serious Man där fysikprofessorn Larry Gopnik tvingas konfrontera sin egen förståelse av världen, och slutligen acceptera en verklighet dikterad av slump och oordning.  

I Inside Llewyn Davies spelar Oscar Isaac en aspirerande folksångare i Greenwich Village 1961. Llewyn gör starka framträdanden men blir inte belönad. Han har nämligen redan kommit till den Coeneska insikten: världen är varken ordnad eller inneboende meningsfull. »Do you ever think about the future?«, frågar någon. »Future? Like flying cars?«, svarar Llewyn förstrött. För när handlingar inte får konsekvenser framstår framtiden som science fiction. Han är, lite hårddraget, en avtrubbad version of The Dude i The Big Lebowski. 

Filmen är perfekt ner på detaljnivå. Den tidstypiska musiken, det glansiga fotot, den lyriska stämningen. En vacker kärleksförklaring till en era och en plats, en melankolisk betraktelse över tidens gång. Den tunna skiljelinjen mellan fatalism och existentialism, mellan ödet och den fria viljan, manifesteras lika subtilt som mästerligt. Han kunde ju blivit Bob Dylan. Kanske kan han det fortfarande?

Inarritu picked to head Cannes jury, first Mexican in post

The Western Journal has not reviewed this Associated Press story prior to publication. Therefore, it may contain editorial bias or may in some other way not meet our normal editorial standards. It is provided to our readers as a service from The Western Journal. PARIS (AP) — Award-winning Mexican director Alejandro Gonzales Inarritu will preside…

The post Inarritu picked to head Cannes jury, first Mexican in post appeared first on The Western Journal.

source https://www.westernjournal.com/ap-inarritu-picked-to-head-cannes-jury-first-mexican-in-post/

Love, Pain and Dogs

Amores Perros also means Love's a Bitch, directed by Alejandro Gonzales Inarritu. A film that consists of three narratives brought together by a car accident. Each story has different meditations on how he act of loving somebody can change your life forever and different things we are willing to go through or sacrifice to be with somebody we loves.

A boy who's in love with his brother's wife, a man who left his family for a supermodel and an assassin who has been estranged from his wife and child for 20 years. It has moments of violence as there are graphic scenes involving an illegal dog fight neither of which are particulary pleasant to watch.  There are times that the characters are filled with despair taken to their greatest downfall. But above all, that is a powerful representation of a human being can be in reality.

The film is quite long, it has a powerful soundtrack and is filled with great performances of the actors. Spending almost three hour for this mobie is absolutely worth it.

Alejandro Gonzales Inarritu picked to head Cannes jury, first Mexican in post

Alejandro Gonzales Inarritu picked to head Cannes jury, first Mexican in post

Award-winning Mexican director Alejandro Gonzales Inarritu will preside over the jury at the 72nd Cannes Film Festival in May.

Festival president Pierre Lescure, announcing the choice on Wednesday, praised Inarritu — the first Mexican to be given the honour — as a “daring filmmaker … full of surprises” and an “artist of his time.”

Inarritu said in the statement that “this is a true delight…

View On WordPress

Gael García Bernal in that 2010 Nike: Write the Future ad by Iñárritu + shot by Lubezki

Inarritu picked to head Cannes jury, first Mexican in post

Inarritu picked to head Cannes jury, first Mexican in post

PARIS / FEBRUARY 27, 2019 (STL.News)

Award-winning Mexican director Alejandro Gonzales Inarritu will preside over the jury at the 72nd Cannes Film Festival in May.

Festival president Pierre Lescure, announcing the choice on Wednesday, praised Inarritu — the first Mexican to be given the honor — as a “daring filmmaker … full of surprises” and an “artist of his time.”

Inarritu said in the statement…

View On WordPress

Inarritu picked to head Cannes jury, first Mexican in post

Inarritu picked to head Cannes jury, first Mexican in post

WJ Wire

FILE – In this Monday, May 17, 2010 file photo, director Alejandro Gonzalez Inarritu poses during a photo call for “Biutiful”, at the 63rd international film festival, in Cannes, southern France. Award-winning Mexican director Alejandro Gonzales Inarritu will preside over the jury at the 72nd Cannes Film Festival in May 2019, announced by the festival president Pierre Lescure on…

View On WordPress