viktorfredriksson - Tumblr blog

viktorfredriksson · 4 months

Text

2023 års bästa tv-serier

Klimatet för prestigefyllda tv-serier har aldrig varit så bra som under de senaste tjugofem åren. Men att »Peak TV« nu är över har slagits fast gång på gång under året. Vad som väntar härnäst vet vi inte säkert. Men låt oss först summera 2023. Nedan följer min lista över årets bästa tv-säsonger.

Succession (S4)

I en framtida tv-kanon kommer »Succession« att nämnas i samma andetag som »The Sopranos«, »The Wire«, »Mad Men« och »Breaking Bad«. Och det med all rätt. Den avslutande fjärde säsongen cementerar »Successions« position i tv-historiens absoluta finrum. I den avslutande säsongen är berättandet mer fokuserat, och Kendall, Shiv och Roman – syskontrion vi lärt oss att älska och hata – tillåts visa hela sitt register. Seriens kanske mest imponerande bedrift är det subtila karaktärsbygget. Med hjälp av kroppsspråk, tonfall, menande blickar och välfunnen dialog uppstår något mångbottnat ur det till synes ytliga. Och intensiteten i det tredje avsnittet »Connor's Wedding« överträffar allt annat under året. »You are not serious people« är redan en modern klassiker.

Streamas på: HBO Max

2. The Bear (S2)

Yes, chef! »Med ett ursinnigt tempo och en stormkokande intensitet flyger de halvtimmeslånga avsnitten förbi« skrev jag om den första säsongen. Den andra säsongen växlar ner tempot och – likt »Succession« – tillåter verkligen karaktärerna att skina när det familjeägda smörgåshaket ska transformeras till Michelin-restaurang. Även tematiskt sker en förflyttning; fokuset på sorgearbetet överskuggas av jakten på lycka, mening och självförverkligande. Kan tomrummet fyllas? Och isåfall med vad? De omtalade avsnitten »Fishes« och »Forks« är magnifika men finalen är nästan ännu bättre.

Streamas på: Disney+

3. A Murder at the End of the World (S1)

Agatha Christie möter Elon Musk i denna atmosfäriska och högteknologiska pusseldeckare – denna trendiga subgenre. Techmiljardären Andy Ronson (Clive Owen) bjuder in nio framstående personer till sin isolerade arktiska anläggning på Island. En av de inbjudna är Darby Hart (Emma Corrin), hackare tillika amatördetektiv, som får nytta av sina true crime-erfarenheter efter att en av gästerna hittats död under oklara omständigheter. Skaparen Brit Marling (som även spelar en av huvudrollerna) imponerar med den vintrigt kusliga stämningen och en skickligt konstruerad mordgåta. Och de tematiska frågorna kring teknologi och etik kunde såklart inte vara mer aktuella.

Streamas på: Disney+

4. Tour de France: Unchained (S1)

Jag har följt Tour de France sedan 2010 och är kanske därför partisk. Med det sagt är Tour de France förmodligen det optimala sportevenemanget för det nu beprövade »Drive to Survive«-formatet. Cykelsporten har såklart fått kämpa i motvind sedan Armstrong, men även oaktat dopingfrågan vill jag hävda att sporten är kraftigt missförstådd. »Tour de France: Unchained« är en utmärkt inkörsport till en av sportvärldens absolut största, mest krävande, mest fascinerande, mest komplexa, mest prestigefyllda, mest underhållande och dramatiska tävlingar. Möt spurtspecialisterna, bergsgetterna, hjälpryttarna, de stora fixstjärnorna (tyvärr lyckades Netflix dock inte skriva avtal med megastjärnan Tadej Pogačars stall). Möt Alperna, Pyrenéerna och Champs-Élysées. Möt tre veckor av folkfest och majestätiska vyer.

Streamas på: Netflix

5. Händelser vid vatten

Årets bästa svenska tv-serie osar stjärnglans. Manuset bygger på Kerstin Ekmans klassiska roman, Mikael Marcimain (»Call Girl«, »Jakten på en mördare«) står för regin och Pernilla August, Rolf Lassgård, Alba August och Asta Kamma August ses i större roller. Resultatet är likt Marcimains tidigare verk en produktion av hög internationell klass, där hans öga för detaljer märkbart lyser igenom; stundtals stjäl det fenomenala kameraarbetet nästan showen. Själva berättelsen tar avstamp i ett ouppklarat dubbelmord på 70-talet i den Norrländska byn Svartvattnet och utspelar sig under två parallella tidslinjer. Mörkt, mystiskt och meditativt om minnen, mord och landsbygd.

Streamas på: SVT Play

PLATS 6-10

Slow Horses (S3) – Apple TV+

Jury Duty – (S1) Amazon Prime

The Fall of the House of Usher (S1) – Netflix

The Last of Us (S1) – HBO Max

Barry (S4) – HBO Max

PLATS 11-15

Taelgia (S1) – SVT Play

Limbo (S1) – Viaplay

Poker Face (S1) – SkyShowtime

The Crown (S6) – Netflix

Silo (S1) – Apple TV+

Inte sett: Beef, Reservation Dogs, Fargo (S5) m.m.

0 notes

viktorfredriksson · 5 months

Text

»Oppenheimer« – Nolans varnande historielektion imponerar

Vid en första anblick framstår »Oppenheimer« inte som den typiska Christopher Nolan-filmen. Som dialogstinn verklighetsbaserad biopic rör sig filmen långt ifrån regissörens tidigare filmer. Men på vissa punkter upprepar sig Nolan. Intresset för kvantfysiken och lekfulla berättarstrukturer består. Nolan växte fram ur det sena 1990-talet med filmer som »The Truman Show«, »eXistenz«, »Dark City« och inte minst »The Matrix« – samtliga produkter av samtidens postmodernistiska idéer om den subjektiva upplevelsen och avsaknaden av objektiva sanningar.

youtube

Storybygget i »Oppenheimer« är uttalat inspirerat av Nolans »Memento«, den film som mest uppenbart tacklar dessa idéer. »Oppenheimer« är en berättartekniskt väsentligt enklare film att förstå men liknande visuella markörer används för att beteckna tids- och perspektivskiften:

I very much loved the structural assistance and the aesthetic charge of shifting between color and black and white that I had on Memento. I’d always been looking for a reason to go back to that. And in the case of Oppenheimer and the way in which we tell this story, it’s very subjectively [told], but also with a more objective story strand that intertwines with that. It was really the perfect time to go back to that device that I loved so much.

»Oppenheimer« utspelar sig under två parallella tidslinjer. Större delen av filmen utgörs av tillbakablickar i färg som berättar historien om Oppenheimers (Cillian Murphy) väg från begåvad student inom teoretisk fysik till rekryterad ledare av Manhattanprojektet och dess utveckling i mytomspunna Los Alamos som kulminerade i Hiroshima och Nagasaki. De svartvita scenerna utspelar sig efter krigets slut med utgångspunkt i två förhör: det ena i senaten med republikanen och atomkraftsförkämpen Lewis Strauss (Robert Downey Jr) sedan president Eisenhower nominerat honom till handelsminister; det andra med Oppenheimer själv där han i efterkrigstidens kommunistjakt kämpar för att behålla den högsta säkerhetsklass han tidigare tilldelats.

Det är en angelägen film på flera sätt. En rät linje kan förstås dras till dagens upptrappade kärnvapenretorik, men även klimatkrisen och den samtida AI-hysterin gör sig olustigt påminda; tipping point-scenarier där forskning och politik måste förenas, där tekniska landvinningar tvingas vägas mot den framtida undergången.

Oppenheimer själv är delad. Pusslet i Oppenheimer är titelmannen själv, för likt kvantfysiken är Oppenheimer en person full av motstridigheter. Han försöker förgifta sin lärare trots att han hävdar att han tycker om honom »väldigt mycket«. Hans inställning till projektet pendlar mellan passion och skräckslagenhet, och var hans politiska sympatier ligger är höljt i dunkel. »Nobody knows what you think — do you?« frågar någon honom.

Att publiken förnekas en objektiv förståelse för hur saker och ting förhåller sig är typiskt för vore gode regissör. Kriget är alltid långt borta i »Oppenheimer«. Nolan visar exempelvis aldrig själva bombningarna. Det skulle kunna tolkas som en försköning av verkligheten – och visst kan man argumentera för att Nolan är mer intresserad av krigets mekanismer än dess offer – men det är ett konsekvent och smart val i en karaktärsstudie. Robert Oppenheimer bevittnade aldrig själva nedslagen utan kunde distansera sig från den makabra verkligheten med hjälp av tomma dödstal. Och som Alissa Wilkinson från Vox briljant påpekar så var aldrig bomben själva poängen med bomben – utan den ultimata symbolen för den maktkamp som utspelade sig (en metafor som fungerar ännu bättre på engelska där ordet power betyder både makt och kraft).

Samvetskval fick Oppenheimer att efter krigets slut bli ordförande för General Advisory Committee vid USA:s atomenergikommission (AEC) och yrka på en begränsning av framtida användning av kärnvapen – i synnerhet vätebomben som han var en uttalad motståndare till. Efter bombningarna i Hiroshima och Nagasaki förflyttas filmens fokus till AECs förhör 1954 gällande Oppenheimers säkerhetsklassificering där flörtar med kommunismen och otrohetsaffärer användes som bevis på bristande patriotism och karaktär. Här uppstår inledningsvis en viss emotionell dissonans: insatserna och konsekvenserna upplevs som så mycket högre för atombomben (krigsslut, liv och död, total undergång) än för Oppenheimers säkerhetsklassificering.

Men Nolan ror det i hamn. I slutändan är det en film om makt och sanning, om konflikten mellan politik och vetenskap. Om den tunna tunna linjen mellan framgång och undergång. Hanteringen av dessa såväl historiskt avgörande som brinnande aktuella frågor, genom filtret av Hoyte van Hoytemas och Ludwig Göranssons utsökta foto och musik, gör »Oppenheimer« till ännu en stor och minnesvärd filmupplevelse.

#Youtube

0 notes

viktorfredriksson · 11 months

Text

Maten och kulturen – du är vad du äter

Jag är besatt av ramen. Det är knappt två år sedan jag sörplade i mig min första skål av denna mustiga japanska nudelsoppa, och numera är det en närmast rituell upplevelse. Varje sup av den heta, umamispetsade buljongen, varje tugga av de perfekt spänstiga nudlarna, tillsammans med det möra, men ändå smakrika fläsket som långsamt smälter i munnen. Och så ägget såklart – sojamarinerat i 48 timmar.

Att ta mat på den här sortens allvar är ett slags beteende som är svårt att komma undan med. Oavsett om man smashar egna burgare, sjuder egen tomatsås eller åker riket runt i jakten på den perfekta semlan. Man riskerar att bli carbonaramannen, som Kristofer Ahlström skrev om i Dagens Nyheter.

Ahlströms kritik mot Den Matlagande Fadern bör tas med en nypa oraffinerat Himalayasalt, men hans text har vissa poänger. Inte minst i påpekandet att »det är allmänt känt att alla sysslor blir prestigefyllda så snart män tar dem i besittning«. För visst har även kvinnor kokt underbart mustiga buljonger i århundraden – utan att för den delen upphöjas till konnässörer. Ahlström fortsätter:

Det är en inställning till matlagning som handlar helt om det performativa och positionerande. Det finns en man som blivit nätkändis enbart för sitt normbrytande sätt att strö salt på maten.

Mat som identitet-, status- och klassmarkör är förvisso inget nytt. Den inflytelserika franska sociologen Pierre Bourdieu formulerade sina teorier om habitus, sociala fält, distinktion och kapital redan för 45 år sedan; om hur kulturellt, ekonomiskt och socialt kapital formar och reproducerar föreställningar om god smak. Hur klassposition, eller viljan att tillhöra en, influerar ens preferenser, konsumtion och val av livsstil.

Men ett drygt decennium av högkonjunktur har gjort fine dining till en förströelse för medelklassen, och sedan »Chef's Table« såg världens ljus i mitten av 10-talet har de passionerade matskildringarna stått som spön i backen. En av förra årets mest omtalade filmer var »The Menu«, i vilken ett ungt par bjuds in till en exklusiv restaurang på en avlägsen ö tillsammans med en grupp främlingar. Den mycket hyllade men något besatte köksmästaren (spelad av en en underbar Ralph Fiennes) har förberett en påkostad avsmakningsmeny, med flera obehagliga överraskningar.

Det är en tacksam skådeplats för satir, och stereotyperna avlöser varandra: foodiesen, restaurangkritikern, köksmästaren – mer eller mindre hela karaktärsgalleriet utmålas som världsfrånvända elitister som ägnar dyrbar tid, energi och pengar på fermenterad tomatjuice och eleganta emulsioner. Plötsligt framstår de »Chef's Table«-inspirerade kameraåkningarna av de sofistikerade maträtterna som ofrivillig komik.

Även en av fjolårets mest hyllade tv-serier, »The Bear«, placerar maten i fokus. Michelinkocken Carmen Beratto återvänder, efter broderns plötsliga bortgång, till den familjeägda smörgåsbutiken i Chicago. Van vid gourmandvärldens strikta struktur och minimalism tvingas Carmen att förhålla sig den nya verkligheten där både stekpannor och skulder staplas på hög.

Huvudkaraktären andas och lever för maten, och trots att det nya restaurangköket är trångt, oorganiserat, osar och skramlar så fungerar det som ett helande verktyg för att hantera broderns självmord. Denna utmanande men äkta tillvaro kontrasteras genom tillbakablickar mot den själlösa och repressiva fine dining-scenen han kommer från. Liknande poänger görs i underskattade »Pig« där Nicolas Cages (en av hans starkare roller) tryffeljagande Rob gäckas av ett mörkt förflutet och levererar svidande sanningar om kulinarisk förljugenhet:

youtube

Paralleller kan även dras till danska Noma, utsedd till världens bästa restaurang fyra gånger, som har beslutat att stänga 2024 på grund av »giftig arbetsmiljö«:

De går så fruktansvärt mycket upp i att allt på tallriken ska behandlas ordentligt, men inte i det som föregår bakom kulisserna. Grönsakerna har det bättre än personalen.

Men mat är såklart mer än en accessoar och livsstil eller krystade restaurangkoncept. Tidigare i år läste jag Karolina Ramqvists hyllade Bröd och mjölk – av DN utsedd till fjolårets bästa roman. I Bröd och mjölk fyller maten en annan, mer existentiell, funktion: mat som minnen, mat som missbruk, mat som vackert och fult, lust och skam, som ständigt närvarande. Mat som formativt snarare än performativt.

Oavsett: maten är och kommer alltid vara en självklar del av vår kultur. Den kan visa vem vi är, vem vi vill vara och var vi kommer från. Men ibland kan den också bara vara jäkligt god.

#Youtube

1 note · View note

viktorfredriksson · 1 year

Text

Oscarstippning 2023

På natten till måndag är dags. Och efter ett par år av existentiell kris är Oscarsgalan tillbaka på riktigt igen. Jimmy Kimmel står för värdskapet och »Everything Everywhere All at Once« för favoritskapet. Men historien visar att inga segrar bör tas ut i förskott. I vanlig ordning har jag tippat samtliga kategorier – vinnare i fetstil.

Best Picture

All Quiet on the Western Front

Avatar: The Way of Water

The Banshees of Inisherin

Elvis

Everything Everywhere All at Once

The Fabelmans

Tár

Top Gun: Maverick

Triangle of Sadness

Women Talking

Ett blandat fält av småskaliga kritikerfavoriter, gigantiska blockbusters och icke-engelskspråkiga filmer, däribland Ruben Östlunds »Triangle of Sadness«. Initialt var Steven Spielbergs delvis självbiografiska »The Fabelmans« (totalt 7 nomineringar) den främsta förhandsfavoriten. Men filmen har varken omhuldats av kritiker eller publik – adjektiven har sällan nått högre än »bra« – och efter sin Golden Globe-vinst har filmens momentum svalnat. Sedan har vi »Top Gun: Maverick« (totalt 6 nomineringar), filmen som enligt vissa (bland annat Spielberg) har räddat hela Hollywood och biografindustrin som sådan. En bedrift som är lovvärd men räcker det för en Oscar i den finaste kategorin? Troligtvis inte, då den saknar nomineringar i både skådespelarkategorier och regikategorin, men det kan inte helt uteslutas. Martin McDonaghs underbara »The Banshees of Inisherin« (totalt 9 nomineringar) och tyska Netflix-filmen tillika BAFTA-vinnaren »All Quiet on the Western Front« (totalt 9 nomineringar) är andra potentiella skrällar.

Men årets storfavorit är »Everything Everywhere All at Once«. Som en fullständigt bisarr genreöverskridande metaverse-actionkomedi (i mitt tycke inte mycket mer än en Marvelfilm i creddig förklädnad), producerad av indie-produktionsbolaget A24, och med en nästan rakt igenom asiatisk ensemble, är filmen knappast den gamla skolans typiska Oscarsfavorit. Men det råder ingen tvekan kring filmens popularitet i Hollywood, då den har vunnit samtliga tunga branschpriser – SAG, PGA, DGA och WGA—en bedrift som endast har inträffat fyra gånger tidigare (»American Beauty«, »No Country for Old Men«, »Slumdog Millionaire« och »Argo«). Vid samtliga fyra tillfällen vann dessa filmer även Bästa film på Oscarsgalan.

Allt annat än en vinst för »Everything Everywhere All at Once« vore med andra ord en stor skräll. Å andra sidan har de senaste åren bjudit på flera oväntade vändningar i just Bästa film-kategorin. Främsta utmanaren i år tror jag är »All Quiet on the Western Front«, som i sin brutala skildring av skyttegravskrig är olustigt angelägen. Och kanske är det slutligen dags för Netflix?

Best Actress in a Leading Role

Cate Blanchett – Tár

Ana de Armas – Blonde

Andrea Riseborough – To Leslie

Michelle Williams – The Fabelmans

Michelle Yeoh – Everything Everywhere All at Once

En stenhård duell mellan Cate Blanchett och Michelle Yeoh. En av Hollywood mest älskade skådespelerskor i en av sina mest hyllade rollprestationer i karriären mot uppstickaren med starkast momentum i galans mest älskade film. Critics Choice and BAFTA gick till Blanchett, SAG och Indie Spirits till Yeoh. En vinst till den senare vore den första någonsin i kategorin för en asiatisk skådespelerska. Blanchett har vunnit två gånger tidigare, och vore blott den åttonde skådespelare någonsin att vinna tre statyetter.

Best Actor in a Leading Role

Austin Butler – Elvis

Colin Farrell – The Banshees of Inisherin

Brendan Fraser – The Whale

Paul Mescal – Aftersun

Bill Nighy – Living

Även detta ett osannolikt jämnt race. Förvandlingen av Brendan Fraser i hans storartade comeback är spektakulär. Frågan är om filmen i sig är tillräckligt tillgänglig och uppskattad. Austin Butlers står för ett desto mer publikfriande porträtt som kungen av rock'n'roll, i en film som varit tillgänglig för streaming på HBO Max i flera månader och som är nominerad i den största kategorin. Även Colin Farrell får anses vara med i diskussionerna med sin i mitt tycke starkaste rollprestation någonsin. Historiskt sett har akademin dock premierat transformativa rollgestaltningar.

Best Actor in a Supporting Role

Brendan Gleeson – The Banshees of Inisherin

Brian Tyree Henry – Causeway

Judd Hirsch – The Fabelmans

Barry Keoghan – The Banshees of Inisherin

Ke Huy Quan – Everything Everywhere All at Once

Den enda skådespelarkategorin där det på förhand finns en tydlig favorit. Barry Keoghan är främsta utmanare med sin vinst på BAFTA för sitt lika ömsinta som övertygande porträtt av den ensamma och olyckligt kära irländska pojken. En missad vinst för Quan här skulle höja spänningen rejält inför de avslutande priserna.

Best Actress in a Supporting Role

Angela Bassett – Black Panther: Wakanda Forever

Hong Chau – The Whale

Kerry Condon – The Banshees of Inisherin

Jamie Lee Curtis – Everything Everywhere All at Once

Stephanie Hsu – Everything Everywhere All at Once

Angela Bassett är den första skådespelaren som någonsin Oscarsnominerats för en Marvel-film. Och hon har realistiska chanser att gå hela vägen. Jag tror och hoppas dock att Jamie Lee Curtis (hennes första nominering trots lång och framgångsrik karriär) eller Kerry Condon – som båda står för betydligt mer minnesvärda insatser – kammar hem det.

Best Director

Martin McDonagh – The Banshees of Inisherin

Daniel Kwan, Daniel Scheinert – Everything Everywhere All at Once

Steven Spielberg – The Fabelmans

Todd Field – Tár

Ruben Östlund – Triangle of Sadness

Det är inte ovanligt att två olika filmer belönas i Bästa regi och Bästa film – under de senaste tio åren har detta inträffat mer än hälften av gångerna. Och kanske är skrällchanserna något högre här än i Bästa film. Edward Berger (»All Quiet on the Western Front«) vann överraskande BAFTA men är inte ens nominerad här. Spielberg har inte vunnit någon Oscar sedan »Saving Private Ryan« 1998. Kanske ser akademin detta som ett tillfället att belöna honom för sin mest personliga film hittills. Varken Martin McDonagh eller Todd Field kan nog helt uteslutas heller, men det är bröderna Daniels statyett att förlora.

Best Writing (Original Screenplay)

Martin McDonagh – The Banshees of Inisherin

Daniel Kwan, Daniel Scheinert – Everything Everywhere All At Once

Steven Spielberg, Tony Kushner – The Fabelmans

Todd Field – Tár

Ruben Östlund – Triangle of Sadness

Uppmuntrande nog är flera av årets mest prisade filmer originalmanus. Med det sagt tycker jag att manuset till »Everything Everywhere All At Once« är överskattat. Att man förklarar att slumpmässighet och knaserier tillhör spelreglerna gör det inte per automatik bra. Samma tendens finns i (vissa) metafilmer som tror att de »kommer undan« bara för att de medvetet kommenterar klichéerna som de sedan trampar i. När detta görs utan finess framstår det mest som en ursäkt för att skriva starka scener. Jag tippar istället med hjärtat – tonsäkerheten och humorn i »The Banshees of Inisherin« är oöverträffad i år. Om Ruben ska skrälla så är det här?

Best Writing (Adapted Screenplay)

Edward Berger, Ian Stokell, Lesley Paterson – All Quiet on the Western Front

Rian Johnson –Glass Onion: A Knives Out Mystery

Kazuo Ishiguro – Living

Ehren Kruger, Eric Warren Singer, Christopher McQuarrie – Top Gun: Maverick

Sarah Polley – Women Talking

De två uppföljarna och Nobelprisvinnaren får anses borträknade. Då återstår adaptionen av klassiska »All Quiet on the Western Front« och Sarah Polleys hyllade manus baserat på den väsentligt nyare romanen av Miriam Toews. Den förra filmen har betydligt mer luft under vingarna, men manuskategorierna belönar ofta mindre filmer. Och »All Quiet on the Western Front« är framför allt en audiovisuellt imponerande bedrift. Och kan den kontroversiella omskrivningen av förlagans slut ligga den i fatet?

Best International Feature Film

All Quiet on the Western Front

Argentina 1985

The Quiet Girl

Best Animated Feature Film

Guillermo del Toro’s Pinocchio

Marcel the Shell with Shoes On

Puss in Boots: The Last Wish

The Sea Beast

Turning Red

Best Documentary Feature

All That Breathes

All the Beauty and the Bloodshed

Fire of Love

A House Made of Splinters

Navalny

Best Film Editing

The Banshess of Inisherin

Elvis

Everything Everywhere All at Once

Tár

Top Gun: Maverick

Best Cinematography

All Quiet on the Western Front

Bardo, False Chronicle of a Handful of Truths

Elvis

Empire of Light

Tár

Best Music (Original Score)

All Quiet on the Western Front – Volker Bertelmann

Babylon – Justin Hurwitz

The Banshees of Inisherin – Carter Burwell

Everything Everywhere All at Once – Son Lux

The Fabelmans – John Williams

Best Music (Original Song)

“Applause” – Tell It Like a Woman

“Hold My Hand” – Top Gun: Maverick

“Lift Me Up” –Black Panther: Wakanda Forever

“Naatu Naatu” – RRR

“This Is a Life” – Everything Everywhere All at Once

Best Sound

All Quiet on the Western Front

Avatar: The Way of Water

The Batman

Elvis

Top Gun: Maverick

Best Visual Effects

All Quiet On the Western Front

Avatar: The Way of Water

The Batman

Black Panther: Wakanda Forever

Top Gun: Maverick

Best Production Design

All Quiet On the Western Front

Avatar: The Way of Water

Babylon

Elvis

The Fabelmans

Best Costume Design

Babylon

Black Panther: Wakanda Forever

Elvis

Everything Everywhere All at Once

Mrs Harris Goes to Paris

Best Makeup and Hairstyling

All Quiet On the Western Front

The Batman

Black Panther: Wakanda Forever

Elvis

The Whale

Best Animated Short Film

The Boy, the Mole, the Fox and the Horse

The Flying Sailor

Ice Merchants

My Year of Dicks

An Ostrich Told Me the World is Fake and I Think I Believe It

Best Live Action Short Film

An Irish Goodbye

Ivalu

Le Pupille

Night Ride

The Red Suitcase

Documentary Short Subject

The Elephant Whisperers

Haulout

How Do You Measure a Year?

The Martha Mitchell Effect

Stranger at the Gate

Sändningstider Oscarsgalan 2023 på TV4 och TV4 Play:

21:30 - 23:00 Förgala till Oscarsgalan (TV4 Play-exklusivt)

23:00 - 01:00 Oscarsgalan - röda mattan (00:00 startar sändningen i TV4)

01:00 - 04:30 Galan i TV4, C More och TV4 Play

0 notes

viktorfredriksson · 1 year

Text

»Limbo«: hjärtskärande och storartad tv-dramatik

Tillsammans med Emma Boström har Rakel Wärmländer (»Ur spår« och »Vuxna människor«) i sin manusdebut utgått från en verklig bilolycka i sin ungdom där flera av hennes vänner var inblandade. TV-serien fokuserar på tre vänninor (spelade av Rakel Wärmländer, Louise Peterhoff och Sofia Helin) vars tonårssöner råkar ut för en bilolycka. Mer än så vet inte våra vänninor när de tillsammans med sina partners (bland andra en nedtonad Oscar Töringe) samlas på sjukhuset.

De första två avsnitten handlar till stor del om väntan. Den plågsamma väntan på besked – eller åtminstone på mer information. Föräldrarna delges nämligen endast knapphändiga uppgifter av läkarna. Ingen tycks veta eller vilja berätta något för dem. Samtidigt plingar pushnotiser om ”allvarlig bilolycka”, “misstänkt rattfylla” och ”kritiskt läge” i mobilen.

Detta fasansfulla scenario gestaltas med skicklig precision: den långa, tysta vandringen i sjukhuskorridoren mot en osäker framtid; den nervösa prokrastineringen i väntrummet; frustrationen och ilskan över ovissheten. Varken händelserna eller känslouttrycken stressas fram. Och frågorna – praktiska, hypotetiska och filosofiska – mullrar likt ett åskmoln i luften: Vem satt bakom ratten? Vems idé var det att ta bilen? Fanns det alkohol och droger med i bilden? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Vad ska vi säga till vår dotter? Vem bär ansvaret?

I detta sammelsurium av sköra känslor och svåra frågor uppstår storartad tv-dramatik. Och allra starkast lyser Rakel Wärmländer själv.

Ses på: Första säsongen bestående av sex avsnitt hade premiär på Viaplay den 12 februari 2023. Än så länge har två avsnitts släppts.

0 notes

viktorfredriksson · 1 year

Text

Aktuella filmtips – en mix av Hollywood, Bollywood och småskaligt svenskt

»Babylon«

Damien Chazelles (»Whiplash«, »La La Land« och »First Man«) senaste storfilm skildrar Hollywood under det vilda 20- och 30-talet och särskilt övergången från stumfilm till ljudfilm, ett skifte som släckte flera framgångsrika skådespelarkarriärer. Som mellanbudgetfilm i dryga tretimmarsklassen med ett originalmanus och stora stjärnor i huvudrollerna (Brad Pitt och Margot Robbie) tickar filmen ironiskt nog de flesta bockar som fanns för kommersiell framgång under studiosystemets storhetstid, men är dömd att misslyckas i dagens filmlandskap där originalidéer och glammiga skådisar marginaliseras i mediakonglomeratens jakt på förutsägbara intäkter (läs: franchises, uppföljare, cinematiska universum).

Och en ekonomisk flopp är det tveklöst. Men man måste ändå beundra Paramount för modet/dumdristigheten att tillåta Chazelle göra filmen helt utan motstånd. Den påkostade scenografin tillhör årets snyggaste och det finns flera enskilt minnesvärda scener – tack vare att de skonas klippsaxen. Även kompositören Justin Hurwitz integritet är imponerande, med en filmografi bestående uteslutande av Damien Chazelle-filmer. Och att ljudkulissen tillhör samma universum som »La La Land« och »First Man« går inte att ta miste på.

Tyvärr är manuset inte tillräckligt starkt – varken när det gäller intrig, karaktärsbygge eller tematik. Hela första halvan är bombastisk underhållning av bättre slag, men sedan blir berättelsen spretig och förefaller planlös. Brad Pitts karaktär är anonym, och den tröttsamma objektifieringen och sexualiseringen av Margot Robbie som med enstaka undantag pågått ända sedan »Wolf of Wall Street« och »The Big Short« återfinns även här, även om det i denna film är delvis narrativt befogat. I slutändan är det oklart vad filmen försöker förmedla, varför speltiden är oförtj��nt lång och den experimentella slutscenen framstår som pretentiös.

Ses på: Bioaktuell.

»The Banshees of Inisherin«

Bröderna Coens svarta humor möter Bergmanskt svårmod i denna pärla av Martin McDonagh (»Three Billboards Outside Ebbing Missouri« och »In Bruges«). Filmen handlar om Padraic (Colin Farrell) och Colm (Brendan Gleeson), två (tidigare) vänner bosatta på en karg irländsk ö. För redan i anslaget står det klart att Colm inte längre vill vara vän med sin gamla vapendragare. »Vad har jag gjort?«, frågar Padraic vädjande. »Ingenting«, svarar Colm. »Jag tycker bara inte om dig längre«. För Colm har insett att hans tid på jorden är ändlig och att han därför vill ägna sig åt sådant som lämnar verkligt avtryck, istället för meningslöst småprat.

Perspektivet är uppfriskande; manlig vänskap sätts sällan under lupp i Hollywood, bortsett från endimensionella buddy cop-filmer och utspårade svensexor. Men filmens största styrka är den välskrivna svarta humorn, pricksäkert levererad av framför allt Colin Farrell och Barry Keoghan (som spelar en förvirrad och något enfaldig men godhjärtad ung själ). Gleesons bittra uppsyn och det dramatiska irländska kustlandskapet för tankarna till briljanta »Calvary« (som regisserades av Martin McDonaghs bror).

Att sömlöst förena ämnen kring tro, mening och död med visuell humor och slagkraftiga oneliners är svårt, men »The Banshees of Inisherin« är en sällsynt tonsäker film. Passande nog är musiken komponerad av Coen-brödernas trofasta tjänare Carter Burwell. »The Banshees of Inisherin« är en av årets starkaste filmer och med rätta en av förhandsfavoriterna inför Oscarsgalan.

Ses på: Bioaktuell.

»RRR (Rise Roar Revolt)«

Min erfarenhet av indisk film är knapp. Så när »RRR« blev den första indiska Golden Globe-vinnaren någonsin uppstod ett naturligt tillfälle att förkovra sig. I registolen sitter S.S. Rajamouli, Indiens motsvarighet till James Cameron, med flera av landets mest inkomstbringande filmer i bagaget.

Och likt sin amerikanska motsvarighet sparar han inte på krutet. Historien, som baseras på två verkliga indiska revolutionärer som tillsammans slogs mot de brittiska kolonialisterna under 1920-talet i den indiska staden Hyderabad, skiftar skepnad mellan hämndhistoria, musikal och actionfilm – och berättas med en sällan skådad frenesi. Ju större desto bättre, tycks vara devisen. Musiken uppviglar snarare än förstärker, och vissa slagsmålsscener är så pass överdrivna att de i Hollywood hade tolkats som satiriska. Tre timmar av färgsprakande (om än ojämn) underhållning flyger förbi, och det andas filmglädje rakt igenom.

Ses på: Netflix. För att se filmen behöver man (märkligt nog) via sin webbläsare ändra språk i inställningar från svenska till engelska.

»Comedy Queen«

Sextonåriga Sigrid Johnson blev belönad med en Guldbagge för sin huvudroll som Sasha, vars mamma inte längre lever. Därför har Sasha skrivit en lista på allt hon måste göra för att överleva sorgen: raka av sig håret, sluta läsa böcker, tacka nej till världens gulligaste hundvalp och framförallt, bli ståuppkomiker – en Comedy Queen – för mest av allt vill hon se sin pappa skratta igen.

Glödheta Oscar Töringe levererar ett ömsint porträtt av den sörjande fadern/maken, och Sigrid Johnson är tveklöst en blivande stjärna. Som uppväxtskildring beträder inte filmen ny terräng (helt olik fjolårets Oscarsvinnare »Coda« är den faktiskt inte), men tack vare den omisskännliga personkemin framträder en oerhört finstämd och bitterljuv berättelse. Det är svårt att hålla tårarna borta.

Ses på: C More

Bok: »Cinema Speculation«

Tarantinos debut som författare och filmkritiker berättas med samma entusiasm och språkbruk som när Quentin pratar. Redan från första sidan är man fast i nördens klor. Boken, som fokuserar på 60- och 70-talet, är ett försök till att kombinera den gamla skolans filmkritik med initierad filmhistoria och formativa episoder från Tarantinos uppväxt.

Även om han inte når hela vägen finns det flera intressanta och underhållande uppslag: hur barndomens biografupplevelser har inspirerat hans karaktärsbyggen och format hans syn på filmvåld; ett genomgående förakt mot det tandlösa 80-talet – och inte minst detaljerna: ifrågasättandet av Travis Bickles Vietnambakgrund i »Taxi Driver«, hur Brian de Palma inspirerade DEN scenen i »Jackie Brown«, eller hur hans mammas expojkvän lade grunden för manuset i »Django Unchained«. Har man översikt med en viss ojämnhet och det eviga och genretypiska namndroppandet så är det bara att luta sig tillbaka. Tarantino älskar film och det smittar av sig.

0 notes

viktorfredriksson · 1 year

Text

TV-serieåret 2022

»Well, it's a bitch«. Så löd Netflix vd Reed Hastings ord på ett internt stormöte i april efter att streamingjätten presenterat en negativ abonnenttillväxt för första gången på ett decennium. En händelse och utveckling som fick aktien att störtdyka och Wall Street att omvärdera synen på hela steamingmarknaden, dess aktörer och affärsmodeller.

Från en tid där allting har handlat om att producera så mycket innehåll som möjligt så snabbt som möjligt, förändrades spelplanen drastiskt: minskade streamingbudgetar, massuppsägningar, annonsbaserade alternativ, skattetekniska åtgärder och hastiga nedläggningar av serier (»Westworld«, »Minx« m.fl.) av HBO Max – för att inte tala om ett desperat vd-byte hos Disney – vars aktie gör sitt sämsta år sedan 1974.

I detta nya klimat, där faktiska vinster premieras över villkorslös användartillväxt, hänger frågan i luften: Är TV-seriernas guldålder förbi? För drygt fyra år sedan skrev jag:

För att kunna konkurrera på streamingmarknaden är det också nödvändigt att kunna skapa kvalitativt originalinnehåll. Häri ligger kanske den största transformationen på marknaden; där man tidigare fokuserade på antingen att skapa innehåll eller att utveckla en stark plattform för distribution av inköpt och redan producerat innehåll, är det idag nödvändigt att förfoga över bägge delarna. Netflix började så smått med serier som Hemlock Grove, Orange is the New Black och House of Cards, och sedan dess har originalinnehållet växt explosionsartat.

Under 2023 tror jag att vi får se:

1. Fortsatt konsolidering: Dessa tecken har varit tydliga under året, med Amazons realiserade jätteförvärv av MGM Studios och paketeringen av både Paramount+ (Paramounts streamingtjänst) och Peacock (Universal Studios streamingtjänst) i nya gemensamma SkyShowtime. Under våren 2023 förväntas sammanslagna Warner Media och Discovery – numera Warner Bros. Discovery – lansera sin gemensamma streamingtjänst. Och branschrykten gör gällande att Disney planerar ett fullständigt uppköp av Hulu (de äger 67% idag) och att NBC Universal kan komma att köpa upp Warner Bros. Discovery (vilket skulle göra Comcast till en storspelare), men detta kan ske tidigast 2024. Oavsett kommer 8-10 streamingaktörer sannolikt vara 4-6 inom några år.

2. Fler annonsbaserade alternativ: Netflix, Disney och HBO har redan tagit sina första stapplande steg, och fler lär följa efter. Visserligen visar data att konsumenter fortfarande föredrar dyrare reklamfria alternativ, så kampen om optimal monetarisering lär bli en följetång under året.

3. Delvis återgång till licensiering av innehåll: De senaste åren har originalinnehåll varit branschens kanske mest värdefulla tillgång – en vital konkurrensfördel som särskiljer en plattform från en annan. Och kvalitativt originalinnehåll kommer fortsatt vara nödvändigt för att bli en långsiktig vinnare, men framåt kommer det krävas en mer förfinad strategi. Att plocka bort olönsamma originalserier från sin plattform för att paketera och och licensiera till andra streamingaktörer och reklamfinansierade VOD-tjänster kan vara ett alternativ vi får se betydligt mer av.

Men nog om branschutmaningarna – hur var egentligen TV-året 2022 som konsument? Märkbara trender har varit påkostad fantasy (»House of the Dragons«, »The Lord of the Rings: The Rings of Power«, »The Sandman«) nagelbitande spionthrillers (»Slow Horses«, »The Old Man«, »The Capture«) och lättuggad bedragarunderhållning (»Inventing Anna«, »The Dropout«, »WeCrashed«).

Men årets bästa är en äldre bekantskap. Personligen håller jag »Breaking Bad« väldigt högt, kanske högst, bland TV-serier som någonsin gjorts. Att den sjätte och avslutande säsongen av spinoff-serien »Better Call Saul« skulle visa sig vara den stora höjdpunkten 2022 såg jag inte komma för några år sedan, men så är det tveklöst. Och nog för att intrigbygget är smart och bildspråket elegant – men det är just som karaktärsstudie som »Better Call Saul« excellerar. Sättet på vilket Vince Gilligan har byggt Saul från att vara en ytlig comic relief-karaktär till en av den samtida TV-dramatikens mest fascinerande gestalter är beundransvärt. Bob Odenkirks egna ord är rörande:

I know that was probably the role of my lifetime, and that’s a wonderful thing to have had. Some people don’t get that. I will be wallowing the rest of my life.

Flera av årets främsta nykomlingar står Apple TV+ för. Ända sedan lanseringen har de varit betydligt mer återhållsamma kring vilka projekt de väljer att investera i jämfört med sina konkurrenter – en strategi som har börjat betala av sig. I år följer de upp osannolika Oscarsvinnande »Coda« med kvalitativa och lovordade serier som »Pachinko«, »Slow Horses« och »Severance«.

»Slow Horses« är egentligen en ganska konventionell brittisk spionthriller, där man får följa Slogh House – en avdelning inom MI5 dit agenter som misslyckats i sin ordinarie tjänst förpassats. Ledda av försupna men mytomspunna veteranen Jackson Lamb (Gary Oldman) kastas vi in en tajt, välskriven och mycket spännande historia.

Parallellerna till »Tinker Tailor Solder Spys« Smiley är omöjliga att undgå, och innehållet aktualiseras av det geopolitiska läget. Inte minst i den andra säsongen där berättelsen kretsar kring potentiellt sovande ryska agenter i Europa. Både säsong 1 och 2 släpptes under 2022 och flera säsonger är planerade för 2023.

Även Ben Stiller-regisserade »Severance« känns tidstypisk. Mark (Adam Scott) leder ett team av kontorsarbetare vars minnen har splittrats kirurgiskt mellan deras arbetsliv och privatliv. Premissen – en dystopisk hisspitch på modebegreppet work-life balance – är simpel men effektiv. Det fysiska kontorslandskapet utmålas som Kafkanskt skräckinjagande, och paralleller har flitigt dragits till verk som »Brazil«, »The Truman Show«, »Being John Malkovich« och »Office Space«. Förmodligen årets snyggaste TV-produktion.

Årets mest unika, och fullkomligt bisarra, TV-upplevelse tillskrivs Nathan Fielders »The Rehearsal«. Formatet är semidokumentärt; en slags post postmodern ändstation för metafiktion och Reality TV, där Nathan hjälper riktiga människor att handskas med riktiga problem, med hjälp av regisserade och minutiöst utarbetade förberedelser och repetitioner. Han är knappast den första filmmakaren som utforskar och upplöser gränsen mellan sanning och fiktion, men i »The Rehearsal« snurras allting flera varv extra. Vad som börjar som ett påkostat men harmlöst konstprojekt blir mer och mer introspektivt och filosofiskt för varje avsnitt som går – och avslutar i ren och skär självkritik.

Djärvt utmanande eller ett etiskt förkastligt? Nydanande och briljant eller blott självgott utsväveri? Oavsett: I reality TV:ns och sociala mediernas ängsliga samtid – där alltmer reduceras till och tolkas som kalkylerade, poserande och performativt – erbjuder »The Rehearsal« ett fascinerande perspektiv. Dessutom förpackat i en lika vältajmad som skruvad humor. Men skrattet fastnar i halsen.

Topp 15 TV-serier 2022

1. »Better Call Saul« S6 (Netflix)

2. »Severance« (Apple TV+)

3. »The Rehearsal« (HBO Max)

4. »Slow Horses« S1 & S2 (Apple TV+)

5. »The White Lotus« S2 (HBO Max)

6. »Somebody Somewhere« (HBO Max)

7. »Industry« S2 (HBO Max)

8. »The Bear« (Disney+)

9. »The Capture« S2 (C More)

10. »Stranger Things«,S4 (Netflix)

11. »Barry« S3 (HBO Max)

12. »The Peripheral« (Amazon Prime)

13. »Tokyo Vice« (HBO Max)

14. »The Dropout« (Disney+)

15. »House of the Dragons« (HBO Max)

Bubblare: »Dahmer– Monster: The Jeffrey Dahmer Story«, »Tunna blå linjen« S2, »The Essex Serpent«, »The Patient«, »The Crown« S5, »Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities«, »WeCrashed«

Påbörjat men ej fullföljt: »Ammo«, »The Old Man«, »Shantaram«, »The Lost Symbol«, »The Recruit«, »The Watcher«, »Wednesday«

På Att se-listan: »Yellowjackets«, »Andor«, »Pachinko«, »Abbott Elementary«, »The English«, »Euphoria«, »1923«, »1883«, »1899« (de måste sluta med dessa titlar!)

0 notes

viktorfredriksson · 1 year

Text

»Avatar: The Way of Water«: svindlande spektakel med karaktärsproblem

SPOILERVARNING! Läs ej förrän du sett filmen.

James Cameron, mannen bakom två av tidernas tre mest inkomstbringande filmer (»Avatar« och »Titanic«) och några av filmhistoriens mest hyllade uppföljare (»Terminator 2« och »Aliens«), är tillbaka efter tretton års väntan. Och som väntat är det i en ännu större, snyggare och mäktigare förklädnad.

Budgeten är högre, speltiden längre, explosionerna fler och miljöerna ännu mer hisnande vackra; i mångt och mycket är filmen den storslagna bioupplevelse vi så länge suktat efter. Men i vissa avseenden är filmen mindre (i skala) än sin föregångare: den här gången är det individen och familjen som står i centrum.

I »Avatar« (2009) utspelar den huvudsakliga konflikten mellan två grupper: den amerikanska militären och den primitiva ursprungsbefolkningen Na´vi. Överste Miles Quatrich (Stephen Lang) personifierar den vid tidpunkten hårt kritiserade Bush-administrationen efter Irakkriget, med dräpande repliker i stil med »We fight terror with terror«.

I uppföljaren är spelplanen och tonläget annorlunda. På ena sidan står Jake Sully, numera heltids-Na’vi, klanledare och fyrabarnspappa. På andra sidan står en slags reinkarnerad Miles, vars enda drivkraft är personlig hämnd på Jake. Med en hämndlysten galning i hälarna och en familj att skydda väljer Jake och Neytiri att lämna sitt trygga hem.

Mycket fokus och tid ägnas åt den nya Sully-familjen, och av god anledning. Att låta uppföljaren vara mer personlig än sin föregångare ökar såväl insatser som emotionell tyngd – men med det följer även större krav på karaktärsbygge. I detta brister filmen på vissa punkter.

Som när Jake överger skogsfolket. Vi förstår det på en konceptuell nivå (allt för att skydda familjen!) men för den Jake vi lärde känna i första filmen, som bytte sida och riskerade sitt liv för att leva som skogsfolket, och som uppenbart förälskade sig i allt vad djungeln hade att erbjuda, framstår det hastiga övergivandet som okaraktäristiskt. Än mer så för Neytiri, vars hela uppväxt utspelat sig på denna magiska plats. Efter att Jake och Neytiri anslutit till vattenfolket skänker de inte ens en flyktig tanke på sitt tidigare hem.

Ännu mer svårköpt är den sista scenen där Jake proklamerar att de nu äntligen har funnit sitt permanenta hem. Bevekelsegrunderna för detta beslut är grumliga; mer än något känns beslutet motiverat av Camerons vilja att gestalta trollbindande vattenscener även i kommande uppföljare.

En annan ny karaktär är Spider (Jack Champion), Miles son som lämnades kvar på Pandora efter människornas förra invasion. Uppvuxen bland Na’vi-folket likt en Tarzan-figur är hans karaktär och relation till Miles naturligt tvetydig. Likväl framstår båda karaktärernas agerande i sista akten som mekaniskt framtvingade. Återigen, vi förstår vad Cameron far efter – tematiseringen av oklara men starka familjeband är uppenbar – men filmen saknar scener som organiskt leder x från y till z.

Det bör såklart sägas: även första filmens manus har brister, men den knapphändiga karaktärsutveckling som sker är åtminstone trovärdigt underbyggd. I uppföljarens mer personliga anslag blir fallhöjden högre.

Men det är knappast fråga om något platt fall. Att Cameron höjer insatsen medför inte bara problem; det finns karaktärsögonblick lika träffsäkra och slagkraftiga som Neytiri med sin båge. Och man ser såklart inte »Avatar: The Way of Water« i hopp om en stringent karaktärsstudie, man gör det i förhoppning om att storögt förundras av det stora spektaklet. Och storögd förundran utlovas.

1 note · View note

viktorfredriksson · 1 year

Text

TV-hösten 2022

Jag vet inte om det är antalet tv-seriepremiärer som kraftigt ökar under hösten eller om det helt enkelt är årstiden som bjuder in till några extra timmar framför skärmen. Förmodligen både och. Oavsett har tv-hösten än så länge bjudit på ett stort utbud – av varierande kvalitet. Utan rangordning, eller någon särskild ordning alls, följer ett gäng tips för höstkvällarna.

»The Bear« (Säsong 1)

En av årets mest omskrivna och hyllade serier i USA har inte fått något större genomslag i Sverige sedan den hade premiär på Disney+ i början av oktober. Relativt okända Jeremy Allen White bär huvudrollen som Michelinkocken Carmen Beratto som, efter broderns plötsliga bortgång, återvänder till den familjeägda smörgåsbutiken i Chicago. Van vid gourmandvärldens strikta struktur och minimalism tvingas Carmen att förhålla sig den nya verkligheten där både stekpannor och skulder staplas på hög.

Med ett ursinnigt tempo och en stormkokande intensitet flyger de halvtimmeslånga avsnitten förbi. Men trots snabba ordväxlingar och en humoristisk yta finns det ständigt något outtalat i luften, som elegant bygger en mer allvarsam berättelse. För min del hade serien gärna fått puttra ett par extra timmar för att få fram det där riktiga djupet.

Streamas på: Disney+

»Industry« (Säsong 2)

Sex, droger och derivathandel fortsätter prägla vardagen för de juniora jobbslavarna på den fiktiva och prestigefyllda investmentbanken Pierpoint & Co i London. I den andra säsongen träder Mr. Covid in i bilden och komplicerar en redan komplicerad tillvaro. Manusförfattarna Konrad Kay och Mickey Down har tidigare själva arbetat i branschen, vilket den akronymtäta dialogen vittnar om – och soundtracket tillhör fortfarande mina favoriter. Serien må fortfarande vänta på det stora erkännandet från publik och kritiker, men jag säger som Ken Leungs (välspelade men svinaktiga) chef: »Isn't it lucky that no one is ever satisfied.«

Streamas på: HBO Max

»Snabba Cash« (Säsong 2)

Ricky Gervais utropade serien till en av tidernas bästa – »The Wire« möter »Wall Street« – i en tweet härom månaden. En tweet som väcker fler frågor än själva serien, för trots att materialet är politisk sprängstoff gör man ingenting spännande eller intressant av det. Till skillnad från »The Wire«, som utforskar institutionernas inverkan på individen, har »Snabba Cash« inga ambitioner att blottlägga de komplexa samhällsproblem som gäckar i bakgrunden.

I fokus står istället de utsatta individerna – men berättelsen haltar utan Salim: karaktärsutvecklingen (framför allt av Leya) är mekanisk och svårköpt, intrigen är enkelspårig och repetitiv (även om det finns en politisk poäng i det ändlösa och meningslösa gängvåldet), och skildringen av start up-världen är direkt pinsam. Serien fungerar bäst i sina välgjorda actionscener, vilket får räknas som ett underbetyg.

Streamas på: Netflix

»The Playlist« (Miniserie)

Filmatiseringen om Spotify var endast en tidsfråga. Sedan David Fincher satte standarden för tech-origin-storyn har ingen kommit riktigt nära, och det gör inte heller »The Playlist«. Med det sagt är det ett gott försök. Varje avsnitt berättas ur olika perspektiv (Grundaren, Skivbolagschefen, Juristen, Kodaren, Investeraren, Artisten), vilket är ett smart grepp för att skildra de många (såväl interna som externa) strider som Spotify har utkämpat, och fortfarande utkämpar: »Spotify mot artisterna«, »Spotify mot piraterna«, »Annonsbaserad eller prenumertionsbaserad intäktsmodell« för att nämna några av de mer uppenbara.

De första avsnitten är starkast, där återgivningen av tekniken, framtidstron och de vilda idéerna smittar av sig. Läckra miljöer, ett ambitiöst (om än överarbetat) bildspråk och med särskilt imponerande insatser av Edvin Endre, Ulf Stenberg och Gizem Erdogan som Daniel Ek, Per Sundin och Petra Hansson.

Det sista avsnittet är svagast. I en fiktiv framtidsbild 2025 står Spotify inför den amerikanska senaten för att förklara varför de utnyttjar artisterna – som för att passa in i en slags genretypisk »uppgång och fall«-dramaturgi. I en berättelse som, åtminstone delvis, gör anspråk på att skildra sanningen framstår finalen dessvärre mest som spekulativ, ensidig och dömande. ��

Mer intressant vore en skildring av de senaste årens storsatsning på podcasts (som en reaktion mot kärnverksamhetens ohållbara marginaler där majoriteten av intäkterna betalas ut till skivbolag och förläggare) och de kontroverser som följt: När Joe Rogan publicerade felaktigheter om Covidvaccin i sin omåttligt populära podcast ”The Joe Rogan Experience” var det ingen som tog ansvar för innehållet. Rogan hänvisade till att han bara är komiker, och Spotify menade att de endast tillhandahåller plattformen. Som en följd ställde rockräven Neil Young ett ultimatum till Spotify: Joe Rogan eller Neil Young – och vips så var hela hans musikkatalog borta från streamingtjänsten.

Är, och bör, Spotify vara en publicist med ansvar för innehållet? Kommer kärnverksamheten någonsin kunna bli lönsam? Om inte, kan Spotify med någon som helst trovärdighet hävda att de bryr sig om artisterna när man utan att blinka prioriterar Joe Rogan före rocklegender som Neil Young och Janis Joplin? Det är frågor som hänger i luften här och nu.

Streamas på: Netflix

»Tunna blå linjen« (Säsong 2)

Den som saknar polisens närvaro i »Snabba Cash« får sitt lystmäte i Cilla Jackerts dramaserie om polisens arbete och vardag i Malmö. Mer ambitiös och visionär än vad svensk tv är van vid – och mer i linje med den amerikanska polisfiktionens traditioner – fortsätter den andra säsongen på sin inslagna väg. Sedan start har serien försökt harmonisera det sociala samtidsdramat och de mänskliga relationerna; i andra säsongen uppstår viss obalans när den ena snaskiga intrigen avlöser den andra. Lyckligtvis är karaktärerna tillräckligt underbyggda och välspelade för att upprätthålla intresset.

Streamas på: SVT Play

»The Peripheral« (Säsong 1)

Bygger på en roman från 2014 av hyllade cyber punk-författaren William Gibson. Det är med andra ord sci-fi av hårdare typen där osynliga bilar gravallvarligt beskrivs som »avancerad kamouflageteknologi«. Chloë Grace Moretz spelar hårdhudade Flynne Fischer som efter att ha kastats in en mystisk VR-simulering hamnar i centrum för en konflikt i vilken jordens överlevnad står på spel. Det låter svulstigt på pappret men genomförs med varsamhet och elegans. Serien är producerad av Jonathan Nolan, och likt »Westworld« ligger man som tittare ständigt steget efter. Kan mycket väl bli årets sci-fi-serie.

Streamas på: Amazon Prime (4 a 8 avsnitt har släppts)

»The Capture« (Säsong 2)

Britterna är skickliga på dystopier. Men om »Black Mirror« har fascinerat en hel generation så har »The Capture« går relativt obemärkt förbi. Den första säsongen utspelar sig i en nära framtid där övervakningskameror finns i nästan varje gathörn. En av dessa kameror fångar ett övergrepp, vilket blir startpunkten för något väsentligt större.

Avvägningen mellan brottsbekämpning och personlig integritet må vara ett utnött ämne i såväl den politiska debatten som den dystopiska populärkulturen, men »The Capture« når bortom klichéerna. Den övergripande tematiken – ekosystemet i vilket juridiken, etiken, rättsstaten och demokratin samverkar – är lika tidlös som aktuell, och seriens förhållningssätt till dessa frågor är oväntat sofistikerat.

I den andra säsongen tas en av seriens centrala frågor – kan vi ens lita på det vi ser? – ett steg längre när ljuset riktas mot deepfake-teknologin. Själva handlingen upptäcks sedan bäst på egen hand. Men jag kan utlova en tänkvärd och underskattad nagelbitare.

Streamas på: C More

Missa inte heller...

»House of the Dragon« (Säsong 1)

Efter fenomenala »Blade Runner 2049« och rentav mästerliga »Better Call Sall« är jag mer öppensinnad för uppföljare, prequels och spin-offs. Och historien om Targaryen förtjänar förmodligen att berättas. Likväl trampar serien vatten redan efter ett fåtal avsnitt. Tidshoppet som sker mitt i säsongen injicerar ny energi i berättelsen, och de två avslutande avsnitten är av högsta GoT-klass. Ser fram emot fortsättningen.

Streamas på: HBO Max

»The Lord of the Rings: The Rings of Power« (Säsong 1)

Efter att trailern släpptes kretsade mina största farhågor kring den »plastiga looken«. Med facit i hand är den färgsprakande estetiken kanske seriens största styrka. På minuskontot hamnar en oväntat ointressant Galadriel och ett alltför ojämnt tempo. Men habil och påkostad matinéunderhållning av det här slaget är man trots allt inte bortskämd med.

Streamas på: Amazon Prime

»Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story« (Säsong 1)

Onödigt utdraget men välproducerat om en av historiens mest ökända seriemördare. Humanisering av mördaren och exploatering offren enligt vissa. Nyanserad skildring av mänsklig psykologi enligt andra. Jag hissar vit flagg oh placerar mig i mitten.

Streamas på: Netflix

»The White Lotus« (Säsong 2)

Den obekväma men djupt underhållande satiren om den övre medelklassen är tillbaka. De flesta karaktärerna är utbytta från den första säsongen, och Hawaii har ersatts av Sicilien, men premissen är densamma. I tuff konkurrens med »Succession« i kategorin »karaktärer vi älskar att hata«.

Streamas på: HBO Max (1 av 7 avsnitt har släppts)

0 notes

viktorfredriksson · 2 years

Text

»Magnolia« (1999) – Ambitiös eller pretentiös?

Efter att »Pulp Fiction« (1994) tagit världen med storm sökte alla filmbolag med ljus och lykta efter just sin Tarantino. Fram steg Paul Thomas Anderson, blott 27 år gammal, med »Boogie Night« (1997) – en lika självsäker som stilsäker skildring av 70- och 80-talets pornografiindustri i Kalifornien. Anderson geniförklarades över en natt och anförtroddes följaktligen total kreativ kontroll i sin nästa film. Resultatet blev »Magnolia« – en drygt tre timmar lång, nattsvart film om livets stora frågor. Tack för det Quentin.

Filmen kretsar kring en handfull karaktärer och utgörs i grunden av tre övergripande berättelser, vagt länkade till varandra. Den kanske mest centrala handlar om familjen Partridge. Sonen Jack (Tom Cruise), numera känd som Frank Mackie, är en känd teatralisk föreläsare/sexguru för förvirrade män (tänk er en Jordan Peterson-prototyp eller en slags hyperbolisk och ultramisogyn kusin till »Fight Clubs« Tyler Durden). Frank är alienerad från sin döende far Earl (Jason Robards), som på sin dödsbädd söker förlåtelse för att ha övergivit sin son. Earls nya yngre fru Linda (Julianne Moore) gifte sig med honom för pengarna, men börjar på hans dödsbädd att utveckla riktiga känslor för honom. Vakande vid sin sida har Earl även sköterskan Phil (Philip Seymour Hoffman) som får i uppdrag av Earl att leta reda på den förlorade sonen.

Den andra berättelsen handlar om Jimmy Gator (Philip Baker Hall), programledare för »What Do Kid's Know«, ett underhållningsprogram (skapat och producerat av Earl Partridge) där smarta barn tävlar mot vuxna. Jimmy är populär och framgångsrik i sin yrkesroll, men är likt Earl döende och försöker försonas med sin försakade och drogmissbrukande dotter Claudia (Melora Walters). Jim (John C. Reilly) är en rättrådig polis på patrull som hamnar i Claudias lägenhet efter klagomål om högljutt musikspelande.

Sedan har vi stackars Donnie (William H. Macy), tidigare underbarn i »What Do Kid's Know«. Därefter tog föräldrarna prispengarna och stack. Donnie blev dessutom träffad av blixten och stjäl numera pengar från sin arbetsgivare för att skrapa ihop till en tandställning – något han tycks tro kommer lösa alla hans problem. Parallellt till denna berättelse ser vi Stanley (Jeremy Blackman), nutida underbarn i samma TV-program, på väg att slå alla rekord men pressas samtidigt till bristningsgränsen av sin obevekliga far.

»Magnolia« är en ensemblefilm i ordets rätta bemärkelse – och det är omöjligt att inte drabbas av vartenda livsöde. Karaktärerna är sällsynt välcastade, välspelade och välskrivna. Ingen rollprestation ska förbises, men Julianne Moore, Tom Cruise (som personligen kontaktade Anderson efter att ha sett »Boogie Nights«) och Jason Robard skapar filmscener att förlora sig i. Regissörens egna förhållningssätt är talande:

I begin writing with a list of the characters' traits, everything about them. Most studio films begin with a concept and then fill in the characters, which are often generic. The great films give you a person, or people, and their world. That's my goal.

En av filmens andra stora stjärnor är såklart Aimee Mann. Det numera klassiska soundtracket sveper fram likt en flodvåg som växer sig större och större mot ett oundvikligt klimax; intensiteten i musiken matchas av en effektiv korsklippning mellan de olika berättelserna, där karaktärerna borrar sig djupare och djupare in i sig själva. Stämningen som skapas är närmast hypnotisk – det är nästan fysiskt omöjligt att vända ögonen från skärmen. Symbiosen mellan musik och karaktärer kulminerar i Aimee Manns utsökta »Wise Up (It’s Not Going to Stop)«, där rollfigurerna helt plötslig börjar sjunga med i filmens soundtrack. Konstigt och vackert på samma gång.

Filmen ställer många frågor men kommer med få svar. Den mest uppenbara tematiken kretsar kring familj (av den dysfunktionella sorten), ansvar, smärta och sorg. Och sedan, förlåtelse: Vad kan vi förlåta? Vad bör vi förlåta?

Filmen skulle även kunna läsas som en uppvisning i toxisk maskulinitet, långt innan det blev ett kontroversiellt modebegrepp. Men faktum är att »Magnolia« (1999) vid sin tid var en i raden av populärkulturella kommentarer om en maskulinitet i kris: »Trainspotting« (1996), »American History X« (1998), »Fight Club« (1999), »American Beauty« (1999) och »Office Space« (1999) för att nämna några.

Anderson ställer sig även den lika fundamentala som stora och tidlösa knäckfrågan: Varför sker saker och ting? Slump, tillfälligheter, sammanträffanden, ödet – vad helst man väljer att kalla det. Detta manifesteras redan i den säregna prologen där tre separata historier vävs samman genom ett antal osannolika, till synes slumpmässiga, sammanträffanden. »This is not just something that happened,« vädjar berättarrösten. »This cannot be ‘one of those things.’ This, please, cannot be that… this was not just a matter of chance. These strange things happen all the time.«

Alla de hemskheter som filmens karaktärer utsätts för, alla de meningsfulla sammanträffanden som inträffar – man kan såklart bli religiös för mindre, tycks Anderson föreslå. De bibliska undertonerna bubblar upp till ytan i filmens mest berömda scen där staden plötsligt drabbas av ett intensivt grodregn – en biblisk blinkning till Exodus 8:2 (den uppmärksamma tittaren kan skymta talet 82 på olika ställen genomgående under filmen).

Rationalisten vilar sig istället mot sannolikhetsläran. Eller som Wikipedia-sidan om Carl Jung-begreppet synkronicitet konstaterar:

Att sannolikheten för ett sammanträffande upplevs vara liten är dessutom inte detsamma som att den faktiskt är liten – man behöver ta hänsyn till den samlade sannolikheten för alla händelser som man skulle ha upplevt som lika meningsfulla, vilket kan vara ett mycket stort antal.

Även filmkritikern Roger Ebert poängterar en dualitet:

Frogs have rained from the sky eight times this century, but never mind the facts. Attend instead to Exodus 8:2, which is cited on a placard in the film: "And if thou refuse to let them go, behold, I will smite your whole territory with frogs." Let who go? In this case, I believe, it refers not to people, but to fears, shames, sins.

Med andra ord: oavsett om du är agnostiker, ateist eller hängivet troende – oavsett om du sätter din tilltro till kvantmekanik eller högre makter – »Magnolia« erbjuder perspektiv för alla. Konstiga saker händer.

»Magnolia« kommer aldrig vara en perfekt film. Det är inte Andersons mest visuellt fulländade eller mest kompakta film, men den utstrålar en ungdomlig vitalitet; det märks att det är en filmskapare som fortfarande är angelägen om att bevisa sig, och det märks att det är Andersons mest personliga film. Enligt vissa försöker han för mycket. Den vanligaste kritiken mot filmen är att den är överarbetad och pretentiös – och visst – hans senare filmer framstår som mer moget återhållsamma, men ingen annan av hans filmer är så vågad, så innerlig eller så oförglömlig.

I slutändan låter sig filmens kraft och magnetism inte förklaras i ord. Det är tre timmar sann filmkonst som ska upplevas och kännas. Nästan alla andra filmer bleknar i jämförelse.

0 notes

viktorfredriksson · 2 years

Text

»Heat« (1995) – Michael Manns odödliga mästerverk

Michael Mann är, något oväntat, högaktuell igen. Han regisserade pilotavsnittet (seriens i särklass bästa avsnitt för övrigt) till HBO Max’ prestigeserie »Tokyo Vice«, han är mitt uppe i produktion av »Ferrari« (en biografi om Enzo Ferrari spelad av Adam Driver med premiär 2023) – och i augusti i år släpptes »Heat 2«, en skönlitterär uppföljare till Michael Manns stilbildande 90-talsklassiker. Boken beskrivs som både en föregångare och uppföljare till filmen, och det är sannolikt bara en tidsfråga innan vi ser den på vita duken. Låt oss därför blicka tillbaka till Manns hittills främsta stund som regissör.

Manuset till »Heat« bygger på den verkliga historien om Chicago-polisen Chuck Adamson som spårade upp brottslingen Neil McCauley på 60-talet. Handlingen är allt annat än originell: Yrkesbrottslingen Neil McCauley (Robert De Niro) ska göra sin sista stora stöt innan han drar sig tillbaka och börjar leva som en laglydig medborgare. Hans motståndare är den (alltför) hängivne LAPD-kriminalpolisen Vincent Hannah (Al Pacino), med två äktenskap bakom sig och det tredje på gränsen till upplösning.

Filmen öppnar med ett oerhört välregisserat värdetransportrån (parallellerna till Nolans »The Dark Knight« är uppenbara), och till ytan må »Heat« vara en heistfilm, men ganska fort förstår man att filmen är mycket mer än så. Val Kilmer, Ashley Judd, Jon Voight, Natalie Portman, Tom Sizemore och Diane Venora står alla för minnesvärda rolltolkningar, men »Heat« är troligtvis mest känd för en sak: återföreningen av Robert De Niro och Al Pacino på vita duken (de var tidigare båda med i »The Godfather 2« utan att dela några scener ihop). Och kärnan i berättelsen är onekligen dessa två giganters rollfigurer. Till lynnet är de varandras motsatser; McCauley är den återhållsamma och mystiska, hans lågmälda pondus är påträngande, man nickar tyst i samförstånd till allt han säger. Hanna å andra sidan är utåtagerande, explosiv – en tickande bomb – redo att när som helst explodera.

Men i grund och botten är Neil McCauley och Vincent Hanna två sidor av samma mynt. De är båda intelligenta och skickliga på vad de gör, åtminstone på jobbet. För de mänskliga relationerna försakas. I Hannas fall sker det ofrivilligt och oundvikligt, för McCauley som ett vägledande mantra: »Do not have anything in your life that you cannot walk away out on within thirty seconds if you feel the heat coming around the corner.«

Deras målmedvetenhet och yrkesmässiga skicklighet gör dem båda ensamma, men ensamheten har manifesterats och kanaliserats på olika sätt. Här i ligger den underliggande dragningskraften, och för den delen melankolin: i ett annat universum vore Hanna och McCauley bästa vänner. Omständigheter råkar ha placerat dem på olika sidor av lagen. Såväl De Niro och Pacino som Michael Mann gör ett oerhört bra jobb i att bygga denna dynamik.

Los Angeles – med sin ytlighet, sitt intrikata nät av motorvägar, och sina löften om oändliga möjligheter – är den perfekta platsen för skildringen av ensamhet. Samtidigt vilar det ett drömskt och romantiskt skimmer över staden. Stilistiskt skickliga Mann skapar sitt alldeles egna universum. Valet av objektiv med längre brännvidd (så kallat teleobjektiv) skapar två huvudsakliga effekter: dels av intimitet (extrema närbilder på karaktärerna), dels en känsla av övervakning (i avståndsbilder förstärks distansen till karaktärerna) – en dubbelhet helt i linje med filmens tematik, där karaktärerna i sig är varma, men avskärmade från sin omgivning.

Filmens avslutande timme är närmast perfekt. Hanna och McCauleys första faktiska fysiska möte – caféscenen – tillhör filmhistoriens mest mytologiserade. Men scenen bör såklart inte reduceras till cineastisk trivia. Sedan följer den nästan lika berömda skjutningsscenen. I bakhåll av polisen, efter ett bankrån i downtown L.A. mitt på ljusa dagen, beslutar sig McCauleys gäng för att skjuta sig ur situationen. Det låter som taget ur vilken dålig actionrökare som helst, men genomförandet är fenomenalt. Minutiösa förberedelser (samtliga inblandade erbjöds flera veckors taktik- och vapenträning av exmilitär) och ett hyperrealistiskt anspråk (användningen av handhållna kameror och autentiskt skottljud) transformerar scenen till en välkoreograferad, öronbedövande och skräckinjagande dans.

Men oftast gör »Heat« inget större väsen av sig. Filmens stilla tyngd står i kontrast till den postmodernism som genomsyrar flera av 90-talets stilbildare. Här saknas självreflexivitet, populärkulturella referenser och lekfulla narrativ; tvärtom levererar »Heat« en rakt och konventionellt berättad historia, med kraft, stil, hjärta och elegans. Slutscenen knäcker mig varje gång: den intensiva korsklippningen, de glittrande ljusen, det bullrande ljudet från flygplanen, drömmen om att fly. Så nära men ändå så avlägset. När de hypnotiska tonerna till Mobys »God Moving Over The Face Of The Waters« sänker sig över eftertexterna sitter jag alltid lika mållös.

0 notes

viktorfredriksson · 3 years

Text

Bioupplevelsen är tillbaka! – »Dune«, »Free Guy« och »No Time to Die«

Med hävda restriktioner är det många förlorade biotimmar som ska återerövras. De senaste veckorna har jag startat kampen. Jag är redan nyfrälst.

»Dune«

»Dune« var troligtvis min mest efterlängtade film på flera år. Berättelsen bygger på Frank Herberts klassiska sci-fi-roman från 1965. Efter en misslyckad 80-talsfilmatisering av galningen/geniet David Lynch, en ännu mer misslyckad filmatisering (se dokumentären »Jodorowsky’s Dune«) av den ännu större galningen/geniet Alejandro Jodorowsky har berättelsen konstaterats vara ofilmatiserbar. Men inte om du frågar Denis Villeneuve, den moderna Hollywoods okrönte sci-fi-mästare – som tlll och med lyckades skaka fram en »Blade Runner«-uppföljare med äran i behåll.

Och det går inte att nog understryka de storslagna ambitioner som Villeneuve tar med sig in i »Dune«. Han tar sin mytologi på största allvar och har sagt att att se »Dune« på sin tv är som att köra motorbåt i sitt badkar. Det må låta pompöst men han rätt: »Dune« placerar sig i samma kategori som »Interstellar«, »Mad Max: Fury Road«, »Gravity« m.fl. – grandiosa bioupplevelser som krymper exponentiellt hemma i tv-soffan. Hans Zimmer tackade nej till att komponera musiken till Christopher Nolas »Tenet« på grund av sin beundran till Frank Herberts roman, och än en gång överträffar han sig själv med ett score som är lika delar pampigt som poetiskt.

Själva berättelsen klingar bekant. Eller vad sägs om ett galaktiskt imperium, den »utvalde« hjälten och en dyrbar, mystisk råvara – mäktigare än något annat i universum. George Lucas har tveklöst mycket att tacka Frank Herbert för, likaså J. K. Rowling och George R. R. Martin. Filmen skildrar endast första halvan av boken och berättelsen tillåts växa fram organiskt genom sömlös exposition (likt »Game of Thrones« är det många hus, områden, familjer och andra egenheter som kräver förklaring). Filmen slutar mitt i boken men lyckas likväl undvika den antiklimaktiska fällan. Därtill är ensemblen minst sagt övertygande med karaktärsskådespelare som Javier Bardem och Charlotte Rampling i miniroller. Inspelningen av del två startar först när den har fått grönt ljus, så se till att ta er till biografen (helst på IMAX om möjligt). Årets bästa film hittills.

»Free Guy«

Ryan Reynolds spelar Guy som lever ett inrutat liv som banktjänsteman i staden Free World. I själva verket är Guy, utan sig egen vetskap, en bakgrundskaraktär i det omåttligt populära fiktiva tv-spelet Free City, ett s.k. open world-spel i stil med Grand Theft Auto där spelare tillåts att agera ut sina våldsamma fantasier. När Guy träffar och fattar tycke för spelkaraktären Molotov Girl (spelad av Killing Eve-stjärnan Jodie Comer) börjar han långsamt fatta egna beslut och därmed avvika från sin programmerade tillvaro. Verklighetens Molotov Girl heter Millie och har tillsammans med programmeraren Keys utvecklat spelets källkod som sedan stulits av storhetsvannsinniga Antwan (Taika Waititi), ägaren till bolaget som utgett Free City.

Filmens främsta styrka är hur den sömlöst väver ihop två intriger: dels Guys inre resa mot frihet (som utspelar sig i tv-spelet), dels jakten på den stulna källkoden (som utspelar sig både i spelet och i den »riktiga« världen) och därmed upprättelse. Den fria viljan (och bristen på sådan) och senkapitalistisk kritik är två tematiska grogrunder som tidigare har skildrats otaliga gånger och med större pregnans. Styrkan i »Free Guy« är snarare hur den lekfullt integrerar dessa båda aspekter samt förpackar det i ett underhållande blockbuster-format. Personligen var jag aldrig en anhängare av »Deadpool« eller den ström av hippt självreflexiva metafilmer som följde, och även om man anar samma sort av självgodhet i »Free Guy« finns det en smittsam skaparglädje och ett pulserande hjärta som gör filmen till ett oväntat medryckande spektakel.

»No Time to Die«

Daniel Craigs sista film som allas vår favoritagent tar vid där »Spectre« slutade och i klassiskt manér möter vi en pensionerad Bond som, när det kommer till kritan, inte kan slita sig från hetluften. Denna gång hotas världen av ett avancerat biologiskt vapen med virusliknande spridning.

Cary Fukunaga (skaparen av första säsongen av »True Detective«), Linus Sandgren (svenska stjärnfotografen till »La La Land« och »First Man«) och Hans Zimmer – det är minst sagt tunga namn bakom rodret, men den kreativa kontrollen är alltid begränsad när det gäller James Bond, precis som alla andra dyrbara varumärken. Resultatet är en mycket välgjord film – den visuellt vackraste hittills i konkurrens med »Skyfall« – utan större toppar eller dalar. Även om målbilden tycks vara en mer klassisk Bond-film (»skakad men inte rörd« lyder beställningen) saknas det viss finess och glamour, och Rami Maleks dunkla skurkmotiv tar lite (men ändå inte) udden av en annars mycket kraftfull final.

Som med alla genomarbetade hantverk är det enklare att sätta fingret på vad som saknas än på filmens styrkor. Att filmen lyckas engagera under hela sin långa speltid (2h 43 min) är trots allt ett gott betyg i sig. Framför allt är filmen ett värdigt avslut på, och ytterligare ett bevis på, den cinematiska förvandling franchisen har gjort med Daniel Craig. Låt oss se vad nästa kapitel har att erbjuda.

0 notes

viktorfredriksson · 3 years

Text

Oscarstippning 2021

Sent omsider är det dags för årets Oscarsgala. Efter det kanske tuffaste året någonsin för filmbranschen råder det såklart andra förutsättningar än vanligt. Många filmer med planerad premiär under fjolåret har blivit framflyttade, och möjligheten att uppleva de filmer som faktiskt har släppts har varit mycket begränsad. Att uppmärksamma bra filmer känns därför viktigare än någonsin.

Oscarsgalan är den 93:e i ordningen. Den kommer, precis som föregående två år, inte ha någon enskild värd. På grund av omständigheterna kommer galan att hållas på både Dolby Theatre och Union Station i Los Angeles samtidigt. Exakt på vilket sätt återstår att se, men galans producenter har sagt att »the plan is to stage an intimate, in-person event at Union Station in Los Angeles, with additional show elements live from the Dolby Theatre in Hollywood.«

I vanlig ordning har jag tippat samtliga kategorier – vinnare i fetstil.

Best Picture

“The Father” (David Parfitt, Jean-Louis Livi and Philippe Carcassonne, producers)

“Judas and the Black Messiah” (Shaka King, Charles D. King and Ryan Coogler, producers)

“Mank” (Ceán Chaffin, Eric Roth and Douglas Urbanski, producers)

“Minari” (Christina Oh, producer)

“Nomadland” (Frances McDormand, Peter Spears, Mollye Asher, Dan Janvey and Chloé Zhao, producers)

“Promising Young Woman” (Ben Browning, Ashley Fox, Emerald Fennell and Josey McNamara, producers)

“Sound of Metal” (Bert Hamelinck and Sacha Ben Harroche, producers)

“The Trial of the Chicago 7” (Marc Platt and Stuart Besser, producers)

David Finchers »Mank« är galans mest nominerade film (tio stycken) men favoritskapet i den största kategorin ligger hos Chloé Zhaos lågmälda neo-Western »Nomadland«, med vinster på Producers Guild Award (PGA), Directors Guild Award (DGA), BAFTA och Golden Globe.

Det enda som talar emot »Nomadland« är vinsten för »The Trial of the Chicago 7« på Screen Actors Guild Awards (SAG). Det är ett pris som historiskt sett har korrelerat starkt med vinnaren för Bästa Film på Oscarsgalan – främst på grund av att skådespelare är den största röstande grenen inom Akademin. Faktum kvarstår dock att »Nomadland« inte ens nominerades för Best Ensembe (som är motsvarande Best Picture på SAG) eftersom filmen inte har någon ensemble, utan drivs av Frances McDormands ensamma huvudkaraktär.

De som utmanar närmast efter »The Trial of the Chicago 7« är »Minari« och »Promising Young Woman«. De senaste åren har som bekant bjudit på flera skrällar (»Moonlight« och »Parasite«), och därmed är kampen långt ifrån avgjord, men i år känns inte utmanaren lika tydlig. Aaron Sorkin misslyckades med att landa en nominering för bästa regi för »The Trial of the Chicago 7«, och momentum för »Minari« och »Promising Young Woman« känns inte tillräckligt starkt för att lyckas hela vägen. Själv har jag endast haft möjlighet att se fem av de åtta nominerade (ej sett »The Father«, »Minari« eller »Sound of Metal«). De jag har sett har hållit hyfsad jämnhög kvalitet, utan att riktigt nå hela vägen.

Best Director

Thomas Vinterberg (“Another Round”)

David Fincher (“Mank”)

Lee Isaac Chung (“Minari”)

Chloé Zhao (“Nomadland”)

Emerald Fennell (“Promising Young Woman”)

Oavsett om »Nomadland« går hela vägen eller ej så tror jag att Chloé Zhao står mer eller mindre ohotad för sin regi. Vid vinst blir hon blott den andra kvinnan i filmhistorien (efter Kathryn Bigelow för »The Hurt Locker«) att lyckas med det.

Best Actor in a Leading Role

Riz Ahmed (“Sound of Metal”)

Chadwick Boseman (“Ma Rainey’s Black Bottom”)

Anthony Hopkins (“The Father”)

Gary Oldman (“Mank”)

Steven Yeun (“Minari”)

Om Hopkins skulle ta hem det vore han som 83-åring den äldsta vinnaren i kategorin någonsin. Riz Ahmed skulle vara den första muslimska mannen. Allting talar dock för Chadwick Boseman, som endast 43 år gammal gick bort i cancer i augusti i fjol.

Best Actress in a Leading Role

Viola Davis (“Ma Rainey’s Black Bottom”)

Andra Day (“The United States v. Billie Holiday”)

Vanessa Kirby (“Pieces of a Woman”)

Frances McDormand (“Nomadland”)

Carey Mulligan (“Promising Young Woman”)

Förmodligen galans mest öppna kategori på förhand, då samtliga fem har vunnit priser under galasäsongen. Vanessa Kirby kan sannolikt räknas bort men övriga fyra har alla reella chanser. Andra Day tror jag dock faller bort på grund av att filmen inte är lika populär (och därmed sedd) som de övriga. Vidare har Frances McDormand redan belönats med två Oscars tidigare, den senaste för bara tre år sedan. Även Viola Davis har varit en återkommande favorit hos Akademin. I »Ma Rainey’s Black Bottom« spelar hon en fysisk och utagerande roll, vilket brukar premieras i sammanhanget. Min röst faller dock på Carey Mulligan. Hon har inte nominerats sedan genombrottet i »An Education« för elva år sedan, men är en personlig favorit med starka roller i bland annat »Drive«, »Inside Llewyn Davis« och »Shame«. Hennes roll i »Promising Young Woman« är en av årets mest debatterade – förmodligen på både gott och ont.

Best Actor in a Supporting Role

Sacha Baron Cohen (“The Trial of the Chicago 7”)

Daniel Kaluuya (“Judas and the Black Messiah”)

Leslie Odom Jr. (“One Night in Miami”)

Paul Raci (“Sound of Metal”)

Lakeith Stanfield (“Judas and the Black Messiah”)

Allt pekar på att Kaluuya kraftfulla gestaltning av Fred Hampton räcker för vinst. Hans största risk är förmodligen att Stanfield är nominerad i samma kategori för samma film, vilket skulle kunna »stjäla« röster från Kaluuya, men det ska mycket till.

Best Actress in a Supporting Role

Maria Bakalova (‘Borat Subsequent Moviefilm”)

Glenn Close (“Hillbilly Elegy”)

Olivia Colman (“The Father”)

Amanda Seyfried (“Mank”)

Yuh-jung Youn (“Minari”)

Glenn Close har tidigare aldrig vunnit en Oscar, trots sju nomineringar. Så sent som 2019 var hon favorittippad för sin roll i »The Wife« men föll på målsnöret mot Olivia Colman. En slags hedersoscar vore därför inte otänkbart, men givet den relativit anonyma filmen hon är nominerad för tror jag inte det kommer hända. Bisarrt nog är Maria Bakalova en av favoriterna, men efter att SAG och BAFTA gått till Yuh-jjung Youn är det hennes statyett att förlora.

Best Animated Feature Film

“Onward” (Pixar)

“Over the Moon” (Netflix)

“A Shaun the Sheep Movie: Farmageddon” (Netflix)

“Soul” (Pixar)

“Wolfwalkers” (Apple TV Plus/GKIDS)

Ett annat år vore hyllade »Wolfwalkers« ett säkert bet, men »Soul« är en av Pixars bästa och mest kreativa skapelser på många år. Dessutom nominerad för ljud och musik.

Best Adapted Screenplay

“Borat Subsequent Moviefilm.” Screenplay by Sacha Baron Cohen, Anthony Hines, Dan Swimer, Peter Baynham, Erica Rivinoja, Dan Mazer, Jena Friedman, Lee Kern; Story by Sacha Baron Cohen, Anthony Hines, Dan Swimer, Nina Pedrad

“The Father,” Christopher Hampton and Florian Zeller

“Nomadland,” Chloé Zhao

“One Night in Miami,” Kemp Powers

“The White Tiger,” Ramin Bahrani

Best Original Screenplay

“Judas and the Black Messiah.” Screenplay by Will Berson, Shaka King; Story by Will Berson, Shaka King, Kenny Lucas, Keith Lucas

“Minari,” Lee Isaac Chung

“Promising Young Woman,” Emerald Fennell

“Sound of Metal.” Screenplay by Darius Marder, Abraham Marder; Story by Darius Marder, Derek Cianfrance

“The Trial of the Chicago 7,” Aaron Sorkin

En duell mellan »Promising Young Woman« och »The Trail of the Chicago 7«. Personligen tycker jag att Sorkin har gjort mycket som är av betydligt högre kvalitet än »The Trial...«.

Best Original Song

“Fight for You,” (“Judas and the Black Messiah”). Music by H.E.R. and Dernst Emile II; Lyric by H.E.R. and Tiara Thomas

“Hear My Voice,” (“The Trial of the Chicago 7”). Music by Daniel Pemberton; Lyric by Daniel Pemberton and Celeste Waite

“Húsavík,” (“Eurovision Song Contest”). Music and Lyric by Savan Kotecha, Fat Max Gsus and Rickard Göransson

“Io Si (Seen),” (“The Life Ahead”). Music by Diane Warren; Lyric by Diane Warren and Laura Pausini

“Speak Now,” (“One Night in Miami”). Music and Lyric by Leslie Odom, Jr. and Sam Ashworth

Om en låt från den filmen kan nomineras så kan den väl lika gärna vinna?

Best Original Score

“Da 5 Bloods,” Terence Blanchard

“Mank,” Trent Reznor, Atticus Ross

“Minari,” Emile Mosseri

“News of the World,” James Newton Howard

“Soul,” Trent Reznor, Atticus Ross, Jon Batiste

Trent Reznor och Atticus Ross är dubbelt nominerade och vinnare är förmodligen någon av dessa två filmer.

Best Sound

“Greyhound,” Warren Shaw, Michael Minkler, Beau Borders and David Wyman

“Mank,” Ren Klyce, Jeremy Molod, David Parker, Nathan Nance and Drew Kunin

“News of the World,” Oliver Tarney, Mike Prestwood Smith, William Miller and John Pritchett

“Soul,” Ren Klyce, Coya Elliott and David Parker

“Sound of Metal,” Nicolas Becker, Jaime Baksht, Michelle Couttolenc, Carlos Cortés and Phillip Bladh

Titeln skvallrar om var krutet har lagts. Allt annat än vinst vore ett misslyckande.

Best Costume Design

“Emma,” Alexandra Byrne

“Mank,” Trish Summerville

“Ma Rainey’s Black Bottom,” Ann Roth

“Mulan,” Bina Daigeler

“Pinocchio,” Massimo Cantini Parrini

Best Animated Short Film

“Burrow” (Disney Plus/Pixar)

“Genius Loci” (Kazak Productions)

“If Anything Happens I Love You” (Netflix)

“Opera” (Beasts and Natives Alike)

“Yes-People” (CAOZ hf. Hólamói)

Best Live-Action Short Film

“Feeling Through”

“The Letter Room”

“The Present”

“Two Distant Strangers”

“White Eye”

Best Cinematography

“Judas and the Black Messiah,” Sean Bobbitt

“Mank,” Erik Messerschmidt

“News of the World,” Dariusz Wolski

“Nomadland,” Joshua James Richards

“The Trial of the Chicago 7,” Phedon Papamichael

Best Documentary Feature

“Collective,” Alexander Nanau and Bianca Oana

“Crip Camp,” Nicole Newnham, Jim LeBrecht and Sara Bolder

“The Mole Agent,” Maite Alberdi and Marcela Santibáñez

“My Octopus Teacher,” Pippa Ehrlich, James Reed and Craig Foster

“Time,” Garrett Bradley, Lauren Domino and Kellen Quinn

Best Documentary Short Subject

“Colette,” Anthony Giacchino and Alice Doyard

“A Concerto Is a Conversation,” Ben Proudfoot and Kris Bowers

“Do Not Split,” Anders Hammer and Charlotte Cook

“Hunger Ward,” Skye Fitzgerald and Michael Scheuerman

“A Love Song for Latasha,” Sophia Nahli Allison and Janice Duncan

Best Film Editing

“The Father,” Yorgos Lamprinos

“Nomadland,” Chloé Zhao

“Promising Young Woman,” Frédéric Thoraval

“Sound of Metal,” Mikkel E.G. Nielsen

“The Trial of the Chicago 7,” Alan Baumgarten

En stenhård duell mellan »Sound of Metal« och »The Trial of the Chicago 7«. Personligen har jag tyvärr inte hunnit se den förra än. Däremot kan jag konstatera att korsklippningen i den senare är helt central för filmens energi. Redan i filmens första minuter utnyttjas detta på ett effektivt sätt.

Best International Feature Film

“Another Round” (Denmark)

“Better Days” (Hong Kong)

“Collective” (Romania)

“The Man Who Sold His Skin” (Tunisia)

“Quo Vadis, Aida?”(Bosnia and Herzegovina)

Best Makeup and Hairstyling

“Emma,” Marese Langan, Laura Allen, Claudia Stolze

“Hillbilly Elegy,” Eryn Krueger Mekash, Patricia Dehaney, Matthew Mungle

“Ma Rainey’s Black Bottom,” Sergio Lopez-Rivera, Mia Neal, Jamika Wilson

“Mank,” Kimberley Spiteri, Gigi Williams, Colleen LaBaff

“Pinocchio,” Mark Coulier, Dalia Colli, Francesco Pegoretti

Best Production Design

“The Father.” Production Design: Peter Francis; Set Decoration: Cathy Featherstone

“Ma Rainey’s Black Bottom.” Production Design: Mark Ricker; Set Decoration: Karen O’Hara and Diana Stoughton

“Mank.” Production Design: Donald Graham Burt; Set Decoration: Jan Pascale

“News of the World.” Production Design: David Crank; Set Decoration: Elizabeth Keenan

“Tenet.” Production Design: Nathan Crowley; Set Decoration: Kathy Lucas

Best Visual Effects

“Love and Monsters,” Matt Sloan, Genevieve Camilleri, Matt Everitt and Brian Cox

“The Midnight Sky,” Matthew Kasmir, Christopher Lawrence, Max Solomon and David Watkins

“Mulan,” Sean Faden, Anders Langlands, Seth Maury and Steve Ingram

“The One and Only Ivan,” Nick Davis, Greg Fisher, Ben Jones and Santiago Colomo Martinez

“Tenet,” Andrew Jackson, David Lee, Andrew Lockley and Scott Fisher

Oscarsgalan sänds på TV4 från kl. 00:20 i natt.

2 notes · View notes

viktorfredriksson · 3 years

Text

Recension: »The Trial of the Chicago 7«

Filmen öppnar hastigt. Lyndon B. Johnson tittar in i kameran och förklarar vikten av en ökad militär närvaro i Vietnam. I ett montage varvas kritiska uttalanden om kriget av Martin Luther King och Robert Kennedy med reportage om amerikanska medborgare som mer eller mindre skickas till döden.

Filmens energiska ådra cementeras redan i anslaget. Introduktionen av karaktärerna – ledarna för organisationen Students for a Democratic Society Tom Hayden (Eddie Redmayne) och Rennie Davis (Alex Sharp), de militanta yippiesarna Jerry Rubin (Jeremy Strong) Abbie Hoffman (Sacha Baron Cohen) och Svarta Pantrarnas ledare Bobby Seale – ackompanjeras till rytmiska toner och en lekfull klippning där karaktärerna avslutar varandras meningar.

Det framgår att ovan gäng ska bege sig till demokraternas konvent i Chicago »för att avsluta kriget«, som Hayden uttrycker det. Intentionerna är dock uttalat fredliga: »Vi ska inte storma konventet, utan det amerikanska folkets hjärtan och själar«, försäkrar David Dellinger (John Carroll Lynch). Vi får samtidigt veta att fyra förband från Nationalgardet och 10 000 andra poliser skickas till Chicago för att handskas med dessa farliga revolutionärer.

Därefter introduceras federala åklagaren Richard Schultz (Joseph Gordon-Levitt), i en långsam inzoomning, med en nedslagen lätt glansig blick fäst rakt in i väggen på det amerikanska justitiedepartementet – fem månader efter konventet – till det monotona ljudet av en smattrande skrivmaskin. Kontrasterna kunde inte vara större. Tillsammans med sin chef Thomas Foran (J.C. MacKenzie) har skickliga Schultz blivit handplockad av justitieministern för att leda åtalet mot the Chicago Eight (senare Seven) – de amerikanska demonstranter som 1968 åtalades för konspiration, anstiftande till upplopp och andra brott i samband med det demokratiska partiets konvent i Chicago 1968.

Efter en hastig presentation av försvarsteamet sitter vi i rättegångssalen. Endast en kvart av filmen har gått och introduktionen är inget mindre än briljant. Bättre än så blir tyvärr aldrig filmen – här någonstans börjar det gå utför. När Schultz håller sin öppningsanförande avbryter domare Julius Hoffman (Frank Langella) för att förtydliga för juryn att det finns två Hoffman i rättssalen: den åtalade Abbie Hoffman och han själv. Han vill inte skapa onödig förvirring. »Det finns nog inte så stor chans att juryn förväxlar oss«, säger Abbie till ett dånande skratt i salen. Själv sitter jag knäpptyst och oberörd. Filmens första skämt kommer oväntat, och det endast startskottet av en lång rad krystade skämt.

Filmens huvudsakliga källa för (försök till) humor är just domaren Julius Hoffman. Efter ett hastigt besök på Wikipedia förstår jag att verklighetens Julius Hoffman var en särdeles inkompetent och fördomsfull domare – som i stor grad påverkade rättegången – men valet att paketera det i en komedi är i högst diskutabelt. Dels faller humorn oftast platt, men än värre tar hans karaktär fokus från det verkligt intressanta: själva rättegången.

Filmen hittar nytt fokus under den andra halvan, men i grund och botten upplevs karaktärerna och dialogen aningen teatralisk. Att Aaron Sorkin skriver vass dialog är ett cineastiskt axiom, men som filmregissör har han fortfarande mer att bevisa.

0 notes

viktorfredriksson · 3 years

Text

Recension: »Judas and the Black Messiah«

Så kom det äntligen. Första biobesöket sedan »Tenet« och blott det andra sedan pandemins start. Längtan efter att upplösas i två timmars totalt biomörker har kanske aldrig varit så stark, och gåshuden infann sig redan vid reklamen.

Shaka Kings »Judas and the Black Messiah« är en i raden av medborgarrättsfilmer som skiner ljus på delar av amerikansk historia som den västerländska populärkulturen tidigare på sin höjd har snabbspolat sig förbi. Filmens titel anspelar på berättelsens två centrala karaktärer: Fred Hampton, Black Panther-partiets lokala ledare i Chicago, och Judaskaraktären William “Bill” O´Neal, en ung svart småtjuv som, i utbyte mot att slippa fängelsestraff, infiltrerar Hamptons organisation på uppdrag av FBI i slutet av 1960-talet.

När jag lämnade biosalongen var jag upprymd av känslan att ha sett en riktigt bra film. Och när jag började skriva denna recension låg en hyllning i korten, men ju mer jag skärskådar filmen desto mer otillfredsställande framstår den. Efter att ha sett och reflekterat kring filmen kan jag nämligen konstatera följande: Jag vet marginellt mer om Svarta Pantrarna nu än när filmen startade; jag vet egentligen inte så mycket mer om Fred Hampton heller; om Bill O´Neal vet jag fortfarande i stort sett ingenting.

Film har såklart ingen skyldighet att undervisa – och mediet som didaktiskt verktyg är en diskussion för andra forum – men en berättelse med utgångspunkt i en så pass historisk och kulturell viktig tidpunkt hade tjänat på en starkare kontextuell grund.

Det finns dock delvis rationella förklaringar. Verklighetens Bill var ett mysterium som »lät sina handlingar tala för sig själv« enligt en sällsynt intervju som figurerar i filmens slutskede. Att tumma för mycket på sanningen vore förstås också problematiskt, men samtidigt kan man ifrågasätta valet att placera en karaktär som man vet väldigt lite om i centrum för intrigen. Det är ett synnerligen fascinerande livsöde, men som filmkaraktär förkroppsligad på vita duken blir det helt enkelt lite platt – trots en övertygande Stanfield.

Vad som driver filmen framåt är istället Daniel Kaluuyas gestaltning av Fred Hampton. En ung, vital man med storslagna revolutionära ambitioner. Återkommande i filmen är emfasen på Hampton som just en revolutionär socialist mer än något annat. Hampton citerar Mao och söker allierade oavsett hudfärg eller etnicitet – så länge den ideologiska övertygelsen delas. Eller som han själv uttrycker det:

We say we’re not going to fight capitalism with black capitalism, but we’re going to fight it with socialism.

Filmen intersektionella aspekter tillhör filmens mest fascinerande (näst efter Martin Sheens karikatyrmässigt sminkade och genomusla J. Edgar. Hoover) och Daniel Kaluuyas rolltolkning är filmens stora utropstecken. Det är knappast en prestation i subtilitetens tecken, men inte en enda gång tangerar det till överspel. Tvärtom är det troligtvis »I am a revolutionary«-talet som befäster hans grepp runt Oscarsstatyetten. I dessa scener lyser även Shaka Kings regi som starkast, där tysta men talande blickar effektfullt kontrasterar Hamptons öronbedövande show.

I slutändan är det svårt att kategorisera filmen. Det är varken en uttömmande karaktärsstudie (både Kaluuya och Stanfield är Oscarsnominerade för bästa manliga biroll, vilket insinuerar att filmen saknar huvudroll) eller en heltäckande historiskt och kulturellt dikterad film om Svarta Pantrarna. Inte heller är det en klassisk undercover-thriller i stil med »Donnie Brasco« eller »The Departed», även om den iklär sig kostymen av en sådan. Den som förväntar sig en klimaktisk uppgörelse mellan de två titelkaraktärerna lär bli besviken. Inte heller infinner sig den obligatoriska scenen där infiltratörens verkliga sympatier ställs på sin absoluta spets. På så sätt negligeras den inneboende dynamiken som finns i subgenren – å andra sidan är den typen av klichéer mer än lovligt utnötta.

Ju längre denna text blir desto mer liknar det en sågning, men »Judas and the Black Messiah« är långt ifrån en dålig film. Tvärtom är det en hantverksmässigt väldigt skicklig film, men vars tillkortakommanden är mer påfallande än dess kvaliteter. Smarta musikval, ett väl avvägt tempo, läcker 60-talsscenografi – saker man lätt tar för givet – skapar trots allt en väldigt starkt filmupplevelse. Som svältfödd filmnörd välkomnar jag det med öppna armar.

0 notes

viktorfredriksson · 3 years

Text

Streamingtips för höstmörkret

Höstmörker är synonymt med film och tv, och denna höst är extra mörk. Vad passar då bättre än ett gäng nya filmer och tv-serier att kasta sig in i? Har därför listat några av de mest aktuella filmerna och tv-serierna som finns att streama just nu.

TV-SERIER

The Queen’s Gambit

Höstens mest hyllade serie handlar om schack. Bara en sån sak. Berättelsen kretsar kring föräldralösa Beth Harmon, som tidigt flyr verkligheten in i schackspelets fyrkantiga värld. Vad som börjar med ett parti i källaren med barnhemmets surmulna vaktmästare Mr Shaibel, utvecklas snart till en lika oväntad som framgångsrik karriär – kantad av både missbruk och kärleksbekymmer. Huvudkaraktären delar många likheter med verklighetens Bobby Fischer, en av tidernas främsta och mest mytomspunna schackspelare, tillika något slags förkroppsligande av den tunna gränsen mellan genialitet och galenskap. Att låta en ung kvinna vältra sig fram genom denna oerhört mansdominerade värld är såklart ett vinnande drag. Lika självklart är det stora genombrottet för Anya Taylor-Joy; hon beväpnar Beth med lika delar intelligens, styrka och sårbarhet. En fantastisk gestaltning av ett fascinerande livsöde.

»The Queen’s Gambit« är en allmängiltig berättelse; en uppväxtskildring, en kärleks- och underdog-historia – en nostalgisk hyllning till en svunnen era och en bortglömd sport. Scenografi, rekvisita, små välfunna detaljer – att skapa så mycket energi och atmosfär ur en sådan notoriskt stram värld är ett toppbetyg till hela produktionen. För mig, som närmast schackberoende (och som i 85% av fallen spelar Queen’s Gambit som vit), är serien såklart en enda stor njutning. Stormästaren Kasparov har anlitats som konsult för att säkerställa att schackpartierna och karaktärernas jargong håller måttet, vilket gör scenerna ännu mer kraftfulla. Inte minst vill jag fortsätta träna på Najdorf-variationen i Sicilian Defense och förbättra min slutspelsteknik.

Jag tänker också på Bobby Fischers berömda artikel där han dömer ut den aggressiva öppningen King’s Gambit som direkt undermålig: »The refutation of any gambit begins with accepting it. In my opinion the King's Gambit is busted. It loses by force«. Öppningens kvinnliga motsvarighet har visat sig vara betydligt mer motståndskraftig mot tidens tand – detsamma kommer gälla tv-serien.

Streamas på: Netflix (7 av 7 avsnitt har släppts)

Kärlek & Anarki

Lisa Langseths Netflixsatsning är någon slags satir på förlagsvärlden. Premissen är ganska löjlig: Tvåbarnsmamman Sofie arbetar som konsult på ett bokförlag där hon inleder en slags pubertal utmaningslek med företagets nya, unga IT-tekniker Max. Att påstå att trovärdigheten haltar är en underdrift, och två avsnitt in var jag skeptisk, men när man väl har förlikat sig med det fåniga anslaget är det en underhållande resa, som dessutom växer sig starkare längs med vägen. Bäst? Björn Kellmans mjäkiga chef och det oväntat lekfulla sjunde avsnittet. Skräckfilm nästa för Langseth?

Streamas på: Netflix (8 av 8 avsnitt har släppts)

Industry

youtube

Serien följer ett gäng nyexaminerade tjugonåntings med vitt olika bakgrunder som landar praktikplats på en ansedd investmentbank i London, där de konkurrerar om ett begränsat antal fasta anställningar. Lena Dunham är exekutiv producent och regisserar det första avsnittet av denna tveklöst indragande, om än något klichéartade, »eat or be eaten«-skildring av finansvärlden. Sex, droger, svinaktiga chefer – och ett pulserande score av Berlinbaserade EDM-producenten Nathan Micay som är något alldeles extra. Endast tre av åtta avsnitt har släppts än så länge.

Streamas på: HBO (3 av 8 avsnitt har släppts)

Top Dog

Svensk storsatsning som bygger på Jens Lapidus romantrilogi. Likt »Snabba cash« skildras mötet mellan den undre och den övre världen. Josefin Asplund spelar affärsjuristen som sätts på uppgiften att spåra den mystiskt försvunna arvtagaren till bolaget, och finner sig snart indragen i en smutsig Södertälje-härva tillsammans med den villkorligt frigivna Teddy. Serien är, likt många andra svenska kriminalare, väldigt tung på intrig. Sidospåren är många och plot-twistarna likaså. Något mer krut på karaktärsskildringar och atmosfär hade gjort serien gott. Men det är en välgjord produktion, även om man har sett det mesta förut. Asplund imponerar i huvudrollen, men bäst är Alexej Manvelov i rollen som den melankoliske gangstern Teddy.

Streamas på: C More (8 av 8 avsnitt har släppts)

The Undoing

HBO:s nya prestigedrama är en miniserie i sex delar. I huvudrollerna syns Nicole Kidman och Hugh Grant som spelar det framgångsrika paret Grace och Jonathan Fraser. Hon är parterapeut, han är en berömd barnläkare – sonen Henry spelar fiol och går på en exklusiv privatskola. Tillsammans bor de i en lyxvåning på Manhattan. Allt är frid och fröjd tills Elena, den unga gåtfulla mamman till en av elitskoleeleverna, hittas brutalt mördad, samtidigt som Jonathan spårlöst försvinner.

Serien är skapad av David E. Kelley (»Big Little Lies«) och samtliga avsnitt är regisserad av danska Susanne Bier. Miniserien har (kanske lite för) enkelt beskrivits som en östkust-variant av just HBO-succén »Big Little Lies«. »The Undoing« riktar dock större fokus på sina centrala karaktärer och det centrala mysteriet, på gott och ont. Det är välspelat, välgjort och spännande – men saknar (än så länge) den där sista glöden.

Streamas på: HBO (5 av 6 avsnitt har släppts)

FILMER

Orca

Josephine Bornebuschs långfilmsdebut om social distansering är såklart brinnande aktuell. Manuset skrevs på tre veckor i våras, efter att ett annat av Bornebuschs projekt blivit uppskjutet, och följer hur den priviligierade medelklassen brottas med tillvaron och sina relationer »i dessa tider« (även om någon pandemi aldrig uttryckligen nämns). Allt bakom skärmar såklart. Johan Rheborg spelar den kämpande författaren Claes som dagligen högläser sina pompösa texter för sin åldrande, sängliggande mor. Tova Magnusson är agenten som tänjer på etiska gränser i närmandet mot en ung skådespelare. Vera Vetali tar rollen som gravid influencer, syster till Bornebuschs stressade tvåbarnsmamma som tillfälligt flyr undan sin familj (Jerka Johansson spelar partnern) när de behöver henne som mest. Samtidigt försöker systrarnas pappa (Peter Andersson) knyta kontakt efter 28 års frånvaro.

Med det stora persongalleriet försöker Bornebusch skina ljus på pandemins mångsidiga effekter på oss människor och våra relationer. Vissa kommer varandra närmare, andra glider isär. Vissa plågas, andra försöker dra fördel av situationen. Ibland är tonskiftena väl abrupta, men överlag fungerar det väl. Även dialogen är förvånansvärt rapp och välskriven givet den snabba produktionen. Samtidigt är filmen nästan provocerande trångsynt. Trots en gedigen ensemble påverkas inga karaktärer direkt av situationen, åtminstone varken fysiskt eller ekonomiskt. Karaktärerna har kreativa yrken där hemarbete fungerar smärtfritt, och någon jämrar sig över streamingtjänsternas skrala utbud. Å andra sidan bjuder verkligheten på tillräckligt med elände som det är för tillfället.

Streamas på: Viaplay

The Trial of the Chicago 7

Jag har spenderat de senaste två veckorna med att plöja mig igenom Aaron Sorkins mästerliga »The Newsroom«, och känner redan en styng av saknad. Som bekant finns det ingen manusförfattare i världen som kan skriva dialog som honom. »The Trial of the Chicago 7« är hans andra film (efter sevärda debuten »Molly’s Game«) som skrivande regissör och handlar om de sju amerikanska demonstranter som 1968 åtalades för konspiration, anstiftande till upplopp och andra brott i samband med det demokratiska partiets konvent i Chicago i Illinois samma år. En intressant, välspelad och Sorkinskt pratig historielektion, där humorn stundtals faller platt.

Streamas på: Netflix

On the Rocks

Sofia Coppola och existentiell tomhet är en ryktbar duo. Mest framträdande i mästerverket »Lost in Translation« (2003) och underskattade pärlan »Somewhere« (2010). Hennes senaste film är inte lika minnesvärd men likväl ett habilt tillskott i Coppolas filmografi. Och Bill Murray visar att han har mer kvar att ge.

Streamas på: Apple TV+

Borat Subsequent Moviefilm

Den efterlängtade (?) uppföljaren är inte mycket till film egentligen. Den universala humorn från originalet har ersatts med en mycket tydlig politisk agenda inför det, nu avgjorda, amerikanska valet. I det avseendet är det nittio underhållande minuter. Filmen är mest uppmärksammad för att ha lurat Trumps personliga advokat Rudy Giuliani till en intim träff med en ung kvinna i filmen.

Streamas på: Amazon Prime

Onward

Pixar är bäst i världen på varma, detalj- och snillrika filmer för hela familjen. Ironiskt nog går magin förlorad i deras första film som uttryckligen handlar om magi. Filmens emotionella kärna, broderskapet, är inte tillräckligt underbyggt, och det stora äventyret lovar mer än vad det levererar. Tyvärr en av Pixars svagare filmer.

Streamas på: Disney+

David Attenborough: A Life on Our Planet

»This is my testimony«, proklamerar 94-årige David Attenborough förtroligt till tittaren i dokumentärens öppning. Det är omöjligt att inte trollbindas av Attenboroughs röst. Det kvittar egentligen vad han pratar om. När han i 80 minuter sammanfattar sina hisnande livsupplevelser från jordens alla kontinenter är det således bara att kapitulera. Han är en av få människor som har upplevt allt det där de flesta bara läser om; skövlingen av regnskogen, polarisarnas avsmältning, mängder av olika djurarters utrotning – om människans samlade avtryck på planeten. Hoppfullt nog föreslår Attenborough också en lösning.

Streamas på: Netflix

2 notes · View notes

viktorfredriksson · 3 years

Text

»Tenet« och »I’m Thinking of Ending Things« – årets snåriga snackisar

Jag hyser viss aversion mot övertydlighet inom film. Film som medium ska inte primärt tala genom sin dialog – att berätta en historia visuellt är det som särskiljer film från litteratur eller teater. Tanken kring Pure Cinema är nästan lika gammal som mediet själv. En av de främsta förespråkarna var Alfred Hitchcock, som ansåg ljudfilmens intåg vara ett steg tillbaka i utvecklingen och ville undvika att göra filmer som kunde beskrivas som “…fotografier av människor som pratar.” Att genom kameratekniker, ljussättning, klippning, mise-en-scéne och musikläggning skapa känslor och framföra tematiska poänger – häri låg hela existensberättigandet för en filmregissör. Den typen av renodlade idéer är sällsynta idag. Till och med Martin Scorsese, den självutnämnde försvararen av Pure Cinema, har ironiskt nog gjort voice-overn till ett av sina signum.

Christopher Nolan och Charlie Kaufman är två filmmakare som delar många likheter, men samtidigt står i skarp kontrast till varandra. Två postmodernistiska auteurer, hjärnskrynklare – enligt somliga genier. Nolan för den breda massan, Kaufman i den kulturella periferin. Nolan – drömfabrikens kommersiella tänkare, Kaufman – den moderna metafilmens mästare (innan han blev regissör skrev han manus till bl. a. »Being John Malkovich«, »Adaptation« och »Eternal Sunshine of the Spotless Mind«. Två regissörer vars filmer drivs av sina idéer och koncept.

Med »Tenet« fick Nolan det tunga ansvaret att föra tillbaka massorna till biograferna, men har – olägligt nog – för första gången alienerat sin publik.

I (extremt) korta drag handlar »Tenet« om en amerikansk agent (spelad av John David Washington) som har rekryterats till den hemliga organisationen »Tenet« för att förhindra Kenneth Branaghs ryska oligark Andrei Sator från att utlösa ett tredje världskrig. Innan jag slog mig ner i biofåtöljen hade jag ögnat igenom ett antal recensioner. Jag var redo. Stålsatt för en cerebral sci-fi-resa med ändpunkt i de djupaste Reddit-trådar. Timmen in i filmen hade jag inga större svårigheter att begripa vad som försiggick, men där någonstans började filmen långsamt att glida mig ur händerna. De vetenskapliga premisserna för berättelsens centrala koncept – inversion – är föredömligt tydliga, men hur dessa översätts till filmens universum är något dimmigt, vilket helt enkelt gör många scener förvirrande. Missförstå mig rätt: det finns hela tiden en huvudintrig, en ram, tydlig nog att klamra sig fast vid. Det är detaljerna som går förlorade. Tempot är vansinnigt högt; karaktärer pratar fort, svarar varandra fort – även klippningen förnekar tittaren tid för reflektion.

När jag gick ut från biografen var jag därmed väldigt kluven. Var det en oerhört genomarbetad film som behöver nystas upp genom upprepade tittar, eller var filmen helt enkelt bristande? Det vill säga: låg felet hos mig själv eller på Nolan? Jag läste ett par förklarande artiklar om filmen som förvisso var upplysande, men samtidigt inte helt tillfredsställande.

Givetvis behöver man inte förstå allt på detaljnivå för att uppskatta en film. »Försök inte förstå det, känn det«, uppmanar Clémence Poésys forskare till Protagonisten (det är faktiskt så huvudkaraktären benämns) i en tidig scen, och förbereder därmed publiken för vad som komma skall. Problemet med »Tenet« är tvådelat: För det första är filmen konstruerad på så sätt att det känns som att man borde förstå den, eller åtminstone försöka (för de mest hängivna fansen finns minutiöst utarbetade flödesscheman att tillgå på diverse forum). Dessutom vet man att Nolan – den obotliga rationalisten – sitter på SVAREN.

Det andra problemet är att det inte finns utrymme att känna så mycket, även om man så försöker; de varma karaktärerna från »Interstellar« känns galaxer bort och som audiovisuellt spektakel trumfas filmen tämligen enkelt av »Dunkirk«. Därtill försvinner eventuella tematiska poänger i myllret (föreställningen om en framtid som straffar samtidens ohållbara beteende är en spännande tematisk grogrund som aldrig riktigt utforskas). Vad som återstår är ett virrvarr av temporala kniptångsmanövrar och osedvanligt häftig action.

I jämförelse är Charlie Kaufmans »I’m Thinking of Ending Things« en film i miniatyrskala. Originalproduktion av Netflix, baserad på Iain Reids roman med samma namn. Berättelsen tar avstamp i det färska, men något skakiga, förhållandet mellan Jake (Jesse Plemons) och hans flickvän Lucy (Jessie Buckley). De är på roadtrip, fylld av filosofiska diskussioner, på väg till landsbygden för att träffa Jakes föräldrar. Väl framme på bondgården möts de av en snöstorm och minst sagt märkliga saker börjar hända. Mer än så bör man inte veta om filmen innan man ser den, utan förtjänar att upptäckas på egen hand.

Precis som »Tenet« är »I’m Thinking of Ending Things« fylld till bredden av detaljer (och kulturella referenser) som kan vara svåra att plocka direkt vid en första titt. Varför skiftar vissa karaktärers namn och åldrar? Vad är grejen med musikalen »Oklahoma!«? Och varför känns det där avslutande talet så bekant? Den stora skillnaden är att detaljerna i »I’m Thinking of Ending Things« elegant knyter an till filmens övergripande tematik (som inte heller bör avslöjas). Att förstå detaljerna i »Tenet« hjälper främst att eliminera förvirringen i enskilda scener – det finns inget större pussel att lägga. På så vis är belöningen större i Kaufmans film.

Vidare fungerar »I’m Thinking of Ending Things« alldeles utmärkt även om man inte till fullo begriper vad som sker. Kaufman skiftar lekfullt mellan olika genrer, skapar en suggestiv atmosfär och använder ett poetisk bildspråk med en självsäkerhet han inte var i närheten av i regidebuten »Synecdoche, New York«. Plemons och Buckley glänser stort i de många verbala sammandrabbningarna, den olustiga stämningen vid föräldrarnas middagsbord är minst sagt elektrisk, och den lyriska slutakten för rentav tankarna till David Lynchs och Darren Aronofskys starkaste stunder.

På sätt och vis är båda filmerna steg i nya riktningar i regissörernas karriärer. Kaufman, ständigt hyllad för sin skarpa penna, har nu även hittat en egen röst som regissör med sin i särklass mest cinematiska film hittills. För Nolans del är det såklart enkelt att tolka »Tenet« som regissörens svar på tidigare kritik mot hans fallenhet för övertydlig exposition. Vissa personer (mig själv inräknad, och synnerligen Charlie Kaufman-anhängare) har kritiserat regissören för att närmast dumförklara publiken. I »Inception« fyller Ellen Pages drömarkitekt ingen annan funktion än att metodiskt ställa alla de frågor som publiken undrar; i »Interstellar« får före detta NASA-piloten Cooper ett maskhål förklarat med hjälp av penna och papper strax innan ankomst till samma maskhål. Och så vidare.

Med »Tenet« dumförklarar Nolan ingen. Han litar på både publik och filmmediets effektfulla verktyg. Dialog och exposition är åsidosatt för det visuella berättandet – dessvärre på bekostnad av äkta känslor och intressanta idéer. Att bemästra denna balans är nödvändigt innan Nolan kan förtjäna titeln som en mästerlig filmskapare. Kanske kan han lära sig ett och annat av Charlie Kaufman.

0 notes