Ingen plats och ingen tid är den andra lik

Bengt Jahnsson-Wennbergs roman Vad är klockan egentligen? är en mycket läsvärd bok som tar med läsaren på en minnesresa från Sigtuna via Umeå, New York och avslutningsvis till Sanfolket i Namibia. Precis som i sitt måleri finns det en stark rumslig närvaro i Jahnsson-Wennbergs prosa. Man stämmer lätt in i idén om arv och miljö: att vi präglas långt mer av de lägenheter, hus, städer och sociala sammanhang som passerar revy under varje människas livsresa, än vi är villiga att erkänna. Vissa platser bränns fast i minnet och man längtar ständigt tillbaka, för att sedan, om man verkligen åker tillbaka, bli desillusionerad när man då upptäcker att både platsen och man själv som människa har förändrats; om detta handlar Jahnsson-Wennbergs roman. Författaren har samlat foton, målningar och prosastycken från olika perioder och resor och sammanfogad allt till en text som för tankarna både till New Yorkförfattren Paul Auster och mästaren i denna dröm- och tidsresegenre: Haruki Murakami. Känslan blir under läsningen drabbande, att det i botten av hela Jahnsson-Wennbergs roman ändå finns ett hemligt uppdrag: att gestalta vad tiden och konsten gör med oss. Liksom i livet kommer allt till oss i en enda stor oreda. Vänner kommer, försvinner och dyker sedan upp i ens liv kanske 20 år senare. Förvandlade men samtidigt kan man ta upp någoting som man gjort tillsammans för länge sedan, som om tiden som förlutit inte ansatt någon. För ingenting blir som vi planerar, men ändå tycks det finnas en tydligt framträdande jakt som går ut på att både återskapa och återinträda i det förflutna. Vad syftet är får man som läsare aldrig veta. Bengt Jahnsson-Wennberg skildrar detaljerat och med inlevelse uppväxtåren i Sigtuna, familjeband som sluts och bryts, lägenheter och en ärvd gård i Bohuslän som fylls och töms, allt medan åren går. Riktigt underhållande blir det i mitten under den fina Stockholmsskildringen då huvudperssonen tillsammans med en mystisk kompanjon renoverar och säljer lägenheter och restauranger. Men så går färden till New York med en Yashica-kamera... Kan varmt rekommendera denna underhållande och mycket originella roman.

Bengt Jahnsson-Wennberg

Vad är klockan egentligen? (roman, 304 sidor)

Bokförlaget Mormor

Jag ligger i sängen. Klockan är 13 42 och jag vaknade för typ en timme sen.

Jag är i det nya. Eller i nåt slags mellanland. Jag valde nåt, kanske det största och otäckaste hittills. Det ska liksom va nytt nu, en slags pånyttfödelse har ju hänt. Något dog och något annat tog plats. Det gamla hade ju ihjäl mig sakta men säkert. Jag vet inte varför egentligen varför jag trodde min kropp skulle spegla något annat då. Jag trodde inte de satt ihop Så mycket. Men när hysterin lugnat ner sig så var det verkligen inget annat än en spegel. De fick se Mig. Mina så kallade hemligheter.

Det mörka och farliga plockades ut och jag hade sparat de i praktiska påsar som man kunde ta bort, som om det nästan var gjort för det. Nu hoppas jag innerligt att de inte läckte. Men nåt i mig säger mig att det inte hade kommit till det. Men hade jag fortsatt... Jag kände att det var högst akut att få ut dem. Det var hög tid för födelse.

Jag såg det som ett barn av nån anledning. Kanske för att det är symbolen för det nya kreativa. Ibland var barnet friskt och skrek men i nästa stund var det förkolnat och dött. Döfött.

Jag kom hem någorlunda helskinnad efter jag tog någon sjukresa hem som kändes mer som fultaxi från Polen. Att jag var nyopererad verkade han ha noll intresse och förståelse för.

När jag sen låg i min säng för första gången och julio fick sjunga nåt i bakgrunden så kändes det som att jag överlevt. En bild av mig i en varm lift som var på väg från bergets topp började spelas upp i mig. Som om jag överlevde mount everest. Traumatiska bilder flashade framför mig när jag var nära att dö och hur de hittade mig. Lite mindre kroppsdelar men ganska intakt ändå i det stora hela.

Jag har ben igen. De sågade upp blobben som hade växt fast i sängen och plötsligt kunde jag gå igen med egen kraft. Det gjorde ont och var ostadigt. Det snurrade och var extremt ovant. Klumparna ska läka så de funkar som ben igen med allt vad det innebär. Ett nytt liv utanför sängen. Se saker. Uppleva saker och inte bara få de berättade. Få vara med där själv som en deltagare istället för observant. Det är ju drömmen.

Jag ligger kvar i sängen. I samma säng som jag satt fast i. Men jag känner hur det inte är samma längre. Ibland virar jag in klumparna i täcken och tyngder för att känna en gammal trygghet. Men jag kommer liksom loss nu. Det känns annorlunda. Sängen var trygg men ohållbar.

Så nu är jag i det nya. I det där jag behövde till. Jag vet inte mycket av vad som kommer nu egentligen. Jag är rädd för de kommande månaderna. Tar jag mig verkligen loss nu? Det var ju det eller döden. Och jag vill så gärna stanna. Livet är den absolut coolaste och bästa festen ever. Jag vill vara här tills jag är 202. Eller kanske längre.

Jag ville ju ta bort bölderna, jag ville ju äntligen våga släppa mig fri. Ta bort mina hemmagjorda hinder och rep som höll i mig som om jag var livsfarlig för världen. Bara få vara jag och prova den resan. MIN resa. Få påverka andra och världen istället för att vara till lags och tro att man är snäll för att man låter alla vara utan att säga vad man egentligen tycker.

De är borta. Hindret är borta. Som om jag varit en epatraktor så jävla länge och nu går motorn till 250. Jag fortsätter att puttra på i 20 men tanken är att det ska öka mer och mer. Jag ska lära mig fart igen. Jag ska få uppleva fart igen.

Fick jag som jag ville igen? Var det den här resan jag ville ha?

Några veckor innan jag ens visste detta så kom jag ihåg att jag återigen kände nej till barn. Det kändes inte rätt och jag började finna mig i tanken på att kanske aldrig. Men det är en sak att få välja det själv och att inte längre kunna. Jag kommer ihåg att mamma sagt så många gånger när någon varit otrevlig eller mått dåligt "hon har ju inga egna baaaaarn". Som om det var förklaringen på saker.

Det finns en latent förtvivlan i mig nu. Att jag aldrig kommer kunna se mina egna ögon i någon annan. Att min genpool försvinner med mig. Men Tobbe säger ju det att man kan påverka världen på många sätt. Louise Hay gjorde en jätteimpact på världen utan barn. Dolly Parton fick inte heller några. Det kanske kan gå, det kanske kan bli bra ändå.

Jag sökte dock på sånt på nätet och såg att folk tydligen gjort transplantationer och fått barn så. Men jag är kanske för gammal för sånt också. Jag vill nog inte veta, för det är ett hopp i avgrundsmörkret.

Jag är ju jag. Jag föddes in i detta som Jag. Jag har valt enda sedan jag föddes. Val efter val efter val. De har lett mig hit. Hade jag valt annorlunda hade jag inte varit jag. Jag tror jag måste ära det på nåt sätt. För visst har det funnits 327 enklare vägar jag kunnat välja. Men jag kom ju inte hit för enkelt, jag kom hit för att få vara en individ med egna tankar och idéer om saker och få uppleva hennes värld med allt vad det innebär. Alla val får konsekvenser, for every action there is an opposite reaction. Att stå för mina val är att stå för den jag Är och valt att vara. Att stå för mina val är att visa kärlek till den individ jag Är istället för den jag tycker jag kanske borde varit.

Så jag fortsätter min krokiga knasiga och egna väg. Vägen jag älskar och avgudar mer än något annat. Jag vill inte vara någon annan, jag älskar mig. Jag älskar röran, dramatiken, valen, knasigheterna och tankarna. På sätt och vis är jag det bästa jag vet. Jag är filtret som filtrerar omgivningen och det jag hittar är guld och ädelstenar.

Och ärligt talat...skulle jag velat haft det på nåt annat sätt...?

Roboten som gungar vaggan

NORRKÖPING I veckan besökte jag Arbetets museum i Norrköping. Du kan läsa min intervju med Olle Vikmång (S) som är oppositionsråd i kommunen i dagens söndagskrönika.

Men jag passade även på att gå igenom museets utställningar.

Arbetets museum tillhör mina favoriter. Det är ett museum som ständigt förnyar sig och utvecklas. De har även en permanent utställning av EWK:s teckningar som man aldrig kan få nog av.

EWK var under många år tecknare åt Aftonbladet och flera av hans bilder är ikoniska.

En annan av utställningarna handlar om digitalisering och robotar. Där fastnade jag.

Första gången jag själv träffade på en dator var i grundskolan när hela klassen fick gå till en annan skola en timme i veckan och sitta framför en ABC 80. Datorn var tillverkad av svenska Luxor AB och man kunde skriva in en kod som gjorde att ordet "ANDERS" dök upp på skärmen och blinkade.

Vad poängen var med detta begrep jag aldrig.

I dag har jag minst två oändligt mycket mer kapabla datorer, min iPhone och min klocka, men mig överallt där jag går.

Min klocka påminner lite om Skalmans mat och sov-klocka. Den säger åt min när det är dags att sova och träna. På morgonen får jag beröm om jag nått mina "sovmål".

Jag upptäcker att jag faktiskt känner mig lite nöjdare av klockans påpekande.

Eller när den säger "rörelseringen stängdes" vilket betyder att jag rört tillräckligt mycket på mig för att ha nått mina "rörelsemål".

Man kan lägga in betydligt mer information än jag gjort i telefonen och ha betydligt fler hälsoappar men redan detta lilla har fått mig att fundera ganska mycket på vem det är som egentligen styr.

Jag - eller klockan.

Ett annat exempel är de robotar vi har på Aftonbladet.

De skriver nyheter som: "Långa bilköer orsakar problem i trafiken vid Årstatunneln." eller "Allvarlig brand påverkar trafiken på E4"

Just den roboten heter United Robots.

Någon robot på ledarsidan har vi inte, än. Men i takt med utvecklingen av artificiell intelligens kan man ju undra hur framtiden ser ut.

Hur mycket av tidningen kommer att skrivas av människor om 10 år? Om 100?

Och vad betyder det för vårt språk och våra relationer? Redan idag så består ju exempelvis Twitter delvis av robotar som bråkar med robotar om politiska frågor.

När SVT granskade bland andra mitt Twitterkonto för några år sedan var mer än vart tionde reaktion jag fick faktiskt av en robot.

Och man kan vända på det.

Majoriteten av mina tweets är idag automatgenererade eftersom jag automatiskt publicerar ledartexterna från Aftonbladet ledare där.

Är jag då en robot på twitter? Eller kanske en cyborg i varje fall, en blandform mellan människa och maskin?

Filosofen Ludwig Wittgenstein sa att "Gränserna för mitt språk är gränserna för min värld."

Vad gör det med gränserna för vår värld om vårt språk allt mer börjar skrivas av datorer? Det du inte kan sätta ord på kan du ju, som Wittgenstein noterade, inte prata om eller ens tänka på.

Det kanske inte alls blir så att robotarna tar över som i filmen Terminator där livsfarliga robotar styr världen och för krig mot människor. Utan helt enkelt att vi av bekvämlighet låter datorer fatta besluten åt oss, som jag med min klocka.

Vapenutvecklingen ger en intressant inblick i hur en sådan värld kommer att gestalta sig. I Ukraina idag bekämpar redan obemannade vapensystem, som drönare, varandra.

Nästa steg är att ta bort den människa som styr drönaren och låta en dator fatta besluten. Sådana system kallas autonoma, eller på vardagsspråk "mördarrobotar".

De kommer i framtiden att bli allt vanligare. Ta stridsvagnar exempelvis. Det Ryssland har upptäckt i Ukraina är att deras toppmoderna stridsvagnar inte klarar det svenskutvecklade pansarvärnsvapnet NLAW. Besättningen i stridsvagnen har begränsad sikt och reaktionsförmåga. De hinner inte försvara sig.

Snart, är min prognos, kommer det inte längre att byggas stridsvagnar utan autonoma system för att skjuta ner inkommande missiler. Människor är helt enkelt för långsamma.

Framtidens krig kommer, precis som framtidens fabriker - eller tidningar - i allt högre grad bemannas av intelligent maskiner.

Detta ställer oss inför helt nya juridiska, politiska och etiska frågor. All teknik pajar ju ihop ibland.

Exempelvis har domstolar i USA tagit hjälp av datorer som beslutsstöd för att döma människor. Dessa datorer blev rasister eftersom de blev en spegel av redan fattade beslut inom rättssystemet.

Som var rasistiskt.

Så kan det gå.

De enda som verkar helt ointresserade av utvecklingen är politikerna. Området med robotar, artificiell intelligens och digitalisering är till stora delar helt oreglerat.

En tankeväckande installation på Arbetets museum är en industrirobot som gungar en vagga (jag tog en bild på den ovan). På många sätt är det nog dit vi är på väg.

Kanske inte med vaggan, men inom äldrevården är smart teknologi på snabb frammarsch, för övervakning, hjälp med lyft och medicinsk hjälp.

Precis som på andra områden kommer nog makten att glida över till maskinerna där med snart. Och dessutom i allt högre utsträckning fungera som hjälpmedel i våra kroppar.

Vill vi det? Vad gör det med vår syn på mänskligt liv när man inte bara är en cyborg på sociala medier utan IRL, på riktigt.

Och vad händer med all data som hela tiden samlas in? Vem ska äga den?

Jag tror det vore bra att politikerna, och inte bara dårfinkar som Elon Musk, intresserade sig lite mer för vad denna nya fantastiska teknik gör med oss.

Nu måste jag sluta skriva. Annars, berättar min klocka, kommer jag inte att hinna stänga dagens "träningsring".

Texten är hämtad ur mitt veckobrev. Du kan prenumerera på våra nyhetsbrev här.

Livet.

Jag känner bara motgångar. Vad jag än gör. Är det inte det ena så är det ta mig fan det andra.

Jag hade börjat studera Konst & Hantverk på den mest fantastiska skolan någonsin. Det var min nya dröm.

Det jag för första gången på så många år som gjorde något för MIG själv. Något som inte inkluderade självskadebeteende och terapi vill säga. Jag hade varit sjukskriven i två år innan. Det är väldigt lång tid enligt mig själv men jag vågade ta steget. Jag sökte kursen och jag kom in. JAG som inte har några som helst förkunskaper eller dylikt, kom in!? Jag var i extas. Jag kände mig glad på livet igen. Men den lyckan kom att tas ifrån mig lika fort.

CSN. Försäkringskassan. Soc. Jag hatar er. Jag har fått kriga sen den dagen jag lämnade fittludret. Sen den dagen jag tog min blåa Ikeakasse och fyllde med Liljas och mina väsentliga kläder. Sen jag fotade bevis i panikrädsla och sprang ut till bilen och körde ifrån den fruktansvärda lägenheten under tiden äcklet var ute och söp. SEN DEN JÄVLA DAGEN HAR MITT LIV BARA GÅTT EMOT MIG!

Jag har inte fått hjälp från soc sen den dagen. Försäkringskassan drog ner på mitt SGI som resulterade i att efter att hyresräkningen var betald så hade jag 2900kr kvar att leva för i månaden. Rimligt? Nej.

Jag bodde på min mammas tältsäng i två månader. Med min dotter sovandes mellan mormor och morfar. Jag levde med konstant rädsla och panikångest. Att hon skulle hitta mig. Att hon skulle döda mig. Att hon skulle göra mig eller någon jag bryr mig om illa.

Jag tog den sista lilla orken jag hade kvar och ringde till Kvinnojouren en kväll för att få svar på vad jag kunde göra för att få hjälp. Tack gode gud för att det var en trevlig kvinna jag pratade med, annars vet jag inte vart jag hade varit någonstans idag.

Jag blev hänvisad till RVC. Relationsvåldcenter. Jag ringde dem nästkommande dag och fick tid för ett besök där samma dag klockan 11. Jag tror inte att jag gjorde så mycket mer än att gråta. Jag grät. Grät grät grät. Inte för att jag var direkt ledsen, utan för att jag var rädd. Rädd för mitt ex. Rädd för hur mitt liv skulle se ut framöver. Rädd över ekonomin. Rädd för allt.

Dem hjälpte mig så otroligt mycket. De underbaraste människorna jag någonsin mött. Dem förklarade för mig vad jag utstått. Det var första gången jag förstod vad jag blivit utsatt för. Våld. Psykisk våld. Under ett års tid. HUR?! Hur kunde jag varit så blind? Varför lämnade jag inte tidigare? Varför stod jag ut med skiten? Alla dessa frågor har gått på repeat i min hjärna sen den dagen. Varför var det så svårt när jag inte ens älskade människan? Jag såg aldrig vår relation som en kärleksrelation över huvudtaget. Hon var en flykt bort från mitt heterosexuella liv. Varken mer eller mindre. Hemskt av mig absolut. Känner jag mig hemsk för det idag? Absolut inte.

Under 11 månader har jag försökt bli fri sen jag flydde. Under 11 månader har jag försökt gå vidare med mitt liv och fokusera på dem som jag älskar och bryr mig om. Under 11 månader så fortsätter ändå våldet. Ibland är det lugnt men så fort jag känner den känslan så händer något nytt. Hur länge ska man orka? Hur hittar man orken att sluta vara rädd och på helspänn? Det finns ingen människa på hela jorden som jag hatar mer än henne. Fast samtidigt så gör jag inte det. Hat tar för mycket energi utav mig som jag inte har. Jag försöker se henne som luft. Hon existerar men ingenting man tänker på. Inte ens när jag skriver det här så är hon egentligen i mina tankar. Det är mina känslor. Rädslorna. Ångesten. Paniken som jag tänker på. Ingenting annat.

Tillbaka till myndigheterna då. Det här med röd tråd vettefan om jag någonsin kommer bemästra.

Jag har alltså under de 11 senaste månaderna inte fått den ekonomiska tryggheten eller hjälpen en kvinna som blivit utsatt för våld behöver. Jag har fått hjälp av min familj. Mer än vad jag någonsin kommer kunna återgälda dem för.

Nu till det jag trodde skulle bli min nystart. Studera. Efter 9 år! Äntligen fanns det möjlighet att få studera samtidigt som jag skulle ”få” mer pengar i månaden genom att CSN fanns. Så blev dock inte fallet.

Jag kom in på drömskolan med dem mest fantastiska människorna jag någonsin mött. Luciana, Nora och Maite är tre utav många i skolan som verkligen berörde mitt hjärta.

Jag fick in rutiner, inte självmant utan med hjälp utav min tålmodiga själsfrände som stöttat mig sen 11 månader tillbaka. Som pushade mig att efter två år börja använda den andra hjärnhalvan. Att planera, strukturera och kämpa på med att klara av 100% studier + barn + hund och + ett hem. Det var tufft men det började gå bättre och bättre.

CSN dröjde med sitt svar och jag avvaktade tålmodigt till en början men när jag sedan fick beskedet att jag saknade 22hp så brakade allt samman igen. För att jag för 9 år sedan inte avklarade mina studier så skulle jag inte få studiemedel från CSN. Jag kunde alltså inte gå kvar på min drömskola.

Alla dessa motgångar. Allt motstånd från myndigheter de senaste året har givit mig eventuell utmattningssyndrom. Jag får börja utredas på nytt. Kommer jag att klara av mitt liv? Kommer jag klara av att vara mamma, hundägare, flickvän och hyresgäst? Jag vet inte. Jag vet ingenting i dagsläget och det äter upp mig. Ska jag ge upp nu? Efter alla dessa månaders kamp så är jag tillbaka på ruta 1 igen.

Jag har inget driv. Ingen motivation till att göra någonting. Ingenting, men det vill jag inte erkänna för någon i min omgivning. Jag vill bara lägga mig under min depressions-värmefilt och bara sova. Ge upp. Kasta bort allt. Men jag vet att jag kommer ångra mig och jag har ändå kommit så otroligt långt i mig själv och mitt mående. Jag vill inte ge upp men jag har ingen ork.

Lögnerna, ursäkterna ja allt började trappas upp igen men nu börjar även dem att ta slut. Jag bör kanske bara erkänna att jag är sämst. Jag kanske bara bör vara ärlig mot mig själv och gentemot mina älskade att jag inte orkar mer. Men det är ju inte sant. Inte 100%. Jag tar mig upp på morgonen. Jag städar och tar hand om hemmet. Jag lagar mat och tar hand om mitt barn. Jag låter min hund få uträtta sina behov. Jag är inte helt värdelös igen, ännu.

Jag behöver få hjälp. Jag behöver ta mig tid att läka. Att fokusera på mig och mitt barn i första hand. Min familj och min partner hoppas jag förstår det men att dem väljer att stå tålmodigt vid min sida ändå.

Jag är trasig, men inte helt itu.

Naxos - Paros

Jag och Freddie vaknade 03.00 på söndag 24/7 för att packa ihop det sista och beställa taxi till Arlanda. Flyget tog ca 4h och vi landade i Aten vid 11-tiden. Där efter tog vi lokalbussen från flygplatsen till Pireus hamn och sedan båt ut till Naxos.

Vi hade förbockat 4 nätter på hotel Anemomilos som låg 10 min med bil söder om Naxos stad. Hotellet var mysigt med trevlig personal, rummet var standardnivå med AC och en kokvrå utrustad med två spisplattor, diverse bestick, en vattenkokare och en liten uteplats i anslutning till entrén. 4 nätter kostade ca 2400 kr och var helt ok för vad vi fick. Tyvärr låg just vårat rum i källarplan och det fanns inte möjlighet att få ett annat (ovan mark) för samma pris, antagligen var dem fullbokade

När vi hade packat upp var klockan ca 18.00 och vi gick ut för att äta middag och se omgivningen. Vi hittade en enkel taverna 5 min promenad öster ut som hade bord och servering på stranden. Det var mycket turister men maten var typiskt grekisk och prisvärd. Souvlaki, lambracks, sardiner, vin och öl gick på ca 60 €

25/7-27/7

Dagarna på Naxos inkluderade sol och bad. Temperaturen låg stadigt på 30 grader och den nordliga vinden svalkade utan att vara kall. första dagen låg vi på stranden vid hotellet. Vi fick in rutinen att göra lunchmackor i samband med frukosten varje morgon vilket funkade väldigt bra, då slapp man tänka på lunch och blev mer flexibel under dagen.

Under eftermiddagen gick vi hem och bytte om, köpte några öl, en flaska rosé och satt oss på klipporna för att kolla på solnedgången. Solen gick ner vid 20.10.

Andra dagen gick vi upp något senare då vi hade planerat att spenadera dagen och kvällen i Naxos stad. Det finns en strand strax söder om hamnen som är populär med restauranger, solbadar och barer. Vi valde att lägga oss en bit ner mot kitesurfingområdet. Där var det mycket mindre folk och och mer plats. Där låg vi i ca 5 timmar för att sedan gå runt i stadens pittoreska små gränder med butiker och restauranger. Vi valde restaurang efter rating på Google Maps och hittade en liten taverna bland gränderna. Jag åt calamares och Freddie åt grillade räkor. Fördrink och middag gick på ca 50€.

Tredje dagen på Naxos tog vi bussen från hotellet vid 12-tiden mot Plaka Beach. Det var enligt båda den bästa stranden under hela resan. Sandbotten och relativt långgrunt. Där låg vi mellan 13-17 och valde sedan att gå hem istället för att ta bussen (tog ca 40 min). Längs hela Naxos sydvästra kust är det sammanhängande sandstrand och det spelar egentligen ingen roll vart man lägger sig men i regel var det mindre folk desto längre söder ut man gick.

Väl i Nausa lämnade vi bagaget (10.00 men incheckning var tidigast 12.00) och gick ner till hamnen för att äta frukost. Vi hade bokat 4 nätter på Hotell Nausa som låg 10 min gång utanför stan. 4 nätter kostade 4700 kr och rummet var betydligt högre standard jämför med Naxos.

När vi hade checkat in tog vi bussen till Kolibithres som låg på andra sidan bukten. Stranden var populär och vi lyckades få en plats på den norra delen av stranden. Det var egentligen inte en strand utan mer berghällar som gick ner i vattnet. Här låg vi från 14.00-17.00 och tog bussen tillbaka till hotellet (en bussresa kostade 2€)

På kvällen gick vi in till Nausa och åt på Kapari. Det var en lite dyrare restaurang men maten var inte bättre än något annat ställe vi varit på tidigare, middag med dryck kostade ca 80€. Därefter gick vi ner till vattenkanten och tog några drinkar på Agosta. Baren låg på ett torg med andra barer precis vid vattnet. Där var det mer partystämning vilket vi uppskattade efter några lugna dagar på stranden. Drinkarna kostade 15€/styck

Dagen efter tog vi bussen ut till Small Santa Maria beach. Den låg på södra sidan av en udde och var skyddad från den nordliga vinden och vågor. Stranden va liten och belamrad med solbäddar. En solbädd kostade 40€ /dag så vi valde att gå ut på klipporna istället och hittade en plats där man kunde dyka. Vattnet var kristallklart och det var väldigt bra område för att snorkla.

På kvällen köpte vi med oss gyros från hamnen (4€/styck) och satt oss på hotellet.

Tredje dagen på Paros hade jag bokat ett dyk med X-ta-Sea diving. Deras shop låg på Small Santa Maria Beach, samma ställe som vi var på dagen innan. Ett dyk kostade 60€ och var planerad från 10.30-13.30. Vi åkte ut till en liten vik och dök längs en bergskant med olika nivåer. Vi var nere på ca 20m och kollade på ett gammalt handelsfartyg som hade förlist under 1700-talet. På botten låg det diverse krukor i typisk grekisk stil. Vi såg även en del Loob-fish och sardiner. Sikten var ca 40m vilket är det klaraste vattnet jag har sett.

På eftermiddagen hade vi bokat vinprovning på den lokala vingården Moraitis. Vinprovningen var uppdelad i en rundvandring och en vinprovning. Guiden berättade om Moraitis historia och vilka typer av viner dem producerar. Efter rundvandringen fick vi testa tre olika vinsorter, vitt, rosé och rödvin. Senare på kvällen gick vi ner till stan och åt middag på Taverna Karina vilket var en positiv överraskning.

Nästa dag hyrde vi en moped för att utforska ön utanför det generella bussnätet. Vi åkte över till östra sidan av ön och stannade till på en strand vid byn Marmara. Strax efter lunch åkte vi vidare upp till Lefkai, en liten by uppe i bergen. Byn var väldigt fin med små gränder och torg. På grund av värmen stannade vi enbart för lunch och fortsatte ner tillbaka mot Nausa. Under eftermiddagen åkte vi ut till Perikopetra Beach och gick ut mot Akrotirio Korakas. Från stigen svängde vi av mot väst och klättrade ner till något som på Google Maps kallades för Snorkeling Heaven. Där kunde man sola och bada från klippor och vi var helt ensamma. På kvällen åt vi middag på en taverna längs huvudgatan.

På måndagen var det dags att resa tillbaka mot Athen. Vi hade bokat Blue Star Ferry som gick från Paros hamn 10.45, en betydlig störta färja jämfört med Sea Jet, biljetterna kostade 50€ styck och båtresan tog 4h.

Väl i Athen tog vi tunnelbanan till hotellet (Evripides Hotel 60€/natten) för att lämna väskorna och hitta något att äta. Tvärs över gatan fanns en liten restaurang med ett fåtal gäster. Vi beställde calamari, en greksallad och två öl. Till vår förvåning var detta bland det bästa vi ätit på resan och notan gick på 20€, helt klart värt att rekommendera. Därefter gick vi hem och tog det lugnt i väntan på att det skulle bli kallare i stan. Vid 6-tiden gick vi ut och upp mot Akropolis för att titta på solnedgången.

På kvällen stannade vi för ett par drinkar på en bar någon stans i Plaka följt av middag restaurang Scholarchio, en familjeägd taverna som var populär. Vi kom dit vid 9-tiden och fick vänta 10 minuter på ett bord. Maten va väldigt god och notan gick på 35€.

05/11/21

PIRAMID DAGS😁

Vi klev upp klockan 7 för att göra oss iordning och äta frukost innan vår tur började.

Vid frukosten hände något lite lustigt som fick mig att skratta, vi blev serverade vår frukost (Falafel och bönor 😐) åt upp och blev sedan frågade ifall vi ville ha nånting att dricka, te eller kaffe, då frågade Alegra om det fanns juice, ja svarade dom och gick iväg för att pressa vår juice, när vi fått den i handen och skulle ta med oss den ut eftersom vi inte ville slösa tid på att sitta där och smutta så blev vi stoppade vid receptionen och ombedda att betala 50 pund var (~27sek) för juicen vi fått till frukosten som var inkluderad i rummet vi betalt för, då brast det för Alegra och hon blev förbannad och vägrade betala (det är ett rätt vanligt sätt för dom att scamma en på pengar, ge nånting som verkar gratis/ingå och sedan kräva en på pengar) 😂 det slutade iallafall med att vi inte behövde betala (vilket var helt rätt) och vi fortsatte med vår dag.

jag fick se en ny sida av Alegra jag aldrig sett förut vilket förvånade mig lite men helt rätt av henne, svensk som jag är så försökte jag pruta ner det till 30 pund för bådas.. men Alegra hade fått nog och orkade inte bli scammad på pengar om och igen 👌

Vi fortsatte dagen med vår guidade tur som vi bokat när vi anlände till hotellet, vi hade en privat bil med en chaufför och privat guide (Mohammed) som tydligen är lite av en kändis bland folket här eftersom han varit med på tv där han pratat om de nya fynden som kommer fram från utgrävningar runt omking Saqqara, vart vi än gick kände folk igen honom och ville komma fram och ta kort med legenden👍

Mohammed var en riktigt bra guide, även om han rörde ihop det för oss när han pratade om de olika års perioderna ibland så var han väldigt duktig och kunnig, jättetrevlig och med ett härligt skratt som gjorde alla omkring honom glada 😊

Han mutade oss igenom vakter och tog med oss till gravar där vi fick gå runt ostörda från alla turister vilket gjorde hela upplevelsen så mycket bättre, det kändes som om det bara var vi som var där och tittade medans andra ställen kryllade av turister som väller in med bussar.

Efter en hel dag (08-16.30) med Mohammed och chauffören släppte dom av oss och hjälpte oss hitta rätt buss för att komma tillbaka till Kairo, vi gav dom båda riktigt bra dricks (ca 50% ~700 pund)

Jag och Alegra satt i baksätet och diskuterade lite i smyg kring vad vi skulle dricksa och summan bara höjdes efter varje stopp på vägen eftersom vi verkligen kände att de var värda mer och mer 😝

När vi kom tillbaka till Kairo gick vi tillbaka till vårt Hostel och tog en dusch, vilade, gick ut och hämtade mat, nu sitter vi på rummet och ska slänga på någon serie eller film och sedan sova 😊👍

Imorgon väntar ett 14h tåg till Aswan (södra Egypten) 👌

PS. Vi frågade Mohammed hur dom byggde piramiderna och hans svar var precis det vi ville höra.. 50% människor 50% aliens 😁 ingen riktigt vet hur dom lyckades bygga dessa mäktiga monument (men det får han egentligen inte säga eftersom han är licensierad guide från regeringen 😜)

PPS. Jag blev erbjuden 20 kameler för Alegra idag 😅🐫

Jaha, intressant sovmönster!! Jag var trött klockan 00 men jag bara sov inte förrren 5 och skulle upp 8:30🤭:(

Det är väl inte så ovanligt att man egentligen har ett sov mönster som är helt annorlunda som våra vanliga dagar kräver.

Det är bara att alla måste liksom anpassa sig till det mönster som skolor och arbete osv. bestämma och ofta inte ens vet vad som skulle vara "normalt" egentligen för deras kropp.

Mannen suckade. Lakanet låg klistrad mot hans kropp. Frustrerat, och med en sådan kraft att sängen skakade (följt av ett oroväckande gnissel under hans vikt), sparkade han ner det mot fötterna igen. Sommaren hade varit ovanligt varm men den här natten var den värsta på länge. Det kändes nästan som feber. Stora svettfläckar täckte madrassen under honom och inte ens fläkten, som under de tidigare nätterna varit hans enda räddning, hjälpte. Han slöt ögonen. Utanför kunde han höra hennes andetag. Hennes små, nästan ohörbara snarkningar, och ett plötsligt illamående bolmade upp i hans magtrakt. Han svalde. Hon var bara ett barn. Han hade försökt vara snäll, men hon var bara ett barn och hela situationen var ett misstag. Han hade anat det redan från början, känt det ända in i benmärgen, men viftat bort det varenda gång. Hur kunde något som detta vara fel? Men nu letade sig blåljusen in genom persiennerna och han visste att de sökte. Att de snart skulle vända sina blickar mot hans hus.

Och inte ens fläktens trygga brummande kunde vagga bort den oron.

ETT ÅR TIDIGARE

Saga

Hon sneglade upp från skolboken och ner mot Simon. Eller, mot det ställe hon alltid hade sett honom innan. Det var en vana hon inte riktigt hade fått kontroll på ännu. Hans sida av bänken stod fortfarande tom. Det hade inte kommit någon ny elev som tagit hans plats ännu, trots att det snart hade gått ett år. Det knöt sig i magen av saknad. Längst fram i klassrummet, till höger närmast dörren, stod den. Hans bänk. Tjock-Albin satt på sin plats vid den, med drömsk, dimmig blick på whiteboard-tavlan. Han var stor och rultig och hade alltid med sig godis till skolan, trots att han visste att Alex och Robin skulle sno det ifrån honom. Han hade försökt springa efter dem i början, så som barn gör när något de älskar tas ifrån dem (och för Tjock-Albin var godiset det viktigaste han hade), men hans kropp hade värkt när fettet skumpat, och han hade hatat deras hånande skratt när de med lätthet sprungit ifrån honom. Så han sprang aldrig längre, inte ens när de tog de bästa godisarna. Han bara lät det ske. Tjock-albin var aldrig med på gympan (gympaläraren hade helt enkelt gett upp), och han gick på extramöten med skolsjuksköterskan varje torsdag. Hon med den ständigt bekymrade rynkan i pannan som tycktes bli ännu djupare när han klev in. Där pratade de om vikt och mat. ”Är du fortfarande hungrig så ska du inte fortsätta äta, Albin. Inte efter en portion. Du vet ju det”. Hon sa att det handlade om välvilja, men det var alltid efter hennes samtal som Tjock-Albin stod framför spegeln i badrummet och nöp i fettet, med det där brinnande självhatet i halsgropen. Men sedan blev Simon hans bänkgranne. Och Simon verkade ha gillat honom, trots att han var fet. Det hade inte funnits någon elak gnista i hans ögon. På tråkiga lektioner hade han lockat fram det där okontrollerade fnissandet ur Albin. Det där skrattet han hört alla andra i hans ålder skratta, det som bara bubblade upp ur dem trots att de skulle vara tysta. Det som hade väckt det där sugande hålet av ensamhet i hjärtat. Och när läraren skällde ut dem hade Albin aldrig blivit rädd över utskällningarna, uta tittat på Simon med glittrande blick. På slutet hade de börjat göra varandra sällskap på vägen hem, småsnaskande på godiset som fanns kvar, och på sista tiden hade även Saga varit med eftersom Saga och Simon så gott som satt ihop. I vilket fall som helst så hade Simon tagit på sig rollen som bänkgranne på bästa tänkbara sätt, och när han hade ropat hans namn var det alltid “Albin” han hade ropat. Inte Tjock-Albin. Och nu var det tomt bredvid honom. Det hade varit tomt i en evighet.

Han gav henne en flyktig blick, Tjock-Albin, när hon gick förbi honom ut ur klassrummet efter skoldagens slut. Hon rynkade pannan över sig själv - Jag måste sluta kalla honom för Tjock-Albin, Simon hade blivit arg. Bobas, skolans fritidshäng där de stora ungarna (som hade fyllt 10, alltså) fick vara skulle öppna om fem minuter. Hon slank förbi några av de väntande barnen som hängde utanför dörren. Hon var fortfarande bara 9, fast hon kände sig nästan som 12. Det är väl det som som händer med sorg, tänkte hon allvarligt. Man blir gammal. Och inte längtade hon in dit heller, till Bobas där man fick köpa godis (även på vardagarna!), spela spel och hyra datorer, xbox eller till och med en hel musiksal med musikinstrument ifall man ville. Bobas var det häftigaste som fanns, och hon hade längtat in dit förut. Fantiserat om hur det skulle vara där inne, hur känslan av att vara stor skulle kännas. Hon och Simon hade lovat varandra att de skulle hyra musiksalen, och att han skulle spela trummor och hon gitarr, och så skulle de skapa ett band som hette “SochS”, som stod för Saga och Simon. Sedan hade de planerat att kanske låta Tjock- Alb…. Albin, spela också, för de skulle ju faktiskt behöva någon på bas (Att Albin kanske inte alls ville spela bas var inget de tänkte på, men Albin hade älskat att vara med i vilket fall som helst). En sångare behövdes också. Det var i alla fall vad Simons pappa hade sagt när de berättade om idén, att det såklart var okej att bara ha en trummis och gitarrist men att det behövdes mer ifall de ville skapa ett riktigt band. Men då hade de kommit på att de skulle vara tvungna att lägga in fler namn i SochS, och det ville de inte. Det var ju Saga och Simons band. Inte Sagas, Simons, Albins och någon annans band. Nu skulle det bara bli Sagas band, och det gjorde ont i magen. Så därför ville hon inte in dit, fast hon kände sig som nästan 12. I stället fortsatte hon ut ur skolan. Vårbrisen mötte henne när hon började gå ner till den lilla sjön vid lillskogen, dit hon egentligen inte fick gå men gick ändå. Det hade blivit hennes plats. Det var något med kluckandet från sjöns vågor som lugnade henne. Hon sneglade ner på klockan på armen. Hon gillade den inte, mycket för att den var blå och hon hatade blått, men framförallt för att den påminde om det hon inte fick prata om. Minnet slog emot henne varenda gång: pappas hysteriska, rödsprängda ögon. De bensindränkta, skakande händerna när han satte sig på huk framför henne. Kraften i hans grepp runt hennes arm."Det här berättar du inte för någon Saga. Fattar du?... FATTAR du?! Du säger inte ett jävla SKIT OM DET HÄR!". Hon mindes hans isande, sökande blick på henne under julaftonskvällen några veckor senare, när hon öppnade julklappen och tog upp klockan. Familjen och släktens åh-ande. "Och bara dess tryck mot handleden räckte för att hela tiden påminna henne. Hon hade kunnat ta av den när han inte var nära och kunde se, men hon var för rädd. För om han skulle se (och han såg nästan allt) skulle han bli arg. Så den förblev på. Hon stannade upp mitt i steget för att försöka lista ut hur mycket klockan var. Den stora pekaren är där....och den lilla där... Hon hade fått en djup, koncentrerad rynka mellan ögonbrynen. Vårvinden lekte med lockarna som slitit sig loss från hennes tofs. Hon såg fantastiskt söt ut. Tillslut lyckades hon klura ut att klockan var fem minuter i 3. Hon fick leka tills klockan 4.

Lars

Han stirrade in i spegeln. Ett blekt och hålögt ansikte stirrade tillbaka. Lars hade varit en levande man. Det syntes inte nu, och för många hade nog den bilden vittrat bort i takt med honom själv, men det hade funnits en tid då han hade blomstrat. Det hade det ju. Han stod naken, lät blicken vandra från ansiktet ner mot magen. Betraktade fettvalkarna. Hade en läkare sett honom nu hade de beskrivit honom som “adipös”, och eftersom han var en läkare, eller snarare hade varit en läkare, var det just precis det han tänkte, av ren automatik. Adipös hade han blivit. Fet, alltså. Duschen stod på bredvid honom men han kunde inte förmå sig att gå in. Vattenstrålarna skvätte mot hans kropp när de slog mot marken. “Skärp dig nu för fan”. Han väste fram det. Han visste att det inte hjälpte att bli förbannad på sig själv, att självhat inte var den rätta vägen och blablabla... men för i helvete, han behövde bara ta tre steg, sen skulle han vara där. Och efter det skulle han bara höja armarna lite och ta tag i allroundtvålen (som både är duschtvål och schampoo, det fanns inte energi till att använda två olika tvålar) och börja tvåla in sig. För att sen skölja av sig. Och till sist skulle han ta sig ut, torka sin lönnfeta kropp och vara klar. Han hade gjort det varenda jävla morgon tidigare, på ren rutin. Vad fan var problemet? Men han förblev där han var, stående vid spegeln med de adipösa armarna hopplöst hängande nerför hans kropp. Oförögen att röra sig. Han kände hur han stank. Det var en syrlig, klibbig lukt som tycktes sitta fast i huden på honom. Han mindes den från alla de äldre han vårdat under sin läkarperiod. Gamla hudrester, ingrodd svett och… död? Ja. Sjukdom och död. Om han nu skulle gå in i duschen hade han fortfarande luktat när han gick ut igen,  hur mycket han än gnuggat. Som en ständig jävla påminnelse om vem han hade blivit. Det var nästan så att han skrattade åt det, så som han tidigare skulle ha gjort när livet gav honom en snyting. Men nu fastnade det i halsen.

Det blev ingen dusch, och det skulle inte heller bli någon dagen efter, eller dagen efter den. I stället tog han på sig kläderna igen, inklusive tröjan med matfläckar från någon smaklös frysrätt han ätit framför tv:n några dagar tidigare, och hasade sig vidare ut i hallen. Med förvånansvärd smidighet (med tanke på den kroppshydda han bar på) manövrerade han sig mellan alla papperspåsar med skräp som täckte golvet. Han hade varit en omtyckt man. Han hade haft en plats. Han upprepade det för sig själv när han gick ut i köket. Han hade inte hört dunsen från katten när den hoppat ner från sin sovplats ovanför bokhyllan i vardagsrummet, ivrigt medveten om att husse klivit in i köket och att köket per automatik alltid innebär mat, så när den nu kom farande mellan hans ben snavade han till i sitt försök att undvika att kliva på den. Med ett förskräckt flämtande for han framåt och lyckades gripa tag i dörrkarmen, men benen fortsatte vidare och han behövde sträcka till ryggen åt bara fan för att balansera upp sig och inte vurpa omkull. Han stelnade till av smärta. Sedan drog han efter andan. “FÖR I HELVETE!!!” Katten satt vid köksmattan och iakttog honom, inte ens ett morrhår ryckte till. Han släppte dörrkarmen. Ansiktet var rödflammigt. “Vad har jag sagt om att springa mellan benen på mig, va?!” Han började ta sig fram i köket igen, med handen vilande på ländryggen. Skafferiet öppnades, kattmaten togs fram och han fick återigen stanna upp när katten strök sig längs hans ben. “Jaja, akta på dig då”, han motade bort henne med ena foten. Mjukt. Sedan hällde han maten i skålen.

Magen var i vägen och han fick sträcka på fingrarna för att nå ner till snörena ordentligt när han skulle få på sig skorna. Ett väsande ljud lämnade honom vid varje andetag när fettet tryckte upp mot hans lungor. Han hade redan hunnit bli dyngsur av svett när han satte sig upp igen. I hans hand, vars knogar var vita av det krampaktiga taget, höll han i brevet. Det brev som han hade funnit några veckor tidigare och som hade kommit som ett knytnävsslag i magen. Han kunde innehållet utantill, varenda mening. Han mindes till och med dagen han läste det för första gången. Det hade varit en tisdag, den 17/1 för att vara exakt, och snön hade fallit ner utan avbrott i flera dagar. Utanför hade det varit tryckande tyst, så där tyst som det bara kan bli av nyfallen snö. Som om hela världen höll andan. Han mindes den iskalla kåren längs hans rygg. Pappret som dalade ner mot golvet. Det taktfasta tickandet från vägguret som plötsligt lät så avlägset och dämpat, och hur han i vad som kändes som timmar stirrat framför sig utan att egentligen se, för att tillslut luta sig ner för att ta upp brevet igen. Sedan hade han läst det om och om igen, med händer som skakat med en sådan kraft att han knappt såg vad som stod. “Du kan enligt våra beräkningar inte få ersättning från sjukförsäkringen från och med...” ... Orden hade varit som iskalla piskslag. “När du fått sjukpenning eller sjukersättning i maximal tid erbjuds du att delta i en arbetslivsintroduktion hos arbetsförmedlingen...”. De ville att han skulle gå på en arbetslivsintroduktion. En arbetslivsintroduktion?! Hur i helvete skulle han kunna ARBETA?! Han hade drämt knytnäven i bordet med en sådan kraft att kaffekoppen fallit över dess kant och ner mot golvet. Sedan hade han fallit bak mot stolen.  Hans blick uppspärrad och flackande som hos ett skräckslaget rådjur. Nu dör jag, hann han tänka mellan flämtningarna. Han hann till och med välkomna det. Men efter ett tag hade andetagen blivit djupa, händerna fallit till hans knä och köket återfått sin tystnad igen. Bara det taktfasta tickandet från vägguret hade hörts.

“Det…. det handl...DET HANDLAR INTE OM PENGARNA!!!!” hade han vrålat i telefonen till sin handläggare från försäkringskassan dagen efter. Framför honom på köksbordet stod vinflaskan, det flytande modet. “Det handlar om att jag inte KAN för i helvete!! Det handlar om att ni tar beslut över mitt jävla huvud! JAG KAN INTE JOBBA, JAG KAN INTE!! HÖR NI INTE VAD JAG SÄGER?!!” Den sista meningen hade varit ett enda panikslaget skrik. Saliven hade flugit ur hans käft. Rösten i andra änden hade varit lugn, nästan monoton, när den svarat att det inte fanns något att göra och att Lars, om Lars dök upp på det inbokade mötet, skulle få allt förklarat mer ingående. Han hade slängt på luren. Men nu satt han där på stolen vid hallen, med brevet i sin hand, och stirrade ut mot dörren. Han skulle bli sen om han inte reste sig snart. Ett plötsligt llamåendet vällde över honom, det som inte längre kom som en överraskning. Han slöt ögonen. Inte idag. Han fick det inte ofta längre, illamåendet. Knappt alls egentligen, men då och då drämde den till. Han hade många gånger i sitt yrkesliv klappat sina oroade, spyrädda, patienter på axeln med orden “det är bara lite illamående, spyr du så spyr du”, men ifall det var det här illamåendet de upplevt ville han ge sig själv en käftsmäll. Det var inte bara en orolig mage eller en rädsla för att spy. Det var känslan kopplad till spyan. Minnena. Kallduschen och skräcken. Rösterna och de bekymrade händerna strykande över hans rygg. “Jag beklagar”. Han hade själv använt den meningen, själv strykt hulkande ryggar, själv sett en annan persons liv falla i bitar. Men aldrig trodde han att han skulle uppleva det. Att han skulle vara den som blev tröstad. Man gör ju inte det. Man är aldrig beredd. Och hade någon utomstående sett honom i det ögonblicket, just precis när han darrande lutade sig fram över knäna på stolen, i den överbelamrade hallen för att vänta ut illamåendet, hade de sett en liten, liten man. En grå skugga av den han en gång hade varit.

Hade han lämnat hemmet på det första försöket hade han kunnat ta sig till bilen utan att möta någon, men nu gick han vid 08.27 och redan när han öppnade ytterdörren kunde han höra fotsteg mot grus stanna upp längre fram. ”Godmorgon Lars!” Solen bländade honom, men han visste direkt vem det var som hade hälsat. Han slöt ögonen. Med så snabba steg han kunde förmå, utan att riskera att halka på isfläckarna som vårsolen ännu inte nått så tidigt på morgonen, skyndade han fram till bilen. Magen gungade i takt med stegen. ”Vad kul att se dig Lars!” Johan Karlsson, ordförande i samfälligheten och som i sin enfald fått för sig att styrelsearbetet även innebar kallprat med grannarna vare sig de ville det eller ej, började gå mot honom. Hans blick flackade osäkert, och hade en kraftfull vind kommit hade han nog blåst med. Det fanns knappt någon fettcell på människan. Han stannade en bit ifrån Lars, väl medveten om stanken som annars skulle slå emot honom, och brast ut i ett tomt leende. ”Nu är våren här. Fantastiskt va? Snart slipper man tjafset med vinterkläder och ett ”jag måste kissa pappa” när man väl bylsat på allt. Ja, du vet ju hur det är med...”. Han tystnade tvärt och gav Lars en snabb blick, sedan blev tyst emellan dem. En röd ton började ta form i hans ansikte. Han såg ut som en gris. “Jo…” började han igen och tycktes tveka. “Ja, men, jag tänkte bara fråga… å-årsmötet?” Det var samma fråga varje jävla år. Det var som att han envisades i förhoppningen att han en dag skulle få höra ett glatt “självklart!”. Så som det en gång hade varit. “Kommer... ja men, kommer du på årsmötet?” “Nej”. Det blev tyst. Trots att de stod en bit ifrån varandra slog en varm, sur andedräkt emot honom när Johan började tala igen. ”Jag… " Johan tvekade. "Jag säger det här i all välmening, tro inget annat… “ men hans ögon glänste av något annat, kanske en irritation över det faktum att han avskydde känslan av att alltid trippa på tå runt Lars. “Men du måste börja släppa det nu. Jag vill ju verkligen inte vara okänslig, det hoppas jag att du förstår... men vi börjar oroa oss. Du kan ju inte leva såhär längre Lars. Det kan du ju inte”. Lars hade stelnat till. I tystnad stirrade han ner mot den istäckta marken. Vad i helvete sa han? Illamåendet växte i styrka. "Lars..." Han höjde blicken. Johan ryckte till över över det plötsliga mörkret som tagit över dem. Det hade varit så enkelt att slå in tänderna på människan. Att för en gångs skull täppa igen den där jävla käften. Han skulle precis höja den knutna näven när han plötsligt vacklade till av osäkerhet. Blicken föll till marken. Det är inte värt det. Utan att säga ett ord vände han sig om mot bilen, satte sig i den, la ur handbromsen och körde iväg. I backspegeln kunde han se Johan stå kvar och betrakta honom. Det osäkra flinet var fortfarande där. Hans grepp om ratten hårdnade.

Lupinvägen hade alltid varit definitionen av idyllisk, redan under Lars barndom. Han mindes den trygga känslan som hade infunnit sig när han hade följt med sin bästa kompis Anders hem efter skolan. Husen var stora och välkomnande, trädgårdarna välvårdade och han kunde fortfarande minnas doften av de nybakta bullarna som Anders mor alltid bjöd på. Här hälsade alla på alla och under skolloven förvandlades området till ett enda myller av barnskratt och äventyr, medan föräldrarna fikade på altanerna, eller bakade julbröd och log mot barnen ute i snövallarna. Det var helt annorlunda i jämförelse med den gråa, betonglägenheten på Stockstensvägen. När han tillsammans med sin fru väl köpte ett hus på gatan, ungefär 20 år senare (trots faderns höga protest: “det är ett jävla borgarområde!” ) hade han känt sig tillfreds. Som om han hade hittat hem. Men det var innan allt hände.  Det finns nämligen en osynlig regel på gatan, som han i sin barnsliga naivitet aldrig lade märke till som liten, eller ens som vuxen. Men nu såg han den. Hade man råd med ett hus på Lupinvägen hade man även råd att upprätthålla bilden av perfektion, i alla lägen. Det var självklart att ett hem på Stockstensvägen kunde vara ostädat och sunktigt. Det var ju så det skulle vara. Men inte på Lupinvägen. Så när Lars hus det senaste året började få allt smutsigare fönster, trädgården omvandlas till ett hav av ogräs och han själv osade av ångest och vanvård så fort han klev utanför dörren, var han en nål i ögat för hans grannar. Han var för i helvete inte dum i huvudet. De oroade sig inte över honom, de ville eliminera huset som förstörde den perfekta illusionen. Som om det skulle göra allting lättare, som om det skulle få den varande sorgeklumpen i hans bröstkorg att plötsligt lösas upp. Troligtvis sket de i vilket, bara huset blev rent. Han ökade farten. Ilskan var kvävande, men det dröjde inte länge innan det ersattes av något annat. Något som växte i styrka ju mer han försökte ignorera det. Halsmusklerna krampade. Tillslut var han tvungen att svänga av in till en liten skogsväg och stanna bilen. Klockan visade att han vid det här laget skulle vara närmare 15 minuter sen till mötet, men de spelade ingen roll. Han stirrade ut genom fönstret. Gick igenom Johans ord igen. Det högg till i hjärtat. Krampen i halsen ökade ett steg. Det var inte händelsen vid bilen som hade etsat sig fast. Det var det Johan hade sagt innan. Det som hade fått honom att tystna. Det där med barnen. Du vet ju hur det är med barnen, hade han tänkt säga. Lars blundade.

“Pappa…”

En plötslig minnesbild dök upp, rösten lika klar som om det hände där, precis intill honom.

“Pappa, titta!”

Simon...

“Det snöar pappa!” De blåa, stora ögonen tindrande av iver.

“Jamen, det gör det ju! Sätt på dig mössan så går vi ut och.... Vänta, nu har du satt fel fot i….”

“Åååh!! Foten sitter ju faaaast!”

Han öppnade ögonen. Betraktade skogen utanför. Det gick några minuter i tystnad innan han tillslut drog efter andan och startade motorn igen

Testplåtning

Vad är en Testplåtning, och vad gör man som modell egentligen? Detta är det första inlägget i min nya publikation, där det kommer dyka upp olika ting och tankar under tidens framskridande lopp. Vi ses på nästa sida! // Fredrik

Ett Kreativt Andetag

Klockan 08.00 rullar jag ut från innergården på min gyllengula Sanfran Seven från Otis och beger mig mot Ringön. Idag är tanken att jag skall spela ut startskottet på vad som eventuellt kan utvecklas till en blomstrande modellkarriär såsom modell i det kommersiella segmentet. Inför plåtningen har jag legat i hårdträning, och sökt att skapa de bästa förutsättningarna för…

View On WordPress

Vilma

Asso tiden går så jäkla snabbt. Förstår verkligen inte vart den flyger iväg, är nästan alltid lika förvånad när klockan är slagen och alla släcker ner, i förberedelse för hemgång. Och nu försöker jag samla tankarna. Vad har egentligen hänt denna veckan då? Utöver hockeysnack och skratt i lunchrummet ? ( ps, kan absolut  inget om hockey, men har hört att hv är dåliga i år !!! ). Är hyperaktiv på koffein just nu, det bjuds nämligen obehindrat på Nocco, vilket är lite farligt må jag säga... Så idag när det var fredag, bestämde jag mig för att lyxa till det, och ta en liten oskyldig Nocco… Jo denna veckan har bestått av lite blandade uppgifter. Tex jag har gjort lite visitkort, fixat till en logga, fixat till en skylt, skurit dekaler, skurit mig i fingret, maskat ur dekaler, tagit bort folie på en bil osv. Det är så skönt att man kan varva sina uppgifter, ena timman sitter man vid datorn och nästa timma; maskar man ur dekaler. Klarar nämligen inte av att sitta vid datorn i längre perioder, man blir bara trött och ofokuserad… Har även hängt med och monterat upp en ny skylt på ett kontor och varit hos en privatperson för att hjälpa till att tapetsera upp en tapet med en bild som motiv. Det är skoj att se hur de arbetar ute i fältet. Leif svängde även förbi då han skulle hämta ett par nytryckta Svf flaggor. Sedan har jag fått ett projekt som ska pågå under en längre period. Ska nämligen få designa om deras Zebra bil.  Jag får göra nåt helt crazy om jag vill  :D  Men det får såklart även vara något ”normalare” med… Fast det hade ju vart så himla coolt om man hade gjort något så häftigt att alla på stan tappar hatten när bilen glider förbi.  ( Det hade varit ännu coolare, om de som inte ens bär hatt, tappar hatten, då vet man att man har lyckats!) Nu väntas det bara att bli inspirerad, kanske får jag dricka mer Nocco? Då kanske den galna inspirationen vaknar till liv? ( eller nej kommer bli beroende..)  Aja, vi får se vad som händer tills nästa vecka. Tack för mig, hoppas ni andra har haft det lika bra som jag denna veckan. Tjingeling badring! 

anteckningar 4/2-2020

Idag är det mammas femtioårsdag. Jag har hittat en medelstor sten nere vid floden Hangang framför min sndra värdfamiljs lägenhetskonplex som jag tycker väldigt mycket om. Utsikten är fin och väldigt nära vattnet. Det bästa med utsikten är alla fåglar som finns här och spreciellt alla tranor. Efter att ha läst klart Ondskan av Jan Guillou så har jag börjat tänka en del del på många saker. Boken gav mig ny kraft och nytt intresse för böcker och kändes som att sydda ut en täckt whiteboard. Bland annat hur mycket jag värdesätter utbildning, att jag vill lägga ner mer resurser och energi på att utbilda mig. Men andra tankar har också ockuperat min hjärna. Som att jag vill börja skriva, skriva böcker, läsa mer böcker. Kanske historier, kanske berättelser, mer än det vill jag inte. Men det känns fortfarande som att jag är för oerfaren och för ovetande för att åstakomma vad jag vill. Jag måste lära mig mer, blir mer. Det börjar bli vår i Jinju. Vädret är soligt och flyttfåglarna börjar komma tillbaka. Jag blir fortfarande för påverkad av andra människor. Det verkar gå som i perioder. Något jag är mycket glad över och ser fram emot är att Sandra och Vendela ska komma hit i sommar. Jag antar att det är lite stämningen av att sitta såhär vid vattnet och på en utav de finaste platserna i Jinju, som ger mig den där känslan. Av att kunna skriva vad som helst, av att rensa mitt huvud, och kunna hämta nya krafter till alla de framtida planer jag har och kommer skapa. Klockan är strax efter fem och jag har inte gjort lika mycket som jag kanske önskat att jag hade gjort idag. Men det gör ingenting. Att sitta här och få rensa huvudet är minst lika givande. Trots att jag sitter brevid lite fågelavföring och något som ser ut att ha kommit ut från motsatta sidan av en fågel så kan jag inte må bättre helt ärligt. Solen värmer varmt i vårkylan. Jag sitter jag några meter bort från den tänka promenadgången och bakom ett par buskar. Framför mig dock, på andra sodan floden, finns samma promenadgång och till höger om mig finns en stor bro som också är en bilväg. Att vara gömd från omvärlden men ändå så synlig som det går är inte att underskatta. Dessutom är jag inte ensam, mitt ute i floden framför mig sitter en trana och håller mig sällskap i solljuset. Jag ska inte sjunka för djupt in i tankar med denna anteckning. Jag vill hålla den som en liten påminnelse till mig själv att inte tänka för mycket, och bara kunna ta in omgivningen och slappna av. Även fast det känns som att när man tgit in omgivningen och slappnat av så öppnar det för alla möjliga tankar att välla in. Men det är ju förstås att föredra framför att vara inne på Instagram eller Youtube. Jag har suttit här såpass länge att min rumpa börjar bli en aning kall. Nästa gång jag kommer ner hit så tänker jag ta med min dator så det blir lite lättare att skriva. Solen går snart ned och jag vill inte missa en sekund av den bästa tidpunkten på dagen. Denna plats är min, och endast min. Såklart som den unga människa som jag är, har även jag snubblat över sånna känslor som inte var meningen skulle finnas på vägen genom mitt utbyte. Jag har alltså så gott som kärat ned mig i en person som det för allt i världen bara inte kommer fungera med. Under de senaste veckorna hsr inte bara mina känslor blivit rubbade ur sin bana, utan även min moral och vad jag känner inför mina åsikter. Är det rätt av mig att vägra vad så många i min ålder tycker är rätt?? Är det värt det att hålla fast vid mina moraler så hårt att andra släpper taget om mig i stället? Att bli, inte utfryst, men utesluten för vad jag anser är rätt? Vattnet är ännu mer stilla än när jag satte mig här. Det speglar himlen, träden, broarna och lägenheterna nästan perfekt. Min förståelse för varför så många söker sig till naturen blir ännu djupare. Jag önskar att jag kunde skära loss en bit av vad jag känner just nu, och lägga dem i en ask för att senare kunna ta fram och beundra. Beundra lugnet, melankolin och det mänskliga. Just det ja, det så mänskliga som skiljer oss från andra arter, moralen och förmågan att kunna skilja rätt från fel. Det som världen nästan omärkt verkar glida längre och längre bort ifrån. Det känns verkligen bra att skriva på svenska, kunna uttrycka mina djupaste funderingar och ideer. Solen har krypit ned bakom bergen och mina värmen från mina händer har likaså runnit upp längst mina armar för att rädda sig själv. Många gånger önskar jag att jag förändrats. Jag älskar litteratur. Till och med all slags litteratur. Och jag älskar att studera. Jag är outtröttligt nyfiken av allt jag kommer i kontakt med. Men min önskan för de senaste veckorna har bara varit att kunna leva som 18åringar gör. Varför är jag den enda som värdesätter mig själv? Varför är mina moraler och åsikter kring hur en 18åring ska leva formade som de är. Varför skiljer den sig från skönlitteraturens och samhällets skilldring för hur en ungdom ska bete sig? Kommer det förändrad väl när jag får mitt körkort? Kommer jag att ta mig tillräckligt mod för att göra vad jag hela mitt liv ensam stigmatiserat? Jag hsr aldrig mått bättre men fasader och illusioner skapade av samhällets påbussade ofrivilligt umgänge får mig ifrågasätta. Det känns som ett oändligt slagfält inom mig ibland. De självklara sakerna som gör mig så lycklig så att det känns som att jag uppnår eufori, känns ibland som farhågor och mer och mer blandar jag ihop vad som ser uppfyllande ut med vad jag vet egentligen är utformat för mig. Är gräset verkligen grönare på andra sidan? Den sida som man är så nyfiken på men som man någonstans i bakhuvudet vet inte är mer intressant än vad jag har framför mig just nu. Jag försöker inte göra mig till. Vad jag delat med mig av i denna anteckning är ärligt och öppet vad jag känner och tänker. 

Huset med den Mystiska Klockan / House with a Clock in Its Walls, the (2018) [CA/IN/US]

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

VAD? Lewis flyttar hem till sin morbror efter att hans föräldrar dött i en bilolycka, snart inser han att hans morbror inte är av den vanliga sorten och att det går rykten om huset de bor i. Vad de andra i skolan inte vet dock är att huset tickar om nätterna. Bygger på en bok av John Bellairs med samma namn, Eli Roth (som jag känner kanske främst som skådespelare) regisserar efter Eric Kripke (känd från tv, bland annat "Timeless" och nu aktuella "The Boys") manus.

VEM? Lewis Barnavelt är en udda fågel och har svårt att få vänner på den nya skolan, han får veta lite här och lite där om vad som pågår omkring honom men hans morbror Jonathan håller honom i mörkret. Grannen Florence Zimmerman har tidigare förlorat sin familj själv, och hjälper Jonathan att försöka lista ut husets hemligheter och vart tickandet stammar från. Det hela knyter an till en gammal vän till Jonathan: Isaac Izard som tog med sig hemligheten med tickandet med sig i graven.

VAR? Som många amerikanska filmer inspelad i Georgia, men utspelar sig i den fiktiva lilla staden New Zebedee. Filmen utspelar sig 1955 under efterkrigstiden boken lägger sig närmare andra världskriget med sina 1948–49.

HUR? Jack Black gör faktiskt en strålande roll, han kan lätt bli för mycket (men är annars överlag en duktig skådespelare) och han har bra stöd från både Cate Blanchett och Owen Vaccaro. Den sistnämnda göt en riktigt bra roll som Lewis, pojken som nu tvingas anpassa sig till en ny omgivning, ny skola samtidigt han försöker hantera traumat att förlora sin familj. Filmen har begåvats med en bra och framför allt matig story: ett härligt mörkt äventyr som passar de flesta och serverat med rejäla stråk av fantasy. Väldigt snyggt producerad, special effekterna är snygga och inte allt för over the top samt att de många kväll/nattetidsscenerna känns inte för mörka utan att för den skullen inte bli något annat än kvällsscener.

SÅ? Det här är lite av en film som man förväntade sig Goosebumps 1 och 2 att vara. Boken kom ut i början på 70-talet, kanske är det därför den känns så gedigen? Jag var egentligen sugen att se "Something Wicked this Way Comes" men har inte köpt den på dvd än, och den var inte tillgänglig på någon av mina tjänster. det här var avgjort ett bra substitut.

NÄR? Blir faktiskt aningen nyfiken på boken, som fick ett gäng uppföljare. Och med $131M inspelade penningar mot en $42M budget kanske en uppföljare rentutav kan bli aktuell?

Länkar:

Filmen @ IMDb.

Filmen @ Vodeville.

Boken @ Goodreads.

Soundtracket @ Spotify.

Vet ni vad? Klockan är nästan 1 nu så jag känner att jag får gå igenom min presentation imorgon. Är den fruktansvärt lång får jag väl bara cutta bort saker, det kommer gå bra. Går det dåligt är det ok också. Asså, kommer ju bli godkänd så det är väl allt som räknas egentligen

Den goda läraren

Klockan ringer kvart i sju. Okristligt tidigt. Jullovet är över och universitet kallar åter. Den här terminen ska jag få en ny lärare. Det är spännande. Det är det alltid, att få en ny lärare som har fått det aktningsfulla uppdraget att lära en saker. Från egen erfarenhet vet jag att den goda läraren kan förändra liv.

Den allra viktigaste lärarrollen axlar förmodligen alla föräldrar. På den fronten har jag haft tur. Mina föräldrar, två helt normalbegåvade personer på pappret men två minigenier i min mening, har gett mig några av de viktigaste läxorna om livet. Följande är exempel på vad de har lärt mig: några harmlösa dammråttor har ingen människa dött av, tänk själv, samt helgen är för kort för att inte firas.

Under min uppväxt var vi fem-sex familjer som i tid och otid fixade fester och andra upptåg. På gamla videosekvenser tjoar barn och vuxna i kapp i ett saligt kaos. Där och då, fanns bara här och nu. Revyer, programinspelningar och maskerader där alla lekte på lika villkor.      Från dessa föräldrar lärde jag mig inte bara vikten av vänskap, men också att livet alltid är värt att firas. För det kommer jag aldrig kunna tacka dem tillräckligt.

En annan betydelsefull lärare träffade jag i våras när jag jobbade på en språkskola på den colombianska landsbygden. Då jag kom till byn kunde dess invånare och jag bara kommunicera genom konfunderat kroppsspråk. I slutet av min vistelse höll jag inte bara tvåtimmarslektioner på spanska, utan jag hade fått vänner för livet.      Allt på grund av min goda lärare Daniel.      På universitetet där jag nu studerar mitt fjärde år är många av mina lärare egentligen professorer som tvingas undervisa för att få fortsätta sin forskning. Det märks. Den didaktiska analysen lyser ofta med sin frånvaro.      Daniel liknande mina universitetslärare i den mån att han var expert på sitt ämne, men med den lilla skillnaden att han inte hatade sina elever. Under våra lektioner styrde han upp hela världen. Vi diskuterade globaliseringens för- och nackdelar. Dissekerade begreppet framgång och försökte bena upp vad det egentligen innebär att vara lycklig i nuet. Vi blev tvingade att tänka själva. På spanska. Vi sammansvetsades sedan genom TV-shower, teaterföreställningar och karaokeuppträdanden. Precis som mina föräldrar gjorde för oss som barn.  

I dag trängs här och nu med där och då och någonstans härefter. Att jag är dålig på att förvalta nuet grämer mig inte så mycket längre. Jag har lärt mig att det inte spelar någon roll vilket tidsrum jag förhalar mig i, så länge jag finner glädje där. Och i min nya lägenhet är jag lycklig. Här har jag låtit min kärlek och bästa vän flytta in, och till helgen ska vi ha fest trots flyttkaoset.      Kanske ska jag bjuda min nya lärare.