Den långa sömnen

Åre februari 2024

Torget i Åre var omgärdat av kyla och mörker. Bortsett från en dansk yngling som på vingliga ben försökte styra stegen hemåt från krogen fanns det ingen annan i närheten av torget.  – ”Duved, va faän liger Duuuved?” ylade dansken rakt upp mot den mörka, jämtländska himlen. Ingen svarade honom. Gud såg ned på honom och skakade bara på huvudet. Hamburgeriet Max var stängt och nedsläckt. Genom fönstren på de närbelägna höghusen ovanför Restaurang Broken trängde ett blått sken fram från en amerikansk Netflixserie som handlade om kärleken mellan en barnmorska och en veteran från Irakkriget. En liten räv med skabbäten svans smög i nästa ögonblick förbi soptunnorna på torget utan att finna något ätbart. Besviken gick den sedan vidare och luktade med nosen längs hela fasaden till Hanssons sportaffär och försvann därefter in bakom Peak Performancehuset, i vilket en fjällfotograf en gång hade haft sin ateljé.

Tur att biblioteket i Åre nästan alltid är öppet, så att man får tillfälle att tänka diakront. På biblioteket finns jämtlandica, två telefonkurer som man kan slinka in i om man får ett oväntat samtal och inte vill störa. Sen finns mitt i biblioteket en karusell med utgallrade böcker som tydligen ingen vill läsa. Man kan ta vilken bok man vill därifrån helt gratis. Den senaste tiden har jag uppmärksammat att om ingen har lånat en bok och den därför har blivit utgallrad, är det ett tecken på att boken antagligen är mycket bra. Den många gånger Nopelpristippade, israeliske författaren Amos Oz fantastiska bok ”Lantliga scener”, plockade jag från karusellen härmodagen och den fick mig att sätta mig ner i Åregårdens foajé och skriva denna text. Men vad hände med räven? undrar ni nu. Jo, den fortsatte sitt sökande efter något ätbart och kom fram till Åre gamla kyrka. Kyrkans byggår lär vara osäkert, men takstolarnas konstruktion och analyser av trävirket i byggnadens murremmar kan datera koret, i dag sakristian, till 1156-1160-talet.

Långt senare, vid nyåret 1760, då bodde det 1 925 248 personer i hela Sverige. Några hundra av dessa levde som bönder i Åredalen. Samma år vitrappades ytterväggarna på Åre kyrka av hitresta dalmasar. Arbetet blev så noggrant utfört att den snövita beläggningen höll till sommaren 1912 då ytterväggarnas stenar åter igen fick se dagens ljus. Kyrkan fick samma sommar sitt yttertak omlagt med svart skiffer. De äldsta stenblocken i väggarna bröts i ett stenbrott, västerut i Duved. En gång kom pilgrimer från Europa, i likhet med vår hungriga räv, att stanna till vid Åre gamla kyrka. Lutade mot murarna med stenblock från Duved, återhämtade de sig, drack vatten och fortsatte sedan pilgrimsvandringen ända till Olof den heliges grav i Nidarosdomen. Kyrkans massiva murar kommer, liksom Pantheon i Rom, att stå i 2 000 år till. Föreställ er hur Åre kommer att se ut då. För att inte tala om hur skidorna då kommer att se ut! Broken, Åregården och biblioteket däremot kommer att se precis likadana ut som de gör i dag. Och den fulla dansken, han kommer att vakna upp efter en sömn på 2 000 år i en snödriva nere på Åre strand och undra vad det egentligen var som hände.

Ingen plats och ingen tid är den andra lik

Bengt Jahnsson-Wennbergs roman Vad är klockan egentligen? är en mycket läsvärd bok som tar med läsaren på en minnesresa från Sigtuna via Umeå, New York och avslutningsvis till Sanfolket i Namibia. Precis som i sitt måleri finns det en stark rumslig närvaro i Jahnsson-Wennbergs prosa. Man stämmer lätt in i idén om arv och miljö: att vi präglas långt mer av de lägenheter, hus, städer och sociala sammanhang som passerar revy under varje människas livsresa, än vi är villiga att erkänna. Vissa platser bränns fast i minnet och man längtar ständigt tillbaka, för att sedan, om man verkligen åker tillbaka, bli desillusionerad när man då upptäcker att både platsen och man själv som människa har förändrats; om detta handlar Jahnsson-Wennbergs roman. Författaren har samlat foton, målningar och prosastycken från olika perioder och resor och sammanfogad allt till en text som för tankarna både till New Yorkförfattren Paul Auster och mästaren i denna dröm- och tidsresegenre: Haruki Murakami. Känslan blir under läsningen drabbande, att det i botten av hela Jahnsson-Wennbergs roman ändå finns ett hemligt uppdrag: att gestalta vad tiden och konsten gör med oss. Liksom i livet kommer allt till oss i en enda stor oreda. Vänner kommer, försvinner och dyker sedan upp i ens liv kanske 20 år senare. Förvandlade men samtidigt kan man ta upp någoting som man gjort tillsammans för länge sedan, som om tiden som förlutit inte ansatt någon. För ingenting blir som vi planerar, men ändå tycks det finnas en tydligt framträdande jakt som går ut på att både återskapa och återinträda i det förflutna. Vad syftet är får man som läsare aldrig veta. Bengt Jahnsson-Wennberg skildrar detaljerat och med inlevelse uppväxtåren i Sigtuna, familjeband som sluts och bryts, lägenheter och en ärvd gård i Bohuslän som fylls och töms, allt medan åren går. Riktigt underhållande blir det i mitten under den fina Stockholmsskildringen då huvudperssonen tillsammans med en mystisk kompanjon renoverar och säljer lägenheter och restauranger. Men så går färden till New York med en Yashica-kamera... Kan varmt rekommendera denna underhållande och mycket originella roman.

Bengt Jahnsson-Wennberg

Vad är klockan egentligen? (roman, 304 sidor)

Bokförlaget Mormor

Det här var under den tid jag var ung och formbar. Men så fick jag en förkylning på hösten 1985 som aldrig gick över utan fortsatte och fortsatte tills det i november bildats varklumpar i respektive halsmandel. Värst var det på höger sida. Det gick så långt att jag till slut fick svårt att svälja. Jag hamnade under höstterminen i andra ring på infektionskliniken på Östersunds Lasarett och där låg jag inlagd några dagar med penicillinbehandling och blev smalare och smalare. Löven föll och jag kom efter i skolarbetet. Den första snön föll. En flicka i klassen dök upp med böcker, berättelser och stenciler och långt senare har jag fått klart för mig att hon tyckte om mig, och kanske såg sin chans att komma mig nära då jag var sjuk, svag och ensam. Eftersom det var en infektionsklinik var det dock restriktivt med besök från familj och klasskamrater. Febern gick aldrig ned och till slut opererades jag.    När jag kom tillbaka till klassen sen framåt advent var jag 9 kilo smalare och ingen frågade vad jag hade varit med om på lasarettet. För att fördriva tiden på lasarettet hade jag läst Herman Melvilles äventyrsroman Moby Dick. Min fascination för valar började i sjukhussängen. Alla som har läst Moby Dick vet att den är en rejäl och förunderlig tegelsten att ta sig igenom. Jag sträckläste boken och allt sedan dessa febriga höstdagar i Östersund har jag fått med mig att evolutionen mest av allt är en slump. Livet på Jorden startade i vattnet för att sedan fortsätta på land och så småningom skapade evolutionen däggdjuren. Eller slumpen skapade dem, om ni så vill. Problemet är att ett av dessa däggdjur – någonting grått, nyfiket och levande som närmast kan liknas vid en flodhäst – ledsnade, gav upp en varm eftermiddag på savannen, gick ned till havet, och utvecklades till valen, vilken som alla vet, inte är en fisk utan ett däggdjur. Djuret med ben, svans och lungor var tillbaka i vattnet där allt en gång hade börjat, fast denna gång med nackdelen att inte ha gälar att andas med utan däggdjuret blev dömt att jämt och ständigt återvända till vattenytan för att hämta luft. Varje timme dyker den 1 000 meter ned i totalt mörker och äter i stort sett bara en och samma sak, bläckfiskar.    Det Herman Melville skriver om är jakt på kaskelotter vilket pågick så intensivt med utgångspunkt från ön Nantucket utanför USAs östkust, att kaskelotten som art var ytterst nära att utrotas. Sjömännen kokade valspäcket i industriell omfattning ombord på valfångarna, för att väl i hamn sälja det för vidare export och användning i gatlyktor. Oljan från späcket gav en klar och starkt lysande låga som under 1800-talet lyste upp gatorna i New York, London, Berlin och Paris. Vad hände sen? Jo, människan hittade olja i marken, och behövde inte segla runt på världshaven och döda kaskelotter i industriell omfattning. Oljan i marken räddade kaskelotten. Lika paradoxalt är det att England en gång höll på att hugga ned all skog som fanns på brittiska öarna, men så hittade människan kol i marken som hade långt mer energi lagrat i sig än ved, och Englands vackra skogar räddades av kolet i marken.    Nu tänkte jag skiva något om litium, halsmandlar, zink och uran, men överallt i världen håller vetenskapsmännen på att söka efter vad allt detta ska rädda.

*

During my impressionable youth, I encountered a seemingly endless cold in the fall of 1985. It persisted until November when abscesses formed in my tonsils, particularly severe on the right side. Eventually, swallowing became an ordeal. My condition led me to be admitted to the infectious disease ward at Östersund Hospital during the second year of upper secondary school. There, a regimen of penicillin treatments saw me growing thinner over several days. As the leaves fell, I fell behind in my studies. The first snow came. A girl from my class visited with books, tales, and handouts, and only much later did I realize her affections for me; perhaps seeing an opportunity to draw close while I lay there, ill, vulnerable, and alone. However, visits were sparse due to the ward's strict regulations. My fever remained stubborn until surgery became the last resort.

Upon my return to class by the time of Advent, I was 9 kilograms lighter and curiously, no one inquired about my hospital experience. To pass the time, I immersed myself in Herman Melville's "Moby Dick," an adventure novel of considerable heft. It was in the hospital bed that my fascination with whales began. Anyone who's tackled "Moby Dick" knows the monumental effort it is to digest such a tome. Feverishly, I devoured the book, and from those autumn days in Östersund, I gleaned that evolution is largely a game of chance. Life on Earth, which began in water, ventured onto land, and eventually, through a serendipitous twist of evolution (or chance), a certain grey, curious, river hippopotamus-like creature tired of savannah life, ventured back into the sea and evolved into the whale. This mammal, equipped with bones, a tail, and lungs, returned to the aquatic realm where life originated, but with the disadvantage of lacking gills for breathing, hence condemned to perpetually resurface for air. Hourly, it dives a kilometer deep into the abyss to feast almost exclusively on squid.

Melville's narrative revolves around the intense hunting of sperm whales, which nearly led to their extinction. Sperm whale blubber was processed on an industrial scale aboard whaling ships, originating from Nantucket, to light the streets of cities like New York, London, Berlin, and Paris with a bright flame throughout the 19th century. Then, as fate would have it, the discovery of oil underground negated the need for such extensive whaling. Ground oil saved the sperm whale in a twist of irony. Similarly, England was once on the brink of deforestation, but the discovery of coal, with its superior energy potential, preserved the British woodlands. Now, scientists worldwide are exploring what resources like lithium, tonsils, zinc, and uranium might save next.

Claudio Magris e l’impossibilità della contemporaneità

Historia är en förlängning av vårt minne, helt enkelt vidgad livserfarenhet. Med historia kan vi se oss själv i ett större sammanhang och ordna våra tankar till ett sammanhängande helt.[1]

                                              Sten Rentzhog, Tänk i tid, Carlssons 2014.

Critici parlano dell’autore italiano Claudio Magris come se fosse uno scrittore europeo. Europeo perché scrive di storia, guerre, città e regioni europee. Senza dubbio Magris è un narratore decisamente eterodiegetico: un narratore che preferisce raccontare storie e avventure di persone di altri tempi. In questo modesto saggio ho provato ad analizzare alcuni temi comuni in Danubio, Microcosmi e Alla Cieca. Claudio Magris è un autore che mescola lo stile letterario con i suoi temi preferiti. Quando descrive in dettaglio una zona d’Italia usa spesso miti e legende per rinforzare la storia.

Esattamente dove finisce la storia e comincia la finzione, non si sa. A volte è impossibile indovinare quale libro di Magris si stia leggendo, se qualcuno ti ha dato una pagina o un capitolo solo da leggere come un indovinello. La mia tesi è che per spiegare o capire la società contemporanea, si deve studiare la storia europea, a partire dal passato e non da un punto qualsiasi. Con “l’impossibilità della contemporaneità” nei testi di Magris intendo che la contemporaneità non può esistere senza una spiegazione storica o letteraria. Secondo me questo é il messaggio più importante di Magris: le risposte si possono trovare solo nello studio del passato. Lui ha scelto la letteratura come metodo, ma qualsiasi scienza potrebbe funzionare. Alla fine ogni persona deve fare un’interpretazione dei fatti molto privata.    La contemporaneità non è presente nei Microcosmi e Danubio senza una spiegazione. Il presente come punto di riferimento neutrale o obiettivo non esiste. Paradossalmente molti dei temi che sono presenti in Microcosmi e in Danubio - di cui questa tesi tratta in primo luogo - sono universali e validi in tutto il mondo e non solo in Europa. Magris è stato sovente nella rosa dei papabili per il Premio Nobel in letteratura.  Per quanto riguarda  lo stile letterario per l'autore in questione, la complessità di questi due libri sembra essere anche una forma di vita alternativa, molto vicino alla filosofia di Hans-Georg Gadamer. Una formula per trovare pace nella quotidianità. Il lavoro di scrittore, germanista e insegnante impegna l'autore professionalmente nella interpretazione di fenomeni culturali e nella presentazione di analisi. Capire l’ambiente in cui ogni persona è cresciuta diventa durante la vita un’attività necessaria per rimanere soddisfatto della vita stessa. In questa prospettiva la dottrina ermeneutica diventa non solo una tecnica interpretativa, ma un movimento fondamentale dell’esistenza, il quale abbraccia l’intero campo dell’esperienza umana del mondo. Per capire il presente e se stessi in un contesto esistenziale, dobbiamo viaggiare mentalmente nel passato. Analogamente ogni evento e conflitto europeo ha le proprie radici nel passato.  Per questa ragione, le due catastrofi umane per eccellenza, la prima e la seconda guerra mondiale, sono molto presenti nel mondo semi-documentario di Magris. Nel libro Microcosmi Magris presenta, esempio dopo esempio, come la vita dell’individuo dipende dalla vita politica. Si può leggere Microcosmi come un esempio della tesi strutturalistica: il tutto è più della somma delle singole parti. La identità europea è il frutto di un’unione di popoli e Paesi molto diversi fra di loro. Ma da lontano, per esempio da un altro continente, l’Europa sembra un agglomerato abbastanza eterogeneo. Tutto questo non vuol dire che la storia e la politica siano razionali e interpretabili in un modo lineare. Il brano seguente preso dal racconto ”Assirtidi” di Microcosmi, è tra i paragrafi più belli del libro e anche un esempio dello stile letterario di Magris. “Il suo racconto era stato largo, digressivo, pieno di abbandoni e di riprese, ingarbugliato in grovigli di difficili successioni e balzi temporali avanti e indietro. Intanto era scesa la notte, la luna grande e rossastra era già biancata da un pezzo, la scia della barca era un argento scuro. Marco diede ordine di tirar su le reti.”    Magris scrive una prosa molto difficile da leggere per uno straniero. Forse è la sua inaccessibilità stilistica la ragione per la quale Magris non ha ricevuto il Premio Nobel per la letteratura sette anni fa. Benché la traduttrice svedese Barbro Andersson abbia fatto un lavoro eccezionale traducendo i libri di Magris dall’italiano allo svedese, ci vuole tanta pazienza per finire un romanzo di Claudio Magris. Nei nove racconti di Microcosmi si trovano strati di storie che si intrecciano tra di loro. I paragrafi finiscono spesso con conclusioni molto pregnanti e filosofiche.  In Microcosmi e Danubio, ogni capitolo tratta di cose molto diverse. A volte la prosa di Magris sembra più una variante della poesia. Per il lettore è spesso molto difficile trovare un ovvio inizio o una fine nei nove racconti che costituiscono Microcosmi. Una alternativa è quella di analizzare Microcosmi basandosi sulla dottrina ermeneutica secondo la quale prima si capisce la parte e successivamente si comprende il contesto più ampio. La comprensione di un testo è vista come condizionata da un circolo fra la totalità del testo e le sue singole parti. Analogamente, prima si capisce una regione, quindi si comprende la Nazione (Italia), poi il mondo.    Il libro Microcosmi è davvero costruito in questo modo. È affascinante il modo in cui Magris è riuscito a descrivere in dettaglio una zona dell’Italia nord-orientale, e nello stesso tempo a catturare i grandi eventi mondiali. Per capire gli eventi mondiali si deve guardare indietro, alla storia. Magris descrive la impossibilità di vivere felice nella contemporaneità nel brano seguente. Leggere, studiare, preoccuparsi per il passato, magari sono solo passatempi, fughe, negazioni della contemporaneità?

”Forse è questo il peccato originale, essere incapaci di amare e di essere felici, di vivere a fondo il tempo, l’instante, senza smania di bruciarlo, di farlo finire presto. Incapacità di persuasione, diceva Michelstaedter. Il peccato originale introduce la morte, che prende possesso della vita, la fa sentire insopportabile in ogni ora che essa arreca nel suo trascorrere, e costringe a distruggere il tempo ammazzare il tempo, una forma educata di suicidio.” (Microcosmi, pagine 122-123.)

In Microcosmi Magris descrive l’Europa con i suoi numerosi, piccoli Paesi come il risultato dell’ossessione dei re e dei politici di fare definizioni. I popoli sono catturati dalla Storia. Durante una sanguinosa lotta trovarsi a essere italiani, austriaci, jugoslavi, croati, sloveni e infine essere ridotti in poveri emigranti in partenza per gli Stati Uniti. Il futuro - ma anche il passato come l’antichità - sono periodi più felici e luminosi della vita sfuggente della contemporaneità. Il dialogo tra il passato e il risultato degli eventi nel passato è fonte di comprensione. “L’esperienza di verità si dà solo nel dialogo, in quella dialettica di domanda e risposta che alimenta il movimento circolare della comprensione.” citando il filosofo Hans-Georg Gadamer, uno dei primi pensatori dell’ermeneutica.    I libri di Claudio Magris, Microcosmi e Danubio, sono tra i capolavori della letteratura italiana. In particolare, il libro Microcosmi è difficile da leggere per un lettore che non conosca l’italiano approfonditamente, ma la sua lettura rimane tuttavia un’esperienza emozionante. C’è qualcosa di molto attraente per il lettore nella complessità stilistica e tematica di questi due libri. Non basta leggerli una volta sola per capire l’idea fondamentale dell’assenza della contemporaneità. Sono come specchi della vita umana, che non hanno un inizio definitivo o un fine definitivo. Molti personaggi vivono una vita anonima, ma dopo la morte diventano famosi. La complessità storica e lo stile letterario sono uniti in modo molto raffinato.    La presenza di una moltitudine di gente - viva o morta - storie, guerre, contadini, idee, militari, dittatori, arte e architettura, rivela un passato caloroso e drammatico. La storia dell’arte e la storia della letteratura in particolare hanno un ruolo forte nella società italiana. Le città italiane sono piene di monumenti e musei. L’Italia d’oggi non sembra altro che un’ombra di un passato più interessante e drammatico. Questa tendenza, o sensazione della vita, è molto rinforzata nella paternità di Claudio Magris. La conclusione che il lettore può trarre è che il passato è più importante della  contemporaneità. Nei libri successivi, usciti dopo Danubio e Microcosmi, letteratura, Storia (assenza di contemporaneità), stile letterario e lingue sono forse più collegate che nel Danubio e Microcosmi. Il brano che segue viene dal libro più recente, Alla cieca, 2005. La ricerca di una verità finale nella Storia e nelle lingue europee continua attraverso Magris.

“La vita – diceva Pistorius, il nostro maestro di grammatica, accompagnando con gesti rotondi e pacati le citazioni latine in quella stanza tappezzata di un rosso che la sera s’incupiva e si spegneva, brace dell’infanzia che ardeva nel buio – non è una proposizione o un’asserzione, ma un’interiezione, un’interpunzione, una congiunzione, tutt’al più un avverbio.”  (Claudio Magris, Alla cieca, 2005)

__________________________________________________ Fonti Claudio Magris, Danubio, 1990. Claudio Magris, Microcosmi, 1998. Claudio Magris, Alla cieca, 2005. Sten Renzog, Tänka i tid, Carlssons 2014. “Claudio Magris” Lina Kalmteg, Svenska Dagbladet, 2007-09-27 “Vem tror/vill du ska få årets Nobelpris i litteratur?” artikel av Jenny Leonardz, Svenska Dagbladet 2009-10-07. Essayism along borders Perspectival mobility in Claudio Magris’ Danubio, Natalie Dupré, 2018. Per-Johan Ödman, Tolkning, förståelse, vetande: hermeneutik i teori och praktik, Stockholm 2007. Giorgio Agamben, Homo sacer, Il potere sovrano e la nuda vita, Einaudi 1995. “Hans-Georg Gadamer”, Diego Fusaro. http://www.filosofico.net/gadamer.htm

____________________________________________________

[1] La storia è un’estensione della nostra memoria, semplicemente una esperienza allargata della vita. Con l’aiuto della storia possiamo vederci in un contesto più ampio e organizzare i nostri pensieri in un insieme coerente.

Klockan 8 på Aventinen

Efter en natt med tropisk värme och hög luftfuktighet blev vädret vid åttatiden klart och lite svalare. Juniluften började flöda in genom de öppna balkongdörrarna som vette mot innergården och lite längre bort den inklämda parken som fortfarande skuggades av hundraåriga pinjeträd. Jag gick barfota över marmorgolvet fram till Rancilion. Kaffekvarnens hårda rasslande och doften av nymalda kaffebönor fick mig att kvickna till. Från gatan Lungotevere Aventino anades det tilltagande bruset från morgontrafiken, men ljudet var ändå inte störande, mer som surret från en svärm insekter som värmts till aktivitet av morgonsolen och börjat med sina frukostbestyr; suga nektar ur rhododendron i de luxuösa trädgårdarna, och sedan jaga varandra planlöst i morgonluften.    Aventinen är en av Roms sju kullar och ligger i den sydvästra delen av staden, nära Testaccio och il Piramide, för er som känner till de södra delarna. Det är en av de högsta kullarna i Rom och erbjuder om man blickar västerut en panoramisk vy över den eviga staden. Historiskt har kullen varit en viktig plats. Under antiken var det ett bostadsområde för romerska adelsfamiljer, medan höjden på medeltiden användes som ett avstängt och befäst område. ”Aventinosessionerna” var under nittonhundratjugotalet beteckningen på ett initiativ från den antifascistiska oppositionen som gick ut på att avstå från parlamentariskt arbete tills de ansvariga för mordet på socialisten Giacomo Matteotti ställdes inför rätta. Oppositionsgruppen tog namnet efter Aventinen, som enligt romersk historia, även var den höjd över Rom dit plebejerna drog sig tillbaka i perioder av konflikt med patricierna. Den antifascistiska protesten misslyckades emellertid och efter två år, den 9 november 1926, bestämde den italienska deputeradekammaren att avveckla de 123 aventinska deputerade. Mussolini ökade därpå makten över Italien i tjugo år och allt slutade sen i en nationell tragedi och i något som närmast kan beskrivas som ett inbördeskrig.    I dag är Aventinen ett stilla och fashionabelt bostadsområde med palats, lummiga gator, ambassader, kloster och institutioner. Från Piazza Giunone Regina är det hundra meter till basilikan Santa Sabina all’Aventino och Giardino degli Aranci, varav den senare är ett obligatoriskt mål för långväga turister. Sitta där under apelsinträden i värmen och fundera över sitt liv och tidens gång.    En lämpligare plats än Aventinen att bo på i Rom – om man önskar arbetsro och svalkande bris när det är som varmast – det går inte att tänka sig.    Vill man sedan fly staden och åka ut till havet, då är det endast en kvarts promenad nedför kullen till ”Stazione Roma, Ostia, Lido” invid den vita Cestiuspyramiden från år 12 före Kristus. Därifrån tar man pendeltåget för 1,5 Euro och når på en halvtimme Ostia. Väl på stranden kan man simma rakt västerut mot horisonten och dyka ända ned till svalkan djupt nere vid sandbottnen i Tyrrenska havet.

La questione della lingua: versione due

Una nuova versione della “La questione della lingua”[1] sta emergendo in Italia. Ai livelli superiori delle università italiane, l’inglese ha preso il ruolo di lingua predominate. Questo non è un fenomeno unico per l’Italia. La stessa divisione si può nottare nel mondo accademico. In Svezia e negli altri Paesi Scandinavi l’uso d’inglese nel sistema educativa è alta. In Germania si può inscriversi a molte università senza sapere il tedesco (Fanfani, 2014: 6). Scrivere bene in Inglese per un dottorato è non solo prestigioso, è anche necessario per la carriera. Però, qual è il vero problema di questo fenomeno? Il mio scopo con questa breve tesi è di mostrare come la conoscenza di più di una lingua possa presentarsi come una soluzione parziale del problema. Prima di tutto vorrei dare una panoramica sul dibattito, e poi anche un paragone storico con il latino. I linguisti che dibattono su questa tema si può schematicamente infilare in tre gruppi: i puristi, i liberalisti e quelli che non se ne preoccupa tanto, cioè i fatalisti potremmo dire. Le portavoce dell’ultimo gruppo pensano che ci sia un fenomeno moderno, universale ed irreversibile. [2]    Non si deve cercare a lungo per scoprire che la storia si repete in questo campo. Due esempi: la lingua latina è stata lingua preferita per centinaia di anni nel mondo educativo e religioso d’Europa. Questa divisione tratta di un fenomeno che si chiama diaglossia piuttosto che bilinguismo. Le due lingue non sono stati usati nelle stessi strati socilogici: lingua parlata - lingua accademica. Paesi come l’Ungheria non ha smesso di usare il latino come lingua officiale fino a 1843, anche se la maggior parte dei inabitati di Austria-Ungheria parlasse ungherese o tedesco. (Waquet, 2012: 21) Più preciso questo tipo di dualismo si chiama diaglossia.    Nei certi settori come L’architettura, l’inglese nel sistema educativa è praticamente obbligatorio (Tesi, 2014: 29). Questo per due ragioni: il grande numero di studenti stranieri che studiano l’architettura in Italia e la necessità di attentamente tenere uno squardo allo sviluppo architettonico in altri paesi, per motivi di ispirazione e per non ripetere le stesse errori edili. Tullio de Mauro, dice nel suo articolo (De Mauro, 2014), che gli italiani non sanno l’inglese quanto bene come altri popoli germanofonici d’Europa. In questa perspettiva l’italiano è più vulnerabile che altre lingue; disponibile ad un influsso non solo spagliata ma anche un po’ ridicoloso. Secondo De Mauro, il problema ha le sue radici nel deficit d’insegnamento di lingue straniere generalmente in Italia. Lui eleva un’indagine che rivela che solo 36% dei italiani sanno comunicare in un’altra lingua di italiano. Cambiare la lingua d’insegnamento ai corsi avanzati non cambia niente, scrive De Mauro, crea solo provocazioni:

Imporre in una facoltà tecnico-scientifica l’interno insegnamento in una lingua straniera e, per giunta, in una sola è una bizzarra fuga in avanti, che crea problemi ai docenti di quella facoltà (ma, si può dire, contenti loro...), ma più ancora allo studio, alla cultura e ai destini professionali degli studenti, come molti hanno giustamente rilevato (De Mauro, 2014: 120).

È tardi cominciare a studiare l’inglese al livello di magistrale o dottorato. Non si deve essere un linguista professionale d’italiano per scoprire strani anglicismi nella lingua italiana, in particolare nella settore della ingegneria. Per esempio: Una persona che prepara le piste alpine nelle alpi italiane guida un tipo di trattore che in italiano si chiama Snow Cat – comunque la parola italiana nella lingua parlata per nominare un autista di questo tipo di macchina, non è “autista di Snow Cat”, ma gli italiani si chiamalo: gattista. La parola generico per Snow Cat in inglese però è Snow groomer. In fatti, Snow Cat è una marca d’auto, come per esempio Volvo o Mercedes. Il parere purista in questo caso sarebbe di introdurre una parola italiana, o una parola con radici più logici, per rappresentare l’autista. In somma: per i liberalisti non è una cosa da discutere o analizzare a fonde se un’autista (di Snow Cat) si chiamasse gattista o autista. D’altra parte, la struttura di qualsiasi lingua non sia mai stata un affare logica, in tanti occasioni neanche comprensibile diacronicamente. Il modo per nominare cose, questo processo è evidentemente arbitrario, tuttavia pochi sono i linguisti d’oggi che non riguarda questo aspetto della morfologia un processo indiscutibilmente casuale (Saussure, 1916: 33) Per i puristi il collegamento tra pensiero-parola è fondamentale. Una lingua è molto di più che un mezzo di comunicazione orale o scritto. Le università deve specchiare la società, la cultura, la storia, la politica del Paese o della regione. Cambiare lingua nell’insegnamento alle università italiane, dall’italiano all’inglese mette in pericola un modo unico di pensare, come un’italiano/italiana.    Giovanni Azzone, rettore del Politecnico di Milano, vede il problema più come una possibilità e focalizza i suoi argomenti al futuro mercato del lavoro nell’articolo: “Inglese ai corsi di laurea magistrale e al dottorato: il perché della scelta del Politecnico di Milano.” Possiamo inquadrarlo nel gruppo dei liberali. Parecchie degli studenti al Politecnico a Milano troveranno i suoi posti di lavori, fra sei o sette anni, all’estero o in un contesto molto internazionale intorno all’Italia. L’inglese, o altre lingue come il cinese, saranno la piattaforma per “corporate language”. Imprese multinazionali avranno certamente esigenze di conformità linguistico. Cose fondamentale come principi per comunicazione interno, su intranet per i impiegati, sarà scritto in una lingua sola, probabilmente questa lingua sarà inglese. Gli aspetti culturale-comprensione è anche un aspetto importante nel discorso di Azzone, e la voglia dei studenti di formarsi all’estero, almeno per un anno. Azzone utilizza molto il termine “Internazionalizzazione” per precisare il trend linguistico più notevole della conteporanietà universitaria. 30% dei studenti in certi programmi delle università italiane sono studenti proveniente dal estero, molti di loro parlano un inglese quasi perfetto. Un rischio è che i studenti meno bravi in inglese, si unisce in classi con l’italiano come lingua d’insegnamento. Azzone parla di un effetto colaterale: ghettizzazione; una divisione non solidaria tra i bravi in inglese da i meno bravi. Il futuro dell’italiano all’università si trova nelle mani dei studenti. Il futuro sembra di essere lucida, anche se l’inglese continuasse ad espandere nel mondo accademico, nello stesso tempo, più studenti si innamora profondamente dell’italiano. (…) i laureati che possono lavorare in lingua inglese hanno cinque volte le offerte di lavoro di chi non sa l’inglese (Fregonara, 2014: 22).    Per tanti si associa tutto quello che è bello e buono in Italia con la propria lingua italana. Certamente la stessa connessione si può fare con altri Paesi-lingue, nonostante il rapporto sia molto più evidente in italiano. Esatto come scrive Francesco Bruni, che inquadro tra i puristi. “A buon diritto, dunque, l’italiano si definisce una lingua di cultura.” (Bruni, 2014: 16) Come sarà il futuro dell’italiano all’università italiane? Certamente questo discorso iniziato da Azzano è molto necessario e attuale. L’inglese è la lingua di moda, ci troviamo su internet, nelle canzoni che conosciamo tutti, nei libri scolastici che leggiamo alle università, nelle manuali di uso per qualsiasi elettrodomestica, programma software, smartphone, a volte sia meglio leggere la versione inglese perché gli altri manuali sono stati tradotto dall’inglese comunque, Google Translate passa ancora sempre per l’inglese prima di trovare la parola giusta per la proposta di traduzione per ogni lingua. Ma c’è un bisogno di identificarsi tramite altri lingue che l’inglese. Non tutti vogliono parlare e studiare in inglese. L’italiano prevale, anche se gli studenti scrivano le loro tesi in inglese, continuano a parlare l’italiano fuori dalle sale. Gli studenti all’università sono sempre tra i primi ad adattare alle novità, politicamente o linguisticamente o per trovare soluzioni furbi per passare l’esame. Un esempio assurdo dato da Francesco Bruni è quando gli studenti stranieri, con gradi aspirazioni, arrivano alle università italiane solo per trovare, che l’insegnamento delle materie scelte, sonno condotte in un inglese peggio che in loro proprie Paesi. “L’attrattività del sistema universitario italiano sugli studenti stranieri può essere accresciuta dai corsi in inglese: ma invece che sostituire le lezioni in italiano con insegnamenti in un inglese di qualità linguistica inevitabilmente più bassa di quella dei Paesi nei quali l’inglese è lingua materna, (…)” (Bruni, 2014: 16) In questo breve tesi ho trovate di inquadrare alcuni aspetti del discorso iniziato da signore Azzone.    Il futuro per l’italiano alle università italiane non sia in pericolo. Il problema è piutosto come ha spiegato de Mauro, che sia la scarsa conoscenza in altre lingue in Itala che è la vera minaccia. Sono d’accordo con questo concluzione fatto da De Maurio: L’italiano ha più di 60 milioni parlanti in tutto il mondo, il miglior sviluppo per l’italiano alle università italiane ed nel campo di lavoro sarebbe che più dei studenti avanzati studino l’italiano e l’inglese insieme per scoprire aspetti di grande differenza e grande uguaglianza tra le lingue. L’uno dei lingue può infatti rafforzare l’altro. Questo potrebbe anche essere il rimedio contro la malattia di “Morbus anglicus”, quando un parlante italiano sceglie la versione inglese benché esista una parola giusta per l’espressione desiderato nella propria lingua. Una persona che con una profonda conoscenza d’Italiano ed d’inglese, raramente sceglie per esempio weekend per fine settimana, customer service per servizio clienti. "È in gioco non un problema linguistico, man una questione politica; non si vuole tifare acriticamente per l'italiano, ma invitare a riflettere sui costi sociali e culturali di una rinuncia a far crescere l'italiano in certi ambiti sociali (...)" (Coletti, 2014: 121) Penso che Coletti ha ragione, ogni parola inglese che non ha una corrispondenza italiana, contribuisca al problema. In Svezia l'Accademia della Svezia da ogni anno proposte officiali per nuove parole, lo stesso metodo dovrebbero almeno essere provato in Italia per dare alternative per non sempre usare l'inglese ai livelli avanzati alle università italiane.

 Fonti - Piero Fiorelli, ”Il fedecomesso della lingua”, L'Accademia della Crusca, Firenze 2014. - Tullio De Mauro, “Il politecnico monoglottico”, L'Accademia della Crusca, Firenze 2014. - Francesco Bruni, ”Pro Italorum sermone”, L'Accademia della Crusca, Firenze 2014. - Emanuele Banfi, “Intorno ad alcune proposte per l’utilizzzo dell’inglese come lingua dell’insegnamento universitario”, L'Accademia della Crusca, Firenze 2014. - Giovanni Azzone, “Inglese ai corsi di laurea magistrale e al dottorato: il perché della scelta del Politecnico di Milano”, L'Accademia della Crusca, Firenze 2014. - Gianna Fregonara, Corriere della Sera 2014-07-26. - Paola Manni, “Un proclama accattivante e le sue molte insidie”, L'Accademia della Crusca, Firenze 2014. - Massimo Fanfani, “Sull’inglese all’universià”, L'Accademia della Crusca, Firenze 2014. - Françoise Waquet, Latino. L'impero di un segno (XVI-XX secolo), L'Accademia della Crusca, Firenze 2014. - Entela Tabaku Sörman, “Che italiano fa” oggi nei manuali di italiano lingua straniera? Tratti del neostandard in un corpus di manuali svedesi e italiani, Stockholm 2014. - https://www.facebook.com/notes/accademia-della-crusca/il-falso-dibattito-sullinternazionalizzazione-delluniversit%C3%A0/761308987246058/ - Il dibattito dell’Internazionalizazzioneal Politecnico a Milano. (http://www.corriere.it/scuola/universita/14_luglio_25/politecnico-aggirato-divieto-tar-1fbfcee4-13ec-11e4-9950-e546b7448c47.shtml?refresh_ce-cp)

[1] La prima versione è la discussione classica sul problema di quale lingua utilizzare nella penisola italiana. Contributori del discorso sono Dante Alghieri, Baldassar Castiglione, Pietro Bembo e più tardi: Giovanni Manzoni.

[2] Molto schematatico: puristi: De Mauro, Bruni. Liberalisti: Azzone. Altri, con un’opinione mista, fatalista: Tesi.

2. Via Cernaia

Klockan åtta och trettiotvå bromsar tåget från Bologna in och stannar med ett skri på Stazione Termini. Solen sprider då redan sitt guld över den modernistiska stationsbyggnaden och över turisterna vilka springer i cirklar på parkeringen framför tågstationen, i hopp om att finna rätt buss.   ”Hans, där är buss sjuttiosex, Hans… där borta!”.    En svensk kvinna i sextioårsåldern, som ser ut att vara gymnasielärare i historia, ropar allt vad hon förmår till sin man. Mannen, ”Hans” som han visst heter, står uppgiven en bit bort vid en stolpe och sparkar likt en trotsig tonårig på en tillplattad petflaska. Det ser ut som om mannen inte vet om han ska ta upp den, han vet inte vad han ska svara sin fru, och frågan är om han ens vet var han har hamnat?    Mannen ser upp i himlen och följer med blicken en mås högt däruppe. ”Måste allt vara så bestämt?”, undrar han.    Asfalten mjuknar i värmen på Via delle Terme di Diocleziano. Det doftar bensin och tjära hela sträckan bort till kurvan ned mot Via Nazionale. Via delle Terme di Diocleziano är sedan urminnes tider kantad av boklådor. Försäljarna – varav några är mycket, mycket gamla – har luggslitna rockar på sig. De har utan att riktigt ha förstått hur det har gått till, övergått från att sälja läderband i allsköns ämnen, videokassetter med neorealistiska klassiker och porrserietidningar, till att nu för tiden sälja multiadaptrar, powerbanks samt selfiesticks.    Böckerna, de har fått stå osålda i flera år i trälådorna. Solen värmer läderbanden varje dag. Böckerna låses sen in och svalnar i lådorna om natten. Ingen vill längre köpa dem.    ”Hans, dääär, däär ääääääär buss sjuttioseeex, Haaans!”    Paret försvinner in i buss åttiotvå. Jag ser dem sen sitta och omfamna varandra inuti den nästan helt tomma bussen under det att chauffören styr ett halvt varv runt Piazza della Repubblica och sen vidare västerut och in på Via Cernaia.    Äventyret har just börjat för dem. Hans och hans fru har stigit ombord på helt fel buss, men de tycks vara lättade över att vara på väg.

8. Via Bernardo Celentano

Knappt två kilometer norrut från Piazzale Flaminio på Via Flaminia i Rom, i höjd med nummer 287, finns två järngrindar som man vid första anblicken tror är låsta, men om man knuffar till den vänstra av de två grindarna och låssas som om man ska hälsa på en gammal bekant där inne, då går grinden upp. Den tunga grinden öppnas sakta inåt. Bakom finns en speciell gata, Via Bernardo Celentano. Gatan ansluter längst bort i andra änden till Via Vignola 50. Kvarteret innanför grindarna kallas för Piccola Londra.    Rom hade under åren 1907 till 1913 en engelsk borgmästare, Ernesto Nathan, och townhousen i Piccola Londra uppfördes under Nathas tid vid makten. Borgmästaren Ernest Nathan blev sedermera även känd för att ha myntat det mycket populära uttrycket: ”Nun c’è trippa pe gatti.” som jag ber er lägga på minnet och säga nästa gång ni är i Rom. Ni kommer att mötas av ett leende om ni säger det, i betydelsen ”non esistono alternative”/det finns inga alternativ kvar. Uttrycket går tillbaka på Nathans sparkrav för staden Rom och att till och med matrester som budgeterades för Roms många katter, inte minst runt Pantheon, skulle dras in. Det här var bara några decennier efter att Rom hade blivit Italiens huvudstad och den påvliga och arkitektoniskt inkrökta staden skulle hitta sin själ i en ny tid bortom den tunga barockstilen som än i dag sätter grundtonen på många torg och palats. Rom skulle omdanas och bli en mer internationell stad och kostnader omprioriteras, vilket skulle komma till uttryck i fler intressanta och för tiden spetakulära byggprojekt. Inte bara husen utan hela kvarteret i Piccola Londra ritades i början av 1900-talet av arkitekten Quadrio Pirani. Pirani kom från Jesi i Marche och har paradoxalt nog också ritat ett av de mest karakteristiska men samtidigt dystraste kasernhusen i arbetarstadsdelen Testaccio, på en helt annan plats i Rom.     Egentligen är hela kvarteret Lotto XXXIII i Testaccio en massiv, brun tegelbyggnad som man just därför lägger märke till när man går över Ponte Subicio och tittar åt höger, åt det håll Tibern flyter vidare mot Ostia. Byggnaden ansluter där inte till någon direkt stil eller stad som i Piccola Londra, utan är åtminstone i mitt perspektiv bara dyster, fönsterluckorna alltid stängda, jag hade långt innan jag lärde mig om Piccola Londra och Via Bernardo Celentano, lagt märke till det dystra huset i Testaccio och undrat mycket över dess historia. Atmosfären i Piccola Londra, mellan Via Flaminia och Via Vignola, för tankarna till engelskt medelklassliv i townhouses som i Nothing Hill, Chelsea eller i Myfair. Eftermiddagsté, Charles Dickens och kanske till och med en man som kommer instörtande i den här berättelsen med The Times under armen och plommonstop.    Gatan Via Bernardo Celentano i Piccola Londra är kort, diskret, hemlig och påminner därigenom i sin tur även om Danderydsgatan i Stockholm som likaså kantas av townhouses. Målaren Bernardo Celentano – som fått gatan i Piccola Londra i Rom uppkallad efter sig – tyckte om att måla historiska och realistiska motiv i den tradition som i Italien även kallas verismen. Bernardos Celentano liv och konstnärskap blev kort liksom gatan som bär hans namn: Bernardo föddes i Neapel 1835 men dog i Rom endast 28 år gammal. Några fler townhouses i brittisk stil blev inte vad jag vet uppförda i Rom.    Borgmästaren Ernesto Nathan gick bort i april 1921, 86 år gammal. Då han hade både engelskt och judiskt påprå var det på håret att han slapp uppleva Mussolinis March mot Rom 1922, även om den egentliga förföljelsen av Roms judar instiftades i lag långt senare.

                                                          *

Femtusen kanoner, tjugofemtusen maskingevär, tretusen minkastare och ettusensjuhundra flygplan

Den 12 september 1919 erövrar en italiensk poet med en egen armé på två tusen soldater en stad i Kroatien. Inte ett enda skott behöver avlossas.    Poeten i fråga är den för tiden berömde poeten Gabriele d’Annunzio och han kommer att stanna kvar i staden Fiume med sina soldater i fem hundra dagar och motsätter sig därifrån stormakternas intressen. Inför en förbluffad omvärld – som fortfarande var skakad av fasorna och förlusterna i liv och byggnader som de två alliansblocken låtit sina folk utstå under första världskriget – skapades i Fiume en ny nation, olik allt som tidigare funnits. Nationen tillägnades musiken och innehöll flera för tiden progressiva inslag som lika rösträtt för alla samt accepterande av homosexuellas rätt att älska vem de vill. Vissa uttolkare av denna tid vill gå så långt som att hävda att det var här, under dessa fem hundra dagar i staden Fiume, som 68-rörelsen började med efterföljande små och stora revolutioner mot allt vad traditioner, historia och konventioner heter. Intagandet av Fiume skedde som sagt helt fredligt, och d’Annunzios anhängare drömde om ett nytt sätt att organisera samhället.

Proclamazione della Reggenza italiana del Carnaro a Fiume.

   Första världskriget hade slutat i november året innan och ockupationen av Fiume var som en föraning om de territoriella begär som fanns uppdämda i Italien, även kallat irredentism. Det handlade under denna tid om ej definierade gränsdragningar som skulle komma att fastställas senare, i det andra Rapallofördraget, då Italien faktiskt fick flera av de landområden som de gjort anspråk på under belägringen av Fiume. Det var områden i Europa som hade en hög andel italiensktalande familjer. Den 12 november 1920, enades Italien och Jugoslavien om hur gränsen länderna emellan skulle dras. Fiume blev till sist italienskt, och det kan mycket väl d’Annunzios ockupation av Fiume ha bidragit till. Dock, efter andra världskriget lämnades hela Istrien och även Fiume över till Jugoslavien och Tito. Tusentals italienare kastades ned och dödades därefter i de lodräta grottor som kallas ”foibe”. Övriga italienare fördrevs i det som kallas ”Esodo giuliano dalmata” under vilken uppskattningvis 250-350 000 italienare fördrevs från det tidigare italienska områdena i nuvarande Kroatien.    Ockupationen av Fiume blev ett märkvärdigt avsnitt av mellankrigstiden, grundad i en tvist mellan italienare, serber, kroater och slovener. Staden Fiume, Rijeka som den heter på kroatiska, hade 1919 runt etthundratrettiotusen invånare och de som talade italienska i staden uppgick till cirka tjugoniotusen. Ockupationen började alltså i september 1919 och utgjordes av omväxlande händelser, inklusive tillkännagivandet av den italienska författningen Carnaro. När rebellerna öppet motsatte sig il Trattato di Rapallo/Rapallofördraget anföll den italienska regeringen till sist staden med våld under julen 1920. Kriget som just avslutats året innan ockupationen av Fiume, med sjuttio miljoner inkallade, kallades vid tiden för La grande guerra/det stora kriget och få kunde ana att ännu ett krig skulle komma under samma sekel. Västfronten under första Världskriget var så fruktansvärt lång att den sträckte sig genom hela Västeuropa: från engelska kanalen ända ned till Schweiz.    Efter kriget var det tämligen oklart vem som hade vunnit och vad segern bestod av. Vem vann? Bara under sista timmarna på morgonen och förmiddagen den 11 november 1918 stupade uppemot fyratusen tyska soldater innan kriget avbröts framåt lunch. En annan uppgift anger att elva tusen soldater totalt stupade och skadades under förmiddagen; det var som ett fruktansvärt tråkigt jobb som var över, ett företag och företagsidé som man arbetat för gick i konkurs. Klockan 05.00 den elfte november 1918 undertecknade de franska, brittiska, amerikanska och tyska företrädarna vapenstilleståndsavtalet som avslutade striderna. Under krigets sista tre månader hade Frankrike, England och Ryssland tagit 363 000 tyska krigsfångar. Enligt vapenstilleståndet skulle kriget officiellt ta slut klockan elva samma dag. Soldaterna blev plötsligt lediga, reste sig och lämnade sina lergropar längs fronten där de ätit, sovit, skitit, rökt toback och skjutit i månader och till och med under flera år för vissa. Tyskland ansågs vara mest skyldig till kriget och fick därför betala ett krigsskadestånd som omvänt blev en energirik mylla för att skapa ytterligare ett världskrig.    Efter överenskommelsen mellan segermakterna i Versailles dömdes Tyskland, förutom att avstå land, att betala skadestånd till Frankrike, USA och Storbritannien. Tyskland fick omedelbart lämna ifrån sig nästan ofattbara mängder krigsmateriel: femtusen kanoner, tjugofemtusen maskingevär, tretusen minkastare, ettusensjuhundra flygplan och härutöver civilt gods som femtusen lokomotiv, hundrafemtiotusen järnvägsvagnar och femtusen lastbilar. För att sätta press på Tyskland att verkligen betala hela det hela det tilldömda krigsskadeståndet ockuperade Frankrike ända fram i januari 1923 Ruhrområdet. Förnedringen var total för Tyskland. Frankrike kan inte ha förstått vad de hade att göra med, att Tyskland redan då var en enastående nation med en övermänsklig förmåga borsta av sig det förflutna och lika snabbt som att vända blad i en Balzacroman, resa sig och hämnas. Eftersom tyska marken år 1922 blev fullständigt värdelöst var det omöjligt för Tyskland att köpa valutor eller guld. I november 1923 var en US Dollar värd fyratrillionertvåhundratiomiljarderfemhundramiljoner, 4,210,500,000,000 tyska marks. Då Tyskland inte förmådde betala ersättningen till Frankrike i tid, ockuperade som sagt franska och belgiska trupper Ruhr i januari 1923. Ja, ni läste rätt 1923. Ersättningar skulle fortsätta att betalas i bland annat i form av kol.    Ytterligare ett resultat av första världskriget blev att de fyra stora imperierna: tyska, ryska, österrikisk-ungerska och det ottomanska imperiet försvann från världspolitiken. Få tänker i dag på att områden som i dag är Palestina och Syrien ända från 1516 och fram till första världskriget varit ottomanska områden, och lugnt kan väl ingen i dag hävda att det är i dessa trakter.

Via Gregoriana 30

Byggnaden på bilden är Palazzetto Zuccari i Rom. Palatset var residens för Andrea Sperelli i romanen Il Piacere av Gabriele d’Annunzio. Byggnaden ligger precis längst uppe vid sista avsatsen på Spanska trappan och lite till höger ner mot Via Gregoriana. På romanens första sidor går huvudkaraktären Andrea Spirelli omkring där inne i det vid tidpunkten lite kylslagna palatset och väntar otåligt på sin älskarinna Elena.    Det är i slutet av året 1886. Det sprakar från veden av ene i den öppna spisen. Palazzetto Zuccari började uppföras 1590 av Federico Zuccari och i dag ligger i palatset det konsthistoriska biblioteket Herziana. Federico Zuccari var i första hand konstnär och hade dessförinnan uppfört ett mycket intressant palats på Via Giustizi 43 i Florens som tillika i dag innehåller ett konsthistoriskt bibliotek med koppling till och finansiering från Tyskland. Federico Zuccari bestämde sig för att skapa en byggnad i Rom där han skulle bo, och byggnaden skulle återspegla hans kreativitet och speciella talang. Porten med den öppna munnen väcker många frågor för de som passerar. År 1590 köpte Federico marken nära kyrkan Trinità dei Monti, på resterna av de gamla Lucullus-trädgårdarna, som anlades av Lucius Licinius Lucullus omkring sextio före Kristus i anslutning till en villa som lär ha legat vid nuvarande Pincio, på den tiden i utkanten av det historiska Rom. Ordet ”lyx” kommer från latinet och från herr Lucius Licinius Lucullus, 117 f.Kr - 56 f.Kr. Zuccari å sin sida gick nästan i konkurs för att slutföra sitt arbete med palatset. Vid sin död lämnade han huset vidare till San Luca-akademin, även om huset i själva verket föll i händerna på Marc'Antonio Toscanella. Senare byggde Girolamo Rainaldi ut palatset och gav det utseendet som kvartod fram till 1904 innan det sedan helt återställdes till hur det ser ut i dag.    Den stora dörren mot Via Gregoriana har gett palatset smeknamnet Casa dei mostri. Dörrkarmarna har formen av en gigantisk öppen mun. Det var Zuccari som ville ha dessa speciella dekorationer som väckte förvåning bland besökare och som kontrasterade med trädgårdens idylliska skönhet och husets inre. Sedan 1913 är den stora dörren ingången till Bibliotheca Hertziana, ett av de största studiecentren i världen för italiensk konst. 2013 invigdes den nya biblioteksbyggnaden ritad av Juan Navarro Baldeweg officiellt och den centrala delen av biblioteket tömdes och byggdes om. Den vänstra vingen bevarar fortfarande en del av den ursprungliga strukturen, med fresker målade av Zuccari i taket.    ”Su la Piazza Barberini, su la Piazza di Spagna una moltitudine di vetture passava in corsa traversando; e dalle due piazze il romorìo confuso e continuo, salendo alla Trinità de’ Monti, alla via Sistina, giungeva fin nelle stanze del palazzo Zuccari, attenuato. Le stanze andavansi empiendo a poco a poco del profumo ch’esalavan ne’ vasi i fiori freschi. Le rose folte e larghe stavano immerse in certe coppe di cristallo che si levavan sottili da una specie di stelo dorato slargandosi in guisa d’un giglio adamantino, a similitudine di quelle che sorgon dietro la Vergine nel tondo di Sandro Botticelli alla galleria Borghese”. (Il Piacere, pagina 1)    Kär bok har många vackra omslag, och nyutgivningarna av Gabriele d’Annunzios Il Piacere från 1889 tycks aldrig sluta i Italien. Nedan några omslag. I Sverige finns så vitt jag vet bara en översättning gjord av Tom Wilson från 1902, kallad Njutningslysten. Den överkänslige huvudpersonen Andrea Spirelli lever i Rom och slits mellan olika kvinnor, minnen av dem och är helt upptagen av sig själv och sina egna känslor. Il Piacere utgör med sin febriga, nostagiska stil en intressant kontrast mot den andra, objektiva litterära strömning som hade stora framgångar i Italien under samma tid, verismen. Il Piacere påminner i vissa stycken om August Strindbergs kända novell, Ensam från 1903.

Fonti  - Giordano Bruno Guerri, Disobbedisco. Cinquecento giorni di rivoluzione, Fiume 1919-1920, Mondadori 2021. - Magnus Bärtås pch Fredrik Ekman, Gabriele D'Annunzio och fascismens födelse, Bonniers 2017. - Military History Now, The Last to Fall – World War One’s Tragic Final Casualties - MilitaryHistoryNow.com - Gabriele D’Annunzio, La Urna Inesausta: Il pugno votivo, La riscossa dei leoni, Commiato fra le Tombe (1920-21) - Focus https://www.focus.it/cultura/storia/il-vate-chi-fu-per-davvero-gabriele-dannunzio

3.  Boulevard Haussmann

”Diktarens och konstnärens hjärta är i likhet med leopardens för litet för allt han ska släpa på. Han orkar inte med några långa pass. Och om attacken misslyckas är han redan trött ändå och får gå och lägga sig hungrig och besviken.”

                        Claes Hylinger, Nya dagar och nätter, 1988.

Mullbärsträdsodlingarna på Visingsö blev ingen framgång. Trots upprepade försök att rädda verksamheten lämnades träden under artonhundrasextiotalet åt sitt öde. Mullbärsträden var tänkta som föda åt silkesmaskar och genom dem skulle odlarna i sin tur få fram dyrbar silkestråd. Maskarna skulle vräka i sig av det enda som de tycker om att äta, nämligen mullbärsträdsblad. Men det växte för få blad på träden och vintrarna på Visingsö var för bistra. Mullbärsträden står hundrafemtio år senare kvar på Visingsö och mullbären fortsätter att falla mot marken likt diktrader som ingen längre läser; tunga, söta och mörka faller mullbären mot jorden varje sommar.    Ett fåtal plagg hann bli uppsydda av silkestyget som producerats på Visingsö innan verksamheten lades ned. Ett franskt klädföretag, som hade ett leveransavtal med K A Almgrens sidenväveri på Repslagargatan på Söder i Stockholm, köpte upp det mesta. Tyget räckte emellertid inte till för att sy upp spektakulära klänningar eller skjortor för den europeiska marknaden, så istället skapades en udda kollektion slipsar och näsdukar som på artonhundrasjuttiotalet exporterades till ett modehus som sen långt senare under en period mellan första och andra världskriget låg på Rue des Petits Champs mitt i Paris. Bara en stilmedveten och fåfäng man med en passion för klassisk vintage skulle klä sig i en slips med det särpräglade, stjärnformade emblemet som visar att silkestråden ursprungligen kommer från Visingsö i Småland.    Jag sitter otålig och väntar på min lunch på Brasserie Haussmann i Paris, just som jag slinker med fingret på mobiltelefonens skärm och av en slump upptäcker att det finns en tennisbana Hoting i Jämtland. Banan syns tydligt på Google Maps. Jag zoomar in banan medan jag väntar på min beställning av Tartine Fraicheur au Saumon fumé et aux ouefs de saumon som aldrig tycks komma. Jag vet att alla tennisbanor har en fascinerande och brokig historia att berätta. Bakom tillkomsten finns vanligtvis en driftig femtioårig man som drivs av lika delar passion för sin hembygd som av passion för tennisen som sport och förenande kraft i ett samhälle. Vaxholms Tennisklubb till exempel grundades av bland andra hotellägaren och källarmästaren Bertil Mauring (1903-76). Samme man tog sen initiativet till anläggandet av grusbanan som än i dag ligger på Lägret i Vaxholm. Innan hade man spelat i exercishuset ute på Kastellet. Detta var sommaren nittonhundratrettiosex, och de gamla och unga vaxholmare som utkämpade bataljer mot varandra på banan under trettiotalet, visste inget om djupet i det mörker som börjat tona upp sig över Tyskland och sen resten av Europa. Om bara ytterligare några somrar skulle Danmark, Norge, Tjeckoslovakien, Polen och Österrike vara delar av Tredje riket. Man kan se tennisbanorna som slagfält i vardagen där de oskyldiga striderna har utgjorts av ömsom lobbar och ömsom stoppbollar exekverade av vanliga medborgare som en gång drömt om att de kunde bli Björn Borg, ty det finns inga svenska tennisspelare från senare halvan av nittonhundratalet som inte någon gång har tänkt tanken att de skulle kunnat ha blivit Björn Borg – om de bara inte hade gett upp. Tennisbanan i Hoting ligger fint placerad vid Valågatan och Brattstigen. Jag undrar så om någon spelar på banan i juli? Till exempel två gamla tennisvänner som går in på banan och öppnar ett bollrör. I andra set vid ställningen 6-5, under det att solen steker dem levande på den torra grusbanan, då dricker de i sidbytet en liter vatten ur petflaskor utan etikett. När spelarna har släkt törsten efter lycka, kärlek och segrar – en bottenlös törst som för övrigt ej går att släcka varken med tennis eller med vatten – då går de båda männen segervissa in till sina positioner på var sin sida av planen, de ser ner på sina fötter som är i linje med baslinjen. Den ene lite gängligare spelaren rör sig som en leopard och gör sig redo att försvara sig just som den andre mannen mer lik en varg, kastar upp bollen högt mot på himlen, bollen blir för ett ögonblick en sol, och sen lösgör servaren sin attackstrategi för att ta hem matchen. Går direkt efter serven på nät som Stefan Edberg. Mannen på andra sidan kämpar, redan tillbakapressad en och en halv meter bakom baslinjen, han slår för kung och fosterland och försvarar sig högljutt mot de upprepade attackerna från vargen.    För en grustennisbana tar det en säsong av utebliven skötsel för att naturen ska ta över marken; linjerna sprätter upp, nätstolparna hamnar snett, plastmaterialet i sitsen på domarstolen spricker plötsligt en natt i februari, i vintermörkret ekar ett kort ljud, mörkret omkring kompakt. Banan ligger under snö i åtta månader. Tennisgruset med sina små ojämnheter är som gjort för att om våren dra till sig allsköns frön och få dem att slå rot. En naturens fredsrörelse som vill få slut på stampandet och stridandet på banan.    Någon häktar under sommarnatten i början av juli loss grinden till tennisbanan i Hoting. Personen går med bestämda steg sen i väg med grinden och försvinner för gott från denna berättelse. Ingen människa i byn ser händelsen. (På ett möte i idrottsföreningen samma år den nionde september i Bygdegården, diskuteras det om det någonsin har funnits en grind eller ej på tennisbanan. Uppfattningarna går isär. Ingen kan framlägga en bild på grinden eller ens dra sig till minnes ifall det över huvud taget någonsin har funnits en grind.)    Två årsgamla rådjur i skogsbrynet blev av en slump vittnen till stölden av grinden i den ljusa, norrländska sommarnatten. Men rådjuren kunde inte komma till Bygdegården på hösten och vittna. Ingenting annat brottsligt eller uppseendeväckande händer i byn Hoting den sommaren. De allra flesta bybor var bortresta under juli: de var på Öland, Gotland och några på Västkusten.    Rådjuren går utan rädsla in till mitten av ängen söder om tennisbanan. Inte bara de utan även andra vilda djur kommer under de ljusa och tysta nätterna närmare den halvtomma byn i Jämtland. Djuren ser sig omkring, men finner ingenting att frukta, inga bilar som kör. Julikvällen omkring rådjuren är ljus och lugn. Rådjuren går lugnt och utan rädsla in i trädgårdarna och äter upp rosorna och tulpanerna. Så synd att fler inte får uppleva detta norrländska lugn som inte går att uppleva någon annanstans i Europa. Norrlands inland blir allt mer avbefolkat, tennisbanor växer igen, daghem och affärer läggs ned, staket och grindar faller omkull eller som i Hoting, de bara försvinner. Vilda djur som älg, rådjur, björn och till och med djärv söker sig in i byarna.    De två rådjuren lägger sig nu mätta av tulpaner och rosor bredvid varandra mitt i den stora och doftande ängen nedanför tennisbanan, omgärdade av högt älggräs och midsommarblomster. De sover sked och värmer varandra trots att natten är ljummen. Rådjuren drömmer om John McEnroes och Björn Borgs legendariska strid i Wimbledonfinalen den femte juli nittonhundraåttio. De förstår ingenting av det de ser i drömmen. Hovarna rör sig från sida till sida, de gnyr, spärrar kort upp ögonen och letar med blicken, ty de vet att den solgula bollen i drömmen är det åtråvärda föremål som människovarelserna hela tiden håller ögonen på. Drömmar som denna är det som förenar djurriket med människoriket, men vi drömmer alltså varandras drömmar, aldrig våra egna. Det är därför drömmarna är så gåtfulla för att inte säga ibland totalt surrealistiska.    Colin i Dagarnas skum, vänder sig just då om mot mig där jag sitter på Brasserie Haussmann inte lång från korsningen Boulevard Haussmann och Rue Laffitte. Ingenting förvånar mig i Paris, så jag tar det med ro. Jag höjer blicken från kartbilden av Hoting på telefonens skärm. Jag ser att Colins kostym är från ett annat decennium och hans after shave luktar otidsenligt. Så noterar jag med viss förtjusning att hans slips har ett unikt mönster och ett emblem som vittnar om att den är gjord av siden spunnen på Visingsö. Colin vänder sig mot mig och säger:    ”Kanske går livet ibland så hårt fram med dig att det inte finns något vackert slut att hoppas på. Vad söker du efter i Rom och Paris, vad är du ute efter?”    ”Min ungdom, jag vill vara den som jag var när jag var här och sprang med Bill Wilson från Florida. Jag har skrivit om honom förr, i Rue des Pyrénées. Vi sprang bland annat en eftermiddag till Jim Morrisons grav på Cimetière Père Lachaise. Sen, nästan trettio år senare tog jag dit min familj, för att jag skulle visa dem graven, men magin över den döda rockpoetens viloplats var borta, någon hade fräckt stulit marmorbysten av Jim Morrison. Bara en vanlig platt gravsten fanns kvar. Vi kände oss alla förvånade och ledsna.”    Det var Bill som under dessa juliveckor i Paris för trettio år sedan fick mig att bli en stadslöpare, men jag var innerst inne inte en varg som honom, utan en leopard med alldeles för litet hjärta för att orka ett maraton vilket var Bills favoritdistans. Det blev åren efter Paris för min del dock fem halvmaror, vilket jag ändå är lite stolt över. En varg skulle utan ansträngning kunna springa två maraton direkt efter varandra, men inte en leopard. Den är snabb på kortare distanser, men segnar snabbt ned, i nio fall av tio djupt besviken över att den inte lyckades fånga bytet i attacken. Den somnar därför så gott som varje kväll hungrig och frustrerad. Den samlar kraft i timmar i människodrömmarna och försöker sen igen dagen efter, och igen, och igen, och så fortskrider leopardens hela liv. Även om jag själv slarvar med löpandet under vinterhalvåret, om somrarna springer jag periodvis varje dag, för att jag inte ska gå under. Bill lärde mig tjusningen i stadslöpningen; ett förträffligare sätt att uppleva Paris finns inte. Jag minns att det var varmt och fuktigt hela juli nittonhundraåtttiosju när jag bodde i Paris. Vi sprang och på några dagar hade vi sett en ansenlig del av världsmetropolen. Löppassen gjorde oss hungriga och efteråt på kvällen åt vi alltid en rejäl köttbit med Café du Paris till på typiska turisthak i Quartier Latin. Vad som har hänt under åren däremellan mitt första och andra besök på Cimetière Père Lachaise vet jag inte exakt, förutom att jag har levt med en gnolande övertygelse om att det finns något att lära av historien och av gamla städer, av att springa omkring utan mål och försöka se så mycket man hinner under ett liv av Rom och Paris, det blev lite av min livsuppgift, vidare att spela mycket tennis och skriva om detsamma. Jag har försökt så gott det går att förmedla den här både tillbakablickande men samtidigt framåtblickande övertygelsen till mina söner; att man inte ska stanna, utan bara fortsätta och springa och ta in allt man hinner se, att man inte alltid behöver veta vad som kan komma emot en bakom nästa gathörn i en främmande europeisk storstad, må så vara bakom ett renässanspalats i Berlin, Stockholm, Rom, Prag eller Paris; sen när man sett vad det var då sover man djupt om natten för att återigen vakna tidigt morgonen efter med en nyvunnen och ännu starkare hunger och lust att jaga sanningen, fast inte nödvändigtvis långt borta, utan lagom långt ifrån där man började. Under de perioder då man inte har möjlighet att vara i Rom, Paris eller Berlin, då ska man läsa om städerna och lära sig städernas intima språk, i Roms fall romanesco och i Paris parisiska. Detta ska man göra parallellt med ett inkomstbringande yrke vid sidan av, varje dag, studera gamla städer och myterna om desamma. Om man känner sig gammal och nedstämd ska man lägga handen mot Sacré-Cœur eller Pantheon och blunda länge och känna att man har en stor, hemlig supporterskara som jublar varje gång man beslutar sig för att bara fortsätta, och aldrig, aldrig ge upp.    Vi moderna människor är inte ensamma i vår förvirring; det finns miljoner människor som har levt före oss med samma sorts känslor, och de har lagt ut så många spår i böcker, konstverk, byggnader och monument för att hjälpa oss att utstå nuet. Även om det just i Europa inte alltid har gått speciellt bra, så har europeer stridit och under lugnare decennier upprätthållit ett stort mått av stil, generositet och högburenhet. Ingen annanstans är dessa spår tydligare än i städer som Rom och Paris, och det är alltså helt enkelt därför som jag så ofta jag kan återkommer till dessa städer och läser om städernas förflutna. Det kommer nya böcker i ämnet hela tiden, i väskan bredvid mig har jag just nu Anna Thulins bok Paris. Historien om en stad, (2017).    Jag tittar på Colin igen där han sitter i sin fyrtiotalskostym och sidenslips från Visingsö utan att veta vad mer jag ska ska säga till honom. Jag känner mig sorgsen för Colin. Jag vet hur boken Dagarnas skum slutar, men jag säger inget till honom. Chloë kommer att dö i romanen och Colin vet det ännu inte. Den vackra Chloë kommer att få en allvarlig, obotlig sjukdom och hon kommer att tyna bort inför hans ögon. Just nu när jag träffar honom på Brasseri Haussmann är han upp till öronen förälskad och han tror att livet kommer att fortsätta i detta tillstånd; att han och Chloë kommer att leva tillsammans i Paris: gå på museer, äta middagar, fördriva somrarna i den från hans mormor ärvda lägenheten i Nice. Jag önskade så att de sen när de återvänder från rivieran för sista gången ska få uppleva den extatiska känslan av framtidshopp under befrielsen av Paris från tyskarna i augusti nittonhundrafyrtiofyra.    Allt är förflutenhet, associationer, myter, revolutioner; långa gåtfulla menyer på klassiska brasserier, precis som den jag sitter med framför mig, jätteliten text som jag inte riktigt förstår, också naturligtvis dofterna: en kvalmig blandning av matos, fukt från Seine och bilavgaser. Jag sitter nedsjunken några meter bakom Colin och gissar gång på gång, med det hjälper inte. Det bästa med parisarna är deras obenägenhet att tala engelska, de är helt genommarinerade av sin egen kultur, det är jag som ska anpassa mig, inte de. Dagens teknik gör det lättare än när jag var här som ung student första gången nittonhundraåttiosju. I Googles bildsök radar nu inte bilder på tennisbanan i Hoting upp sig, utan en ström av bilder på franska maträtter, och jag pekar glad som ett fyraårigt barn och försöker tala franska. Den undersköna servitrisen som jag upplever står alldeles för nära mig har smala, bara armar och fylliga bröst under den vita skjortan (jag inbillar mig att hon kallar sig för Annette Arseneau), hon ler mot mig och svarar med ett kort skratt att det låter som om jag talar italienska. Om Annette tar ett litet steg till nu så kommer vi att vidröra varandra. Jag är ju gäst, vad vill människan?    ”Monsieur, vous êtes de Turino?”    ”Napoleone var italienare och inte fransman”, säger jag tillbaka. Fransman blev han först senare när han växte upp. Eventuellt växer jag också upp någon gång och slutar vara en leopard som bara gör kortsiktiga anfall, men först ska jag skriva och jogga lagom långt varje dag under några veckor till här i Paris – jogga på i stort sett tomma boulevarder och längs Seine, läsa mer av Patrick Modiano och Boris Vian, mästra om den fantasieggande symbiosen mellan mullbärsträd och silkesmaskar; tala om min passion för tennis och om att litteraturen är ett svidande återsken av livet som vi aldrig lyckades leva, om detta ska jag tala mycket mer om med de andra konstnärsgästerna på Institut suédois. Jag minns Carina, som målade miniatyrer, och som egentligen ville bli skulptör. Hon satte hela sitt existensberättigande på spel i sina miniatyrprojekt, men hon insåg till sist att hon var inne på fel spår. Hon sände mig en eftermiddag detta citat på Messenger som hon kvällen innan hade försökt att återkalla ur minnet, men då inte kommit ihåg det: ”The secret to your existence is right in front of you. It manifests itself as all those things you know you should do, but are avoiding.”  (Jordan B. Peterson). Förbluffande många känner igen sig i det jag säger och de tycker också att det är på grund av det imaginära, parallella livet som de skriver och målar. Alla har liksom jag redan skapat sig en romantisk berättelse om sig själva som parisare, med en stor, ljus våning på till exempel Rue des Pyrénées. Jag börjar bli till åren och allt mer repetitiv i mina tankemönster. Under försommaren har jag i stort sett livnärt mig på sallad och grönsaksjuice och jag själv tycker att jag är en elegantare och vitalare man i sommar än förra sommaren som jag tillbringade nedtecknandes exakt samma tankespår, fast från Circolo Scandinavos takterrass på Via della Lungara 231 i Trastevere i Rom.    I motionsspåret på Eriksö har jag under våren motionerat bort flera kilon. Dessa kilon satt besynnerligt nog djupt in på insidan av buken och i någon slags reservoar ovanför respektive höftben på ryggen. Förvandlingen märks som mest när jag sätter på mig en kostym; de kostymer som satt trångt i april faller nu naturligt längs min hundraåttiosex centimeter långa kropp. Riktigt äckligt förresten, att ansamla fett på insidan, om jag får säga det själv. Att ha vitt eller svagt gulfärgat härsket fett från mat en bra bit in under huden på ryggen och inne i själva magen; som intryckta kuddar i en flasktorkare, apropå Marcel Duchamp. En svältreserv som aldrig kommer att tas i anspråk, annat än om du plötsligt en vårdag bestämmer dig för att löpa bort fettet. Vissa individer trivs med att vara lite mulliga, men inte jag. Jag vill vara leoparden, ett kattdjur med ett för litet hjärta, för höga ambitioner, för mycket energi och som grädde på moset, i förhållande till andra kattdjur, en pytteliten hjärna. Leoparden kan inte ens spinna när den mår gott. Bland de stora kattdjuren är det endast geparden som spinner; fast å andra sidan, geparden har i förhållande till leoparden en ännu mindre hjärna. Jag säger à revoir! till Colin, reser mig och går ut i solljuset på Boulevard Haussmann, väl medveten om att våra vägar aldrig mer kommer att korsas. Liksom jag aldrig kom att återse Bill, trots att vi brevväxlade under några månader sen på hösten nittonhudraåttiosju efter mitt första parisäventyr. Jag har många gånger googlat efter Bill Wilson, maratonlöparen och läraren från Florida som en sommar i ett annat liv lärde mig att löpa längs boulevarderna utan att bli alltför trött. Från Brasserie Haussmann och till Institut suédois på Rue Payenne 11 är det tre och en halv kilometer, jag kisar mot solen, känner avgaserna irritera i halsen, uppskattar att det kommer att ta mig arton minuter att tillryggalägga sträckan.

Lördag 12 oktober 2026 När jag springer i motionsspåret på Eriksö om höstarna och det känns motigt, då tänker jag på boulevarderna i Paris, allting kommer åter till mig; den förtrollande strömmen av dofter, skyltfönster, blickar, palats, myter, romankaraktärer, skyltar, giljotiner, gotiska kyrkvalv, förflutenhet som sköljer över mig i varje steg. Alla minnen gör mig gott, om än att jag aldrig tillfullo kommer att förstå hur allt hänger ihop, men att känna den metafysiska närvaron av det förflutna varje dag är en välsignelse. Jag tänker på mina översättar- och författarvänner på Institut suédois och på alla dem som jag lärde känna på Circolo Scandinavo förra sommaren; alla sjuka av ett melankoliskt intresse av det förgångna. För sådana som oss går det inte att undkomma Paris och Rom, det är dumt att ens försöka, istället sjunker man för varje år som går allt djupare ned i virrvarret av gator, kardinaler, gobelänger, marmorkolonner, herbarier, svartsjukedramer, caféer, gatunamn, fontäner, plundringar och myter. Jag återkallar samtalen med Bill Wilson, Colin, Chloë och Annette på Brasserie Haussmann, känner att mitt hjärta slår tungt av saknad i bröstet men att det samtidigt är omättligt och alldeles, alldeles för litet, precis som leopardens hjärta.    Men det stoppar inte där, det sväller över och du vill en dag veta allt om alltings historia: tennisbanor, gamla bilar, staket, broar, kyrkklockor, bergsbyar, monument, skogar, lönnmord, bedragerskor, kejsare, vägbommar, hårnålar och även däggdjur, och som i mitt fall, en dag finner du att du vill veta allt som har hänt på Boulevard Haussmann, du börjar skriva en bok om det du lärt dig på universitetet och under dina resor i Europa, men du ändar dig i allra sista stund och kallar boken för Rue des Pyrénées, eftersom det var på den gatan precis i närheten av Cimetiere Père Lachaise som du en gång som ung student blev förälskad i Paris.

                                                              *

Källor Boris Vian, L’Écume des jours/Dagarnas skum, 1947. Anna Thulin, Paris. En stads historia, 2017. Jordan B. Peterson, Maps of Meaning: The Architecture of Belief, 1999.

4. Resan till Colmar -------------- Adlibris

E-post från Paris

Den italienske filosofen Giorgio Agamben försöker gång på gång förklara för en skara lyssnare i Palazzo Serra di Cassano i Neapel, hur de ska nå fram till det förflutna och hur de sen ska kunna förstå detsamma och använda det som de kommit fram till. Använda det till någonting positivt. För det finns enligt Agamben potentiella möjligheter i det förflutna för att vi ska förstå det samtida och kanske bli lugna, mycket mer lugna, mer samtida. Han säger det precis så där, på det där speciella sätter som han förefaller att älska. 

Giorgio Agamben är en av Italiens populäraste, samtida filosofer och hans specialitet är att vända på förlopp. På samma sätt formulerar han sig i sitt skrivande. Historia är processer, vilket i och för sig nog de flesta håller med om. Till exempel nationer är sällan större eller mer sammanhållna är nationens egen historia. Min slutsats är att en nation faller när dess invånare inte längre kan sin egen historia, inte mist känns detta aktuellt i vårt eget land. Agamben refererar ofta till filologin, den smala vetenskap som försöker komma åt en texts betydelse förut, men tillika i kontrast till textens betydelse i nuet, viket kan vara mycket svårt. Just detta är något som alla akademiskt skolade längtar efter, att kunna överbrygga glappet och därigenom kunna begripa det förflutna. Jag är sådan, och min far var lika dan, och det blev för honom värre med åren och det känns som om jag också blir mer ansatt av det som varit, snarare än det som är. Ansatt? Då tänker ni att det är dystert till nuet, fånga dagen istället på dig, låt det gamla vara.

Men för mig har det varit fantastiskt, och jag känner en slags djup sympati med alla hädagågna. Jag har fått se så oerhört mycket av Europa genom mitt intresse för det förflutna. Bara häromdagen satt jag i Zoommöte med mina kollegor på Circolo Scandinavo i Rom, och när jag öppnade e-posten för en månad sedan, låg där en förfrågan från Svenska Institutet i Paris: de undrade ödmjukt om monsieur Westerberg inte ville komma tillbaka till Paris igen. Jag fick det. Om jag ville. Läsa och skriva ännu mer om det som inte är nu, utan om det som varit en gång. Förut. De mest uppenbara skillnaden mellan Paris och Rom är alla oerhört blodiga revolutioner i Paris. Ett tag blev det så jobbigt att hugga huvudet av folk, att de som ni vet, var tvungna att uppfinna giljotinen. När man läser om det förgångna tycks det ha runnit åtskilligt mer blod på Paris torg och gator än i Rom, i alla fall efter antiken. ”Det finns ett arbetsrum ledigt till dig.” skriver de vidare till mig från Svenska Institutet i Paris. ”Och vad än det är du håller på med, så är det viktigt att du slutför det, oavsett vad det är. Vi har vid de här laget förstått att det monsieur Westerberg håller på med, det har att göra med det förflutna. Skäms inte, vi har haft många av din sort här. Jättemånga.”

När jag tittar upp från mina böcker, e-böcker och datorskärm, ser jag en samtid som är allt mer dekadent och förvirrad. Polariseringen i Sverige är ju värre än på sjuttiotalet. Och det gör ont att se det, att institution efter institution tas över människor som anser sig vara goda men vars inställsamhet, historielöshet och rädsla fördärvar, som om de har glömt att Sverige för tio år sedan var ett av världens absolut lugnaste och minst religiösa och ideologiskt styrda länder. Vi hade vattenkraft, kärnkraft, järnmalm och teknologi. Bara Stockholms län hade under 2021 137 skjutningar. Svenskar kan dock inte bli arga, vi har aldrig haft någon revolution här som i Frankrike, vi svenskar självslocknar i stället, och det sker i sömnen och börjar när vi sover som djupast, ofta i en dröm om en äng med prästkragar. En dag har slocknandet trängt från hypofysen och ända ut till kroppens sista utpost: ansiktet. Då går förkolnandet inte att dölja längre. Det var måhända tråkigt på den tiden vi var svenskar, men det var så extremt demokratiskt och rättvist. Skolskjutningar och bilbränder fanns ju inte på ottiotalet. Man fick passen i tid och bilar och byggnader brann inte i förorterna. De som var jobbiga i skolan hamnade i obsklass som det hette. Mycket effektivt tydligen. När jag gick i fyran hade vi däremot alldeles för många elevråd i skolan vill jag minnas, som om vi elever skulle, eller ens kunde, veta något alls om dygd och bildning. Mest av allt från mellanstadiet minns jag elevråden, mycket lite om vad vi lärde oss. Nått ljushuvud lurades till att bli elevrådsordförande, en slags daning till att sen inte läsa vidare utan sluta som fackpamp. Mellan lektionerna och elevrådsmötena hade vi ”avslappsningsövningar”. Lärarna tittade ned på oss barn och frågade: ”Om vi inte egentligen var mycket trötta, eller mycket stressade?” Det var vi inte, men vi skulle i alla fall ha avslappningsövningar. För att passa in var det bäst att säga ”Ja, jag är jättetrött, jag känner mig ansatt av tidens tand.” Men vi hade innan på förmiddagen inte gjort så väldigt mycket eller fått lära oss någonting. Framför allt fick vi inte lära oss nåt alls om första och andra världskrigen eller om Marshalplanen. Sverige mottog 107 miljoner dollar, och Västyskland fick enormt mycket mer från USA vilket gjorde att de sönderbombade städerna på rekordtid var uppbyggda igen. Vi hade istället för att lära oss om det förflutna, haft grupparbeten som handlade om att arbeta i grupp. Ni vuxna skulle ha varit bestämda och gett oss läxor att göra. Experimentet vi utsattes för slutade med att jag fick kompensera för detta kollektivistiska skolexperiment med sex års universitetsstudier i total ensamhet och utan några som helst grupparbeten. Först då kände jag mig som en självständig människa. Men nej, det gjorde inte så mycket, jag är glad, om än att jag varje morgon reser mig, gör trettio armhävningar, omsorgsfull bereder jag en cappuccino på Rancilion och tänker: ”I dag gör jag det, jag drar tillbaka till Berlin, Paris eller Rom.” Jag var i Berlin när muren öppnades och känner i dag, trots att minnet är selektivt, att jag var med och satte punkt för andra världskriget. I Tyskland hade det under åren 1933-1941 tillkommit 430 nya lagar som på olika sätt diskriminerade judar. Giorgio Agamben skriver om det här, undantagstillstånd, stato di emergenza, och det är skrämmande läsning. Misstänksamheten och förföljelserna mot Europas judar går långt tillbaka i tiden och ökade i samband med Dreyfusaffären i Paris och en generalstabsofficer av judisk härkomst som på falska grunder skulle ha ägnat sig åt spioneri och högförräderi under 1880-talet. Författaren Zola gick ut och skrev en artikel som blev världsberömd, i vilken orsaken framlades, att anklagelserna grundade sig enbart på att Dreyfus var jude.

Bortsett från själva förintelsen, den kanske mest uppseendeväckande av dessa lagar mot judar blev sen i Tyskland de så kallade Nürnberglagarna från 1935, och innebar förbud mot äktenskap mellan judar och arier.

I Grytan utanför Östersund finns en väg som heter Skjutfältsvägen, där internerades under andra världskriget personer som också ansågs ha tänkt fel tankar. Oavsett vad det var de exakt tänkt, så var det fel. Den övervägande delen hade aldrig gjort någon, men de hade alltså tänkt fel, ungefär på samma sätt som man internerade människor som var fel utan att ha gjort något i Sovjetunionen och i Nazityskland. Ja, fyrtiotalet var en dunkel tid. Decenniet för också tankarna till kommunistskräcken i USA på femtiotalet som kommit att kallas McCarthyism. Personer inom politiken, militären, massmedia och Hollywood tvingades mer eller mindre att lämna sina anställningar på grund av misstankar om kommunistiska sympatier. På New York Times finns en artikel om hur även FBI drev Ernest Hemingway till vansinne och sedan självmord, efter hans Nobelpris i litteratur och hans kontakter på Cuba.

”Syftet med att placera radikala vänstersympatisörer i arbetskompanier var bland annat att förhindra kommunistisk infiltration i och agitation inom väpnade förband. Det första arbetskompaniet var Storsien utanför Kalix i vilket 300-370 kommunister placerades vintern 1939-1940. Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Naartrjärvi söder om Luleå, Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logementsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani.” (Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.)

Så tillbaka i Neapel, i slutet av föreläsningen i Palazzo Serra di Cassano, säger den kvinnliga assistenten som sitter bredvid Professore Giorgio Agamben: ”L’archeologia come unica via d’accesso al presente/Arkeologin som den enda ingången till nuet”. Det är upplysande. Det är därför jag ibland mycket impulsivt reser till Paris, Berlin och Rom där Europas historia finns så koncentrerad och tillgänglig. Det räcker många gånger att börja gräva i vad gatunamn står för, och sedan blir stadslandskapet som en text som man kan försöka tolka. I praktiken blir det en slags semiotik, någonting (ett tecken i tiden i vid bemärkelse) står alltid för någonting helt annat, i kontrast till gatorna intill, och som får sin fulla innebörd först när man grävt djupt ned i historiens outsinliga brunn.

/Magnus Westerberg, Via Raineri Maddalena, Roma

5. Carl Anderssons gata

När man köper ett hus i Norrhamnen i Vaxholm blir man av mäklaren informerad om kyrkan.    ”Kyrkan?” utbrister du och tittar dig omkring på grusplanen framför de röda radhusen. Husen är från början av åttiotalet och ritade av arkitekterna Lars Iwdal och Knut Fredriksson. Det blåser en byig vind, en flagglina på bergsknallen längre upp till höger smattrar som om den försöker frigöra sig från flaggstången och dra till havs. Solen ligger på i fyrtiofem graders vinkeln mot de faluröda fasaderna. Ljuset och vinden ger Norrhamnen en atmosfär av västkusten snarare än Stockholms innerskärgård. Framför dig en hundra meter bred och inte särskilt djup hamn. En tjärad eka och en fritidsbåt ligger hårt förtöjda invid bryggan närmast Fiskaregatan. Längre upp mot land och parallellt med Fiskaregatan, löper så den berömda Carl Anderssons gata, egentligen en etthundratjugo meter kort gatstump med grus och i mitten en så kallad rindal som leder till två dagvattenbrunnar.    Under sommarmånaderna kommer många fritidsbåtar in i Norrhamnen. Sommarbrunbrända skärgårdsgäster och bofasta anländer i fantasifulla sommarhattar från öarna, söker sig in till Vaxön för att handla på Konsum och gå och fika. Mitt i inloppet till Norrhamnen finns en klippa som kallas Gladan. Ytterligare trettio meter längre ut döljer sig ett grund som många båtar har gått på under heta dagar i juli, när styrman har fokuserat på Gladan och sen med blicken letat en ledig plats att lägga till vid inne i hamnen – då har det smält till och på botten finner barnen när de dyker med cyklop hundratals små delar av propellrar.    Utanför Gladan och grundet öppnar sig en fjärd och ännu längre norrut syns de avlägsna konturerna från grosshandlarvillorna på Hästholmen och Stegesund. Norrhamnen ligger för det mesta väl skyddad från vinden, men på fjärden går det vita gäss när det blåser nordostlig vind. Vaxholmsbåtar korsar fjärden många gånger per dag. De vita båtarna stannar kort med fören mot Edholmas och Stegesunds cementkajer och styr sedan vidare ut mot Möja.    Grusplanen precis vid hamnen är en anmärkningsvärd plats; en blandning av grusplan, parkering, vändplan och en uppställningsplats för kommunens återvinningskärl. En gång rensades det strömming i stora lass invid bryggan, måsar överallt, och långväga gäster lade till med snipor och ekor om söndagarna iklädda sina finaste högtidskläder för att lyssna till prästen Carl Anderssons predikningar i kyrkan, eller i missionshuset som det även kallades. ”Carl Andersson i Vaxholm” var född 1830 och gick bort 1901. Han var en egenutbildad missionär inom Stockholms stadsmission och Vaxholms missionsförbund och även verksam inom fängelsevården där han talade med de dödsdömda. Hans predikningar i Vaxholm drog under några år på artonhundratalet stora skaror. I litteraturen om honom beskrivs han som en helt igenom arbetsam och from människa som genom predikningarna i missionshuset/kyrkan kom att bli starkt förknippad med Vaxholm, till den grad att han trettioåtta år efter sin död kom att få en gata uppkallad efter sig.    Vid en reglering av gator i Vaxholm föreslog Karl Martin och John Abrahamsson 1939 att Norrgatan – som i dag alltså är den drygt etthundra meter långa gatstumpen med grus och en rindal – att den skulle döpas om till Carl Anderssons gata till minne av den beryktade prästen, vars gärning och popularitet många vaxholmare redan hade glömt bort. Vaxholms stadsfullmäktige antog det nya gatunamnet ”Carl Anderssons gata” den 14 september 1939. Gatunamnet tillkom under en mycket orolig tid, två veckor efter att Tyskland invaderat Polen, och det var tre dagar innan Luftwaffe åter skulle komma att verkställa den blixtkriegtaktik, som de övat på i Spanien, i och med att de bombade sönder Warszawa. Vi som bor här är glada över gatunamnet. Carl Anderssons gata blev dessutom vackrare med rindalen som jag själv var med och förhandlade fram med kommunen, då någon på kommunkontoret plötsligt en sommar på tjugohundratalet fått för sig att Carl Andersson gata skulle asfalteras. En av Vaxholms äldsta gator. Vi boende gick samman, protesterade mot moderniseringen och kommunen insåg till sist att grus och kullersten var mer i harmoni med områdets historia, Carl Andersson och den kvarlämnade muren intill tomten som kyrkan faktiskt en gång stått på. Några gånger om år sopar jag rindalen ren och krattar hela gatan med en kratta så att gatan blir alldeles jämn som på en kyrkogård. Jag brukar skoja med grannarna genom att säga att jag är kyrkovaktmästaren som har återuppstått och nu återställer allt så som det en gång var.    Kommunen lade sen ned en ansenlig summa på att ordna rabatterna och gräsmattan under de stora och livskraftiga kastanjerna och ankaret nere vid Fiskaregatan; det ställdes ut vackra bänkar och bord i ek, samt mycket stämningsskapande belysning. Allt borrades fast i marken så att det inte skulle gå att flytta. En höstnatt var plötsligt det mesta stulet. Belysningen föreföll vara uppdragen med hjälp av bogserlina fäst efter en pick up. Någon tyckte att de behövde bänkarna och belysningen bättre än de som bor i Norrhamnen och de som kommer på helgbesök. I en annan dimension kommer de som stulit att få stå till svars inför prästen Carl Andersson, han som hade en alldeles klarblå blick som aldrig vek undan och som var van att tala allvar med brottslingar tills de föll i gråt och bad om Guds förlåtelse. Den kände typografen Karl-Erik Forsberg bodde för övrigt i det gula huset på Fiskaregatan och i andra änden av samma gata levde tills alldeles nyligen författaren P O Enquist. Lite har jag nog undvikit att skriva ned det här om kvarteren i Norrhamnen och min egen gata, den gata som jag har bott längst på i hela mitt liv, som har blivit en viktig del av mitt eget liv, den gata som mina två söner har lärt sig cykla på och som vi i ljusa junikvällar har övat tennis på med en speciell sort mjuk tennisboll som fungerar alldeles förträffligt på ojämnt grus, men gatan har ett så vardagligt svenskt namn att den väcker få associationer om man inte vet vem prästen var. Alla barn som passerar klipphällen utanför vår entré kan inte bärga sig utan måste klättra upp den välvda hällen, och jag har fått höra att det där har suttit små barn på led redan under områdets allra första höst på åttiotalet. De som känner mig vet att jag har skrivit åtskilligt om gator i Europa, Rue des Pyrénées i Paris, till exempel den gatan är flera kilometer lång, skär rakt genom Paris och förbi Cimetière du Père-Lachaise. Carl Andersson gata är blott drygt hundra meter. Men så är det detta med kyrkan: den stod alltså på platsen i hundra år på en upphöjd kulle mellan Carl Anderssons gata och Torggatan; kyrkan överlevde spanska sjukan, två världskrig, även de bomber som i februari 1944 fälldes över Stockholms skärgård – nio bomber föll på Blidö och en bomb landade på grannön Yxlan. Efteråt såg man att bomberna hade kyrilliska bokstäver, så det var ingen tvekan att det var sovjetiska bombplan som släppt dem. Tack och lov klarade sig Vaxholm och kyrkan, ja, det var inte ens i närheten, men bombplanen kan inte ha varit långt härifrån, till och med passerat med sin tunga bomblast över skärgårdens huvudstad. Strängnäs och Södermalm blev samma kväll bombade av Röda armén. Nu är kyrkan på Carl Anderssons gata hur som helst förvunnen sedan femtio år. Den lär ha varit så stor att Vaxholms dåvarande befolkning på trettiotalet kunde gå in i kyrkan och stänga dörrarna. Karl Linge skriver: ”Carl Andersson var en fyndig och modig man och med gott förstånd.” Låt den formuleringen från 1957 sjunka in om du passerar här till exempel på din promenad, tänk på att vara ”fyndig och modig!” Låt det blir det som du tar med dig resten av livet efter att ha promenerat på Carl Anderssons gata. ”Kyrkan… det finns inte någon kyrka?”, säger du därpå till mäklaren som luktar rakvatten i blåsten och som har en svart ring intryckt inne i själva örsnibben.    Mäklaren: ”Neeej kyrkan, ja, jag menar missionshuset, det revs 1967. Man började riva det i september och i mars var allt borta!”    ”Riva kyrkor måste väl ändå höra till ovanligheterna.”, säger du.    I Sverige rivs kulturbyggnader med en speciell destruktiv passion. Lite som att klia på ett sår som man blivit tillsagd av infektionsläkaren att man absolut inte får pilla på. Gammalt ska bort och nytt ska in.    ”Detta skedde under samma tid som Klarakvarteren försvann, och i dag tar vi väl inte heller speciellt väl hand om våra gamla människor” svarar mäklaren, samtidigt som han försvinner i tanken och vänder blicken ut mot havet och blir stående alldeles tyst.

                                                     *

Källor Karl Linge, Carl Andersson i Vaxholm, 1957. Fler berättelser om gator i Europa  finns i min bok Rue des Pyrénées. Pocketversionen innehåller fler berättelser än e-boken.

4. Europas gift

Från caféet vid Saint-Lazare såg han henne i folkvimlet gå förbi med blicken långt framför sig. Under ett ögonblick när hon passerade var det blott ett par meter mellan dem. Det högg till. Han lutade sig över sin tidning så att hon för allt i världen inte skulle få syn på honom. Efter att han läst en artikel på sidan 8 i The New York Times, som handlade om ett barn som suttit fast under flera dygn i en brunn i Massachusetts, tittade han upp och såg sig omkring. Tänk om hon vänt sig om och de skulle stöta på varandra?      Han betalade för kaffet och skyndade sen iväg längs Rue de Rome och fortsatte ända bort till hotellrummet Maison Eugénie på Rue de Rome 167. Han kände sig skyldig till något, trots att han inte hade gjort något annat är gjort sig osynlig. Nu visste han hur som helst att Anais Dupin var i Paris och att slumpen återigen skulle kunna föra dem samman. Högst troligt var att hon var här för att delta på samma historiekonferens som honom, ”Kalla kriget 30 år efter perestrojkan” som arrangerades av historiska institutionen på Sorbonne. Den omtvistade historieprofessorn Janez Potočnik skulle i morgon föreläsa om den systematiska förgiftningen av ryska soldater under andra världskrigets slutskede. Det skedde i strid mot artikel 70 i 1863-års Lieber Code: ”The use of poison in any manner, be it to poison wells, or food, or arms, is wholly excluded from modern warfare. He that uses it puts himself out of the pale of the law and usages of war.”      Trots att rummet på Maison Eugénie kostade 1200 Euro per vecka så bestämde han sig för att stanna kvar i Paris resten av månaden. Frukosten som serverades punktligt klockan 7 varje morgon var överdådig. Han åt så mycket under morgonen att han inte behövde något mer resten av dagen. Någon kväll i veckan unnade han sig en äggsmörgås och ett par öl på någon av krogarna i korsningen Boulevard de Courcelles/Avenue de Villiers vid sextiden på kvällen, för att sedan sakta promenera tillbaka till hotellrummet och lägga sig. Det var vår i luften. Paris blev varmare på eftermiddagarna för var dag som passerade. Mornarna ägnade han åt att gymnastisera på rummet, sit-ups och armhävningar i 30 minuter före frukosten. Sedan gick han till Place de Vogses där han satt under ett träd och läste på datorn, tänkte tillbaka på sin ungdom och skrev om energi. Tittade på folk som var ute med sina hundar.      Anais Dupin visade sig överhuvudtaget inte under konferensen fyra dagar och samtidigt som han kände sig lättad, kunde han inte låta bli att tänka på henne. På social medier var hon helt frånvarande. Den enda bild på henne som gick att googla fram var 10 år gammal. Den återfanns på en sida för Institutionen för lingvistik på Stockholms Universitet. Hon hade liksom honom lämnat universitetsvärlden för länge sedan och det var oklart vad hon nu ägnade sig åt. Själv hade han av en slump hamnat i energibranschen, inte för att han kunde mycket i ämnet, men energi i alla dess former fascinerade honom och han hade skrivit åtskilligt om värmeverk och så kallade kraftvärmeverk. Anläggningar som både kunde ge värme åt en stad likväl som elektricitet. Och så det faktum att energi aldrig kan försvinna utan bara omvandlas, det ingav en rent metafysisk dimension i allt han företog sig och det gjorde honom lugn i hans egen existens. Efter de senaste årens diciplinerade arbete kunde han nu ta ut en ackumulerad semester och frågan var om han ens tänkte dyka upp på energiföretaget Xtron igen. Få kollegor skulle sakna honom då han mest hade haft kontakt med ett fåtal personer via olika digitala gränssnitt som Slack, Teams och givetvis e-post. Vissa personer som han hade jobbat dagligen tillsammans med i flera år hade han aldrig träffat fysiskt, och det hade heller aldrig behövts. De texter som han skrev uppskattades. Han använde i allt högre utsträckning skrivteknologi inom AI och kopierade ogenerat från nätet och formulerade om texter tills de i för hållande till originalet var oigenkännliga. Han skrev till och med en del texter här i Paris om sopförbränning, sånt som han inte blivit helt klar under våren, och som han tänkte e-posta till sin chef i senare i juni. Eventuellt behövde han aldrig mer dyka upp på kontoret. Cheferna fick sina texter ändå, punktligt och utan korrekturfel. Det var sällan han själv som stod som upphovsförfattare till texterna. Via en googlesökning fann han ibland texterna publicerade under främmande ingenjörers namn i tidskrifter som Power, Science och World Energy Outlook.    Strikta dagsrutiner var avgörande för att han skulle lyckas i sitt kall och ännu viktigare tyckte han att dessa hade blivit sedan han läst Jordan B Petersons bestseller 12 rules for life. ”Stable and reliable daily habits help us regulate our ’master control system’”, och “Anxiety and depression cannot be easily treated if the sufferer has unpredictable daily routines.”    Men så var det den ouppklarade händelsen med hans farfars död i Tyskland. Förutom konferensen var det nog den händelsen som hade fört honom till Paris. Hans farfar kom från Ångermanland, hade varit en hängiven kommunist och välkomnat Sovjetunionens invasion av Finland 1939. Därefter hade ingen i släkten vetat mer om farfar Sven än att han hade försvunnit någonstans i östra Tyskland 1944. Breven hade slutat komma till farmor och hans far var bara ett par år när Sven hade försvunnit. Ingen visste något om Svens öde, förutom att han troligen blivit förgiftad. En förmultnad kropp hade hittats i ett övergivet och sönderbombat hus utanför Dresden, 16 maj 1945, som troligen var Sven.    Ingen tror längre på frenologin, då den bygger på föreställningen om att det yttre representerar det inre. Du sitter ensam vid fontänen i parken på Place des Vosges i Paris; det är en ljummen förmiddag i slutet maj, du lägger händerna mot ansiktet, blundar hårt och utför grimaser mot handflatorna och försöker uttolka om det händer något inombords. Det första du kommer att  tänka på i mörkret är att rockpoeten Jim Morrison satt och satt och skrev i parken i juni 1971. En mer inspirerande plats i Paris är svår att finna. Jim hade gett sig av från USA tillsammans med flickvännen Pamela Courson och skulle nu få inspiration i Paris och även hålla sig undan från ett osedlighetsåtal som väckts mot honom då han uppträtt lite väl ekivokt på en rockscen i Florida några år tidigare. Place des Vosges är en magisk plats och platsen kom att bli det första anlagda torget i Paris, omgärdat av speciella tegelhus med skiffertak och mansardfönster. Den söta doften som kommer i stråk över torget om kvällarna kommer från lindarna som ramar in den inre delen av parken. I ett av tegelhusen bodde Victor Hugo. De flesta byggnaderna runt Place des Vosges uppfördes 1615 i samband med tornerspel som arrangerades för att fira Ludvig XIII:s och Anna av Österrikes bröllop. Jim Morrisons lägenhet ligger några kvarter söderut från torget sett, på Rue Beautreillis 17, 10 minuter härifrån, ganska nära kyrkan Saint Paul. Om man blickar upp mot fasaden där ser man en liten skylt som säger: ”Jim Morrison didn’t die here”. Under en period fanns det en krog på Rue Beautreillis som kallades ”Jim’s Room”, men inte heller den finns kvar. Krogen lockade till sig så många unga amerikaner att de boende i kvarteret ledsnade. Så kommer tanken igen: Du har 43 muskler i ansiktet.    Det här var på den tiden då jag alltjämt bodde i Lärkstaden hemma i Stockholm, men jag reste ut i Europa så fort jag lyckats få ihop lite besparingar från arbetena som frilansjournalist och som scenarbetare på Dramaten. På dagarna satt jag för det mesta hopsjunken på Kungliga Biblioteket och skev dikter och essäer om allt möjligt, varav ett stort antal alster blev publicerade i Länstidningen Östersund eller i någon kulturtidskrift som till exempel Hjärnstorm.    Det blev fyra-fem resor per år ut i Europa. Den betydelsefullaste resan kom dock inte att bli till Rom eller Paris, utan till Berlin. Det var i november 1989. Jag anlände någon dag efter att muren hade öppnats. Jag minns att jag pratade tyska och att jag tumlade runt i kaoset under dagarna omkring den 9 november. Jag kom att bli en av de första tusen européerna som passerade genom hålet i muren. ”Andra världskriget var äntligen över” minns jag att jag tänkte när jag fann mig själv stående i en förfallen park på andra sidan, i Östberlin. Farfar stred visserligen i Röda armén, men utan kommunisterna hade aldrig Nazityskland fallit. Jag var tjugofyra år, bodde i Lärkstaden och under åren fram mot 30, kände jag allt som oftast att mitt yttre inte avspeglade det som rörde sig på insidan. Känslan var obehaglig, men samtidigt spännande i betydelsen att jag utan någon som helst ansträngning kunde uppträda under en form av täckmantel – jag kunde vara någon annan samtidigt som jag ändå var mig själv.    Än djärvare skulle förvandlingsnumret bli varje gång jag reste i väg till en europeisk huvudstad och redan under första kvällen fann mig omgiven av bohemer, konstnärer och poeter som inte hade en susning om vem jag egentligen var. De hade ingen aning om mitt förflutna, bara att vi kände att vi hade mycket gemensamt. Jag tittade konstnärerna djupt i ögonen – men sa ingenting. Blott undantagsvis lyckades jag under någon av de första kvällarna på en sån där typisk konstnärsbar, fastställa en avlägsen gemensam person från vårt förflutna. Det som jag nu berättar ägde alltså rum långt före internet och de sociala mediernas tidevarv. Allt man sade under några omtumlande veckor i storstaden, blev sant och ingen kunde vända fakta eller en händelse mot en. Vissa av alla de som jag träffade kom sen något år senare upp och bodde i min lägenhet på Tulegatan. Lärkstaden var ändå en vacker och stämningsfull del av Stockholm, nästan som Place des Vosges, och jag tyckte mycket om att berätta för mina gäster om Lars Israel Wahlman som hade ritat Engelbrektskyrkan och om P O Hallman som utan undantag blott bidragit med skönhet till Stockholms stadsbild. Till exempel Lärkstaden och Röda Bergen. Den nya internettidsåldern medförde decenniet senare, på gott och ont, att vänskapskretsarna blev lite väl världsomspännande, ja i det närmaste gränslösa. Engelbrektskyrkan i Lärkstaden invigdes samma år som första världskriget bröt ut och i utkanten av kvarteren som räknas till Lärkstaden har både Hermann Göring och Raoul Wallenberg bott.    Du har 43 muskler i ansiktet. Det som rör sig på insidan har ingenting med utsidan att göra. Repetera. När du tar bort händerna från ansiktet sitter du kvar på parkbänkten på Place des Vosges. Det doftar lindblom. Järngrindarna in till parken låses om natten, och jag tycker om att de gör det. Parken behöver vila. Om grindarna inte låstes skulle parken snabbt bli ett favorittillhåll för Paris alla hemlösa.    Två rörmokare har kommit fram till fontänen medan du har hållit ögonen slutna och tänkt på Jim Morrison. Rörmokarna gestikulerar, pratar parisiska, röker var sin cigg. De har med sig en gammaldags verktygslåda i trä fäst med brandgula spännband på en pirra. De utbyter idéer och försöker att komma på en lösning på problemet. Men vad är problemet? Fontänen porlar inte längre. Din farfar återfanns i ett sönderbombat hus utanför Dresden våren 1945. Fontänen är tyst. En av rörmokarna förefaller mycket argare än den andre och pekar upprepade gånger mot mitten av fontänen. Han är upprörd över att vattnet i fontänen har stängts av, säger han. Den andre rörmokaren, tar ett djupt bloss på sin cigg och ser myndigt på sin kollega: ”Il y a un arrêt dans la conduite d'eau et ce qui en sort n'est que du poison./Det är ett stopp i vattenledningen och det som kommer ut är bara gift!”               Klockan närmar sig 11 och du sitter försjunken i dig själv och iakttar männen som arbetar. Du funderar på hur det skulle vara att vara en hantverkare. Så känner du en doft som kommer från någon som står alldeles bakom dig. Energi kan inte förgöras, bara omvandlas. Du inser att det är exakt den doft som du aldrig förmått glömma. Parfymen Anais Dupin köpte när ni var tillsammans i en butik på Champs-Élysées.      

                                                           *

6. Skjutfältsvägen

Den italienske filosofen Giorgio Agamben försöker gång på gång förklara för en skara lyssnare i Palazzo Serra di Cassano i Neapel, hur de ska nå fram till det förflutna och hur de sen ska kunna förstå detsamma och använda det som de kommit fram till; använda det till någonting positivt, för det finns enligt Agamben potentiella möjligheter i det förflutna för att vi ska förstå det samtida och kanske bli lugna, mycket mer lugna, mer samtida, han säger det precis så där som han förefaller att älskar att vända på förlopp, på samma som han också gör i sitt skrivande. Historia är processer, han refererar ofta till filologin, den vetenskap som försöker komma åt en texts betydelse förut, men tillika i kontrast till textens betydelse nu, viket kan vara mycket, mycket svårt – för just det är något som alla akademiskt skolade längtar efter, att överbrygga gapet/glappet – att begripa det förflutna. Jag är sådan, och min far var lika dan, och det blev för honom värre med åren och det känns som om jag också blir allt mer ansatt av det som varit. Ansatt? Då tänker ni att det är dystert, carpe diem istället på dig, låt det gamla vara.    Men för mig har det ändå varit mycket bra. Jag har fått se så oerhört mycket av Europa genom mitt intresse för det förflutna. Bara häromdagen satt jag i Zoommöte med mina kollegor på Circolo Scandinavo i Rom, och när jag öppnade e-posten för en dryg vecka sedan, då låg där en förfrågan från Svenska Institutet i Paris: de undrade om jag inte ville komma tillbaka till Paris igen. Om jag ville. Läsa och skriva ännu mer om det som inte är nu, utan om det som varit. Förut. De mest uppenbara skillnaden mellan Paris och Rom är alla oerhört blodiga revolutioner. När man läser om det förgångna tycks det ha runnit åtskilligt mer blod på Paris torg och gator än i Rom. ”Det finns ett arbetsrum ledigt bara till dig.” säger de på institutet. ”Och vad än det är du håller på med så är det viktigt att jag slutför det, oavsett vad det är. Vi har vid de här laget förstått att det herr Westerberg håller på med, det har att göra med det förflutna. Skäms inte, vi har haft många av din sort här.”    När jag tittar upp från mina böcker, e-böcker och datorskärm, ser jag bara en samtid som är dekadent och förvirrad. Och det gör mig ont att se det, att institution efter institution tas över människor som anser sig vara goda men vars inställsamhet och rädsla fördärvar, som om de har glömt att Sverige för tio år sedan var ett av världens absolut lugnaste och minst religiösa och ideologiska länder. Fram till i dag har Stockholm haft nittiosju skjutningar och då är det tre månader kvar av rekordåret. Svenskar kan inte bli arga, vi har aldrig haft någon revolution här som i Frankrike, vi svenskar självslocknar, och det sker i sömnen och börjar inifrån, ofta i en dröm om en äng med prästkragar. En dag har slocknandet trängt från hypofysen och ända ut till kroppens sista utpost: ansiktet. Då går besvikelsen inte att dölja längre. Det var måhända tråkigt på den tiden vi var svenskar, men det var så extremt demokratiskt och rättvist. När jag gick i fyran hade vi många elevråd i skolan vill jag minnas, som om vi elever skulle, eller ens kunde, veta något alls om bildning. Mest av allt från mellanstadiet minns jag elevråden, ingenting om vad vi lärde oss. Mellan lektionerna och elevrådsmötena hade vi ”avslappsningsövningar”. Lärarna tittade ned på oss barn och frågade oss om vi inte var mycket trötta, eller mycket stressade? För att passa in var det bäst att säga ”Ja, jag är jättetrött, och att man var ansatt av tidens tand.” Men vi hade innan på dagen nästan inte gjort någonting eller fått lära oss någonting, vi hade haft grupparbeten som handlade om att arbeta i grupp. Ni vuxna skulle ha varit bestämda och gett oss läxor att göra. Experimentet vi utsattes för slutade med att jag fick kompensera för detta kollektivistiska skolexperiment med sex års universitetsstudier i total ensamhet och utan några som helst grupparbeten. Först då kände jag mig som en självständig människa igen. Men nej, jag sörjer inte, jag är glad, om än att jag varje morgon reser mig, omsorgsfull bereder jag en cappuccino på Rancilion och tänker: ”I dag gör jag det, jag drar till Berlin, Paris eller Rom.”

I Grytan utanför Östersund finns en väg som heter Skjutfältsvägen, där internerades under andra världskriget personer som tänkte fel tankar, oavsett vad det var de tänkte, så var det fel. Den övervägande delen hade aldrig gjort någon, men de hade alltså tänkt fel, ungefär på samma sätt som man internerade människor som var fel, i Sovjetunionen och Nazityskland.

”Syftet med att placera radikala vänstersympatisörer i arbetskompanier var bland annat att förhindra kommunistisk infiltration i och agitation inom väpnade förband.  Det första arbetskompaniet var Storsien utanför Kalix i vilket 300-370 kommunister placerades vintern 1939-1940. Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Naartrjärvi söder om Luleå, Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logementsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani.” (Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.)

Så tillbaka i Neapel, i slutet av föreläsningen i Palazzo Serra di Cassano, säger den kvinnliga assistenten som sitter bredvid Professore Giorgio Agamben: ”L’archeologia come unica via d’accesso al presente/Arkeologin som den enda ingången till nuet”. Det är lysande, det är därför jag reser till Paris, just till Paris.    Det jag gillar mest med Giorgio Agamben är att har är opolitisk och tar in precis allt och skriver om precis allt. Ofta ställer han bara två tankegångar/teman bredvid varandra i sina texter och överlåter till läsaren att dra slutsatsen. Nästan ingenting du tänker på har inte någon annan ägnat ett helt liv åt att försöka lösa medels logik, konst och litteratur. Om mina lärare hade upplyst mig om detta. Men vi ägnade mycket tid åt avslappningsövningar och elevråd om ingenting.    Giorgio Agamben plockar, så som han alltid gör, fram i tid och rum avlägsna berättelser och citat ur den europeiska kanonen; vrider och vänder på begreppen, vänder perspektiven in mot dess motsats. Arkeologi är samtid och samtid är arkeologi. Man ser att han trivs när han säger det. Den gamle mannen titta upp, både assistenten och Giorgio själv har konstaterat att åhörarna är betydligt yngre än de själva, Giorgio försöker med några vaga handrörelser visa på det han har skrivit i böcker som Homo Sacer, att det han berättar handlar om oss. Dig och mig, om Europa, allt som gick så fruktansvärt snett 1914 och 1939, och även 1936 för den delen, allt gick snett men det hade enligt Agamben en utgångspunkt i romersk rätt. Han skriver i Homo Sacer om lagbundenhet och det har jag själv intresserat mig för inom språket sfär och detta går det att läsa om det i min lilla essä om Wittgenstein i boken Rue des Pyrénées. Det förflutna är skapat av oss. Du kan konstruera en tidpunkt i det förflutna utifrån där du befinner dig. Du var aldrig där när det verkligen hände, och alla som var där är döda, men det förflutna är skapat av dig. Livet är inte ett grupparbete, det är en jakt på gemenskap med det som varit.

                                                              *

*Skjutfältsvägen är en väg i Grytan utanför Östersund där det på 40-talet låg ett interneringsläger för oliktänkande, kalla det ett koncetrationsläger, om du vill. Källor Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.  Giorgio Agamben, Homo Sacer, 1995. Giorgio Agamben, Stato di eccezione, 2003. Giorgio Agamben, Quel che resta di Auschwitz. L’archivio e il testimone,1998. Giorgio Agamben – ”L’archeologia” Adam Kotsko och Carlo Salzani, Agamben’s Philosophical Linage, 2017.

2. Piazza dell’Orologio

Mike Beaken skriver i boken The Making of  Language att det var samarbete och flit som fick människan att utveckla språkförmågan. Idén är vacker och betyder att språket inte i första hand finns i människan, utan mellan människor i deras gemensamma strävanden. Europa bygger även på samarbete och flit, men härutöver även på mångfald, språkförbistring, expansion, krig och stor oenighet. När man lyfter blicken och tittar ut över Tyrrenska havet och tänker på Europas historia, inser man att det inte alls har gått bra. Den omöjliga dröm om samförstånd som vi européer har närt i vårt inre har blivit vårt mörka öde. Poltava, Caporetto, Auschwitz, Dresden, Omaha beach. Historikern Alessandro Barbero berättar i Carlo Magno: Un padre dell'Europa, om hur Karl den store något överraskande för honom själv blev den första verkliga kejsaren över Europa, efter Romarikets fall, men också om hans många krig mot longobarder och saxare. Karls grav öppnades på artonhundratalet och han visades vara en och nittiotvå lång, men det är inte klart på vilket språk han talade, antagligen en slags tidig tyska, men att han antagligen förstod latin och kanske även grekiska. Latin var för övrigt det enda språket i det som skulle bli Europa som skrevs på denna tid.    En lös hund kommer fram till mig på Piazza dell’Orologio, och jag tänker på att djuret bara kan uttrycka och tänka på det som finns för stunden i nuets sfär. Hunden luktar intresserat på mina fötter och sen i mitt skrev. Hunden har inget behov att kunna planera sin vardag förväg, på det sätt som jag har. Känner den hunger så ger den sig ut på jakt eller vänder sig till sin ägare och tigger om mat. En hund har varken fysiska eller existentiella behov av att uttrycka sakförhållanden eller något subjektivt i imperfekt eller futurum. Jag lever mest i imperfekt och futurum. Futurum som vi inte ens har som en självständig verbform i svenskan, till skillnad mot italienskan. Din hund kommer aldrig att vända sig mot dig och säga: ”Matte, jag är mätt nu, men i morgon vid samma tid kommer jag att vara hungrig igen – det vore förståndigt om du åkte till ICA Maxi och handlar.”    Homosapiens började planera och omfördela arbetsuppgifter i jaktlag och individerna blev därvidlag tvungna att berätta om det som hade hänt i förfluten tid och om det som de hoppades skulle komma att inträffa nästa jaktdag. Hunden lever inkapslad i nuet och tänker på det som den känner för stunden. Både hunden och homosapiens är emellertid framgångsrika arter, men ingen forskare vet vem som är lyckligast. Språket fick oss att kunna tänka in i framtiden, förändra vår tillvaro, resonera abstrakt, planera, involvera andra i händelser som ännu inte inträffat och att dela drömmar om saker som vi önskade skulle kunna komma att inträffa; därmed blev religionen kopplad till tal och språk. Vi begåvandes sen med förmågan att kunna nedteckna vårt förflutna på pergament och papper, och även nedteckna vår framtid. Språket lyftes ur det omedelbara och blev till historieberättande, myter och litteratur. Senare med Jules Vern kom science fiction; om hur allt skulle kunna komma att bli i en avlägsen framtid. När kommunikationen människor emellan lämnade tillståndet i presens hände något verkligt revolutionärt, enligt Mike Beaken:    ”The freeing of language from the activity in which it originated and from its links with the immediate context, enabled human beings to reflect on their activity, but also gave rise to the alienation of language; an illusion that language was in some way a power governing human existence. Alienated forms of language enabled human beings further to transform their environment, to overcome instinctive forms of behaviour and to transform their own natures.”    Nu kände jag mig plötsligt hungrig där jag stod på Piazza dell’Orologio och kisade mot solen som nu stor rakt upp på himmelen. Den enda stund på dagen den lilla, undangömda piazzan mitt i Rom var helt utan skuggor. Hunden som rannsakat mig, hade redan sökt sig vidare ned gränden mot Vittorio Emanuele. Jag tror hunden hade glömt allt om mig, min doft, mitt jag, den gick vidare i sitt presens och vi skulle aldrig mötas igen. Kanske stod hunden nu några hundra meter längre bort och sniffade på en för den helt ny och okänd turist. Jag promenerade vidare i rakt motsatt riktning längs Via del Governo Vecchio. Slog mig ned vid ett mitt vanliga bord på Trattoria Bassetti. Det luktade fisk, olivolja och vitlök från köket som hade ett fönster ut mot gatan. Efter att jag ätit mig mätt på kalvkött, tomatsås och grönsaker, samt avslutat med en espresso, hejdade jag en taxi på Corso Vittorio Emanuele II och bad att få bli skjutsad till havet. Klockan var strax efter ett och det fick vara nog med historie- och språkstudier nu. ”Signore, al mare, per favore!” Inte en eftermiddag till i biblioteket på Piazza dell’Orologio, tänkte jag när taxichauffören styrde rakt söderut. Bakom mig lämnade jag biblioteket på Piazza dell’Orologio som sedan början av tjugohundratalet utgjort ett av mina favoritställen i Rom, vanligtvis en sval brunn att gömma sig i, men nu ropade en röst inuti mig: ”Låt det förgångna vara, åk till Tyrrenska havet, sök kontakt med de levande människorna för omväxlings skull.” Det var rösten från natten som hemsöker mig allt oftare, natten i vilken hela Caput mundi, staden som en gång var stor som Malmö, vilade tyst, varm och svart – och jag kom att tänka på enantiosemier. Det är ord som i olika sammanhang kan betyda det motsatta: tirare som betyder dra men även kasta, da betyder till och från – och på likartat sätt har ämnet för mina studier, Karl den Store (768–814), genom historien kommit att betraktats som en fransman som avskydde tyskar, medan han under nittonhundratrettiotalet ansågs vara en tysk som föraktade fransmän. Tysken Gottlob Frege väckte frågan om att ords betydelse är dess referens och samtidigt någonting annat, mer abstrakt, och en natt visade det sig att det människorna kallat för aftonstjärnan och det de kallat för morgonstjärnan – det var samma stjärna, men inte nog med det, ett decennium senare visade det sig att det himlafenomen som tindrade så drömskt på himlavalvet inte alls var en stjärna, det var planeten Venus. Substantiv som stjärna är alltså inte det som de betecknar, utan i lika hög grad en idé det som de betecknar, sen kan betydelsen vidare delas upp i denonation (betydelse) och konnonation (bibetydelse).    Projektarbetet ”Karl den Store och europakänslan”, som jag hade fått ett EU-stipendium för att ägna mig åt, hade börjat att glida över i frågeställningar som mer hade med tänkandet, ord och enantiosemier att göra. Carolus Magnus, Carlo Magno, Charlemagne, Karl der Große – alla dessa ord var namn för Karl den Store, men innebörden kan för en fransman respektive en tysk vara det motsatta. Det fanns inte tryckta böcker på medeltiden, men Karl såg till att Bibeln spreds och kopierades för hand i för tiden stora upplagor. Han införde härutöver ett kontrollsystem så att alla biblar hade samma innehåll, så att alla böner under medeltiden nådde Gud med ett enhetligt budskap: ”Allsmäktige Herre ge oss nåd!” Ja, stora och stora upplagor. För att tillverka en Bibel på åttahundratalet behövdes det skin från ett mycket stort antal getter och ett betydande antal av dessa europeiska biblar tillverkades i klostret Saint Martin i Tours, men det som då ansågs vara en rask produktionstakt av biblar, framstår i dag som märkvärdigt få. Enligt den italienske historikern Alessandro Barbero kopierades och tillverkades två biblar om året i klostret Saint Martin. Under de första åttahundra åren efter Kristus känner forskarna till artonhundra bibelmanuskript. Det var vidare Karl den store som blev upphovsmannen till skolväsendet så som vi känner det i Europa. Efter Karl den Stores tillträde under de efterföljande åren från år åttahundra och framåt känner forskarna till sjutusen bibelmanuskript. Detta satt jag alltså och grubblade över under min taxifärd ut till Ostia och Tyrrenska havet. Mitt uppdrag vara att precisera den gryende känslan av europeisk enighet och hur den började som jag ser det med Karl den Store, under medeltiden, men jag hade varit försumlig under augusti, okoncentrerad, och i mitt arbete hade jag återkommande fastnad in på frågor om hur språken fungerade. Alla språk. Det som Ferdinand Saussure kallar för Langue, inte Parole som är det individuella, de helt indivuduella meningar som du utrycker varje dag, det är vad Saussure kallar för Parole. Jag var fast i Langue, det generella. Karl den Store var beläst, och forskarkåren är överens om att Europas kejsare kunde läsa, med inte alls skriva. Skrivandet var överhuvudtaget sällsynt, det var något som ytterst få på medeltiden behärskade. Karl den Store blev Europas grundare och franska och tyska historiker har med politiska motiv försökt leda i bevis att Karl var tysk likväl som att han var fransk. Till tyskarnas nackdel fanns faktumet att Karl givit order om den smått overkliga halshuggningen av fyratusenfemhundra saxare under en och samma dag. Saxarna var ett europeiskt folk som kan ses som en slags tidiga nordtyskar. Detta stärkte i samma utsträckning fransmännen i övertygelse om att Karl den Store i själen ändå var en hängiven fransman och tyskhatare, och framför allt blev detta naturligtvis viktigt att påpeka under de båda världskrigen.    Stipendiet som skulle hjälpa mig i min forskning om ”Europakänslan” kom från en fond och det omsattes förutom i språkfunderingar i biblioteket på Piazza dell’Orologio även i dryck, det ska erkännas, och det gick fortare än jag hade tänkt mig och det var liksom inte meningen, det stod inget om det i fondens regler och ändamål; ingenting om de ljumma septemberkvällarna med en femtiocentiliters Peroni för en euro i handen på Piazza Trilussa, kanske var det den rent praktiska sidan av mitt europaartbete. Dessa kvällar var så sköna och livgivande och jag lärde mig så mycket genom att sitta där och komma i slang med olika människor. Kvällarna hade blivit otaliga, likaså drinkarna och apertivo på krogen Freni e Frizioni. Apertivio, då inte syftande på en drink utan utöver själva drycken ingick även mat, en vegetarisk buffé, allt för sex euro – och varje kväll kom jag i kontakt med någon yngling från Kalifornien som levde i en dröm om Europa, en slags unga Jim Morrisons. Ingen medelålders redaktör kunde behärska sig och uppbringa motståndskraft mot att lyssna till dessa ungdomar, de var som ett ungt men gott vin, alla dessa människor, en ström av människor från världens alla hörn, blickarna, händer med ringar på alla fingrar, senegaleserna med sina kattlika rörelser, de vinglade hem saliga och älskade med varandra på takterrasserna föreställde jag mig, som katter, men först skulle de äta Pizza al taglio beställd från ett hål i väggen i Trastevere för att orka med hela natten. Italiens lycka drivs av kolhydrater, nation efter nation tar efter detta: Pan Pizza, Pizza Hawaii, Kebabpizza. De studenter som alltjämt läser Gibbon och övertygas om att Romarriket både imploderade och föll sönder i kanterna, de anar inte att senatorerna står lutade mot kolonner och tittar på, Dafnestatyer, de betraktar intresserade nattlivet omkring dem, njuter av dekadensen, det vet att de romerska slavarna som höll allt i gång med sina kroppar, ja alla dessa är på väg tillbaka i Europa i form av en väldig våg av ben och armar, det var de som på den tiden värmde vattnet i badhusen, ja, hela antiken den är sakta på väg tillbaka, vågskålen är strax full och orättvisorna tar en ny dimension, modernismen var en bisats i en bok på tusentals sidor, alla vill så väl, men människor delas upp efter urgamla europeiska mönster. Så fort någon blir framgångsrik och rik så flyttar de till hus som har doriska kapitäl framför entrén. Åk runt i Djursholm så får du se. De utvalda som tar sig upp är de nya patricierna. Stiger upp ur bassänger med grumligt vatten, får ett lakan virad om sig, vatten som värmts om och om igen i decennier, en soppa av hudrester och smitta, som svalnat, som sen värmts igen, en uråldrig vulkansjö, över ytan flyter rosenblad, eftermiddagen därefter vattnet plötsligt varmt och väldoftande igen. Hur många lituener, rumäner, polacker, filipinskor städar inte i dag Europas vardagsrum, som på Karl den Stores tid, barbarer, longobarder, vandaler, perser, saxare och romare i en enda röra, i ditt kvarter, i din värld, ditt villakvarter, julstjärnor i fönstren, Hemnetappen går brännhet om kvällarna, lycka för de par som skjuter ut sig från metropolens dystra förstad och istället köper en gård från 1864 i Hälsingland. Utanför sovrumsfönstret med myggnät sträcker sig ljudlöst en vildvuxen äng som aldrig tar slut.    Jag var i mina historiestudier framme vid tiden då Karl den Store under Juldagen år åttahundra, vid 57 års ålder, kröntes till kejsare. De finns historiker som hävdar att Karl inte visste det innan, att Påven skulle kröna honom till Kejsare över det dåvarande område som är Europa. Att han skulle lämna basilikan på nuvarande Sankt Petersplatsen i Rom på Juldagskvällen mycket förbluffad och samtidigt som världens mäktigaste man. Och Karl skulle ta sig an det nya Europa och sköta uppgiften föredömligt, han krigade, förvaltade och utvecklade det vi i dag lever i, alla män i historien som har regerat har inte varit enbart tyranner. Vi passerade Ostia Antica och snart skulle glittret från Tyrrenska havet. Taxin svängde in bland hyreshusen och bromsade in på Piazza Sirio. Många varma Romkvällar i Ostia passerar revy i mitt inre, jag skymtar skuggan från poeten Pier Paolo Pasolinis kantiga gestalt vända sig om och jag förnimmer under ett ögonblick hur Rom torde ha sett ut en gång i mitten av femtiotalet, två decennier därefter, taxin i november 1975 färdades näst sista gången bort från Rom längs Via Ostiense. Drömmer tillbaka neorelismvärlden i ljustgrått fast alltjämt svarvit film, längs vägen ända fram till början av sextiotalet. Många beskriver denna tid som Roms verkliga tid, La dolce vita, Lambretta, Vespa, Cinquecento, med Pier Paolo som svenskarna ser upp till i samma utsträckning som italienarna inte förstår honom. Vi måste berätta det för dem, att Pier Paolo var Messias. Att han kom tillbaka, men inte på det sätt som katolikerna hoppades på. Han blev mördad och överkörd i Ostia av en Fiat Cinquecento, utan förare. Jag hade så många bilder i huvudet vid det här laget att allt snurrade och jag kände mig matt.    Föreställ er, att livet är en slump. Du är själva tärningen som kastas, ja, av vem då? Kliar på mitt sår på armen, dricker min Peroni, ser mig omkring, på Piazza Trilussa, i skymningen. För mig blev det som ordspråket, att alla irrvägar leder till Trastevere. Hur jag än går vilse hamnar jag för det mesta här, efter att jag har suttit på biblioteket hela dagen: på trappan inunder fontänen på Piazza Trilussa.    Det sista jag skrev på biblioteket denna varma septembereftermiddag var: ”Karl den Store var två meter lång, hade fem hustrur och sex älskarinnor, som alla såg upp till honom, och kvinnorna födde honom tjugo barn. Innan kröningen år åttahundra hade Karl den Store redan varit kung över frankerna.” Mycket tyder på att Karl den store egentligen var kelt. Ett skäl varför han dödade de där saxarna. Varje entreprenör med Rolex Submariner, med några som helst ambitioner, känner sig obekväm i jämförelse med Karl den Store, men många fler än de som hävdar det, är de facto ättlingar till Karl den Store, genom hans tjugo barn från fem hustrur och sex älskarinnor, detta är mycket väldokumenterat. Men vem vet hur många barn älskarinnorna han sen egentligen lämnade efter sig, precis överallt i Europa? Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSGs) skapare Robert Shuman skulle mycket väl kunna vara ett av hans avlägsna ättlingar, hans ambitionen att skapa en struktur byggd på överstatlig kontroll av kol och stål, en struktur som skulle jämna ut handeln de europeiska länderna emellan och i förlängningen göra det omöjligt att starta ett tredje världskrig, vi får se hur det går, avtalet om kol och stål upplöstes tjugohundratvå.    I samma stund som Karl den Store kröntes myntades begreppet ”Europa”. Det blev en gemenskap för de romerska, franska och germanska folken. En förenande kraft mot de framväxande stammarna från öster, med en benägenhet att hugga huvudena av just Karl den Stores kristna befolkning – fast Karl var inte mycket sämre på den punkten, då han som sagt låtit hugga huvudet av runt fyratusenfemhundra saxare. Europa blev ett rike av romare, franker och germaner. Det var denna känsla jag satt i Rom och läste om, jag försökte förstå så mycket jag kunde och sen skriva ned det snabbt och spontant, några mer strukturerade artiklar till några historiska tidskrifter skulle det även bli, om hur det var på den tiden, trots att det blivit allt svårare att få forskningsmedel för att undersöka europakänslans framväxt under medeltiden. Karl den Stores skelett finns i dag i Aachen. Skelettet har undersökts och han var bevisligen en ståtlig man. Liksom varje stad är små i jämförelse med Rom, är varje modern man lite av en dagdrivare i jämförelse med Karl den Store, en fannulone som de säger i Rom. Trots feminiseringen av män som pågår för fullt i västvärlden, så har tusentals år av evolution gått i rakt motsatt riktning, för att människoarten skulle överleva fram till i dag och göra vår tids femtioåringar lika livskraftiga och friska som femtiotalets fyrtioåringar. TV-profilen Alberto Angela beskriver fantasieggande i sin bok det antika Rom som Karl den Store sedermera skulle komma att regera över: I staden var det tyst om nätterna. Ingen vågade gå ut, det fanns ingen belysning, allt var knäpptyst, förutom prasslet av jätteråttor i slyn som växte längs Tiberns stränder. Värmen, lukten av matos och kiss i gränderna, blickarna, människorna, senegaleserna, den kolhydratrika maten. Att Rom skulle ha utsökt bra mat är en vanföreställning. Historiskt sett har romarna ätit inälvsmat, för att de var fattiga, den ständiga hungern tvingade romarna att äta alla delar som kom från djuren. När de var klara låg bara skinnet och hornen kvar, skinnet blev sandaler. Hornen vet jag inte riktigt vad de gjorde med. Och det här med det förflutna, att det har hållit på så här i minst tvåtusenfemhundra år. Att Rom under etthundratalet efter Kristus var tyst, att det om nätterna inte fanns gatljus, att det efter sex, sju på kvällarna var knäpptyst som i en sarkofag, förutom ett och annat skri av någon som blev infångad eller möjligen mördad av en okänd man med en svart dolk.    När jag trött på mina egna dagdrömmar klev ut ur taxin på Piazza Sirio i Ostia var det siesta. Solen höll sig beskedligt bakom molnslöjor över Tyrrenska havet och det var nästan inga människor i rörelse. Efter att jag betalat taxin, gick jag i riktning mot havet, knappt några bilar, jag gick in genom dörröppningen till den bedagade badanläggningen La Vecchia Pineta. I bakgrunden hördes det monotona ljudet från våg efter våg som sköljde in mot stranden på andra sidan av byggnaden. Badanläggningen var en cementborg från sjuttiotalet, i slutet av korridoren en kvinna bakom ett bord i mahogny. Ett högt bord som föreföll en gång ha varit en kateder. Bakom kvinnan stranden och äntligen doften av Tyrrenska havet. Framför sig hade damen på en virkad duk lagt en mobiltelefon, ett biljettblock, ett glas vatten och ett kassaskrin, på det sätt som bara italienskor kan placera ut till synes vardagliga föremål med stor elegans. En oerhörd omsorg om de mest enkla detaljer, ingen kortdragare syntes, även om damen säkert fick ta fram en sådan från under katedern då badgäster spände blicken i henne och bad om det. Solljuset föll genom fönsterna och värmde marmorgolvet. Till vänster en portal som ledde vidare ut mot en restaurangavdelning, en välvd bardisk och små, runda bord med fyra stolar i ring kring borden, färska snittblommor i små vaser på varje bord, samma noggrannhet, havskräftor och marulk på en bädd av is i kyldisken, gröna blad och i mitten en ensam krabba och två små, små humrar.    ”Un lettino e un omrellone, per favore… per il resto della giornata.”, en liten strandsäng med ett bordförsett parasoll. Sju euro för en eftermiddag. En sönderbränd man i stråhatt, mer liknade en havssköldpadda än människa, visade mig ut på baksidan och sen ned på stranden. Han gick lugnt, bad mig välja en plats, nära vattnet eller längre upp mot duschkabinerna? Det var det frågan gällde. Skulle jag vila i strandkanten eller skulle jag vila längre upp? Hans tålamod var obefintligt, vecklade upp parasollet och tryckte fast strandsängen exakt och plant i sanden. Jag tittade mig omkring och konstaterade att jag nu befann mig i strandkanten.    ”Prego, professore!”    Nu låg jag äntligen på en strandsäng på La Vecchia Pineta i Ostia och stirrade rakt upp i ett mökblått parasoll. Jag skulle sova en stund och sedan simma i det varma vattnet ända ut till flotten. Men avslutningsvis bara något om det undanskymda och vackra biblioteket på Piazza dell’Orologio som jag lämnat strax före lunch och där hunden luktat på mig och sen försvunnit – lova mig att ni besöker det lilla biblioteket näsa gång ni råkar vara i Rom. Man får ett skåp i vestibulen av Lucia Oddone, där man låser in sina tillhörigheter, lite som i ett fängelse. Allt innanför väggarna på Casa delle Letterature på Piazza dell’Orologio 3 är historia och fiktion blandat, och det är lätt att blir kvar för länge där inne, det är väl lite av det som har hänt mig, att blir mer fascinerad av det förgångna och det fiktiva än av det samtida, sen att det finns en dimension till av allting som är språklig, över det lagret vilar sen ett historiens dis, framför allt i städer där kulturen och europakänslan stigit ut ur textböckerna och förstelnats i byggnader, och ingenstans i världen tror jag att denna skiktning och förstening av alltings föränderlighet och människans längtan efter skönhet är mer påfallande än i Rom. Att träda in i biblioteket på Piazza dell’Orologio är som att gå in i katedralen i Aachen om man söker efter känslan av Karl den Stores ande och Europas födelse ur resterna av Romarriket. Det är så suggestivt att man lätt börjar tveka kring vad som egentligen är vad, själva diskrepansen mellan vår värld och deras värld, att något så vardagligt som ett tonfall i en mansröst från natten kan ändra ditt livsöde, det du sen inser är att själva övergångarna från ett tillstånd till ett annan är lika långa som själva tillstånden. Håll redan på nyckeln till skåpet. Lucia Oddone sitter i receptionen i början av gången som leder in till läsesalen med de välvda fönsterbågarna. Fönsterna vetter in mot trädgården med ett ensamt olivträd. Lucia ler, och så gott som varje morgon har jag tänkt på hur vackert och nästan osynligt hon har sminkat sig, så välavvägt allting med henne är. Att hon är en människa som har ett jobb utan stress. Hennes uppgift i livet blev att kontrollera att de som går in om morgonen även lämnar biblioteket på eftermiddagen, att ingen förliser där inne i det förflutna och i språkets motsättningar. En gång har Signorina Oddone försiktigt fått väcka mig om kvällen då jag råkat somna och varit ensam kvar vid skrivbordet. Hon tittade på mig som om jag vore ett barn, och tålmodigt väntat medan jag har rafsat ihop mina papper, böcker om Karl den Store, datorer och pennor i en enda stor röra på skrivbordet. Jag måste för henne vara en smått sorglig syn.    ”Tutto bene Signore?”    ”Sì, tutto a posto, tutto bene, grazie…”    Försöken att nå in i en tid som aldrig varit min, alla slag och konflikter som jag inte deltagit i och alla motsägelsefulla betydelser som jag aldrig använder mig av; det som jag studerat och försökt att förstå och som lett fram till den vingliga pelare av händelser som utgör min plats i nuet i Europa.    Den enatiosemi som jag kommer på i det svenska språket är: Sanktionera. Eventuellt kan sanktionera betyda: straffa och tillåta. Jag släpper handduken och solglasögonen på lettinon i sanden, tillåter mig att gå ut i Tyrrenska havet med eftermiddagssolens solstrålar i ryggen. Börjar med bestämda armtag simma mot räddningsflotten som jag anar genom saltdiset, långt, långt där borta.

                                                              * Källor Alessandro Barbero, Carlo Magno: Un padre dell'Europa, 2013. Alessandro Barbero, Alle otto di sera, RAI 2, 2012. Mike Beaken, The Making of Lanugage, 1996.

4. Resan till Colmar

Dagen dör från klockan tre på eftermiddagen, värmen försvinner, människorna skyndar hemåt. Vid arton på kvällen är det mörkt och kallt. Allt är borta. Den första höstvinden drar genom trädgården i Nacka och försöker förvandla platsen till vildmark igen. Rolf Emering har just kommit hem efter en arbetsdag inne i stan. Det enda som hörs är hans andfåddhet när han rullar in på garageuppfarten till villan på Järlastigen. Han drar in några djupa andetag och det är rått i luften i svackan där hans hus ligger sedan 1931. Ögonen svider av svett som har runnit från kanten av cykelhjälmen. Gatubelysningen kastar ett blekt sken in i trädgården på baksidan av huset. När Rolf har ställt in racercykeln i garaget går han tillbaka ut i trädgården och bär in trädgårdsmöblerna. Vilken dag som helst kan snön vara här, tänker han. Rolf dröjer därpå vid det gamla äppelträdet, betraktar i fönstret familjen som rör sig i det gulaktiga ljuset inne i villan. Han tänker på hur mycket han tycker om sin familj, pojkarna och Élise som är märkliga kopior av honom själv och hustrun. Så kommer han på att det redan är hög tid att byta till vinterdäck. Det är numra bara familjen som använder bilen, Rolf cyklar så ofta och så långt han kan, under alla årstider, i alla väderförhållanden. För några år sedan skulle han inte kunna tänka sig ett liv eller ens en dag utan bil, men nu känner han sig fri, cykeln tar honom överallt. Allt han någonsin behöver finns inom mindre än en timme med cykeln, och vid femtionio års ålder har Rolf genom cyklingen kommit i sitt livs form.    Under färden från Stockholm city ut till Nacka har han dock under just den här kvällen överrumplats av mörka tankar. Han kom att tänka på att det från medeltiden fram till sjuttonhundratalet fängslades, torterades och dödades femtiofemtusen människor i Europa anklagade för trolldom. Var kom dessa tankar ifrån? Från år av missväxt och sjukdom hävdar vissa historiker. För egen del svävar Rolf omkring på sin racercykel fram och tillbaka mellan Nacka och Stockholm varje dag i en helt annan tid, motståndslöst som vore han gjord av dimma, plötsligt i livet har han blivit i stort sett fri från bekymmer, men Historien, den finns bakom honom, på ett sätt som både gldjer honom och gör honom outsägligt sorgsen; häxprocesserna, kanske det fasansfullaste kapitlet i Sveriges historia, dem kom han plötsligt att tänka på när han passerade Södra Stadshuset, i vilket förhöret med Anna Månsdotter hölls en dag i april 1676. Efter förhöret i vilket det fastslagits att Anna verkligen var en häxa, halshöggs hon och kroppen brändes. Rolf får bilder i huvudet, han hör en svag, torr röst som låter förhoppningsfull fast den hela tiden ber om nåd, en hel kvart ber den där rösten i huvudet på Rolf. Han trycker på och cyklar bort från Södra Stadshuset vidare upp på Katarinavägen. Djur må vara drivna av instinkter, men de dödar inte på grund av vidskeplighet. Tore Janson beskriver i sin bok Språket före historien, att det sannolikt funnits andra människoarter som också har kunnat tala med varandra, inte samtidigt dock, men mycket tyder på att även neandertalmänniskor, denisovamänniskor, floresmänniskor och Homo naledi, vars kvarlevor nyligen har hittats i Stjärngrottan i Sydafrika – alla dessa människoarter kunde eventuellt även tala, men vad tala de om, att de skulle leta upp och bränna häxor, hade dessa människoarter en förvriden gudstro? Den moderna människan är kan hända helt unik i sin grymhet, vidskeplighet och existentiella vilsenhet. Inte kunde de bara låta någon ha sin egen död ifred, utan att vi i stor omfattning har gjort att medmänniskor lämnat jorden i långdragna och fruktansvärda plågor. Ibland tänker Rolf på krillen, om de lider och dör långsamt i väldiga plågor i blåvalens tarmsystem. De kanske också plågas, länge, länge i en soppa av magsyra som först förblindar, sen långsamt upplöser resten av kroppen?    De av homosapiens oskyldigt pryglade och dödades öden lämnar inte Rolf, trots att han utifrån sett uppfattas som en hårdhudad militär som har sett det mesta, som genomlidit överlevnadsdygn bakom fiendens linjer, dygn efter dygn helt ensam i Tiveden och sen Afghanistan, livnärt sig på vassrot, fiskyngel, grodlår och kokad mossa, inget han talar om med någon. Rolf har alltid haft oerhört svårt att släppa eller till och med somna om kvällarna när oskyldiga människor råkat illa ut: av krig, kriminalitet, orättvisor, vidskepligheter eller bara otur. Som försäkringstjänsteman såg han allt för mycket av olyckor och familjetragedier, men det gjorde honom inte härdad, utan mjuk, obeslutsam i frågor som inte rörde honom själv utan andra. Kriget kom aldrig, men de till synes ändlösa skjutövningarna, lekarna i skogen och mörkret, hela tiden nära gränsen, dessa blev mer fasansfulla och lärorika än kriget självt.    Ondskan som drabbade Anna Månsdotter och – som då på den tiden av många uppfattades som något i sig gott – den sträcker sig tillbaka till domenikanermunken Heinrich Kramer från Tyskland som på fjortonhundratalet fått ansvaret av Påven att i Europa identifiera häxor och alla andra som misstänktes vara i förbund med djävulen. Heinrich titulerades institoris, och hans idéer om gott och ont i världen fortplantade sig ända upp till Norden. I Sverige avrättades tillsammans med Anna Månsdotter fyra hundra personer. Dessa avrättningar, eller mord om ni så vill, skedde visserligen under en lång period, 1492-1704. Heinrich Kramers bok, Malleorum quorundam maleficarum, tam veterum quam recentiorum autorum, tomi duo eller Tertia pars mallei maleficarum. Malleus Maleficarum, på svenska kort och gott Häxhammaren, blev den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt och översattes till tjugo språk. Överallt där boken lästes uppstod tortyr, bålbränningar och dödande. Munken Jacob Sprenger hjälpte Heinrich så att manuskriptet till sist blev helt färdigskrivet och boken lästes i hela Europa – dess budskap innebar död för de som hade ovänner inom kyrkan eller för de människor, i synnerhet för de kvinnor, som var i små samhällen var illa omtyckta. Förevändningen var inte sällan att de hade haft sex med Djävulen. Nittonåriga Jeanne d’Arc dömdes till att brännas på bål. Lågorna steg mot skyn i Rouen en majdag 1431. Burgunderna hade sålt henne till engelsmännen, som dömde henne till döden på bålet för häxkonster och trolldom. Hennes aska ströddes i floden Seine, men nittonhundratjugo fick hon sin upprättelse och helgonförklarades av Benedictus XV.    Inte många i Sverige har läst Häxhammaren, men när Adeline ser ut genom fönstret från baren på Scandic Haymarket på Hötorget denna eftermiddag, fastnar hennes blick på just vår cyklande familjefar Rolf Emering som har läst boken. Han har läst den på franska. Hon har läst den på tyska. Rolf går på Gamla Brogatan mot Hötorget, och just där torget tar vid viker han av diagonalt, korsar torget mot Sveavägen och Konserthuset. Han står ut ur mängden, med huvudsakligen östermalmsdamer som handlar på torget; han är en vältränad femtionioåring med knappt skönjbart grått hår. Det är uppenbart att han inte är på Hötorget för att handla grönsaker. I sin ungdom tävlade Rolf i handboll och ishockey på internationell nivå. När vi ser honom gå, välklädd och rak i ryggen, är han arbetsbefriad med ett generöst avgångsvederlag från försäkringsbolaget och på gränsen till pension. Han fortsätter att cykelpendla till stan under många år efter att han har lämnat bolaget. Självdisciplinen har han med sig från åren som elitidrottsman och reservofficer. Det sitter djupt i kroppen och psyket, och han är förbluffad och tacksam över den bieffekt som militärlivet lämnade honom med. Han är övertygad om att krigsförberedelserna generellt sett överväger de fasansfulla effekter som det faktiska kriget skulle medföra. Rolf anser att vi har vi fått ett samhälle genomsyrat av män som aldrig har blivit motsagda, eller som fått testa sina fysiska gränser under i sig helt meningslösa manövrar i det svenska landskapet. Just meningslösheten i värnplikten kan vara svår att hantera för till exempel någon som har studerat på Handels eller ekonomilinjen överhuvudtaget. Men tro mig, det har en positiv och fredsfrämjande effekt, att låta män gå mil efter mil med tung packning för att en kraft större än dem själva kräver det av dem. Ingen information om vart de ska får de, det gör män ödmjuka, att inte veta när det kan tänkas vara slut, eller ens veta var de befinner sig. De flesta svenska män kommer aldrig att finna sig dödströtta eller vilse i en mörk skog, de kommer aldrig i livet att göra något som är så jobbigt att de nästan upphör att vara sig själva. De kommer aldrig att utföra en handling utan ett tydligt ekonomiskt mål; allt detta skapar farliga och giriga män som ej finner ro i städerna, egocentriska vildar som inte förstår var de själva börjar eller slutar, hur de ska hantera ovisshet, de börjar skada sig själva och efter något år eller så, när de har gått över gränsen med alkohol och blivit desillusionerade, då ger de sig på kvinnorna. Ett träningspass på gym eller ett friluftsäventyr i svenska fjällen är föga kompensation i jämförelse med vad svenska soldater uthärdade under veckolånga övningar i de svenska skogarna under kalla kriget på sjuttio- och åttiotalet. Män är stenar från stenåldern som behöver förnedras och slipas ned, för att bli människor som inte förstör mer än de bygger upp. På åttiotalet lärde sig unga män att strida varje dag i ett krig som aldrig kom; det var svaga män, starka män, män som emigrerat hit, norrlänningar som aldrig varit söder om Dalälven, genier och latmaskar: alla tryckes in i en pluton och samarbetet i gruppen fick något metafysiskt över sig, striden var på låssas men ändå på riktigt, en känsla av förberedelse inför det absolut värsta präglade deras dagar under ett år, de gick i mörker och regn i väntan på en fiende som var osynlig, anonym men extremt snabbtänkt och farlig. Det som blev kvar i Rolf efter tre år i det militära, var förutom många vänner en låga av självrespekt, hjälpsamhet och ihärdighet och ett värnande om alla olycksdrabbade och även för de som hade det svårare än honom själv att utstå meningslösheten. Han behövde inte veta varför han måste göra det, han måste bara göra det. Han hade stort förtroende för sina befäl, som inte alls var några tyskar beredda att överge varje moralisk gräns. Militärlivet förändrade härutöver hans sätt att röra sig, det syns extra tydligt när han passerar över Hötorget. Se på honom: axlarna tillbakadragna och blicken fäst lång fram, och redo att gå kort eller att gå i flera dagar med knappt någon vila, och ingen information om målet. Samma lätta steg oavsett. Rolf går nu med blicken fäst på kortsidan av Ivar Tengboms konserthus från 1926. Han går in genom den öppna dörren på Espresso House, slår sig ned på sin vanliga plats; han sluter ögonen kort en stund som man ofta gör när man kommit till jobbet och ska bestämma sig för vad man ska ta tag i först.    Det är måhända en helt udda tanke, men Rolf har många gånger undrat om även andra har gjort samma erfarenhet som han har gjort? Framförallt ihärdigheten är transformerad till en låga, som i början av ålderdomen, driver honom att fortsätta att cykla och läsa, cykla och läsa, inte olikt en meningslös, repetitiv militärövning på en myr i ingenmanslandet Härjedalen kan man tycka, men detta arbete gör Rolf lycklig och lugn inombords; lite som att vandra med livets motgångar som packning, framför honom en blöt och tungvandrad myr som inte tar slut, just så är det för honom att läsa och cykla – en äventyrsresa upp och ner och sen horisontellt rakt in i hans egna erfarenheter med en ledsagare som också är en människa, men det är inte enkelt eller lättvandrat, för det mesta leds han av en europeisk författare, liksom av Vergilius i Den gudomliga komedin, och längst, längst inne, där möter han inte sig själv, och inte Beatrice, och inte ett oändlighetens ljus i vilket allt får sin förklaring, utan en man i uniform som stirrar ned på honom:    ”Emering, res dig, du måste gå två mil till!”     Rolf tänker därefter på det som en språkintresserad vän och poet skrev i en diktbok om ett totalt misslyckat fältslag i Jämtland, en rad bara, några få ord, dessa ord har etsats sig fast i minnet:    ”Diktaren lever med sin död som en brödkorg på ryggen.”    Varje dag fortsätter Rolf som om inget har förändrats, han uppträder lugnt och förnöjt som om att han arbetade kvar på försäkringsbolaget: skaderegleringar, nya försäkringsprodukter, normer, principer, metodik om hur man bygger förtroende hos kunderna, ändlösa möten om samma saker, om risker – och det fungerar.    Oktobermorgon i Stockholm City: nya människor på Espresso House i botten på Konserthuset. Kallt och rått, bara fyra plusgrader. Rolf har beställd bryggkaffe och sitter längst in i hörnet, läser under förmiddagen om Paris, Lyon, Bordeaux och om handel längs Rhône- och Rhenfloderna på artonhundratalet, om ångbåtarnas och järnvägens dominans i Europa. Fienderna Frankrike och Tyskland och om de delar av Frankrike som var tyskt från kriget 1870 fram till första världskrigets slut. Fransmännen bävade under det senare kriget för att möta tyskarna i ett krig, på samma sätt som de hade alltså hade gjort 1870. Med anledning härav lovade franska regeringen att vara allierad med Ryssland. Frankrikes dröm var att återerövra Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen) där Colmar låg, den omstridda gränsen mellan Tyskland och Frankrike som sträcker sig som en strömförande fiskelina på botten mitt i Rhenfloden. Att flytta denna gräns kan ställa till oreda i Europa. Rör för allt i världen inte denna gräns. Rolf sitter på bottenplanet i den kvadratiska, men samtidigt fantasifulla, blå byggnad som ritades av Ivar Tengbom och som anses vara Stockholms finaste exempel på Swedish grace. Ett och ett halvt år passerar, i det stora hela samma rutiner varje dag, och Rolfs kunskaper om Europa tilltar i takt med allt som han läser under höstdagar som denna.    Ibland tar han en promenad ned till Stureplan och unnar sig en pastis med is på Sturehof och går sen sakta tillbaka till Konserthuset. Blickar i korsningen upp mot Cyrillus Johanssons kontorsbyggnad i hörnet Sveavägen-Kungsgatan, det så kallade Centrumhuset från 1931. Det är ett av få exempel på modern arkitektur i Stockholm som faktiskt upplevs som harmonisk och tilltalande. Den horisontellt orienterade kontorsbyggnaden får honom att tänka på Frank Lloyd Wright och Chicago där han ofta har var i tjänsten under nittiotalet.    Varje kväll cyklar Rolf hemåt i skymningen till villan i Nacka. Rullar trött in på garageuppfarten, efter att ha lämnat Espresso House punktligt klockan fem, som vore det ett yrke han bedriver där i hörnet, bestående av att dricka caffe, äta en sallad till lunch och läsa europeisk historia.    Familjen vet inget om Rolfs dagar inne i city, de anar inget, behöver inget veta. De ser upp till sin försäkringstjänsteman och reservofficer med de grå tinningarna och den vältränade kroppen. De tror att deras hjälte arbetar på försäkringsbolaget och ibland sover Rolf därför över på Scandic Haymarket inne i stan för att ge sken av att han är på konferens; kommer hem efter två dagar och spelar utarbetad. Rolf har dock aldrig mått bättre. Han lever ett dubbelt liv; ett i det förgångna och ett annat i presens. Han läser historiska romaner och följer årstidsväxlingarna i detalj under det att han cyklar fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Stockholm City och villan i Nacka.    Om äventyrslusten är större än vad omständigheterna tillåter, då är det förflutnas gåtfullhet den närmaste utvägen, tänker Rolf, samtidigt som just densamma har börjat att få honom att känna sig som en främling i Sverige. Det är något som lockar med det förflutna och kontinenten, det som skildrats av de stora franska berättarna Zola, Balzac och Flaubert. De ger honom lust att fortsätta resan in i sig själv, in i tanken, men även ut i landskapet, och bakåt i tiden och in i städernas gränder, där den franska stad som har gjort starkast intryck på honom är Colmar. Staden i Alsace som varit tysk såväl som fransk i omgångar genom historien. Omgiven av korsvirkeshus och vingårdar. Under trettioåriga kriget intogs staden av svenskarna och det finns därför en gata i Colmar som än i dag heter Rue Gustave Adolphe!    På kvällen hemma i Nacka tas grillen fram. Genom natten i villakvarteret, när grillen knäpper och svalnar på den vidsträckta verandan som Rolf har byggt, går ryktet om att det finns en anorektisk polska som kommer och städar för trehundra kronor. Få har sett henne. Hon städar i trans, en koncentrerad längdhopperska. De som har sett henne säger att hon kommer i tights och gymnastikskor, och att hon är smal. Sen försvinner trettiotvååringen från Warszawa lika ljudlöst som hon anlänt, likt ett lodjur, familjen märkte henne inte, hon lämnar inga spår, inte ens en svag doft lämnar polskan efter sig. Ingen vet hur hon anländer, om hon har en egen bil, om hon blir avsläppt av en arbetsledare eller om hon åker kommunalt, om hon till och med kanske vandrar i timmar för att komma till Jarlastigen i Nacka?    ”Agnieszka, har varit hos oss”, säger de med en speciell ton i rösten på andra sidan gatan, polskans anonyma professionalism har gripit tag i familjerna djupare än de varit beredda på, faktumet att känslan hon ingjuter i dem gick att köpa för ett par hundralappar; det senare syns speciellt väl i ögonvrån på morgonen i affärskvinnan tvärs över gatan, i hennes ekorrögon finns en känsla av total kontroll; det räcker med varannan vecka för Rolfs del med Agnieszka, och han njuter av resultatet av hennes effektivitet, samtidigt som han känner sig osäker på om de utnyttjar eller bara hjälper henne ekonomiskt. Kvinnan på andra sidan gatan kör hårt med polskan, och hennes hem är overkligt rent, bisarrt arrangerat, kuddarna står som en preussisk armé i soffgruppen, kvinnan får något erotiskt, drömskt i ögonen som vattnas, och Rolf stirrar som en småviltsjägare på henne från sin sida av gatan, dröjer vid hennes höfter för länge, siktar, och han upptäcker då att han inte vill skjuta henne med ett salongsgevär utan att han vill ha henne, hon som egentligen är som honom: en som hjälper människor, en drömmare, litteraturälskare och resenär inombords. Utifrån sett är Rolf försäkringstjänstemannen som cyklar till jobbet fram och tillbaka, fram och tillbaka, som om det vore en etapp i Tour de France.    Rolf sneglar nu på sin Rolex Submariner dör han blivit stående i tankar i mörkret i trädgården och inser att det plötsligt är sent. Just då tänds en Webergrill längre bort på gatan. Plåthöljet slamrar mot den stjärnbemängda oktoberhimlen. Fyra brännare går i gång på full gas. Det är Rolfs granne Evert som kvicknat till och som nu ska det grilla utav bara den. Evert står där i sitt läderförkläde och slänger ut halloumibitar med ekologisk bacon runt om på gallret, det sprakar och osar i höstkvällen, rör armarna vant som om han vore en grekcypriot, drar in doften av smältande getost och bacon. Evert har också en tunn väst på sig, och i glaset Rioja, tempranillo lagrad på amerikanska ekfat. Det där har grannen dock aldrig begripit, amerikansk vitek som ger smak åt vinet i Spanien.    Rolf står kvar i mörkret i trädgården och skakar på huvudet åt sin granne, han går in från verandan, kryper ned bredvid sin hustru som redan gått till sängs och läser fram till tolv på natten ut den allra sista delen i Honoré de Balzacs La Comédie humaine.    Dagen efter berättar Rolf om sitt liv för sin familj, om sina resor på den franska landsbygden och om sina studier av livet förr i tiden i franska städer och om häxprocesserna och boken Häxhammaren. Han berättar att han i stort sett har ägnat sig åt att läsa om Frankrike och Europa under åtta timmar om dagen under de senaste åren. Om hur det europeiska ödet: ständiga krig, flyttandet av gränser, häxprocesser, pest, inkvisition, svält och naturkatastrofer som har plågat städer som Colmar – den undersköna medeltidsstaden inklämd nära gränsen mellan Frankrike och Tyskland, den skarpa diskrepansen mellan skönhet och förstörelse, mellan lycka och sorg. Han kan vid det här laget allt om staden, vet namnen på de häxor som bränts på bål där på sextonhundratalet och om svenskarnas belägring av staden under trettioåriga kriget. Rolf vet inte vad det betyder, men att läsa om det förflutna och om alla de oskyldiga som har gått under, är att visa dem respekt, och att en stråle av förtröstan sträcker sig in i vår tid och ingjuter hopp i de nu levande, likt honom själv, och även om det var länge sedan, att byborna i Colmar bara är namn i böcker för honom, så är de många oskyldiga som fått sätta livet till, så många som förälskat sig över gränsen mellan Frankrike och Tyskland men vars barn och kusiner sen ställts mot varandra i både första och andra världskriget, som i allt väsentligt var de mest fasansfulla krig man kan föreställa sig, utkämpat mellan bröder i Tyskland och Frankrike. Det tar emot och han känner sig som en oduglig drömmare som en gång var officer och idrottsman, men nu blott en halvgammal man med en blick som känns mycket frånvarande. Familjen ler mot Rolf från frukostbordet när han har berättat färdigt. Dottern Élise lyfter undan en hårlock som fallit ned i ansiktet, lägger den bakom örat, tittar på sin far. Hon är så lik honom i anletsdragen. Exakt samma färg och form på ögonen, samma rörelser med händerna när hon förbereder sig för att säga något viktigt:    ”Pappa, vi vet, vi älskar dig för att du gör det du är bäst på: dricka kaffe, resa i fantasin och läsa franska artonhundratalsromaner. En dag kommer du att få ditt svar, vi bryr oss inte, det här är din resa, och bara du kan göra den här resan ensam. Bara du vet när du har kommit fram, och till vad. Du har ju jobbat med försäkringar varenda dag sedan du var tjugotvå, hjälpt tusentals familjer som på olika sätt har fått livet slaget i spillror. Till din sextioårsdag har vi och försäkringsbolaget bokat en resa till Colmar.”

                                                          *