Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider vi dröm mot dröm av brist på verklighet, och varje ny förkonstling blir en stege mot nästa drömbesatta lufttomhet.

Harry Martinson, Aniara

du är där när jag vaknar

baby, allt som jag önskat få

vet jag har inga svar

för du är allt jag vill ha ;

76%

Ja...plötsligt så står det här. Det som för några dagar sen bara var ett litet foto på min dator och en woooooao va fint. Ville du ha det? För det är som nytt och priset är doable.

Plötsligt är det konstiga normalt och jag sitter och pratar med folk som vet vad de snackar om för de har Gjort det. De är de där supercoola som gör sånt som jag bara vågat drömma om. Men det är lite konstigt...för drömmen börjar kännas lite mindre drömmig. .. I ögonvrån står nästan en komplett set. Det fattas våtdräkt, flyt/impactvest och sittsele + utbildningen. Men det som för några år sen kostade fantasisummor i mitt huvud och yeah right är nu... mer real.

Jag förväntade mig coola Allan och hans tjej. De bodde på landet i ett vitkalkat hus med ett förråd, fullt med pryttlar och skoj. Så kommer en dude mot oss ojaba...nä? Inte han väl? Men han pratar engelska och ser väldigt normal ut, in fact, han påminner lite om Tobbe. Bakom honom står hans fru som också är sådär...äre DU som ..?! Hon är späd, kanske 165 och ser inte direkt ut som att hon heller är coola Allan.

Det är Stelt och konstigt. hon frågar nåt men jag har typ fått tunghäfta eller nåt för jag märker att jag kan inte prata vettigt. Meningsbyggnad..? Inte? ok. :D

De pratade såklart om läskiga fall av nån som brutit ryggkotor, nån annan slet av tummen och hon hade brutit benet när hon landat snett. ... jag ifrågasätter lite min sanity och blir sådär... vad faaan är det jag ger mig in i egentligen? Men i nästa andetag så säger han typ att det finns knappt inget som slår det. Vafan gör man med det? Nääää jaha, det bästa ni varit med om alltså? och jag har råd/möjlighet? näääää men Nej tack jag ska nog hem och snickra ihop en källsorteringslåda istället. Det är kul det med..

Det är konstigt att känna två motsatta känslor samtidigt. Ena delen i mig känner ju att tar man bort faran, låter det ju lite lätt gudomligt. Men Med faran så... har jag svårt att se hur Jag skulle kunna göra det. Det finns ju annat jag kan göra, typ lära mig åka på skikesen, tror inte det är ens en sjuttiondel så farligt. Jag kan ju bara sälja vidare hela grejen och typ åka på en resa istället, eller spara till bil eller...

Men då förblir det en dröm. Nåt som var på håll som jag aldrig vågade. Nåt som jag kanske också skulle älskat. Eller hatat. :D Men jag hade VETAT. Jag hade iaf testat och kunde säga vad jag faktiskt tyckte.

Det är väl där jag hamnar. What if. What if I like it? What if det inte är lika farligt som jag trodde? What if jag faktiskt Kan lära mig det? Varför skulle just Jag vara så oförmögen att göra det? Jag Har ju gjort flera "omöjliga" saker redan, var på skalan hamnar det här?

En dröm närmar sig. Den är inte komplett än men ligger på 76%. Frågan är ju vad jag gör nu. Kastar jag i den igen eller fortsätter jag? Jag döpte brädan igår, den bytte namn från Britta till kitea mānu (maaaanu) för maorierna har tydligen samma ord för sväva och flyta och jag tyckte det passade så bra med hela liknelsen med att hålla sig flytande i livet. Plus att den har liknande sånna tecken på sig. De hittade den och claimade den och satte på nya bindningar o grejer. Hittad är tydligen kitea! och kitea mānu...är typ see for yourself. Hur fint är inte det?! Allt sammanvävt blir... <3 Sväva med vindens kraft på vatten - kitea mānu vs...Britta.

Det drar ju ner och jag skulle ju kunna kalla den Lars. Men jag skulle känna att jag ljög för mig själv OCH jag förnedrar galet vackra naturkrafter. Nä.

Fyfan vad snygg den var. De blåste upp den och den kom till sin rätt. A work of art. Så fort de vände den i den pyttiga vinden på kanske 3m/s så började den direkt visa sin kraft. Am I even worthy..?

Jag ska lära mig. Jag ska försöka. Helst med kroppen intakt och själen mättad. Eller så trasslar jag in mig i linorna, får panik, gör bort mig, fastnar, skriker och vill aldrig göra om det. Livet är ju spännande på det sättet, det Kan vara heaven bakom dörren eller så vade det köttätande monstret. Du får ta dig en titt..! >_<

Livet är ju farligt ändå. Det är livsfarligt att INTE leva, då dör man iaf. Den tråkiga döden som äter upp en långsamt inifrån. Tro att livet blir bättre bara genom att göra trygga val så känns det ju lite som att man missat Livet. Det finns ju leva och det finns överleva. Jag vill liksom prova dedär Leva.

Det står där, nästan komplett. Liiiite till och det är bara koppla ihop odå är det inte nån annan jag tittar på utan då är det Jag som står där.

-

Kanske. .Kan ske.

-

Många saker nu. Många drömmar är sååå nära och nästan knackar på dörren. helt crazy. Det är som att jag sprungit in till skattkammaren och bara börjat roffa åt mig. Dedär vill jag också ha, osen den och sånt...!

Jag får växtvärk och jag behöver sakta ner lite. Jag behöver ju liksom hålla också. Om det gör ont när knoppar brister?! Herregud jag har aldrig fattat den förrän nu.

Idag ska va en lugn dag, den är beordrad av Tobbe. Jag har lugn aaaavslappnande musik i öronen men jag vet inte om lugn skulle klassa det jag är, more like lite lätt "aaaaaah...!!".

Dejta görls också snart, osen lägga ut hjärterum på fler ställen på internet och på stan, osen ev seglingskurs + båt och...! odär nånstans stänger hjärnan av och tycker nix. Snart är det mat här och jag ska nog försöka hålla mig lite någorlunda chillig idag.

JAG JAG JAG JAG

Slipa cykeln också. Sen ta ut skikesen första gången på utomhuspremiär. Och..(kommer på typ 10 grejer till som hjärnan inte vill registrera).! Helt nuts. Nutbaggio.

Febernatt

Hade en sådan där natt där jag var fullt sysselsatt med ett hopplöst omöjligt och smått bisarrt projekt. Den här gången handlade det om att jag skulle baka amerikanska bisquits, som jag förvisso gärna gör eftersom det är väldigt gott till frukost. Men den här gången behövde det vara en viss specifik vikt på varje enskild bulle. Annars fungerade det inte. Och jag höll på med detta i stort sett…

View On WordPress

En Dröm

En mininovell där ni följer med på en resa genom den grå korridoren till en värld där ena foten sätts framför den andra, där minnen bygger världar och gudar dör.

View On WordPress

187: Dimensionellt medium steg 1 traditioner, ursprung den röda tråden till högre kunskap <3 Acast-Itunes-Spotify där poddar finns <3 Jag utbildar sedan mer än 15 år dimensionella medium och esoteriska rådgivare. Här berättar jag lite om den första helgen av sju som vi träffas lördag och söndag. Om de traditioner och den gamla kunskapen som går som en röd tråd för att få en större och högre förståelse. Vi arbetar med allt från #vägledning #kanalisering #seanser #rådgivning, direktkontakt med andliga dimensioner, vi gör energiavläsningar, läser i Akasha-biblioteket, tolkar #drömmar och målar #aura En utbildning som handlar om människans djupaste innersta kunskap och förmågor i kombination med att finna din plats på jorden. Förstå vilken mäktig person en människa är trots allt. Kommunicera med andra dimensioner till att etiskt och med hög moral vägleda människor att finna sin egen sanning är vårt signum. #Qeroindianerna #Amitabha Lama Buddhismen, #Shintoismen, Pure land buddhismen, #Kahuna på Hawaii och Shamballa går som en röd tråd från forntida civilisationer till den moderna människan - vår plats i #kosmos meningen med våra liv och vilken kraft och potential vi bär inom oss. #medialt #kosmiskkunskap #mediumutbildning #änglar #änglakort #änglamedium # https://www.instagram.com/p/CnStOieoKhy/?igshid=NGJjMDIxMWI=

Handskarna gjorde mig till Marco Pantani

1998. Fotbolls-VM spelades i Frankrike. Sverige blev världsmästare i ishockey. Men det var handskarna som gjorde mig till Marco Pantani.

Det är inte sällan man hör människor tala varmt om prylar eller klädesplagg för att beskriva sin barndom. Prylar som då hade en viss attraktionskraft och status som aldrig syntes förblekna. Tiden hinner ju som bekant alltid ifatt, samtidigt som man själv blir äldre. 1980-talets axelvaddar är ett sådant exempel som nu inte är vad det en gång var. Då ett måste, nu en fashionabel antikvitet som en symbol för en svunnen tid. Med de tidiga Tv-spelen är det samma sak, skillnaden är så klart enorm mellan spel som då tog ungefär lika stor plats på en diskett som ett Word-dokument och nutidens extrema detaljrikedom. Likadant med dagens gränslösa integrerande, genom communitys som Xbox-Live och World Of Warcraft.

Varje årtionde har prylar som ses som monumentala och stilbildande för sin generation, likväl min egen, där många under en period i barndomen skötte ett eget virtuellt husdjur som kallades Tamagotchi. Även om den här typen av prylar inte ter sig så storslagna som de gjorde på tiden då det begav sig, så är det alltid de här sakerna som sätter spår och något man gärna pratar om med familj och vänner på ålderns höst. Jag tror inte att fingerlösa cykelhandskar är ett kärt och tidstypiskt plagg för mina generationsgelikar. Däremot så kläddes det par som inhandlades av mig i en leksaksaffär i Nässjö under högsommaren 1998, i ett för tiden modernt mönster. I alla fall om man håller sig till proffscyklisternas kreationer som under den här tiden dominerades av våghalsiga färger som rosa och limegrön, ett synnerligen effektivt sätt att särskilja sig ur de enorma klungorna av snurrande ekrar.

För mina vitblårutiga handskar med två gigantiska blemmor i rosa och lila hade matchat perfekt till dåtidens gigant Marco Pantani, vars signum var ett helrosa ställ som effektfullt kontrasterade en skinande kal hjässa. Hans mytbild stärktes dessutom för några år sedan då han sållade sig till Curt Cobains skara av stjärnor som överdoserat i ett badkar. Det är mycket möjligt att Marco Pantani hade en omedveten inverkan på min lockelse efter ett par anskrämliga cykelhandskar utan hela fingrar. Det var nämligen så att jag på tiden för mitt inköp hade gripits av en häpnadsveckande och senare ej återkommen träningsvilja.

Sommaren 1998 inackorderades jag en månad för träningsläger i småländska Nässjö. Dagarna spenderades i en idrottshall där fokus låg på att förbättra min benstyrka, balans och min alltför höga muskelanspänning. Det gick så pass bra att jag under lediga stunder funderade på att parallellt med den personligt utformade träningen, också förbättra min förmåga att köra rullstol. Passande nog hade jag de senaste månaderna blivit varse om ett för mig nytt fenomen, det var inte bara cyklisterna som använde den där häftigt funktionella detaljen som kallas fingerlösa cykelhandskar. Även mina äldre rullstolsburna kollegor hade till min fascination på senare tid börjat bära denna exotiska tingest för att skydda sina händer från brännsår.

Nu började jag tråna och fantisera om mig själv bärandes handskar som skulle hjälpa mig upp i hastigheter jag aldrig tidigare varit i närheten av. Jag skulle bli snabbare än någonsin och utan hinder ta mig an alla tänkbara utmaningar. Fantasierna kan alltså liknas vid de ”busterdrömmar” där man själv står i centrum som matchhjälte, i en final där man gjort det avgörande målet; drömmar som drabbar vilken fotbollsspelande yngling som helst.

Det fanns bara ett problem. Jag hade inte sett den här typen av cykelhandskar till försäljning i någon affär, men så en dag blev fantasierna verklighet. Under en tur ner till Nässjö centrum slog de ner som en blixt från klar himmel genom att ligga där förpackade i leksaksaffärens fönster. Jag bad mamma att stanna samtidigt som jag pekade och utbrast att de där ville jag ha. Mamma, som jag nu senare misstänker för att under den här perioden ha låtit mig genomgå en ekonomisk inlärningsperiod, sa klurigt att jag fick köpa dem för egensparade pengar. Om priset var hundra eller etthundrafemtio kronor minns jag inte, men i mitt huvud stod det i alla fall tidigt klart att jag tvingades göra vissa ansträngningar för att komma över det hett eftertraktade bytet. Jag började panta tomburkar och fler än så är inte minnesbilderna innan den stora dagen.

Det var än het sommardag, över tjugofem grader, och med en triumferande blick mottog jag handskarna från expediten. Därefter inleddes en tidsperiod som skulle kunna liknas vid sekvensen i filmen ”Notting Hill” där Hugh Grant demonstrativt visar sin ensamhet genom att gå genom ett London som skiftar mellan årstiderna. Det var i alla fall så det kändes för mig då jag tillbringande varenda ledig stund tillsammans med mina fingerlösa handskar, rullandes runt ute på den femtiometersslinga som var belägen runt en flaggstång på träningscentrets framsida. Vädret skiftade, men inte min motivation som räckte i timmar.

Frenesin i mitt rullande förorsakade visserligen ett antal blöta plagg, men vad gjorde det? Nu hade jag ju alla verktyg för att bli en framgångsrik atlet och dessutom såg det snyggt ut. Det faktum att handskarna var i vuxenstorlek gjorde att jag använde dem i många år framöver, men det var inte något som jag störde mig på.

Häftigast var istället de skinnbeklädda handlovarna som genom sitt syntetiska material kvarlämnade svarta spår på händerna. Nu skulle det ju synas vilken arbetsinsats som låg bakom den vältränade kroppen som behövs för att bli en framgångsrik idrottsman.

Det hade varit beviset för en trängsvilja som sedan länge sprungit mig förbi. Nu får de fingerlösa cykelhandskarna istället symbolisera min stolthet och strävan i att en gång ha försökt efterlikna Marco Pantani. Om inte annat kan det vara en bra historia att delge på ålderns höst.

Denna marginellt redigerade krönika skrevs som en skoluppgift någon gång under höstterminen 2008.

Mer om Marco Pantani: Den Cesenafödde ”piraten” hann under sin tolv år långa proffskarriär (1992-2004) med att vinna inte mindre en 36 proffstävlingar. Just 1998 var den erkände klätterspecialisten, snabbast i både Giro d’Italia och Tour De France, en bedrift som ingen cyklist hittills upprepat. Skribent: Alexander Nordin

- detta läses med ett enda andetag, i en enda utandning och är sant … Sommarstilla spegelblanka lätta böljande penseldrag över blådjupet ur vilket förlorade drömmar stiger mot himlen stjärnkvällar i sena augusti. - hb ©2022 . . . . . . . . . . . . . . #poesi #kärlek #augusti #sommar #sommarkväll #olympussverige #sverige #dikter #fotopoesi #älskardig #instapoesi #foto #photooftheday #natur #spegelblankt #ord #texter #författare #olympusomd #drömmar #tankar #himlen #andetag (at Stockholm, Sweden) https://www.instagram.com/p/Cfg5jWyDGF6/?igshid=NGJjMDIxMWI=

anyway :)

I just wrote a post about not being active here.

But I just rememberd I had a SSO dream last night.

The first part had something to do with fishing and swimming and I barely rememberd it.

But then I went up to the shore at Moorland and saw it was winter and Galloper Thompson stod by the event area (but it was smaller in my dream).

When I went up to him some voice said that Galloper have never been able to celebrait christmas. And he wanted my help to teach him about christmas.

So it was like a mashup of halloween and the winter event. It started with a race that was mostly like the winter races but with Galloper chasing me and some creepy things poping up here and there that I needed to avoid.

I dont remember more than that. It was just a mash up of Halloween and winter event.

Drömmens förvirrande, groteska och ogenomskinliga handlingsmönster framgår av en [...] omedveten teknik - den som Freud har kallat kondensering. Drömmens förtätningsarbete koncentrerar nattens väldiga tankemassor kring centrala och typiska knutpunkter, vars korthet i sig själv utgör en effektiv förklädnad. Delar ersätter helheten, fragment representerar symboliskt en totalitet, associationskedjor korsar och genomväver varandra, logik och förnuft sätts överallt ur spel. [...] Drömmens universum, som är arkaiskt och ockult, primitivt och irrationellt, upphäver all utveckling och visar inte bara barndomens samtidighet med ålderdomen, utan också urtidens med nutiden [...]

Johannes Fabricius, Drömmar och drömtydning

girls will pick up a book they actually want to read in their native language and read half of it in one day

"Besvikelsen" by Mylingar - From "D​ö​da Dr​ö​mmar" (2018)

driving around in my saddle truck at work and crying to ted gärdestad

the sexual tension between the swedish language and musical theatre songs