WORKSHOP 1 - FÄRG OCH YTA

Äntligen var det dags för att börja på HDK. Jag har aldrig riktigt sett att jag är kunnig på att teckna, rita mm. Mina kreativa kunskaper ligger vid stillbildsfoto och filmskapande. Så jag är nervös för det första momentet av denna kurs. 

Vi introducerade oss samtidigt som vi fick i uppgift att dra en sammanhållande linje på ett papper, utan att titta på det, som skulle ta in rummet. Det var ett speciellt sett att börja men det var nyttigt då jag känner att det öppnade upp för att workshoppen skulle vara prestigelös vilket jag uppskattar då jag är nervös att vara dålig i jämförelse med mina kurskamrater. Det var också ett bra sätt att lugna ner stämningen i rummet. Flera kanske var nervösa men att få en uppgift samtidigt blev lite att det skiftade allas fokus 🙂

Senare fick vi ställa upp oss i grupper och fylla mellanrum mellan oss för att den andra gruppen skulle avbilda mellanrummen. Jag har aldrig tänkt på det sättet, att börja se och notera små vinklar och former som man annars inte ser var spännande. 

Vi arbetade vidare med 

Grattis Film Sverige nu har vi en ny grupp på Facebook för filmarbetare,skådespelare,statister mm målet är att skapa en mötesplats där vi kan komma varandra närmare och även marknadsföra våra projekt. Varmt välkommen att besöka gemenskapen #skådespelare #statist #film #filmsverige #mötesplats #sverige #sverige #filmskapande

Filmmixern #311 & #312: Christopher Nolan & Tenet I avsnitt 311 av Filmmixern diskuterar jag och Patrik igenom Christopher Nolans ojämna filmografi och hans tekniskt briljanta filmskapande. Vi passar såklart även på att ranka hans filmer! I avsnitt 312 ger vi oss sedan på att analysera och recensera hans senaste scifi-tårta Tenet. Lyssna på avsnitten i valfri podd-app, på Spotify eller här på MovieZine: #311 / #312 Missa inte heller min kontroversiella skriftliga rangordning av Nolans filmer här. 

Den långa väntan på »Tenet« – Christopher Nolans förhållande till tid, verklighet och subjektivitet

SPOILERVARNING för »Memento« (2000), »The Prestige« (2006), »Inception« (2010), »Interstellar« (2014) och »Dunkirk« (2017). 

Under pandemi tycks tiden stå stilla. Karantäntristess, upplösta planer och en lång väntan på roligare tider. Något som brukar vara värt väntan är Christopher Nolans filmer. Hans kommande megaprojekt »Tenet«, vars världspremiär redan har blivit framflyttad ett antal gånger, står nu alldeles runt hörnet. Som vanligt med Nolans filmer är mycket höljt i dunkel. Det videomaterial som har släppts ger mycket starka »Inception«-vibbar, men gör en inte mycket klokare vad gäller intrigen. I en intervju i Syfy Wire med Robert Pattinson kommenterar han sin karaktär: 

He’s not a time traveler. There’s actually no time traveling. That’s, like, the one thing I’m approved to say.

Att det förekommer någon slags manipulation av tiden är dock uppenbart (den observanta noterar att ordet Tenet ett palindrom), och det är knappast första gången som Christopher Nolan uppehåller sig vid tid som fenomen.   

Det började redan i »Memento« (2000), som blivit en modern klassiker tack vare sin narrativa struktur där merparten av filmens scener spelas upp i omvänd kronologisk ordning. I centrum står Leonard (Guy Pearce), som lider av en ovanlig form av minnesförlust vilket gör det omöjligt för honom att lagra nya minnen. I jakten på sin frus mördare använder han anteckningslappar, polaroidbilder och tatueringar för att dokumentera vad han gör. I filmens upplösning (men i början av handlingen) planterar Leonard en falsk ledtråd till sig själv, medveten om att han omedelbart kommer glömma att han gjort så, vilket resulterar i »oskyldiga« Teddys död. Den objektiva verkligheten underordnas den subjektiva. 

Efter en nyinspelning av norska thrillern »Insomnia« (2002) och första delen av sin Batman-trilogi, skrev och regisserade Nolan »The Prestige« (2006). Filmen utspelar sig i 1800-talets London och kretsar kring de två illusionisterna Alfred Borden (Christian Bale) och Robert Angier (Hugh Jackman), vars vänskap övergår till rivalitet och ren besatthet i jakten på det perfekta magitricket. I synnerhet ett särskilt nummer, »The Transported Man«, blir föremål för stort huvudbry. Angiers ingénieur (en sorts magimekaniker), spelad av Michael Caine, hävdar bestämt att Borden använder en dubbelgångare. Angier menar att ett sådant komplicerat trick omöjligen kan ha en så pass simpel lösning. Filmens kärnfråga – hur tricket (om det ens är ett trick) fungerar – knyter an till en större tematik: Hur är världen beskaffad? Finns det någonting »större«? Materialism kontra spiritualism, om man så vill. I »The Prestige« finns ingenting större, eftersom det visar sig att Cutter har haft rätt från första början. 

I »Inception« (2010) fortsätter Nolan på sin inslagna väg. De centrala koncepten – drömmar och det undermedvetna – rör sig återigen i gränslandet mellan det verkliga och overkliga, men i händer på materialisten Nolan lämnas inget utrymme för mystik eller magi. Tvärtom är filmen minutiöst uttänkt, det finns en strikt logik i allt som händer. De kyligt distanserade karaktärerna rör sig mellan flera lager av drömmar, noggrant designade av en arkitekt, och för varje drömlager saktas tiden ner med en faktor av tolv. Slutscenen för tankarna till självbedrägeriet i »Memento«; Cobb (Leonardo DiCaprio) återförenas äntligen med sina barn igen, varpå han snurrar sitt totem för att avgöra om han befinner sig i verkligheten eller i en dröm, men innan han vet svaret skyndar han vidare till barnens famnar. Han väljer sin egen verklighet. Huruvida det är en dröm eller verklighet är oväsentligt, poängen är att han inte längre bryr sig. Upplevelsen av lycka är densamma, precis som upplevelsen av hämnd är densamma för Leonard i »Memento«. 

I sci-fi-spektaklet »Interstellar« (2014) utforskar Nolan tid och rum tydligare än någonsin. Med Stephen Hawking-kollegan Kip Thorne som vetenskaplig rådgivare görs utläggningar (i klassiskt Nolansk expositionsanda) om allt från relativitetsteori till singularitet och rumstid. Om tidsförskjutningen i »Inception« följer en logisk regel, är den till och med vetenskapligt förankrad i »Interstellar«. Men för första gången, ironiskt nog i en film med sådant uppenbart vetenskapligt anslag, öppnar Nolan på riktigt dörren för någonting »större«. Det finns en uttalad och genomgående konflikt mellan det vetenskapliga och det spirituella. Eller som Brand (Anne Hathaway) uttrycker det i en diskussion med Cooper (Matthew McConaughey):

Love is the one thing we're capable of perceiving that transcends dimensions of time and space. Maybe we should trust that, even if we can't understand it.

Hennes far, Dr. Brand (Michael Caine) spenderade i sin tur massor av tid på att förstå gravitation (och förmodligen desto mindre på kärlek till sin dotter, i motsats till Cooper), utan framgång. 

Även för att logiskt förstå filmen måste man göra avkall på rationalitet, man landar oundvikligen i en tidsparadox. För att rädda mänskligheten måste Cooper och besättningen åka genom maskhålet. Detta maskhål är dock skapat av framtida människor (om man ska tro på Cooper). Dessa framtida människor (»THEY«) bygger tesserakten så att gravitationsproblemet kan lösas, människorna kan massevakueras från jorden och i förlängningen utvecklas till femdimensionella varelser. Men hur kan maskhålet existera från första början om inte Cooper har räddat mänskligheten än? Ett svar kan naturligtvis vara att för framtidens femdimensionella människor är tiden inte linjär, vilket öppnar upp helt nya möjligheter, svåra för oss stackars 3D-människor att begripa. Men då har vi som sagt lämnat materialistens domän. 

 I »Dunkirk« (2017), Nolans hittills enda krigsfilm, överger Nolan vetenskapen och återvänder till en mer konceptuell nivå. Berättelsen är uppdelad i tre delar: land, hav och luft. Scenerna på land utspelar sig under en vecka, de på havet under ett dygn samt de i luften under en timme – med syftet att underbygga den subjektiva tidsuppfattningen under krig och samtidigt förstärka intensiteten i respektive berättelseark. Men till skillnad från flera av Nolans tidigare projekt är filmen allt annat än ett pussel, tvärtom en rakt igenom känslomässig upplevelse.

På så vis går det att skönja en viss förändring i Nolans filmskapande. I »Memento«, »The Prestige« och »Inception« finns en stark tilltro till logik och en övertygelse om en robust, materiell och objektiv verklighet – men den går inte alltid att nå. Den subjektiva verkligheten är på många sätt enklare, och i vissa fall en livsnödvändig utväg. Slutmonologen i »Memento« är svår att glömma:

I have to believe in a world outside my own mind. I have to believe that my actions still have meaning, even if I can't remember them. I have to believe that when my eyes are closed, the world's still there.

 I »Interstellar« och »Dunkirk« börjar den annars så robusta Nolan-marken att skaka. Fascinationen för tid och subjektivitet består, men vurmen för logik och fysikaliska förklaringar har ersatts av en appellation till känslor och en öppenhet för spirituella förklaringsmodeller. Det är filmer som upplevs, snarare än dechiffreras. 

Med »Tenet« är det dags för Nolanfilmografins nästa pusselbit. Mycket talar för att han kommer fortsätta att utforska koncepten tid och verklighet – och inte minst människans uppfattning av dessa. Huruvida filmens centrala koncept, inversion, kommer tillåtas annat än kvantfysiska förklaringar återstår att se. Pattinson har sagt att hans karaktär bygger på Christopher Hitchens, författare till »God Is Not Great: How Religion Poisons Everything«, och Nolan själv hintar om en utgångspunkt i naturvetenskapen:

This film is not a time-travel film. It deals with time and the different ways in which time can function. Not to get into a physics lesson, but inversion is this idea of material that has had its entropy inverted, so it's running backwards through time, relative to us.

Kanske blir det en resa tillbaka till Nolans tidiga alster. Tiden får utvisa.  

30 dagar, 30 filmer Nu börjar min första challange på denna blogg någonsin. Under trettio dagar från och med idag ska jag varje dag se en film med temat Old Hollywood (1930-1959) Jag ska bara se filmer jag aldrig sett tidigare, och det finns en hel del såklart, vi talar om tjugonio års filmskapande. Tanken är att jag varje dag skriver ett inlägg om en film jag sett. Nu kör vi!

Inlägg 2, om att komma över bävande

Reflektion kring filmen ”Hille och Malin 140420 / Rosen - Arne Qvick”

För att vara helt transparent har jag under dessa första veckorna haft svårt att komma igång med det konstnärliga. Det har känts jobbigt och svårt, som ett hinder jag måste ta mig över, som något obegripligt och tungt. Idag fick jag på något vis nog, och tänkte ”om jag bara skapar något, så är jag nöjd för dagen”. Jag ville minska pressen, sluta fokusera på produkt och istället fokusera på det faktiska skapandet, oavsett vad det resulterar i. Under en tid har jag haft en tanke kring att jag vill filma mina vänner och lägga den otroliga låten Rosen med Arne Qvick över. Varför? Jag vet inte helt ärligt. Jag har aldrig vari någon som filmar mycket inom mitt skapande, och varför denna låten?

Jag ringde in mina vänner till botaniska. Vi gick runt. Jag filmade lite då och då. Mest hade vi det trevligt, egentligen.

Väl hemma vill jag testa att redigera videon i iMovie på min iPad, vilket jag aldrig gjort innan. Jag har en viss erfarenhet i iMovie, men aldrig på en iPad. Et förvånansvärt lätt program! Om än något begränsat, om man vill redigera utseendet av filmen. Funderade kring andra appar. Kanske finns någon mer video-app jag kan ladda ner? Söker runt, testar några gratisappar, men landar ändå i en app som ska simulera super-8 film. Renderar filmen, lägger på musiken, och klar! Resultatet finnes genom denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=gTT0wQQeUgM&feature=youtu.be

Vad var det som hände idag?

För det första hamnade fokus inte på produkt, utan på skapandet i sig, ”gör bara något”-mentaliteten. Att flytta fokus från produkt till skapandeprocess fick mig att faktiskt göra något, det minskade pressen och det kändes inte lika läskigt att börja. Vidare, i och med att fokus hamnade på just skapandet, vågade jag undersöka alternativa metoder (för mig, film) och undersöka hur jag kan jobba med dessa metoder (iPad, iMovie, super-8-filter). Dessutom, reflekterar jag i detta nu, något som jag anser är en del av lärprocessen. Intressant! Roligt!

Vad tycker jag då om resultatet?

Jag gillar det! Men mest av allt är jag nöjd och stolt över att jag faktiskt gjorde något, något som jag dessutom inte är bekant med sen tidigare. Att jag till och med undersökte olika metoder för hur jag skulle redigera känns roligt och intressant, som om jag har lärt mig något om filmskapande men också kanske om mig själv (?) på så sätt att jag överkom dagens bävande inför skapandet.

Den 26 februari rullades rosa mattan ut för Stockholms feministiska filmfestival och vi var varmt välkommen! Mingel, för att fira kvinnligt filmskapande och se Stockholmspremiären av Amanda Kernells nya film Charter! Kernell långfilmsdebuterade med prisbelönta Sameblod 2016. Nu är hon tillbaka med ett nytt mästerverk om en vårdnadstvist som slutar i internationell efterlysning för kidnappning.

17.30 var det dukat för mingel. 18.00 startade programmet med välkomnande av festivalchef Stephanie Thögersen, invigningstal av skådespelaren och regissören Shima Niavarani och utdelning av Anna-priset av Svenska Filminstitutets VD Anna Serner.

Efter filmen följde samtal med regissören Amanda Kernell. Därefter fortsatte festligheterna med 20% rabatt i baren på Haymarket, Hötorget.

Originaltitel Charter Filmtyp Långfilm Kategori Spelfilm Regi

Amanda Kernell

Producent

Lars G Lindström

Eva Åkergren

Manus

Amanda Kernell

Produktionsland

Sverige

Produktionsbolag

Nordisk Film Production Sverige AB

Dialogspråk

Svenska

Sverigepremiär 2020-03-13

  Handling: “Alice inser att hon kommer att förlora sin pågående vårdnadstvist. Hon beslutar sig för att föra bort sina två barn och ta med dem på en charterresa, som ett sista försök att vinna tillbaka dem.”

      Charter – Stockholmspremiär på Stockholms feministiska filmfestival Den 26 februari rullades rosa mattan ut för Stockholms feministiska filmfestival och vi var varmt välkommen! Mingel, för att fira kvinnligt filmskapande och se Stockholmspremiären av…

13 November 2019 Onsdag

00:07 Jag höll sökert på i en halvtimma med att försöka sätta på en plastfilm ovanpå min nya iPhone. ”Invisible” står det att den är och det var den sannerligen. Jag vet inte hur jag klantade till mig, men fel blev det. Det är för fasiken inget plastskydd på!!!!!!! 02:07 Det är så dåligt att det är så roligt!! Hypnotiserande. Jag får ingen sömn. Jag har påbörjat så många konstvideor nu…. Vi ska visa upp på fredag, så tänker att jag kommer att behöva visa lite snuttar från flera olika. Visa olika tekniker jag prövat. Typ. Det kanske inspirerar någon annan att fortsätta. 02:09 Nej. Nu får jag inte vara vaken längre!!!!! 23:11 Jävlar vilken dag ändå. Så himla bra och gud, hur kan jag fortfarande vara vaken? 23:12 Vi jobbar med rörlig bild även denna vecka och den här veckan går ut på att göra en konstfilm. Jag har bytt idé minst en gång, varenda dag. Nu när jag kom hem, gick jag till köket och lagade middag, klockan var då efter nio. Magnus Ringborg satt inslukad i soffan, framtill att jag började käka och då gav han mig socialt sällskap. Bjöd på vin och choklad. Jag tackade nej till vinet. Hur som helst så hade jag inte tänkt skriva om det än, dock vill jag flika in att han pratade med någon i veckan som påstå sig ha ”intellektuell adhd” vilket han då kände sig manad att säga då han hörde om allt jag vill göra och är intresserad av då han frågade vilket medie jag använder mig av. Han har en dotter som heter Lovisa, som är en otrolig konstnär. Själv lärde han mig hur bronsgjutning fungerar och sten och så pratade vi om filmskapande och ja. Det är sådant snack jag vill ha när jag äter middag, jag vill lära mig något, hela tiden. Hursomhelst så valde jag att arbeta i skolan idag och då kom jag på den fenomenala idén att sitta i ”uthuset” som jag kallar det. Så jag satt i en skön fåtölj i en inglasad veranda själv hela förmiddagen. Alltså. Bra det gjorde min dag. Vädret var på topp. Sedan åt jag lunch och pratade med Julia och när jag ätit färdigt gick jag tillbaka till min nya arbetsplats och arbetade vidare tills att Julia kom och frågade om hjälp i Premier Pro programmet, som jag tydligen hanterar mycket bra nu. Jag lär mig snabbt när jag väl är intresserad av något och då det går att prova sig fram och se direkta resultat. 23:21 Vi skulle träffas kvart i fyra med klassen för att mötas upp innan vi slutade en kvart senare och där innan tog jag en tiominuters paus, det fick bli en promenad som slutade i att jag beskådade fåglarna som svävade ovan havets vattenyta medan jag i bakgrunden hörde Lucas göra lite övningar på en av bryggorna vid samtidigt som jag själv sjöng någon melodi. Sedan kom jag tillbaka till skolan för den sista kvarten och efter det skyndade jag mig för att ta cykeln till Fliseberget för att umgås mer med hav och vind. Så jag slog mig ned på trampolinen och vinglade med fötterna och sjöng mer och mer. Klockan fem var jag tillbaka i skolan för att Hanna skulle ha ett föredrag om sin konst, Det föredraget tog kanske en och en halv timma och herregud vilka otroliga konstnärer vi har att göra med här borta. Hon hade dukat upp ett långbord fyllt med fika i form av kakor och frukt, kaffe och te. Mot slutet blev jag svintrött, så jag gick ut ur rummet och kokade en kopp te och gick runt lite, när jag kom tillbaka valde jag att stå upp och lyssna istället för att sitta. Jakob och Lucas från scenkonst var med. I slutet bjöd Jakob in alla till Scenstudion för poesikväll. Jag gick såklart dit, jag och Julia. Till min stora förvåning var inte ens Jakob där. Gloria var där men ingen annan från hans klass. Hälften av hans klasskompisar är sjuka och resten trötta. Det förklarar frånvaron från deras sida den här veckan. Poesikvällen var underbar. Det var två på scen i varav den ena jobbar på Scenstudion på något sätt, hon läste och pratade om poeten medan den andra spelade gitarr och sjöng poesin han i vars namn jag glömt. Jag satt där och mindes tillbaka till Brasilien. Till Rio de Janeiro. Det var samma stämning som när jag, mamma och pappa var på en bossanova clubb och lyssnade på de som uppträdde. Magiskt på alla sätt. Därefter tog jag och Julia för oss varm dryck och tårta. Gloria var fikaansvarig så vi hängde med honom. Något senare om Janolof fram till mig och anmärka hur trevligt det var att träffa min moder. Sedan pratade vi om det ena och det andra och någongång där i mitten gav han ett tips. Var var det för tips. Juste. Ge aldrig ifrån ett verk, så fort du gjort klart det. Låt det vila i ett par dagar, minst och se med klara ögon vad som fattas eller skall justeras. Jag, Julia och Gloria gick så småningom från huset på kullen. Gloria räckte över en matlåda med två bitar från citrontårtan som var kvar, ”här, ta den, jag vill inte ha”. Så när vi tagit sällskap med Gloria till där våra vägar skiljs, satte jag och Julia våra fötter på tramporna som for cyklarna framåt. Det var fullmåne idag och himlen var klar för stjärnor att lysa. Vi cyklade där på den oupplysta vägen och jag höll matlådan öppen i ena handen och vi åt tårtan i farten. Det blev kladdigt och jag ramlade av cykeln en gång men det var det värt. Jag har aldrig ätit tårta cyklandes innan. Sedan svängde jag in till mig och hon fortsatte vidare till sig. Jag lämnade cykeln på sin plats och kastade in min väska hemma hos mig, tog tag i en spagettiförpackning så att all spagetti låg överallt förutom i sin plast. Jag tog upp de gula pinnarna och lade den större delen i en soppåse som jag här borta förvarar allt i som inte har en sluten förpackning eller burk. Därefter gick jag med min pasta och in till köket och kökshistorien har ni redan hört.  Ja ni hör. Jag kommer sova gott ikväll. 23:46 Jag kom att få en intressant tanke när jag satt där och gungade i takt till musiken på scenstudion. Jag har till min fördel en annan synvinkel på livet på grund av att jag rest så mycket och valt att bli tryggare i mig själv och att få en grundförståelse för vad jag vill och tycker är viktigt på grund av det. Det är därför jag går på så mycket av det som händer här i trakten. För det är mycket viktigare än att avsluta dagen när skoltiden upphör. Själva skolan får inte ta över mitt liv, det blir inte kul då. Kanske är det därför jag trivs här så väl, i skolan för att jag tar vara på det som händer utanför skolan. Nä nu är jag för trött för att tänka. Godnatt! Hoppas du har haft en lika bra dag!

Regnbågsduken - HBTQ i svensk film

Film på biograf är något som har utvecklats under hela 1900-talet. Idag är film en miljardindustri och tekniken för filmskapande är i ständig rörelse framåt. Att hitta filmer med ett HBTQ-tema under 1900-talet är inte det lättaste, men det går om man vet vart man ska leta.

Läs artikeln

Gestaltningsarbete - del 4

Vad är död egentligen? 

Ett slut. Något som slutar att existera i den form det har funnits tidigare. Det är en förändring. Ett slut är inte alltid dåligt. Det kan ge föda till något nytt. Ett avslut för något kan vara en start och nyfödelse. I naturen innebär döden nytta för andra t ex avkomman som blev beskyddade av den omkomna, eller föda för andra varelser. Växter gror från de förlegade och avlidna för att skapa mer liv och en fortsättning.

Vi kan aldrig veta hur andra djur ser på död och att förlora någon nära, men jag anar att det är liknande som vi känner. En sorg och saknad över att det som vi hade har upphört.

Genom tiderna har människor försökt att finna sätt att förhålla sig till döden. Vi minns nog alla den dagen när vi själva fick förståelse för vad döden innebar, där vi förstod att ja, det är ett avslut. Jag fick detta ögonblick i Tingstadstunneln när min pappa berättade att min mamma kanske inte skulle överleva en operation hon gjorde. När jag fick se min mamma på sjukhuset, där hennes ben trängde fram, likt ett skelett insåg jag att det värsta kunde ske. Tack och lov överlevde hon detta. 

“Vanitas Still-Life.” 1668. Maria van Oosterwijck.

Min farmor begick självmord när jag var tio år. Jag fick berättat för mig att hon var död. Vad det betydde var svårt att förstå men jag fick inte träffa henne igen. Jag fick aldrig mer besöka hennes lägenhet. Det var ett plötsligt slut på ett skede i hennes liv och vi andras.

Men jag tror att det tillfället där jag verkligen förstod var det innebar vad när jag såg en man lägga sig på spåren framför ett tåg. Tåget hade ingen chans att stanna, och detta visste mannen. Bara en hundra meter eller så innan tåget körde förbi, tog sig mannen förbi bommen och stod framför tåget. Jag trodde först att det var en pojke som ville göra ett skämt men när han lade sig ner... då förstod jag att han inte skämtade.

Det är inte många som kan säga att de inte fruktar döden. Jag har knappt träffat någon med det tankesättet, speciellt inte yngre människor. Min morfar var underbar när han diskuterade hur det kändes att få en hjärtattack. Han sa, “Jaha, ja då var det min tur. Jag är okej med det... men att det skulle göra ont var ju inte så kul.” Jag tänkte på detta år senare när han faktiskt somnade in. Han blev 92 år. Han hade ingen ånger eller ångest över att dö. Han var nöjd att han hade fått leva. Han såg det som ett nytt steg. Jag hoppas innerligt att jag får uppnå den sinnesron. ________________________________________________________________ Kulturer och grupper av människor försöker och har försökt att förstå sig på döden. Det finns oerhörd mystik i det och människor söker sätt att förstå sig på saker. Vi vill lära oss. Men döden verkar inte som att vi helt har förstått oss på som samhälle.

Genom tiderna har olika bilder kring döden och sorg funnits. Grekerna hade Hades. Vikingarna Valhalla. Kristendomen har Jesus... myter om spöken och efterlivet har funnits och det är berättelser vi berättar vidare och vidare. 

“The Isle of the Dead”. 1883. Arnold Böcklin.  En mytologisk berättelse med inspiration av verkliga livet skapade denna fantastiska målning och berättelse. 

________________________________________________________________

Berättelser får en helt ny mening när man introducerar aspekten av död och tragedin som finns i det. Det blir mer spännande när det finns enorma konsekvenser till saker. Min partner, Ian, han är skådespelare och han har många gånger sagt till mig att “en skådespelares jobb är att ge folk hopp”. Jag skulle vilja påstå att det är detsamma med all typ av kreativt skapande. Skrivande, målande, filmskapande, fotografier... skapare, bra skapare, använder sina egna osäkerheter och rädslor i berättelser på ett eller annat sätt. De skapar något som känns “äkta”. 

Jag minns Sagan om Ringen, när jag var tolv år och såg filmen på bio. Jag blev chockad, förtvivlad och konstigt nog “frestad” av scenen där Boromir dör (SPOILER). Jag grät långt efter filmen var slut och än idag är den scenen så oerhört viktig och stark i mitt liv. När jag menar frestad.. hur ska jag förklara det? Det är något spännande och läskigt med det. Självklart är det fruktansvärt och jobbigt men på något sätt när man inte själv utsätts för det eller ens närstående så är det abstrakt på ett sätt jag inte kan förklara. 

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring. 2001. J.R.R. Tolkien, Fran Walsh. Peter Jackson (Regi). New Line Cinema. 

Författaren J.R.R. Tolkien var en överlevare från första världskriget där han mötte fruktansvärda ögonblick. Alla som har läst eller sett SOR vet hur fruktansvärt läskig plats “the Dead Marshes” är. Här kommer ett kort citat från New York Times, “How J.R.R. Tolkien Found Mordor on the Western Front” (2016) https://www.nytimes.com/2016/07/03/opinion/sunday/how-jrr-tolkien-found-mordor-on-the-western-front.html

“On the path to Mordor, stronghold of Sauron, the Dark Lord, the air is “filled with a bitter reek that caught their breath and parched their mouths.” Tolkien later acknowledged that the Dead Marshes, with their pools of muck and floating corpses, “owe something to Northern France after the Battle of the Somme.”

Som jag har skrivit om tidigare är skapande ett sätt att bearbeta, hantera och se saker som är svåra i vår vardag med nya ögon. Genom berättelser, myter och traditioner försöker människor att förstå sig på döden, avslutet. Jag tror att många som jag har fått tanken att man måste lämna efter sig något så att man kan leva till och med efter döden. Tyvärr gör de flesta inte det. Det finns för många människor som har levt, lever och kommer att leva, för oss att följa. Vi har en tid där vi får vandra och existera. De flesta kommer fram till att vi måste göra det bästa vi kan för att uppskatta varje minut. Men det är inte så lätt. Speciellt inte om man är elev eller student.

Nu har jag skrivit ett bra tag... men jag har inte beslutat mig för något nytt i gestaltningen verkar det som. Jag fick ett par idéer där jag har en bild på en kvinna som står över sin egna kropp och har på något sätt lagt undan eller dödat hennes förflutna alternativt ändrat sin personlighet. Är inte det en sorts död? T ex när man lämnar barndomen bakom sig? Så allt tror jag inte behöver handla om just döden utan det kan även vara efter döden, de som lämnas, de som lever... :) 

Vad tyckte du om årets Guldbaggegala?

Då har årets Guldbaggegala varit och vad tyckte du om den?

För mig så tyckte jag galan var väldigt bra på många sätt folk kommer ta mig som att jag gillar vänstern bara för jag har åsikter.

Men så är inte fallet först blir jag väldigt glad för Liv Ask som vinner på Scenografi för jag har följt henne väldigt väl sen 2008 ungefär, och är super glad för hon vann den. Sedan är jag glad att man valt att ta upp källkritik och även våra värdegrunder att respektera andra människor, vilket allt mer börjar försvinna i en mörk värld full av hat och rasism. Vi har glömt bort våra värdegrunder att stå upp för mänskliga rättigheter, och förstå att alla gör vi olika val och somliga är riktigt hemska men detta ska vi inte dömma alla för.

Därför är det viktigt att film och konst tar upp dessa ämnen.

Maj-Lis Engqvist gjorde även ett fint inhopp och vann en Guldmacka som årets statist en fantastisk människa jag träffat och jag vet hur mycket hon brinner för Film.

Skriv gärna vad ni tyckte om galan, och vilket är ert bästa minne av galan?

Anders Ekedahl

Filmvision Gotland

Larmar Och Gör Sig Till Dagboken ger sensationell inblick i Bergmans tankevärld is Trending on Saturday April 21 2018 https://www.aioinstagram.com/larmar-och-gor-sig-till-dagboken-ger-sensationell-inblick-i-bergmans-tankevarld-is-trending-on-saturday-april-21-2018/

skaraborgslanstidning.se says: Dagboken ger sensationell inblick i Bergmans tankevärld

Top 1 articles about Larmar Och Gör Sig Till:

Den minst intressanta delen är quot;Artiklar, essäer, föredragquot;, en bok som innehåller föreläsningar om hans filmskapande och även korta texter som han har skrivit för olika programblad. Annat är mest kuriosa, som en uppsats där skoleleven Ingmar skriver

Da 5 Bloods (2020) “Självsäkerheten i Lees kompromisslösa filmskapande går alltid rakt till hjärtat på mig och trots stundtals skenande spretighet så tuffar den hela tiden på i rätt riktning. Det är likväl blandade och motstridiga känslor som jag lämnas med under eftertexterna. Vissa delar av storyn är överflödiga och trubbiga, actionbitarna håller inte jämna steg med de mer meditativa scenerna och utforskningen av det vietnamesiska traumat är lika grund som övrig tematik är djup. För en sekund tänkte jag i min enfald här skriva något om att en kortare, nättare och mer återhållsam version av den här filmen hade varit att föredra, men då hade det inte varit Spike Lees film. Spike Lee är och förblir Spike Lee, och det gör världen till en bättre plats”. Läs hela recensionen här på MovieZine.se 

Recension: The Irishman – moget maffiaepos på ålderns höst

Martin Scorsese är centralgestalt i den pågående filmdebatten sedan han hävdade att »Marvel movies aren’t cinema«. Onödigt och orättvist tyckte många (av Francis Ford Coppola fick han dock backning, som kallade Marvel-filmer för »despicable«). När Scorsese fick chans att utbrodera sin kritik i New York Times underströk han att det inte är så mycket vad Marvel-filmerna är (det är tveklöst talangfulla människor som arbetar med dessa) utan snarare vad de gör med filmlandskapet. Det finns, menar Scorsese, ingen risk förknippad med den sortens filmskapande. De är, hårddraget, kapitalistiska råvaror snarare än kreativt skapande, sprunget ur blod, svett och tårar. Och med superhjältarnas stora dominans väljer biograferna ofta att förpassa visionära projekt med tveksam kommersiell gångbarhet. Däri ligger problematikens kärna för Scorsese: Film, äkta film verkliga ambitioner och insatser – cinema som han kallar det – ska avnjutas på stor duk, med bra ljud – i enlighet med regissörens vision. Idag är det långt ifrån en självklarhet.

The Irishman är på så vis inte bara Scorseses stora dröm, utan även mardröm. Drömprojekt eftersom han återförenar Robert De Niro och Joe Pesci – med förstärkning av självaste Al Pacino – i sin kanske mest grandiosa maffiaberättelse hittills. Mardrömsprojekt i den mening att Netflix var de enda som tillät honom att göra filmen, och därmed förflyttar den episka maffiaberättelsen från den upphöjda biofåtöljen till den nedsuttna soffan.

Jag hade turen att pricka in en av få visningar på en mindre biograf i Lund. Och man omsluts omgående av Scorseses välbekanta värld. I min uppladdning inför filmen har jag sett om både Goodfellas (1990) och Casino (1995), de två självklarheterna i sammanhanget, och man känner tydligt att man är tillbaka. Den genuinitet som gick förlorad i Scorseses ambition att skildra en mer modern maffiaberättelse i The Departed, återfinns med besked här.

Filmen berättar historien om det mystiska försvinnandet av fackföreningsledaren Jimmy Hoffa (Al Pacino), baserad på bästsäljande true crime-boken I Heard You Paint Houses av Charles Brandt från 2004. Huvudpersonen, tillika titelkaraktären, är Frank Sheeran (Robert De Niro). Som krigsveteran och köttleverantör lever han ett alldagligt liv i 1950-talets Pennsylvania, men olika omständigheter för honom gradvis in i den organiserade brottslighetens värld. Han tas under vingarna av Russell Bufalino (Joe Pesci), som genast fattar tycke för den medgörlige Sheeran. En dag introducerar Bufalino Sheeran för Jimmy Hoffa, den karismatiske ledaren av fackföreningen The International Brotherhood of Teamsters. Teamsters utgör en viktig finansieringskälla för maffian (inte minst för att bygga upp det Las Vegas som Scorsese skildrar i Casino) och i utbyte stöttar de Hoffa med både det ena och – kanske framför allt – det andra.

Låt oss först adressera elefanten i rummet. De omtalade föryngringseffekterna av skådespelarna är inte tillräckligt bra. Tyvärr. Den vagt animerade looken och de subtilt skeva proportionerna inger en olustig känsla (se: uncanny valley). Distraktionsfaktorn avtar dock ju längre filmen lider, och jag inser poängen med att använda samma skådespelare i en självreflexiv film om åldrande, vilket jag återkommer till.

Det här är som sagt hemmaplan för Scorsese, men det finns också tydliga skillnader mot Goodfellas och Casino. Där Scorseses 90-talsfilmer berättas med en livlig energi, och, åtminstone initialt, romantiserar maffialivet, vilar en helt annan melankoli och tyngd över The Irishman; det är en ålderstigen och dämpad Frank Sheeran som blickar tillbaka på sitt händelserika liv; perifera maffiamedlemmar med stora inställsamma leenden introduceras med krasst förebådande små texter i stil med: »Han sköts ihjäl med fyra skott i huvudet i sitt garage 1979« – och trots att filmen uppvisar samma »fräcka« stil som hans tidigare alster, finns här inget intresse för att skildra ett liv i överflöd. Tvärtom är de flesta karaktärerna ofta bekymrade av olika orsaker.

Robert De Niro har spelat stoiska figurer förr – mer oväntad är kanske Joe Pescis nedtonade roll. Men det är ett smart drag av Scorsese. Filmens fascination för tidens gång har självmedvetna kvaliteter; Joe Pescis utveckling från naivt explosiva Donny DeVito i Goodfellas till förtroendeingivande, seniora Bufalina i The Irishman, vittnar om en framväxt mogenhet hos Scorsese. Han har själv påtalat flera gånger att han växte upp i nära anslutning till den sortens människor och den jargong han skildrar i sina maffiafilmer. Nu är Scorsese 77 år och blicken har förändrats därefter. Mot slutet finns en närmast meditativ inställning till skuld, ånger, förlåtelse – till tidens gång – och det är svårt att inte tolka det som, åtminstone delvis, självbiografiskt.

Med detta sagt är The Irishman knappast en sävlig, deprimerande eller högtravande film. Tvärtom upplevs de dryga 200 minuterna som väsentligt kortare. Dialogen är oerhört välskriven och rapp, nästan som tagen ur en Tarantino-film. Ordväxlingarna mellan Jimmy Hoffa och Anthony “Tony Pro” Provenzano (en elektrisk Stephen Graham), lika envisa och stolta för sitt eget bästa, är ren och skär uppvisning. Även de tre centrala karaktärerna är välskrivna. Samtliga moraliskt korrupta, men ändå med tillräckligt (åtminstone ytligt) sympatiska drag för att man som tittare ska bry och engagera sig i deras öden. I ena stunden följer man Sheerans och Hoffas smågulliga bromance, för att i nästa stund förakta Sheeran för hans självförvållat försakade familjerelationer. 

Jag vet inte om jag till fullo skriver under på Scorseses distinktion mellan film och cinema. Kanske är hans senaste uttalanden blott ett PR-trick i marknadsföringen av den här filmen. Jag vet inte. Oavsett är det tråkigt att en av vår tids främsta regissörers bästa film på tre decennier tvingas kämpa för att nå sin publik. Så missa för allt i världen inte The Irishman – och om möjligheten finns – boka en biobiljett!

Premiär: 27 november på Netflix. Visas även på utvalda biografer.

Det blev ett väldigt intressant samtal om film, filmskapande, produktion, finansiering osv med Joachim Trier, Eskil Vogt och Thomas Robsham. Väldigt bra upplägg @industry_sthlmfilmfest @sthlmfilmfest ! Mer sånt i svensk/nordisk film! (på/i filmhuset, Gärdet)