Last Seen Blogs
unavailabletozombies
one day more
bareujenkoba
I hate my work but I'm in control.
fitnessmith
Théo Fitnessmith
tinderet
drink more tea
Text
Stein Lunde »I gården hvor jeg bor« MAI, 1974, Norge
Jag vet inte vad jag älskar mest med att gräva efter skivor - att hitta något jag sökt efter länge eller att se något intressant, ta hem skivan och upptäcka att den är fantastisk. Hursomhelst bidrar båda dessa lyckorus till grävandets charm, och det ger mig om och om igen en anledning att fortsätta.
Norska Stein Lundes »I gården hvor jeg bor« är ett exempel på det senare. En skiva jag aldrig hade sett eller hört talas om, men som visade sig vara underbar. Skivan släpptes 1974 och är en av de mer ovanliga skivorna på det socialistiska skivbolaget MAI.
På »I gården hvor jeg bor« medverkar några av Norges främsta jazzmusiker som Arild Andersen, Pål Thowsen, Jon Balke och Knut Riisnæs. Och det hörs. Tillsammans skapar de ett otroligt sväng. Ibland ren jazz men ofta med tydliga folk-inslag. Bäst fungerar det i »Det falt et lite snøfnugg«, »Vise om en mann« och »En flue og hans frue«.
Texterna har ofta politiska teman och är riktade mot barn, vilket undertiteln, »Musikk for unger og annet folk«, skvallrar om. Flera av sångerna handlar om trafiken och bilarna och hur det påverkar oss och miljön.
2 notes
·
View notes
Text
Olof Andersson »Så lutar sig dagen« Euphonic, 1973, Sverige
Jag har alltid fascinerats av det exotiska i popmusiken. Under tonåren avfärdade jag helt svensk musik som ointressant. Varför skulle någon vilja höra tråkig rock från någon blek kille i svarta jeans från Eskilstuna när det fanns en hel värld av spännande musik från Japan, Brasilien eller Kalifornien, tänkte jag.
Jag älskar fortfarande det exotiska men samtidigt har den lokalt producerade musiken fångat en allt större del av mitt intresse de senaste åren. Kanske beror det på att jag lägger större vikt vid artistens historia och öde idag. För det är självklart mycket enklare att få veta mer om någon som kan hittas via Eniro, än en bortglömd sångare från Turkiet.
-----------------------------------------------------------------
Ofta när jag har fått en stund för mig själv under de senaste månaderna har jag spenderat den med Olof Anderssons »Så lutar sig dagen«. Inte sällan i horisontellt läge, liggandes i soffan, i badkaret eller på golvet. Det var länge sedan en skiva drabbade mig lika monumentalt.
Trots sin geografiska närhet har dock Olof Andersson varit totalt omöjlig att hitta. Och tro mig, jag har försökt med alla olika ingångar, men varje gång utan resultat. Både Olof Andersson och den skiva han spelade in är mysterium utan dess like, vilket självklart bara bidrar till min fascination. Enligt legenden ska »Så lutar sig dagen« ha släppts i blått 100 exemplar och sålts av Olof själv på ett sjukhusområde(?) i Tranås.
Skivan släpptes på skivbolaget Euphonic med studio bland annat i Tranås. Euphonic drevs av Sixten Albertus och släppte en mängd album och singlar under främst 60-talet. Vilket år »Så lutar sig dagen« gavs ut är dock oklart. Detta är den enda, knapphändiga, information jag överhuvudtaget har om skivan och om Olof.
-------------------------------------------------------------------
»Så lutar sig dagen« är bland den mjukaste musik jag någonsin hört. Olof sjunger försiktigt, nästan viskande till en försiktigt plockande gitarr. Det är musik för småtimmarna. Både musiken och texterna är helt tidlösa och skulle kunna spelats in för 100 år sedan precis som idag. Skivans första sida är helt instrumental och består av små korta melodier, otroligt vackra och sköra i sin enkelhet. På b-sidan sjunger Olof ömsom på svenska och engelska.
"Det föddes en blåst i höstarnas tid, då de rastlösa vindarna far.
O himlens mås på skyarna red, i de störtandes vaknandes dal.
O vinden for bort till det glömda hav, rörde upp vågor och skum.
Skänkte en bild av att havet fanns till, i de tvivlandes dömandes dal" (ur »Visa till en glömd vind«)
Texterna är precis som musiken helt tidlösa. De kantas av ett introspektivt mörker som får mig att undra över hur Olof Andersson egentligen mådde. Tidens och årstidernas gilla gång, havet, vinden och döden är återkommande ämnen. Den avslutande »Ikaros« lånar det välkända temat från den grekiska mytologin. Även om mörkret är påtagligt så vill jag ändå läsa in en försiktig hoppfullhet.
Jag har svårt att i ord beskriva storheten i »Så lutar sig dagen«. I mina öron är det ett riktigt mästerverk. Vilket det säkerligen även hade betraktats som i en värld där det som är känsligt, mjukt och vackert stod högre i kurs i förhållande till det hårda, mörka och smutsiga.
Jag önskar att jag någon gång får veta mer om Olof Andersson och omständigheterna kring skivans inspelning.
1 note
·
View note
Text
Cumulus »Cumulus« Viking, 1974, Sverige
När jag första gången placerade Cumulus självbetitlade skiva på skivtallriken och hörde de första sekunderna av »En horisont« var jag tvungen att undersöka att jag inte lyssnade på fel skiva. Ett dovt elektroniskt ljud som skulle kunna komma från yttre rymden var inte alls vad jag väntat mig. Men när sista spåret ebbat ut framstod de där första sekunderna i rymden som helt naturliga.
Finlandssvenska Cumulus måste ha sålt otroliga mängder skivor i Sverige under mitten av 70-talet. Den andra plattan bandet spelande in med titeln »Cumulus«, då från 1977, återfinns i i stort sett alla landets loppisbackar. Bandet fick också en stor hit med deras tolkning av Tove Janssons »Höstvisa«. Denna betydligt mer svårfunna skiva från 1974 var däremot bandets första på svenska, efter flera släpp i Finland. Samtliga spår på skivan återfinns med finsk sång på bandets tidigare skivor.
Cumulus gör stillsam akustisk folkpop full av stämsång, flöjter och stråkar. Musiken innehåller mängder av oväntade melodi- och tempoväxlingar. Ljud som fågelkvitter, regn och vågbrus sätter inramningen. Texterna växlar mellan att återspegla omslagets medeltida gycklartema, socialrealistiska observationer och naturromantik för att i andra stunder blicka ut mot rymden. Gärna möts flera av alla dessa teman i en och samma låt, som till exempel i »Borta vid tältet«.
Skivan växer med varje lyssning och jag upptäcker ständigt nya favoriter. »Skeppet söker lä«, den vackert drömska »Junimorgon« och bossan »Drömmar i färg« är alla underbara.
2 notes
·
View notes
Text
David Habeck »The Circle Meets Itself Each Time Around« Makin' Jam, 1981, USA, Wisconsin
Jag skulle gärna varit en fluga på väggen när David Habeck samlade sina vänner och spelade in »The Circle Meets Itself Each Time Around« i en enslig timmerstuga djupt inne i Wisconsins skogar. Året var 1981, men skivan låter snarare som att den spelats in i början av 70-talet. Stämningen är uppsluppen och genomsyras av en "allt funkar-attityd". David Habeck gör loner folk utan att det känns varken introspektivt eller svårmodigt. Skivan präglas snarare av en påtaglig känslighet som man oftare hittar hos kvinnliga singer songwriters (den rätt uppenbara inspirationskällan Joni Mitchell nämns till och med i »The Aftermath«)
»The Circle Meets Itself Each Time Around« är inspelad och producerad med rätt undermålig utrustning, något som egentligen bara bidrar till charmen och känslan av att inspelningsplatsen format hur skivan låter. Även Toni Rades vackra körsång i »I'm Gonna Sail«, »The Aftermath« och titelspåret adderar charm till skivan. Textmässigt är David Habecks låtar poetiska, naturromantiska och optimistiskt sökande.
»Twenty Years Now« är en av de vackraste låtar jag hört. Precis som titeln antyder så handlar låten om tiden som passerar och årstiderna som skiftar. David sjunger om hur sommaren ebbar ut, att det är skördetid, om när den första snön faller och så vidare.
Handtrummor och en snyggt plockande gitarr präglar den drömska »I'm Gonna Sail«. Låten avslutas med textraden "I wandered down an Oregon mountain trail and one day I'm gonna sail... one day I'm gonna sail...". I »Steady She Goes My Friend« beger sig David ut på vägarna sin trogna vän, en Dodge från 64.
Trots några svagare spår, framförallt på b-sidan, så betraktar jag ändå »The Circle Meets Itself Each Time Around« som en av de bästa privatpressade loner folk/folk psych-plattorna jag hört.
#David Habeck#The Circle Meets Itself Each Time Around#Makin' Jam#1981#USA#wisconsin#Folk Psych#Loner Folk#singer songwriter#SSW#Privatpress
0 notes
Text
Quarrington Worthy »Quarrington Worthy« Posterity, 1979, Kanada
Duon Paul Quarrington och Martin Worthy från Ottawa släppte ett album ihop 1979 på det lilla bolaget Posterity Records. Skivan består mestadels av mjuk folkpop, ibland med country och rurala inslag, i ett par spår påminner det en hel del om Paul Simons sjuttiotal. »Baby and the Blues« är en finstämd sång om ett förhållande som är på väg utför. Låten låg faktiskt högst upp på den kanadensiska topplistan en kort period 1980. Min favorit är »Mansion of the Wind« med fin stämsång, tolvsträngad gitarr och syntljud. »Quarrington Worthy« är på intet sätt en helgjuten platta men ändå en rätt trevlig bekantskap. Duon släppte förutom albumet två singlar ihop.
0 notes
Text
Windrose »Windrose« Ram, 1980, USA, Texas
Trion Windrose från Houston Texas förvånade mig. Rena chansningar av det här slaget har oftast ett bra spår eller på sin höjd två, men bandets självbetitlade debut är överraskande starkt. Framförallt är det melodierna som sticker ut. Det var gruppens huvudsakliga sångare, Sue Williams som skrev både text och musik till samtliga spår på skivan. Trions två övriga medlemmar, Les Williams och Steve Butler, bidrar med på sång på flera spår och ett antal olika instrument. Skivan släpptes privat och spelades in tillsammans med ett gäng av gruppens vänner som bidrar med bland annat synt, marimba, rhodespiano, flöjt, timbales och congas.
Att gruppen kom från södern hörs verkligen i både sång och musik och bidrar till charmen. Det är svårt att välja ett favoritspår på skivan men jag återkommer oftast till »Carry On« där de mjuka folktonerna efterhand möter en varm syntmatta. Även spåren »Blue Skies« och »Sweet Golden Honey« sticker ut. Bandet producerade hela skivan själva och just produktionen är det enda jag ibland önskar mer från. Trummorna är ofta för högt mixade och tenderar att ta för mycket plats i ljudbilden. Men det är ändå en mindre invändning mot en lysande platta.
Ett år efter debuten släppte Windrose skivan »Choice Cuts«. Denna gång handlade det främst om covers på aktuella hits.
1 note
·
View note
Text
Alzo & Udine »C'mon And Join Us« Mercury, 1968, USA
Den första gången jag hörde Alzo & Udine måste ha varit hösten 2002. Det var på en japansk soft rock-samling kallad »It's a Soft Rock World« - en fantastisk samling med låtar av och med Royalettes, Inner Dialogue, Royal Groove och Strawberry Children. Men två spår stod på något sätt över de övriga, »Something Going« och »C'mon And Join Us« med just Alzo & Udine. Jag hade aldrig hört något liknande och där och då visste jag att jag hittat hem. Det var fjäderlätt, gränslöst och luftigt. Ett sound som jag har älskat och grävt mig djupt ner i allt sedan den dagen.
Även om musiken i sig inte var ny så var kombinationen av stilar helt unik. Där fanns allt det jag gillar. Soft pop, bossa nova, latin, folk och soul. Tillsammans skapade influenserna en helhet. Det var en känsla som jag tidigare enbart kunnat skönja i till exempel Americas »Ventura Highway« eller på vissa av Sergio Mendes låtar.
Alzo Fronte och Uddi "Udine" Alinoor (de uppträdde under olika varianter av sina namn på i stort sett samtliga skivsläpp) debuterade som Keepers of the Light med två singlar under 1967. Båda singlarna producerades av Jeff Barry och släpptes på hans bolag Steed. Året därefter släpptes »C'mon And Join Us« men då på Mercury.
Efter att de två spåren fängslat mig var jag tvungen att få veta mer. Mitt finkammande av nätet ledde mig till slut till Alzo Frontes dåvarande hemsida. Det hade precis gått upp för honom att hans musik funnit en ny publik och att hans skivor återutgivits i Japan. Vi hade en del mailkontakt Alzo och jag. Han var otroligt glad och stolt över att hans musik uppskattades av unga människor i avlägsna länder som Japan och Sverige. När Alzos svar på ett av mina mail uteblev anade jag att något inte stod rätt till och en tid senare fick jag mycket riktigt ett mail av hans fru som berättade att Alzo gått bort. Samtidigt som det var alldeles för tidigt så fick Alzo ändå uppleva att hans musik återupptäcktes och betydde något för en ny generation.
»C'mon And Join Us« är en lysande skiva. Utan tvekan ett av de album jag spelat mest de senaste tio åren. Favoriterna är givetvis många men »Hey Hey Hey, She's Ok!«, den supersvängiga »Rain (de Rain)« och sorgsna »This Room« är de spår jag oftast återvänder till. Förutom kombinationen av olika stilar är det melodierna som fängslar mig alltid trallvänliga men samtidigt hela tiden varierande och oväntade.
Alzo släppte ett par år senare sin soloskiva »Looking For You« (eller i den andra upplagan bara »Alzo«) producerad av Bob Dorough. Ytterligare en skiva, den minst lika fina »Takin' So Long«, spelades in 1973 men släpptes inte förrän långt senare i Japan.
#Alzo & Udine#C'mon and join us#USA#1968#SSW#singer songwriter#Folk#Soft Pop#Free Soul#blue-eyed soul#Latin
0 notes
Text
Patterson & Pults »Second Time Around« Up To Snuff, 1984, Texas, USA
Bob Pults och Kevin Patterson spelade in två skivor tillsammans. Debuten »Grand Tetons« från 1977 och efterföljaren »Second Time Around« ett par år senare.
»Grand Tetons« beskrivs i Acid Archives som "Introspective acoustic folk duo. Nice dark playing and stark, heartfelt songs about loneliness and the wonders of nature." »Second Time Around« är en till stor del mer öppen och gladare skiva. De rurala och mörka inslagen finns visserligen kvar i ett flertal spår men för det mesta är skivan väldigt lättsam och okomplicerad.
»Second Time Around« spelades som sagt in 1979 men släpptes inte förrän en bit i på 80-talet. Några av låtarna släpptes dock på en solo-EP av Bob Pults 1980.
Första spåret, den soliga »Keys (On the Blue Ocean)« kickar loss med en drivande elgitarr och är otroligt charmig i all sin enkelhet. Textrader som "Drinking coladas and having a good time out on the ocean" och "Scubadiving beneath the waves, a kind of feeling you can't explain" ger en bra bild av stämningen i låten. »Summer Daze« och »The Love I Feel For You« följer i samma sommartema och låter i ärlighetens namn i stort sett likadant. Bland de mörkare spåren på b-sidan är jag svag för »Time Passed Away« och avslutande »And I Held Her«.
Duons röster smälter ihop på ett väldigt fint sätt och sången förstärks ofta av skivans två bakgrundssångerskor. Skivan är inspelad med ett helt band som bidrar med bland annat piano, saxofon och congas. Tyvärr är skivan lite för kort, de flesta låtarna klockar in runt två och en halv minut.
»Grand Tetons« återutgavs nyligen på CD av det Koreanska skivbolaget Riverman. CD-utgåvan samlar även ett flertal spår från »Second Time Around«.
#Patterson & Pults#Second Time Around#SSW#Folk#AOR#USA#Texas#1982#Rural#singer songwriter#Privatpress
0 notes
Text
Skylight »Skyhigh« EMI, 1974, Australien
I början av 70-talet bildades soulgruppen Skylight ur askan av det tidigare mycket populära Melbourne-bandet, The Vibrants. Skylight lyckades snabbt få ett skivkontakt hos EMI. Trots att bandets första singel floppade fick de ändå chansen att släppa ett album. Det gick inget vidare för »Skyhigh«, som skivan heter, heller och albumet stannade bara två veckor på den australienska topp 100 listan med en toppnotering på plats 91. Svart musik sålde inget vidare i Australien under den här tiden vilket säkert kan förklara en del av den uteblivna framgången. Även andra australienska (blue-eyed) soulgrupper som t ex Stylus fick kämpa hårt för att nå listorna. Tjugo år senare, i början av 90-talet, plockades »Skyhigh« upp av japanska free soul-konnässörer och sedan dess är skivan betydligt mer eftertraktad, inte minst i Japan.
Musiken på »Skyhigh« är varierande men i grunden är det soulig rock med inslag av funk och jazz. Sångerskan Bonnie Lever hade en stark och själfull röst. Tyvärr gick hon bort, 23 år gammal, bara några år efter att skivan släpptes.
Själv är jag svagast för free soul-spåren »What's Happening To You« och »Get It Happening«. Värt att notera är även versionerna av »What's Going On« och Donny Hathaways »The Ghetto«.
Ytterligare en singel släpptes efter albumet, även den utan listframgångar och kort därefter splittrades bandet.
2 notes
·
View notes
Text
Lillebjørn Nilsen »Tilbake« Nor-disc, 1971, Norge
Lillebjørn Nilsen är en av de stora vis- och folksångarna i Norge. Sedan tidigare var jag bekant med ett par av hans senare skivor och däribland »Original Nilsen« med den Paul Simon-klingande favoriten »Hei New York«. »Tilbake« var dock Lillebjørns första skiva och släpptes 1971. Skivan springer tydligt ur en nordisk folk- och vistradition. Musikaliskt har Lillebjørn Nilsen en hel del gemensamt bland annat Fred Åkerström, som spelade in Lillebjørns »Nattestemning fra en by« på sin LP »Två tungor«. En annan tydlig inspiration på »Tilbake« är Bob Dylan (hör »Far har fortalt«).
Skivans centrala spår är den fantastiska »Ravneferd« - en låt som Lillebjørn fick av sångaren Roy Harper. »Ravneferd« skulle göra sig bra på vilken acid folk-platta som helst med sin flöjt och sitt medeltida tilltal. Texten handlar om en man som vaknar ur sin sömn och inser att hans kvinna är försvunnen. Han tar sitt svärd och rustning, slänger sig kring halsen på en korp som sedan flyger dem från by till by för att finna henne.
»Tilbake« känns på sätt och vis väldigt modern. Inte i själva musiken eller texterna, men hur skivan hänger ihop, likt ett mixtape, med ett sammanhängande spår på varje sida. Mellan låtarna finns insprängda ljudupptagningar från gatan, där hörs fågelkvitter, tåg som tuffar fram och barn som sjunger ramsor (»En Gummi Gummi man«). Jag gillar det skarpt. Nästan lika mycket som jag gillar hur omslaget pryds av ett porträtt av Lillebjørns far Bjarne Nilsen.
0 notes
Text
Brownsmith »Brownsmith« Capitol, 1975, USA
Nyligen fann jag ett tjugotal intressanta singer songwriter-plattor i en back på en av mina stammisloppisar. Det har varit ett nöje att gå igenom skörden. Allt var givetvis inte bra men några guldkorn fanns där. Jag kommer säkerligen att skriva om flera av skivorna här framöver och tänkte börja med duon Brownsmith och deras självbetitlade skiva från 1975.
Brownsmith bestod av Don Brown och Garrett Smith. Båda startade sina respektive karriärer i Brownsmith och hade vissa framgångar senare, både som studiomusiker och som soloartister. Don Browns (även Smith medverkar) AOR/västkust platta »I Can’t Say No« från 1977 är väl värd att kolla upp.
Brownsmiths musik är lekfull och uppfriskande. Det är övervintrande barock soft pop blandat med 70-talets västkust. Jag skulle säga att Brownsmith placerar sig någonstans mellan America, Airborne och Left Banke. Även om Brownsmith var en duo så spelades skivan in med ett fullt band. Soft pop-vibbarna förstärks av en fantastisk stämsång och användandet av bland annat flöjt, oboe och klarinett.
Skivan är oväntat stark. Mina favoriter hittills är dels den långa »Gold and Mellow« med ett utdraget jazzigt och progressivt parti i mitten. Där finns »Circus Ride«, en underbart brisig poplåt och »Summer Afternoon« som kryddas av en barnkör.
»Brownsmith« släpptes på Capitol och kostar idag inte många kronor. Jag kan inte låta bli att tänka på vad priset skulle varit om det istället varit en privatpressad skiva.
0 notes
Text
Michael Deacon »When You Know Its Home« Mustard Seed, 1977 (1980), Nebraska, USA
Michael Deacons »When You Know Its Home« är en löst sammansatt konceptskiva där låtarna följer årscykeln. Den börjar med våren »Yahoo!«, för att sedan arbeta sig igenom året med »Life in the Breeze«, »Mushroom Soup« och »Little Johnny Snowflake«. Jag säger löst sammansatt eftersom de flesta låtarna på skivan inte reflekterar årstiderna på något specifikt sätt.
Michael Deacon har en varm och personlig röst som passar hans musik på ett utmärkt sätt. Musikaliskt är det singer songwriter-pop av det mjukare slaget. Flöjter, saxofoner och stråkar samsas med akustiska gitarrer. Michael Deacon är en hängiven katolik och skivan har ett andligt skimmer över sig, detta märks dock inte så mycket i texterna. Ett av mina favoritspår på skivan är »Mushroom Soup«. En mjuk och varm höstvisa om att äta svampsoppa och baka bröd med sina vänner. »Don't Throw Tomorrow Away« har en oerhört snygg melodi. Här får Deacon sällskap av en kvinnlig sångerska och tillsammans med stråkarna får den mig att tänka på de lugnaste stunderna på skivan med Roger Nichols and the Small Circle of Friends. »Yahoo« är en fin poplåt som borde ha släppts på singel. Den är en pigg barndomsskildring där Deacon utbrister "Yahoo! What a great day for runnin' in the meadow" i refrängen.
»When You Know Its Home« var Michael Deacons andra skiva efter debuten »Runnin’ in the Meadow« 1975. Ett par av låtarna från den skivan återanvänds här i samma versioner. »When You Know Its Home« släpptes i två olika utgåvor med olika omslag, först 1977 och sedan 1980. Båda gångerna var det av skivbolaget Mustard Seed från Omaha, Nebraska. Jag har den senare utgåvan som gavs ut i samarbete med en bank i Texas. På baksidekonvolutet presenteras skivan som "A family album" med låtar som passar årstiderna just i Texas. Något krystat kanske, men bankens kunder var säkert nöjda när de öppnade ett konto och fick en så pass trevlig skiva som tack.
#Michael Deacon#singer songwriter#SSW#Folk#Pop#1980#1977#Nebraska#USA#AOR#xian#When You Know Its Home
2 notes
·
View notes
Text
Percy Mays »Shine Your Love« Emmaus Road, 1976, Oklahoma, USA
Lee "Percy" Mays släppte sin skiva »Shine Your Love« på det privata bolaget Emmaus Road 1976. Genom åren har Percy Mays medverkat på en rad andra artisters album men skivan är den enda han släppt i eget namn.
»Shine Your Love« består mestadels av fjäderlätt akustisk gospelpop. Att det handlar om kristen musik är det ingen tvekan om, gud är ständigt närvarande i texterna. Flera kända namn från den kristna scenen som till exempel Kelly Willard och Bruce Hibbard medverkar på skivan. Percy Mays har själv skrivit samtliga låtar till skivan samt producerat och arrangerat den.
De spår som sticker ut i mina öron är titelspåret, samt »It’s For You« och »Changes«. I dessa låtar, när Percy Mays är som bäst, får han till ett skönt jazzigt och brisigt sound. Ett spår är rent outhärdligt, den banala »Smile« där Percy gästas av en barnkör.
Titelspåret från »Shine Your Love« blev en mindre hit på radiostationerna i Oklahoma och Texas 1976. Ett år senare fick Percy ett erbjudande om att återutge skivan med distribution i hela USA, då på Greentree Records i Nashville. Mays tvekade i väntan på en bättre deal och skivan släpptes tyvärr aldrig igen.
#Percy Mays#Shine Your Love#1976#USA#Oklahoma#singer songwriter#Gospel#Soul#Free Soul#xian#Modern Soul#Privatpress
0 notes
Text
Lesley Duncan 'Moon Bathing' GM, 1975, England
Vissa skivor är tätt sammanvävda med en viss årstid. Under en stor del av året rör jag dem inte, men när rätt tid kommer får jag lust att plocka fram dem igen. Manfred Krugs 'Ein Hauch Von Frühling' spelas på våren, Antenas 'Camino del sol' på varma sommardagar och så vidare. Ett annat sådant album är Lesley Duncans ‘Moon Bathing’. Duncan är nog mest känd för att hon skrev ‘Love Song’ som finns med på hennes debutskiva. Inspelad av alla från Oliva Newton-John till Lani Hall, Elton John till Malta.
'Moon Bathing var Lesley Duncans fjärde album och min främsta höstskiva. Så fort löven börjar gulna poppar den upp i bakhuvudet och jag börjar nynna på 'I Can See Where I'm Going'. Jag vet inte om det är omslaget eller det faktum att jag först hörde skivan under en mörk höstkväll som gör att jag vill krypa ner under en filt med en kopp te varje gång jag hör den.
På 'Moon Bathing' blandar Lesley Duncan folk och soul på ett underbart sätt. Soul-influenserna lyser starkast i den inledande 'I Can See Where I'm Going', 'Pick Up the Phone' och 'Jumped Right In the River'. Låtar som 'Fine Friends' och 'Rocking Chair' är istället försiktiga, trevande och underbart vackra.
Samtliga spår på skivan är skrivna av Duncan, mestadels själv, men ett par av dem tillsammans med hennes dåvarande man, Jimmy Horowitz. Tilltalet på 'Moon Bathing' påminner i mina öron mycket om John Martyn. Både 'Solid Air' och 'One Love' låter bra precis efter 'Moon Bathing'.
Lesley Duncan led av scenskräck under hela sin karriär. Något som antagligen bidrog till att hon aldrig fick det "stora" genombrottet. 2010 dog Lesley Duncan efter en tids sjukdom.
2 notes
·
View notes
Text
Sören Hansen 'Ikväll' Mistlur, 1978, Sverige
Varje gång jag ser Thomas Almqvists namn nämnas på en skiva hajar jag till lite extra. I mina ögon var han ett geni, med ‘Nyanser’ som det stora mästerverket (text kommer förr eller senare). Thomas Almqvist spelade även på en mängd andra artisters skivor. Mina favoriter hittills är Lasse Englunds debut, ‘Drakväder’ och denna, Sören Hansens enda skiva, ‘Ikväll’ från 1978. Här får Almqvist ta stor plats med bland annat gitarrer (akustisk, 12-strängad och el-gitarr), bas, piano och synthesizers. Framförallt hans gitarrspel är underbart och ger ekon av ‘Nyanser’. Precis som man känner igen Jan Johanssons pianospel så känns Thomas Almqvists gitarrer igen. Det är en speciell känsla, en ton som går igen i alla de tidiga produktioner som Almqvist medverkade på.
Sören Hansen har en minst sagt speciell röst. Den är ljus och nasal. Egentligen borde det inte fungera men på något vis gör det ändå det. Ibland tenderar det dock att bli något gnälligt. Texterna består till stor del av enkla vardagsobservationer, kille möter tjej osv. Ett par låtar är djupare och handlar om en vän som gått bort. Bäst gillar jag ‘Drömmar’, ‘Varför’ och ‘Dagen är över’.
'Ikväll' är i mångt och mycket en ganska rak pop/singer songwriter-platta. De närmaste svenska referenser jag tänker på är nog Mikael Ramel och Thomas Wiehe. Produktionen är luftig och klar. Det är främst valen av instrument och i synnerhet då de som Thomas Almqvist bidrar med som gör att skivan sticker ut. Utöver Almqvist medverkar även Mikael Ramel på gitarr på flera spår.
Mest plats får Thomas Almqvist ta i den fantastiska, långa, ‘Dagen är över’. Låten börjar ganska traditionellt och man kan bara skönja Almqvists oberheim-synthesizer och stråkmaskin i bakgrunden. Efter halva låten upphör sången och plötsligt hörs handtrummor. Mot slutet stegrar synten upp och ut i rymden. De sista 30 sekunderna är helt magiska och jag bara vill ha mer.
0 notes
Text
Full Sail 'Maiden Voyage' Privat, 1976, Washington, USA
Det är sällan jag köper dyrare skivor utan att ha hört en ton från skivan i fråga. När jag gräver 10-kronorsskivor händer det visserligen hela tiden, men dyrare skivor i butiker eller på nätet vill jag helst ha hört innan. Fallet Full Sail och deras ‘Maiden Voyage’ var ett undantag från den regeln.
Efter att ha skådat skivan i en av mina japanska skivsamlarböcker, blivit tipsad om den av Top Sound-Johan samt sett den nämnas online vid ett antal tillfällen var jag tvungen att slå till när jag såg den till ett överkomligt pris. Jag visste eller vet egentligen ingenting om bandet annat än att de kom från Seattle och att en av medlemmarna är bror till Guns N' Roses basist Duff McKagan. Jag har även förstått att den vackra omslagsbilden är tagen av fotografen Josef Scaylea. Skivans omslag gjorde självklart inte habegäret mindre.
Första spåret på skivan, ‘Sailin’ Along’, lät precis som jag föreställt mig att skivan skulle göra. Vågor som slår mot stranden, congas som kommer smygande och sen soulig AOR av bästa snitt. Resten av skivan var jag dock till en början frågande inför och jag övervägde länge att sälja den vidare. Det tog ett antal lyssningar innan jag hittade själen i ‘Maiden Voyage’. Den övervägande delen av skivan består av mer traditionell folk rock (loner folk till och med?) än beskrivningarna om psych och AOR som jag stirrat mig blint på innan köpet.
När jag nu spelar ‘Maiden Voyage’ med rätt förväntningar låter det rätt trevligt. Alla spår, utom möjligen ‘Taxi Drivin’ Blues’, har sin charm. Tidigare nämnda ‘Sailin’ Along’ och de andra upptempospåren, ‘Most of the Time’ och ‘Cage’ är mina favoriter på skivan. När Full Sail är som bäst undrar man verkligen hur ett band från regniga Seattle kan låta som att de spelar under den bländande solnedgången på skivans omslag.
2 notes
·
View notes
Text
Tomaž Pengov ’Odpotovanja’ ŠKUC, 1973, Slovenien
Acid folk och singer songwriter-plattor från forna Jugoslavien hör inte direkt till vanligheten. När Tomaž Pengov från Ljubljana släppte sin debutskiva ’Odpotovanja’ 1973, måste han varit en udda fågel på den jugoslaviska musikkartan.
Musiken är fjäderlätt och sparsam. Den består enbart av Tomažs akustiska gitarr och luta. Han sjunger vackert och sorgset. Jag önskar att jag förstod vad han sjunger om men egentligen spelar det inte så stor roll. Det är vackert och spöklikt och över hela skivan finns en disig, morgontrött känsla liknande den som möter en på omslaget.
Själv hittade jag ‘Odpotovanja’ på en Second Handbutik i Tumba. Mitt exemplar är den inte fullt lika ovanliga stereopressen från 1981 på skivbolaget ZKP RTVL.
1 note
·
View note