Hundra skivor, 2023.

Läste just ordet ”USB-minne” i en Patrick Modiano-roman. Besviken.

Veckans skivfynd är den här, oerhört vacker mörk ambient inköpt för fyrtio kronor på Stadsmissionen. The North Sea & Rameses III.

De senaste veckorna har jag med stort nöje lyssnat på The Clientele Podcast som gick i mål med sin sista episod nu idag. Att ägna tio avsnitt åt ett enda band innebär förstås en viss repetition, men framförallt en djupdykning av ett slag jag väldigt sällan ägnat andra band (en och annan rockbiografi har förstår lästs, men de har inte riktigt varit lika givande).

Som en följd av denna djupdykning ner i Clientele-världen kände jag mig tvungen att utforska bandet Evergreen Days. Bakom bandnamnet gömmer sig svenskan Emelie Berg, som alltså (upptäckte jag genom Clientele-podcasten!) skrivit “Tonight” från Clienteles ”Bonfires On The Heath”.

Idag ramlade en Evergreen Days-samling ner i brevlådan, tillsammans med två indiesinglar från mitten av 00-talet som skivbolaget hade vänligheten att skicka med som bonus. Här ska lyssnas, här ska grävas vidare, här ska hittas nya stigar.

När kommer Evergreen Days-podcasten?

En dröm: Att få slå följe med spökena efter de döda farbröderna Sebald och Deakin på en långpromenad längs den engelska kusten. Kanske Jarman kunde slå följe en bit också? Samtalen vi skulle ha…

Vi lever i en dystopisk tid. Var ska man göra av sig själv för att fly undan nyhetslarmet om våld, mord, krig, kollaps? De säger att naturen har en helande inverkan och det kan jag hålla med om. Som boende i Stockholmsförort - förvisso ganska grön sådan, men ändå - är det närmare till naturen i litteraturen än till naturen där utanför. Roger Deakins goda humör är också rätt smittsamt.

Hade inte hört talas om Sam Amidon innan jag fick hem "All Is Well" i ett cd-paket innehållandes en massa annan americana och folk från åren kring 2007 - 2011. Blev helt tagen av framförallt tolkningen av "Saro", som jag tycker han gör helt briljant. Rösten befinner sig någonstans mellan Nick Drake och Arthur Russell, och det finns en skörhet där som lyfter "Saro" flera nivåer över andra tolkningar.

Lunchpromenad med förskräcklig snuva.

Tjugotre år för gammal spaning:

Badly Drawn Boy = Storbritanniens svar på Beck Hansen.

Älskar att det fortfarande, efter så många år av poplyssnande, går att hitta olyssnad pop som är helt fantastisk.

Ågesta naturreservat, söndag eftermiddag, en av höjdpunkterna under en helg som annars haft en rätt låg högstanivå, främst beroende på ostyriga barn som är gamla nog att veta bättre.

Slubblade* över Burd Earlys musik härom veckan. Vilken trevlig bekantskap! Verkar, helt oförtjänt, vara nästan helt bortglömd. Låter lite Oldham, lite Callahan, lite Berman och en hel del Arab Strap, och låtarna och melodierna är verkligen jättefina.

*en hopskrivning av ”slump” och ”snubbla” som härmed gör debut i svenska språket.

Okej, Shida Shahabis senaste kom egentligen tidigare i år, men hennes musik hör ändå, för mig, specifikt hösten till, så det var väldigt passande att lokala skiv- och boklådan fick in den just denna vecka.

Men se där! I en låda med ganska tveksamma jazzskivor låg också den här och lös med sin närvaro. En skiva jag sökt i många år, och till ett rimligt pris dessutom. Tack för det.

Titeln på denna låt känns passande efter lunchpromenaden där jag mötte:

1) De till synes tjackpåverkade frisbeesnubbarna - eller snarare gubbarna, de ser ut att vara minst tio år äldre än jag, men kastar sina frisbees - och sig själva efter dem - med sådant engagemang att de tycks tro de är femton.

2) En man i full cowboyutstyrsel.

3) En utblottad krake som sköt hela sitt bohag framför sig på en liten rullvagn och såg ut att ha klivit ut ur en Tom Waits-sång.

Det är hårda tider.

Utflykt, tidig höst.