Vi har alla vaggats av vatten i begynnelsen

Jag har nu varit död i… jag vet inte hur många år.

”Död? Vad menar du med död, om jag får fråga? Du lever ju.”

Du ser mig och undrar hur jag kan säga att jag är död. Jag förstår, för mig var det obegripligt hur jag kunde komma till en sådan insikt också. Det har tagit mig en lång, lång tid att inse att jag de facto är död. Det kanske låter absurt för några, andra kanske förstår precis vad jag menar.

Vid första anblick ser nog många mig som en vänlig, familjär fasad. En trygg person, måhända. På avstånd må jag vara detta. Döden är i sig något de flesta har mött. Döden är en vänlig, familjär fasad; en trygghet. På nära håll är döden däremot fasansfull och repulsiv. Jag har insett att det är därför folk gillar mig på håll men inte när de kommer för nära. Ju närmre de kommer desto värre blir det, helt enkelt. Inget konstigt med det, egentligen. Jag har bara haft svårt för att förstå varför, men nu förstår jag. Jag är inte full av liv, som många andra, jag är full av död. Att folk ogillar mig är således inget konstigt, att jag inte har velat ha folk för nära är heller inget konstigt. Jag kanske är död men jag är inte ond för det.

Kanske är meningen med mitt liv att bevisa konceptet om att kropp och själ inte alltid är kopplade till varandra. Kanske det redan finns de människor som visat på samma fenomen men ingen vill prata om det för det eliminerar hoppet för alla de som är som mig, oss; vi som är levande döda.

En läkare sade till mig att det var tur att jag hade en sårbarhet för depression snarare än cancer eftersom depression går att bota. Kanske han hade fel. Vissa depressioner kanske inte går att bota för personen i fråga redan är död. Det är betydligt lättare att rädda en person som inte redan är död; det säger sig självt. Jag har försökt acceptera all hjälp jag fått, jag har försökt vara positiv till att det blir bättre med tiden. Men sanningen är att det har blivit värre, för varje dag som går så ramlar jag djupare ned. Det är farligt att leka med döden och den naturliga ordningen, har jag insett. Det som är dött måste förbli dött, det går inte att försöka återuppliva det, det kommer bara att bli värre då. Åtminstone är det så jag ser det. Jag är ingen Jesus. Om möjligt så skulle jag beskriva det som att jag har en obehandlingsbar cancersvulst i själen; den äter upp allt jag var, allt jag är och allt jag trodde jag skulle bli. Den har ätit upp allt som är jag och kvar finns bara ett skal.

Många anser att självmord är en enkel utväg för fega och egoistiska personer. Det kan jag förstå, till viss del. Men det många inte förstår är hur jobbigt det är att fortsätta leva när man är död inuti. Kropp och själ hänger ihop på så sätt att om själen dör så kommer kroppen så småningom att dö också, och vice versa. Jag tror att det är det som många inte kan förstå sig på: själadöden. Jag anser att det är betydligt mer egoistiskt och fegt att låtsas leva när man är död, det leder till betydligt större lidande. Sorg kan man leva med. Att ha en närstående som är döende i depression kommer tära på en hela livet. All oro, frustration och maktlöshet kommer att försvinna efter att någon har begått självmord. Sorgen finns kvar, det gör den alltid, men det är något de flesta kan leva med. Depression skadar inte bara individen i fråga utan även alla runt den. När en deprimerad person dör så kommer även depressionen sluta skada den deprimerades nära och kära.

Jag må vara en ung, någorlunda attraktiv kvinna; min död kanske kommer som en chock för en del. Jag har ju så mycket kvar att utforska, så mycket kvar att uppleva. Kanske har ni rätt, kanske har ni fel, kanske spelar det ingen roll.

Jag gav upp för länge sedan. Hoppet är sedan länge försvunnet. Jag har levt vidare för mina nära och kära. Men i ärlighetens namn – hur kan det anses hederligt att leva ett liv när man bara är ett skal av sig själv? Hur kan det anses vara en bättre väg att ta? Det enda som finns kvar av mig är den primitiva och världsliga delen; jag imiterar beteenden, intressen, idéer. Inget jag uppvisar är egentligen jag. Jag dog för länge sedan. Det enda som finns kvar är utsidan som fungerar per automatik, men den person jag var… hon är död sedan länge.

Allt jag ville ha var en familj, minns jag. Någon som älskade mig och någon jag kunde älska tillbaka. Men det är borta sedan länge. Jag blev sårad och sviken så många gånger att mitt hopp dog ut. Till slut dog jag också.

Egentligen är det ingens fel, antar jag. Vi alla dör av olika orsaker. Vissa dör av hjärtinfarkter, vissa dör av ålder, vissa dör av depression; det finns inget onaturligt med det. Jag vet att vissa anser att det är en onaturlig död om man dör genom självmord men jag vill hävda motsatsen. Vissa dör för att ens kropp dör, andra dör för att ens själ dör; döden i sig är en naturlig del av livet.

Med detta vill jag säga god natt, världen. God natt, min kära familj, jag älskar er. Nu får jag äntligen vila. Ta hand om er och ta hand om varandra.