hey sometimes i kinda feel like Berätta nu, Elisabet. Då gör jag det. Det var en kväll på en fest. Det blev sent och ganska bråkigt. Fram på morgontimmarna sa nån: "Elisabet, du äger nästan allt, som kvinna och som konstnär - men du saknar moderlighet." Du skrattade. Du tyckte det lät löjligt. Men efter en tid märkte du att du gick och tänkte på vad han hade sagt. Du blev allt oroligare. Så lät du din man göra dig med barn. Du ville bli mor. När du märkte att det var definitivt blev du rädd. Rädd för ansvar, rädd för att komma bort från teatern. Rädd för smärta, rädd för att dö. Rädd för kroppen som svullnar. Men hela tiden spelade du rollen, rollen av en lycklig, ung väntande mor. Och alla sa: "Vad hon är vacker nu. Så vacker har hon aldrig varit." Under tiden försökte du flera gånger ta bort fostret. Men det misslyckades. När du förstod att det var oåterkalleligt, började du hata barnet. Du önskade att barnet skulle vara dött. Du önskade att barnet skulle vara dött. Du önskade dig ett dött barn. Det blev en svår och långvarig förlossning. Du plågades i flera dygn. Till slut togs barnet fram med tång. Du såg med äckel på ditt barn och viskade: "Kan du inte dö snart? Kan du inte dö?" Men han överlevde. Pojken skrek dag och natt. Och du hatade honom. Du var rädd, du hade dåligt samvete. Till slut togs pojken om hand av släktingar och barnsköterska. Du kunde stiga upp från din sjukbädd och gå tillbaka till teatern. Men lidandet var inte slut. Lillapojken greps av en häftig kärlek till sin mor. Du värjer dig förtvivlat. Du känner att du inte kan återgälda. Och så försöker du och försöker - men det blir bara grymma och tafatta möten mellan dig och pojken. Du är kall och likgiltig. Han ser på dig. Han älskar dig, han är så mjuk. Du vill slå honom för att han inte lämnar dig i fred. Du tycker han är äcklig med sin tjocka mun och sina vädjande ögon. Du tycker han är äcklig. Du är rädd.