It’s probably meaningful that you rarely find an example of, say, a woke electrician or plumber or truck driver. This is not an ideology that infects people at random. It’s clearly a class phenomenon.

- Malcom Kyeyune

One of the more disconcerting things in life for a Burkean conservative is finding oneself agreeing with a true and original Marxist thinker like the Swedish Malcom Kyeyune who has persistently called out white bourgeois educated classes for their faux liberalism and skin deep concern for the vast majority of the working class. According to Kyeyune, Wokeism has nothing to do with social justice or changing the world other than to entrench existing class privilege for the so-called ‘email caste’.

When I look around what I see going on it’s hard not to fault such a social observation, especially in the corporate world where I work. I know from my own experience that woke is used to distract attention away from what companies really get up to - they make profit at any cost which is the bottom line for any share holder - which is for society to not look too closely at the social price for that profit. Get a glowing rubber stamped rating from Stonewall’s own diversity champion scheme (a grift in itself) and colour in a rainbow flag in your corporate logo and you’ll be fine.

But I still tend to lean on the view of historians Tom Holland and David Starkey as well as British satirist Andrew Doyle that Woke has its origins in a perversion of Christian puritanism and has morphed into a deadly neo-religion.

If you fancy a Christmas gift to a family member or someone you know is woke, you can do him/her/they a service by gifting them a copy of Doyle’s fantastic new book:  The New Puritans: How the Religion of Social Justice Captured the Western World (2022). Doyle is a gay left winger and did his PhD in English at Oxford before he went into comedy (the writer behind Jonathan Pie).

Because he studied English he was exposed to the theories that underpin the woke and realised how intoxicating they were within the academic seminar rooms but made no sense when in first contact with reality outside the ivory towers. He became increasingly alarmed how woke ideas captured the traditional left.

The one minor criticism I would have is that Doyle’s book is so articulate, so on point, that perhaps it’s slightly bit too intellectual to reach any decent sized mass audience.

I think what we may sometimes forget is that the so-called intellectual elites - who went to a top tier university and were at the top of the food chain in their so-called ‘education’ - uncritically accepted the largely incomprehensible, self ejaculating intellectual French theorists whose work has essentially betrayed the intellect and strayed into the realm of the irrational. The effect of which has been, unfortunately, that people have taken it - and themselves - far too seriously.

But where else was there to go but to take the intellectual arena of the abstracted, nihilist western mind, except into the surreal, absurd and historically illiterate? The intellectual mind itself doesn’t go anywhere inherently meaningful, and these ‘secular’ New puritans clearly have the buttoned up arrogance and pseudo-morality of the old style religionists. But worse. They actually give the original Puritans a bad name. The original Puritans often get a bad press but they were terribly aware of their own human flaws and had no illusions how fallen we all were. This is why they emphasised grace and forgiveness at every turn. Good luck trying that with the New Puritans of woke.

Worse still, our ruling classes don’t appear to be fully cognizant of the second- and third-order effects of their actions. They only react to events in anger, and if these reactions harm ordinary Americans or Europeans more than they do Russia’s rulers, then that’s just too bad. European dependence on Russian natural gas, for example, wasn’t something that happened suddenly—it had been a known security risk for years. But nothing was ever done until it was too late. We are used to talking about a conflict between the “somewheres” and “anywheres,” but this conflict—embodied by the Brexit vote, the rise of populist parties, and the election of Donald Trump—occurred during a time of peace. Now there is war, and we are ruled by people who, for the longest time, spat upon the ideas of shared sacrifice and national unity. The “anywheres,” who believe even national flags are too redolent of racism, parochialism, and resistance to the postnational order, are forced to appeal to those very same flags, in an attempt to goad others into accepting runaway inflation and energy austerity.

Malcom Kyeyune, “The West’s Hollow War Economy” (March 29th 2022).

Two points, though, are not raised in either the essay or the thread: what is the source of the ideas and the power of this new “universal middlebrow,” and what in the cultural landscape runs counter to it?

In answer to the first question: there is still a very much “funded” highbrow regime operating in the same institutions that operated the old highbrow regime. It is an academic discourse, dictating to and parasitic upon the middlebrow artistic fare discussed in the essay, whose job is to vet it for ideological conformity to a series of propositions borrowed from both liberal and radical traditions and now pressed into the service of the corporatist hegemony. The new highbrow regime generates the moral ideology informing the lowbrow/middlebrow artistic content. You can tell this ideology is highbrow because it’s enforced the way the old highbrow was: through an unspoken but brutally enforced knowledge of the comme il faut, which, if you lack it, outs you as an out-caste. 

For example, when an organ as venerable as The Nation publishes something like this—something that bears very little resemblance to the published political utterances of, say, Noam Chomsky, Edward Said, Toni Morrison, or Cornel West��one is not, on pain of being thought a philistine or a rube or far worse, supposed to notice that it is a racialist hate discourse, which, in its resemblance to prior forms of corporatist-fascist ideology, is basically incompatible with the “structure of feeling” that used to prevail among American left-liberals as recently as a decade ago. (You won’t catch me noticing any such thing—I’ve been to college!)

Second, and in counterpoint, evident everywhere we see the quiet and creeping influence of a so-far not-quite-denominated emergent counterculture—let’s call them the post-liberals, a formation that ranges up and down cultural registers and from left to right in politics, but which converges on an essentially aesthetic hostility to the new highbrow regime and its middlebrow art-troupers described above. I wish some sociologist would visually map out this counterculture, but it’s not a spot on the political compass so much as a sensibility rhizomatically tangled under the whole field, with roots traversing the “dirtbags” on the left (the Chapo crew), the IDW and its fellow-travelers in the middle (Yang, Siegel, Greenwald, Chatterton Williams), and NRx (Land, Yarvin) and Catholic reaction (Deneen, Ahmari) on the right, as well the superficially apolitical avant-garde literature, art, and music worlds and the Thiellist dissident wing of Silicon Valley. 

Some names, by no means exclusive, might include Anna-and-Dasha, Logo-and-Kantbot, Justin Murphy, Default Friend, Geoff Shullenberger, Alex Kaschuta, Adam Lehrer, Mónica Belevan, Aimee Terese, Malcom Kyeyune, TrueAnon, Gio Pennacchietti, Bronze Age Pervert, Barrett Avner, Deanna Havas, the Perfume Nationalist, Zero HP Lovecraft, Delicious Tacos, and more. (“But some of these individuals and cliques hate one another and fight one another all the time,” those in the know will object, which is true but not relevant to my point, since they fight within the emergent milieu I’m trying to define.) 

One of this varied and contentious formation’s major traits is its appropriation of much of the last-but-one highbrow canon, the politically heterodox high theory displaced by the orthodox left-sociology canon of the new highbrow regime. So we see an interest, for example, in Bataille, Weil, Foucault, Deleuze, Girard, and Baudrillard, not to mention Heidegger, Nietzsche, Schmitt, Strauss, and Jünger, along with American mavericks from Lasch to Paglia to Illich to Mumford, and a handful of “based”-seeming Marxists like Lukács, Žižek, and Fisher. All of these thinkers are aggressively anti-middlebrow, most of them either operating at a level of abstraction that makes them hard to read for the philosophically unprepared or issuing astringent judgments and formulations impossible to reduce to any sort of moral uplift—or both. Most are openly illiberal, though one or two (Foucault and his nemesis Paglia, for example) deliberately translate their sub rosa liberalism into an alluringly illicit doctrine of monstrously absolute license. 

For minimal entry to this counterculture one must emit a signal of some sort that one does not affiliate with the new highbrow regime and its moral priorities: the ideological litmus test can be passed with any form of nihilism, most forms of conservatism provided it’s not lowbrow American (except if relished as irony), or a form of line-them-up-against-the-wall leftism that has no truck with empathy-and-Arendt bromides. What used to be called postmodern irony is still alive here, after its millennial demotion by the plaster saint DFW that inaugurated the present epoch; it is really the affective core of the tendency: “It’s dark but just a game,” as one of the movement’s few approved mainstream pop figures recently crooned. Also preferred is some cognizance of the interests behind the new woke highbrow regime’s installation and what these interests have been up to in the past: mention the CIA, the foundations, the NGOs, the defense contractors, and who killed Kennedy.

My point in making this very rough sketch is to detail the consequences of the dilemma I wrote about here. If the new highbrow regime cannot survive the potential economic collapse of the institutions that materialize it—academe, journalism, etc.—we’re seeing what will replace it in successor institutions, not least because this emergent counterculture will fascinate the artists and thinkers to come with its irony and lack of ready answers. Ambiguity—not what the right-Trotskyists of the Bush era and the left-identitarians of our own time have extolled as “moral clarity”—is the engine of cultural survival. John Ashbery wrote, “The new conservatism is / Sitting down beside you”—and he, I think I read somewhere, voted for Nixon. New as it is, we’ve been here before, a century ago, to be precise, for better and for worse (the best art, the worst politics): they used to call it modernism.

Derfor kan du ikke vinde over woke

Derfor kan du ikke vinde over woke

Woke er betegnelsen for klima-, race-, trans-, køns- og identitetsalliancen, som de seneste år har haft travlt med at afmontere Vestens traditionelle værdier.Hverken ideologi eller logik hænger dog sammen. Hver dag kan man logge på nettet og se rationelle sjæle pille woke fra hinanden. Intellektuelt har bevægelsen ikke et ben at stå på. Alligevel bliver woke ved med at komme. Mange ville endda…

View On WordPress

Ignore the title of this article; a hot civil war is not what this discusses. This is where we are, or will be soon; a divided nation where the battles are rarely hot (until they explode in places). It just takes a few specialist (pilots, engineers, soldiers, truck driver, etc.) to hit infrastructure where it hurts and severely damages the system. Most/many in the regime are clueless to the facts on the ground.

Over “strasserisme” en het verval van links - Malcom Kyeyune

Dit uit het Engels vertaalde artikel is afkomstig van de blog Power & Politics, het gedachtenbord van de Zweedse politieke denker Malcom Kyeyune. Hij was tot 2014 lid van de linksradicale partij Ung Vänster, waarin hij echter door zijn weigering om de daden van de communistische beweging Revolutionära Fronten te veroordelen in opspraak kwam en waaruit hij vervolgens “verwijderd” werd, gevolgd door een reeks opmerkelijke uitspraken van zijn vroegere medestanders, ondertussen duidelijk bekeerd tot het linksliberale status quo, zoals “het geval van Kyeyune toont aan dat het soms wel kan lonen om een beetje racistisch te zijn”(!). Kyeyune, die Afrikaanse wortels heeft, begon vervolgens een eigen blog en sloot zich later aan bij de conservatieve denktank Oikos, vooral controversieel door diens oprichter Mattias Karlsson, de voormalige voorzitter van de rechtsnationale partij Sverigedemokraterna. Ondanks dit alles blijft Kyeyune onafhankelijk in zijn eigen vorm van linksnationaal gedachtengoed en put hij tegenwoordig inspiratie uit de “populistische” bewegingen van diverse pluimage die overal in Europa opkomen, van Aufstehen  tot Prawo i Sprawiedliwość, als alternatieve bewakers van de arbeidersklasse, die verraden werden door het hedendaagse geliberaliseerde links. Daarover gaat ook onderstaande tekst. Read the full article

“Var är radikalfeministerna?”

Debattören och bloggaren Malcom Kyeyune skrev igår ett inlägg om hur svenska radikala feminister inte gör tillräckligt för att visa stöd för iranska kvinnor i deras kamp, och beskrev i hårda ordalag radikala feministers tystnad, enligt honom orsakad av att de "målat in sig i ett hörn" i frågan om mötet mellan religion och kvinnors rättigheter, som "pinsam". Misogyni, kvinnohat och försök att vinna poäng på kvinnors bekostnad från politiskt aktiva män både till höger och vänster och den mer odefinierade sörjan som bara är allmänt bittra är något kvinnliga feminister har vant sig vid och lärt sig att förvänta sig länge nu, men det Kyeyune och många män med honom gör är värt att fördjupa sig lite i. Hånen mot svenska feminister som minsann aldrig gör tillräckligt ("de skriver bara om metoo just nu, bortskämda egoister" är andemeningen i många kommentarer på temat och kända kvinnohatare får fritt spelrum i kommentarsfältet) säger precis det vi redan vet: män bara väntar på tillfället att få håna, förnedra och hata på kvinnor och feminister och att utmåla kvinnor som fega, själviska, inskränkta och omedvetna för att vi inte gör allt - eller för att de själva väljer att inte se och lyssna till det vi gör.

Två saker är värda att poängtera: Är det några som uttrycker stöd för iranska kvinnors kamp och gjort det länge är det radikala feminister. Dock verkar det råda stor förvirring kring vad radikala feminister verkligen är, och män som Kyeyune vet det uppenbarligen inte. Radikala feminister är inte Fi och de du ser i medierna - tvärtom har det under de senaste årtiondena förts en framgångsrik kamp för att tysta och kväsa just feminister och kvinnosakskvinnor med en radikal analys. Så hur i helvete män har mage att sitta och vråla "var är radikalfeministerna?" när både vänstern och högern aktivt sett till att tysta dem, det är faktiskt ett mysterium (eller egentligen inte ...). Radikala feminister kritiserar patriarkala religoner och förtryckande regimer, religiöst förtryck och alla slags patriarkala tvång, det ingår i själva den ideologi som går under namnet "radikalfeminism". Något man kan göra samtidigt som man kämpar för kvinnors rätt att bära vad de vill utan att trakasseras och utsättas för hatbrott! För detta har de modiga kvinnor som fört en radikal kamp - i detta fall iranska kvinnor i Iran, iranska kvinnor i exil och radikala feminister från andra platser i världen som berör ämnet - fått mycket motstånd. Att en snubbe i Sverige nu hånar "tystnaden" han upplever ... Ja, ironin.

För det andra är det bara så typiskt, det män gör när de säger "var är (radikal)feministerna?". För det visar ju hur de anser att allt ansvar ligger på kvinnor, att lösa problem och motarbeta förtryck som faktiskt är orsakade och upprätthållna av män. Radikalfeministiska kvinnor tillhör en grupp som utstår förtryck, våld och försök att tysta dem. De är ofta kvinnor med erfarenheter av våld, misshandel, våldtäkter, prostitution. De stödjer den globala kvinnokampen, de stödjer kvinnors frihet världen över, men att som utsatt för hot och våld och hat och kampanjer för att tysta en samtidigt förväntas göra ALLT ...  Iranska kvinnor vinner inget på att svenska radikalfeminister motarbetas och hånas. De vinner inget på att den globala solidariteten mellan kvinnor osynliggörs. De vinner inget på att radikala feminister får ta skulden för det som snarare är en trend inom liberal- och queerfeminismen, det vill säga en urvattnad feminism med bristande strukturell analys och förståelse för patriarkatets verkan och mekanismer. Självrannsakan och självkritik och kritik inom rörelsen är oerhört viktig. Denna kritik och rannsakan ska komma från kvinnor, mellan kvinnor - inte från män vars ord pyr av förakt och hat för radikalfeminister specifikt och kvinnor generellt.

Nu fortsätter vi att lyssna till våra systrar och ge dem vårt stöd, ibland i rum som män faktiskt inte har tillgång till (och som de uppenbarligen därför inte tycker räknas). Sitt ni och gnäll. Vi har inte mer tid för det.

Lite funderingar . . . .

Det som triggade och blev inkörsporten till min post:

  Malcom Kyeyune krönika

  Ja inte utan att riskerna är överhängande att ilskan kommer att vara stor. Vissa saker verkar dock etablissemanget kunna driva vidare utan funderingar trots den kommande krisen…….. och ett är ju viruset i sig och de medicinska konsekvenser det får en annan sak är ju alla dessa konstiga ageranden såväl som bristen på…

View On WordPress

Varifrån kommer behovet av att begå övergrepp?

Varifrån kommer behovet av att begå övergrepp?

Varifrån kommer behovet av att begå övergrepp?

Malcom Kyeyune menar att en stor del av det hänsynslösa våld som omger oss i dag – bland annat gruppövergrepp mot kvinnor och barn och attacker på räddningspersonal – kan härledas till Nietzsches tankar om ressentiment: driften att kompensera sin egen känsla av maktlöshet.

Den som upplever ressentiment känner hat gentemot en annan person eller grupp,…

View On WordPress

(link)

(link)

(link)

(link)

(link)

The fact that America had stinger missile stockpiles for 2 months of serious fighting and haven't made new ones for 20 years and literally do not know how to make them anymore is peak AdMech America.

Malcom Kyeyune