#de såg hur esc gör | Explore Tumblr Posts and Blogs

tryingtounderstandbrainheart · 4 years

Text

8,5

Halle le luja och aaaaaaw jä bitches. 8,5 timmar inatt på raken. Badade både ute och hemma och åt magnesiumrikt deluxe men utan tillskott. Dubbla mängder mackor med OST (:O) och varm choklad med sukrin. Wasa gourmetknäcke, smör och mild herrgårdsost med varm choklad. Herregud...HEAVEN. Lustigt att när jag går tillbaka och äta som jag tycker om mår jag 7 ÅR bättre än när jag skulle äta “nyttigt” med alla dessa olika inriktningar. Jag mår bra på fullkorn, grönsaker, lean meat och mejeriprodukter. SÅ är fallet.

Provade kajaken litet igår också. När man paddlade i lite vågor vare riktigt nice. Fick lite båt/surf feelings. Jag ställde fötterna på luftmadrassen när jag satt på bryggan och ba mmmh hade jag haft en kite här så...det är det som är kitesurfing. Men benen kändes för geleiga och jag märkte hur näe, inte än. Men jag gick i normal takt och trots att jag åt hästen och hans vänner 15 minuter innan jag åkte bil så fick jag inte svårt med andningen. Jag märkte mest att jag var mätt, det var inte likt bekvämt med fötterna på instrumentbrädan och det var liiiite lätt tyngre med andningen men mer som när man är väldigt mätt. Kokt fisk, quinoa, stuvad spenat, färsk basilika, ajvar, aioli och lite fetaost. En jäkla blandning men jag tänkte nu jäklar kör vi på med magnesium. För det borde inte vara problem med att få i sig extra mycket när det är i maten. Min första 8 timmar sen...? innan sommaren tror jag. Längesen det passerade 8.

Klippte mammas hår igår. Typ 50cm. Det var...speciellt och nästan som nån vacker ritual? Hon har ju sparat det för att det var nästan pappas sista ord hon hörde. Hur hon skulle ha långt hår för hon såg ut som en ängel då. Så hon sparade. Han dog och hon fortsatte att spara. Som något hon ville ge honom trots att han dött för längesen.

14 år fick det växa.

Igår kom hon upp med saxen och sa att hon har velat det länge men inte kunnat göra det själv. Hon sa att hon sparat det för att hennes farmor hade jättelångt hår som hon fick kamma. Men nånstans så visste jag att under dedär fanns det andra anledningar och de var kopplade till pappa. Mannen hon älskat över allt annat. Men att hon inte kunnat hantera att hon måste vidare och faktiskt DELVIS släppa honom för att kunna leva.

Hon har nu ett hår hon lättare kan hantera och nånstans tror jag att känslorna satt där. Hon har sparat honom men på ett mer lätthanterligt sätt, där hon inte konstant snubblar på det och är i vägen. Han är med på ett bra sätt nu.

Hennes tacksamhet var verkligen...hon kom upp och visade att hon hade skrivit in det som en anteckning i sin telefon med massa hjärtan och söta saker. Jag blev rörd och ville krama om henne, men det gick inte. Det märktes hur lättande det var för henne, som att jag just tagit bort en Stor sten framför hennes väg.

Hade hon gjort det om jag inte tipsat om tyget och också tagit mer hand om mig? Jag tror tyget och det blev småsten som försvann att hon kände lite mer fart och inte bara hinder på hinder som innan. Och det kanske gjorde att hon kom fram till den där stora igen och bara....kan du hjälpa mig med den här tror du? Kanske va det så.

Nästa vecka ska vi sy hissgardiner i det mörkblå tyget med vita stjärnor; det hon fastnade för. Jag hann knappt komma hem förrän det damp ner ett sms om att jag skulle hjälpa henne att beställa det tyget när jag kom dit nästa gång. jag fylldes av massa värme. Jag märkte att jag hade påverkat henne och fått henne att tänka på nåt annat, nåt bättre och mer kreativt. Det tog upp hennes värld på tre röda och hon kunde INTE släppa det. Ovanpå det åt hon till och med min stuvade spenat till hennes “vegetariska” (>_<) mat. Hon har också börjat äta sötmandlarna jag köpte. “Fyra om dagen” hade hon läst skulle vara bra för kroppen. Jag påverkar. Små droppar extra näring i både kropp och själ.

Samtidigt så VÄCKTE jag något i henne så det var sådär att hon såg plötsligt ALLT som behövde göras, justeras och fixas. Det var lite som att försöka styra en bångstyrig snabb motorbåt med...knappa muskler. Jag väckte starka hästen och plötsligt skulle den kontrolleras. Det gick men det krävdes att jag höll mitt lugn och jag märkte att det påverkade mig. Lite sådär ooooh no vad har jag gett mig in i ..? Jag skulle ju vila, inte använda min fulla muskelkapacitet. Fast samtidigt tror jag att jag stärks av att vara där igen; får vara den som håller skutan på plats :). Jag växte ju upp så, det var ju så musklerna blev så starka. Men de dog ut när jag inte behövde använda dem. Andra styrde och plötsligt tror jag att min plats var tagen och det som kändes bra i början blev skadligt i längden?

Jag vet inte om jag gör rätt och jag beskrev det för T som att balansera på lina med massa packning. Det gick den här veckan men när jag klarat av det så känner jag hur all spänning och sånt släpper jag jag behöver få släppa ut allt. Så jag grät lite igår, han kramade mig och sa det är ok. DU är ok.

Han fortsatte så . Att vad jag än sa så sa han det är ok, du är ok. Jag öste på med känslor och osäkerhet och han kontrade med det är ok, det är ok. Du är ok. Det var så jäkla skönt att höra. Att min mess, mina känslor och ageranden bara va...ok. Hur det jag gör inte är fel utan jag mest är human. Jag vet inte men det hjälpte som rackans.

Det är ok.

DU är ok som du är.

Smaka på den. Rätt nice. Känns lite som nån bara tog bort den tunga ryggsäcken.

Jag försöker känna den. jag hamnar i ja...kanske. Kanske är jag mest human, kanske är det inte så konstigt att jag känner som jag känner i mina omständigheter. Kanske försöker jag mest överleva och lära mig leva. Kanske försöker jag mest nå det goda i livet och det jag vill uppnå, hur är DET fel?

För jag märker att ju mer stark jag blir nu, ju mer jag får sova, desto mer är det också vakna till situationen. Hej och välkommen till ditt liv, vad ville du göra nu igen?

För på campingen så stod typ en stor fin hymer-esc husbil som jag gärna velat haft. Där går jag jag förbi med min luftmadrass och har inte ett jobb och vattnet skrämmer mig när det är +2 meter.

På stranden gick en man i finbyxor och skjorta. hans hår var grått och snaggat och han såg ut som...att han va vuxen. Lite stilig. Samlad och kanske lite sad men nåt ordnat och landat. Hm...är det mer åt det jag behöver? Lite sluta cykla på trehjulingen och skaffa en med två hjul?

Det är nåt mellanland. Inte vilja växa upp men ändå vilja vara mer vuxen. Inte vara den som åker med längre utan vara den som styr. Skaffa en egen bil och ställa in värmen som Jag vill och lyssna på den musiken jag behöver och följa mina impulser. MITT...liv.

För det är lätt att mest vara i ens verklighet och bara japp, såhär är livet. Men det är ju bara EN verklighet. En av miljarder. Verkligheter kan förändras på mikrosekunder. BAM. Nytt. En ny väg man åker, nåt nytt man pratar om, någon ny man pratar me. Pyttesaker. Pyttesaker som kan skifta hela jäkla... skutan.

Så det blir återigen sådär...vad vill jag ha? hur vill jag leva? Inte bara hans ord om hur mycket bättre det är nu mot i början. Tycker JAG det? Vill JAG ha det såhär? Hur behöver jag ha det för att må bra? Den tanken är inte längre jättefrämmande men jag behöver fortsätta den. Jag vet de stora dragen men hur vill jag ha det i vardagen? Hur länge är det ok att skjuta det på framtiden? Fraaaaaaaamtiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiideeeeeeeeeeeen är numera more like frmtdn. Den är mer som nuet och de blandas. För den här framtiden skrev jag aldrig under. Det som var JA har blivit vi får se och hoppas.

Återigen läggs det på mig; jag måste dra, jag måste se till att det rör sig i den riktning som jag vill för annars händer inte squat diddleydoo. Men kanske är det precis såhär jag behöver ha det. Kanske är det det här som bygger musklerna jag behövt, de jag hela tiden låtit andra använda. Det känns så.

JAG ska dra. Jag ska bygga. Jag ska vara stabiliteten och den man håller i när det blåser. Jag ska bli berget? Jag ska nog snarare återgå till att vara berget.

T säger återigen att han tycker jag redan kommit långt igen. Han känner mer igen mig mer. Good signs. Men nu står jag däruppe igen med de där vingarna. Det blåser rätt rejält och det är verkligen sådär...håller de? Kommer de bära mig till säkerhet längre bort eller blir det krasch bom bang och jag in pain igen? Jag tror inte jag kan bygga mer på vingarna än vad jag gör nu. Jag vet inte hur iaf. Men jag känner, jag märker. De har lyft mig lite redan.

Jag var apnödig igår när vi skulle handla och T tyckte att jag skulle gå in på marieberg och försökte förklara var toaletterna låg.

Det är bara rakt fram, vänster och sen höger och vänster typ.

Jag blev inte direkt klokare men var toknödig så jag tyckte det får gå. Jag gick in utan honom. Letade på toaletten och märkte återigen skillnad. Tankar på överlevnad och hantera obehagliga saker i kroppen var i stort sett på noll. Tankarna for snarare iväg på mig, min framtid och byggandet. Det blev inget snurr på toaletten eller stressa ut pga obahagliga känslor. Det var mest gross toalett och akta sig för läskig corona. NOLL obehag. Noll stress av konstiga saker. Mest jag som gick på en toalett och gick tillbaka till bilen. U.n.d.e.r.b.a.r.t.

Lugn på coop och gick återigen själv utan krussiduller. Handla, som människor mest gör. Det var när jag hamnade i ett parfymmoln som balansen ruckades och andningen blev påverkad. Då kom stress men jag ba luuugn och fin nu, inte springa. Lugn. Det gick. Framsteg igen. Nu är det veckor sedan jag vaknade med oro och obehag. Nu är det mest god morgon och kolla hur många timmar det blev. Jag märker skillnaden. jag känner den. Jag hör mina hjärtslag och att bygga upp en stark kropp har aldrig varit viktigare. Sen kanske jag får klippa och fylla och fixa men viktigast är att det finns muskler, stabilitet och en styrka under. SEN kan man måla om skutan och slipa den fin :)

I think I am doing good nu. Det känns så. Det är macheten igen och svettigt och svårt men jag tog mig bort från autobahn som ledde mig till vilseland och tomhetsberga. Hela den där “såhär ska man göra” har liksom aldrig applicerats på mig. Jag blir så jävla ful i den klänningen från IKEA. Jag passar i trä och en björnfäll. Jag passar i sand och vind och hav. Sen hur jag ska få det att faktiskt funka, hur det ska värma och feeda mig är...det som jag behöver lösa. Jag kan inte leva på IKEA med snabba lättfixade möbler och färdigborrat. Där allt är menat att det ska se likadant ut när det är ihopsatt. Mamma tittar på mig som om jag har förlorat vettet och “är du galen?” när jag föreslog att köpa färdiga mallar att ha på väggen. De ska ju göras själv och de behöver inte ens bli fina, så länge de är EGNA. Det har hon tutat i mig hela livet utan att jag fattat det. Alltid stöttat mitt kreativa skapande. Det är DITT jag vill se och ha, inte nån himla mall.

Det är ju min uppväxt och kanske det jag kom hit för att lära mig. En familj som är galet normsökande; som skapar två barn som söker normer och rutiner och två som vill bryta upp dem och göra nya. Om jag liksom kom hit för att lära mig självständighet, egenhet, kreativitet, skapande; blir det ju helt åt väggarna och jag väljer bundenhet, det likadana och återskapandet. Det finns inga varma mysig känslor i att hålla kvar det gamla, någon annans rutiner och behållande. Varma känslor kommer av egenheter, lekfullhet, och nytänkande. DÄR tror jag att jag passar bäst.

Liksom de där tre barnen som fått för sig att hoppa upp på de där stengrejerna utanför coop och gjorde konster och dansade. Alla andra går förbi de och se dem som stenklumpar medan de såg ställe att balansera på och göra konster. WhooOooosh sa det i mig när jag gick förbi. Vääärme och instant joy. Life.

0 notes