#Landsvägscykel | Explore Tumblr Posts and Blogs

mattiascyclingadventures · 9 months

Text

Paris-Brest-Paris 2023

Den 20:e augusti 2023 stod jag åter utanför slottet i Rambouillet några mil väster om Paris, redo för starten av cykel-loppet Paris-Brest-Paris. Det var den 20:e upplagan av detta klassiska cykellopp och fjärde gången jag skulle köra. Förra gången det begav sig var 2019 och då genomförde jag loppet på en liggcykel. Planen var från början att jag även denna gång skulle köra på samma liggcykel, och jag anmälde mig därför i januari till startgrupp F för "specialcyklar". Under våren tänkte jag dock om. Jag hade de tidigare 3 gångerna försökt genomföra loppet på så olika sätt som möjligt i olika startgrupper och med olika typer av cyklar. Det kändes mer lockande att denna gång prova att starta med vanlig landsvägscykel i den stora grupp som startar på söndagkvällen, och uppleva PBP som den absoluta majoriteten av deltagare gör det. Sagt och gjort, jag ändrade i juni min startgrupp från F till P vilket vid den tidpunkten var den tidigaste lediga startgruppen med start kl 19:45.

Starten i grupp P

Det var en trevlig grupp att starta i. Tempot ut från Rambouillet var lagom snabbt och det bildades snabbt ett antal klungor att välja på. Kvällen var ljum, för att inte säga varm, och stämningen uppsluppen bland cyklisterna. En rumän var så lycklig att han spontant började sjunga. Man känner en väldig lättnad och frihetskänsla när man äntligen får ge sig av efter en lång tid av många förberedelser. På sätt och vis är det svåraste med PBP att komma till starten - att köra de fyra obligatoriska kvalificeringsloppen, att se till att man har cykel med lämpliga tillbehör, att ordna med resan till Frankrike och annan logistik, och förstås alla träningsmil man bör cykla för att inte få alltför ont. Det tar tid och det kostar pengar, så jag delade verkligen känslan som den sjungande rumänen gav uttryck för när vi rullade västerut i skymningen.

Redan strax efter kl 21 föll mörkret och den första natten började. Jag cyklade i behagligt tempo, knappt 30 km/h, i lite olika grupper av cyklister. Det är stor skillnad på ambitionen hos de som startar i dessa grupper där maxtiden är 90 timmar, jämfört med snabbgrupperna som startat tidigare på eftermiddagen där maxtiden är 80 timmar. 2015 startade jag i en sådan snabbgrupp och där var tempot betydligt högre och körningen mer aggressiv. Lite förenklat kan man säga att de som startar i snabbgrupperna har en bra sluttid som målsättning, medan 90-timmars cyklisterna för det mesta har målet att genomföra loppet och ha kul på vägen. Jag var med andra ord i helt rätt startgrupp.

00:30 var jag framme i Mortagne au Perche som på vägen ut inte är en kontroll utan bara en möjlighet att fylla på vatten och energi. Värmen gjorde att jag redan tömt båda flaskorna så jag stannade för att fylla dem och äta lite nötter. Jag hade laddat upp innan start med en stor kina-buffet samt korv och pommes, så till skillnad från förra gången var jag inte hungrig än. Jag gjorde ett kort stopp på max 10 minuter och fortsatte sedan västerut i natten.

03:45 anlände jag till första kontrollen i Villaines-la-Juhel. Detta var mitt första planerade matstopp och jag möttes av en stor mängd cyklister som hade samma tanke. Det blev några minuter i kö till maten men inte så farligt trots allt. Jag var förberedd på att en start i 90-timmars gruppen oundvikligen skulle innebära en del köande. Jag fick hjälp att hitta (trots att jag egentligen inte behövde det) av en synnerligen entusiastisk funktionär i 10-års åldern som nog tyckte det var spännande att hjälpa cyklister från hela världen mitt i natten i just hans lilla by.

Ca 04:30 fortsatte jag cykla ett par timmar i mörker innan det började ljusna lite innan kl 7. Jag hade nästan gjort av med hälften av mina 4 lamp-batterier på bara första natten, vilket var en smula oroväckande, men det var å andra sidan den längsta natten eftersom jag inte sovit alls. Jag hade med mig en rätt stor powerbank, och satte ett av batterierna på laddning nu när det var ljust och jag inte behövde lampan längre. Jag hoppades att den skulle räcka till att även hålla liv i telefonen och mina trådlösa hörlurar, men lampan fick förstås ha högsta prioritet.

Strax efter kl 8 var jag framme i Fougeres som var nästa kontroll. Där åt jag frukost tillsammans med Henrik, den förste svenske cyklisten jag träffade. Han körde sitt 5:e PBP och tyckte det gått bättre än väntat än så länge.

Frukost i Fougeres

Etappen till nästa kontroll i Tinteniac var en av de kortaste, bara drygt 6 mil, så när jag var framme där kl 11:30 gjorde jag bara ett kort stopp för att stämpla kortet och fortsatte sedan direkt vidare. Nästa etapp till Loudeac blev dock rätt jobbig. Dels började backarna bli fler och fler och dels började det nu bli riktigt varmt. Det var långa partier över öppna fält utan någon skugga och temperaturen klättrade en bit över 30 grader. Jag kom ifatt några svenskar (tror de var från Stockholm) och körde lite med dem. Vi stannade vid ett bord som några småtjejer dukat fram där de bjöd på pasta, köttfärssås och läsk. När jag satt där tillsammans med en av svenskarna och några andra cyklister kom jag på att jag även 2019 stannat på precis samma ställe. Jag frågade tjejerna om de haft samma bord uppe då och de hade de.

Lite senare passerade vi en bäck och en av svenskarna la sig i den för att få svalka. Jag avstod dock och körde istället vidare till kontrollen i Loudeac där jag var framme 15:40. Här tog jag en liten längre paus, med lunch, toabesök och dusch av huvudet i kallt vatten. Jag försökte hålla pausen någorlunda kort men det var svårt med massor av cyklister och köer lite här och där. Så det tog nästan en timme innan jag var tillbaka på vägen igen.

Även utan sadel går det uppenbarligen att cykla 122 mil

Bara ett par mil efter Loudeac passerade jag Saint Nicolas-du-Pelem där det fanns möjlighet att sova, och där jag sovit 2019. Jag började i och för sig bli lite trött men klockan var bara 18 och det kändes dumt att sova när det fortfarande var ljust. Så jag fortsatte till kontrollen i Carhaix och var framme där 20:30, efter att först ha besökt den hemliga kontrollen i Canihuel. I Carhaix åt jag kvällsmat och funderade under tiden på om jag skulle orka en etapp till utan sömn, eller om jag skulle sova här. Jag bestämde mig för att utnyttja den sista halvtimmen dagsljus och fortsatte mot Brest. Jag cyklade ett par mil tillsammans med en engelsman som körde en 3-hjuling (ingen liggcykel utan vanlig racer fast med två bakhjul). I varje sväng fick han hänga sig inåt för att hålla alla hjulen i backen. En rätt speciell teknik som han behärskade helt och fullt.

Engelsmannen var lite starkare än jag i de många och långa uppförsbackarna efter Carhaix och jag släppte honom och cyklade mestadels själv. Vägen gick genom mörka skogar och det blev snart becksvart. Jag hade dock väldigt bra lampa och som tur var hade powerbanken hunnit ladda upp ett av batterierna fullt under dagen så jag kände att det nog inte skulle vara något problem att få batterierna att räcka hela vägen. Som väntat blev jag väldigt sömnig i och med att mörket föll. Detta, i kombination att vägen gick upp över berget Roc Travezel, gjorde denna etapp riktigt jobbig. När vi närmade oss Landernau, stan som ligger ett par mil innan Brest, tog jag rygg på en liten klunga som passerade och fick lite draghjälp den sista biten. Jag var framme i Brest kl 1:15, stämplade kortet och gick sedan direkt bort till huset där det fanns sovplatser. Nytt för i år var att man var tvungen att först duscha innan man fick sova, så det gjorde jag. Väldigt skönt och uppfriskande faktiskt även om man förstås fick ta på samma svettiga cykelkläder efteråt. Jag hade trott att det inte skulle vara så många som planerat att sova i Brest, men det visade sig helt fel. Alla sängar var upptagna och det låg massor av cyklister i korridorerna och sov. Jag fick vänta ca 20 minuter innan en säng blev ledig. Till skillnad från tidigare år där det var hundratals madrasser i en gympasal fick man här lyxen av att sova i riktig säng i ett rum med bara en annan cyklist. Jag bad om väckning kl 5 och sov som en stock de 3½ timmarna tills dess. Det var svårt att vakna ordentligt och jag gick som i en dimma till matsalen och åt en enkel frukost. Strax innan kl 6 satt jag på cykeln och påbörjade återfärden mot Paris.

Den obligatoriska brobilden på väg ut från Brest i gryningen

Det var lite småkyligt i morgontimmarna innan solen hunnit upp, och även lite dimma, men ändå inte alls så kallt som nätterna 2019 eller 2015. Precis när det ljusnat passerade jag ett tält längs vägen där det bjöds på kaffe och choklad. Det var flera cyklister som stannat där för energipåfyllning, bl.a. en äldre fransman som körde sitt 13:e PBP. Helt otroligt!

En av massor av privata initiativ längs vägen

Hans 13:e lopp. Han måste börjat ung.

I Pleyben var det dags igen för en hemlig kontroll. Man kunde äta lite där också, men det var inte så långt kvar till Carhaix där det fanns mer att välja på så jag stannade bara en kort stund och cyklade sen vidare. Kl 10:40 var jag framme i Carhaix igen och åt då en tidig men rejäl lunch.

Hemlig kontroll i Pleyben

De dryga 8 milen mellan Carhaix och Loudeac blev en rätt långsam resa. Det var återigen riktigt höga temperaturer och långa sträckor i öppet landskap utan skugga. Jag hade rätt ont i fötterna vilket jag antog berodde på att de sväller i värmen. Jag öppnade cykelskorna så mycket jag kunde och vände även en stund på pedalerna så jag kunde trampa med en annan del av foten. Det hjälpte en del. Vi passerade en stad på eftermiddagen där jag och flera andra cyklister stannade vid en mataffär för att handla. Det kändes som glass skulle passa bra i värmen och jag hittade en stor-pack med glasstrutar i mindre format. Jag slog mig ned på trottoaren, åt 9 själv och gav sen den sista till en annan cyklist som också pausade en stund där.

Strax innan kl 16 var jag framme vid kontrollen i Loudeac, efter 78 cyklade mil. Jag gick en bit utanför kontrollens område för att försöka hitta något gott att äta. Inget fel på matutbudet på kontrollen, men det var i stort sett samma saker de sålde överallt, så det var trevligt med lite omväxling. Jag hittade ett café mitt över gatan där jag köpte en baguette, inlagd frukt, kaka och dricka.

Nästa etapp till Tinteniac var också ungefär 8 mil och gick ungefär lika långsamt. Det var många cyklister på vägen men inga klungor - de flesta cyklade ensamma. När värmen avtog framåt kvällen blev det lite behagligare att cykla. Förmodligen gällde detsamma också för publiken och vi möttes av fler och fler hejarop i byarna vi passerade. I skymningen var jag framme på kontrollen i Tinteniac. Började åter bli lite sömnig, men liksom dagen innan bestämde jag mig för en etapp till innan nattvila. Jag åt inget på kontrollen utan fyllde bara vattenflaskorna och fortsatte sedan.

Publik i Medreac

Kort efter att jag lämnat Tinteniac passerade en klunga bestående av 84-timmars cyklister som startat på måndagsmorgonen. Det var en organiserad klunga med kanske 8 cyklister som roterade med en halvminuts dragarbete i fronten för varje cyklist. Jag, och flera andra, la mig bakom denna klunga och fick på så sätt en markant höjning av hastigheten utan speciellt mycket större ansträngning. Det var imponerande hur samkörda de var, och trots att mörket föll fortsatte de med sin belgiska kedja ända till kontrollen i Fougeres dit vi kom 23:40. Där kände jag att det var dags att sova och gick och la mig på golvet alldeles bredvid där kontrollanterna satt och stämplade korten.

Jag vaknade två timmar senare och från att ha varit en handfull cyklister när jag la mig var nu hela golvet fullt av sovande randonneurer. Jag gick till matsalen och åt kvällsmat (eller ska man kanske kalla det frukost kl 2 på natten). Jag var inte speciellt sugen på att ge mig ut i natten eftersom det skulle dröja ytterligare 5 timmar innan solen gick upp och jag var lite frusen efter sovpausen. Jag dröjde onödigt länge på kontrollen och fixade småsaker som att klä på sig alla kläderna jag hade med mig, fylla vattenflaskorna, smörja in läpparna, välja musik att lyssna på osv. Till sist kom jag dock inte på fler saker att göra utan kom äntligen upp på cykeln.

En cyklist från Australien kom ifatt mig och var pratsugen. Han berättade att han alltid brukade cykla i grupp på nätterna i Australien och småprata för att få tiden att gå fortare. Det var en rätt bra idé och vi hann avhandla både det ena och det andra ämnet innan solen gick upp och vi närmade oss kontrollen i Villaines-la-Juhel. En fransman från Lyon anslöt också till oss en stund. I nedförsbackarna körde han och jag ungefär lika snabbt, medan australiensaren alltid kom efter eftersom han körde väldigt försiktigt utför. Hans förklaring var att det i Australien ofta fanns potthål i landsvägarna som man fick akta sig för i mörket.

Kl 7 var vi framme i Villaines-la-Juhel. Det var lite för tidigt för att uppleva den stora publiktillströmningen som skulle komma senare under dagen, men det fanns trots allt redan en del publik och en speaker som höll på att värma upp. Jag åt frukost och la mig sedan på golvet för att bara vila lite. Jag somnade dock och vaknade en dryg timme senare. Nu kände jag mig hyfsat utvilad och siktade på att köra de sista 20 milen utan ytterligare sovpauser.

Jag körde ensam den första biten av nästa etapp och lyckades missa en vägvisningspil någonstans. Det dröjde tills jag kom till en T-korsning utan pilar i ett litet samhälle innan jag insåg att jag kört fel. Jag studerade kartan på telefonen och försökte fundera på hur jag skulle komma tillbaka till banan. Det var inte helt uppenbart. Jag mindes att vi varit på väg mot staden Alencon och frågade en man hur man kom dit. Han visade riktningen och jag började cykla. Det visade sig dock vara en dryg mil på en rätt så trafikerad väg, så även om det var tillåtet var det inte så trevligt att cykla där. Men i en rondell i Alencon fick jag direkt syn på fler PBP-cyklister och anslöt till dem. Jag hamnade i en rätt bra klunga med säkert 20 cyklister, varav en tjej från Belgien. Jag körde med dem nästan hela vägen till Mortagne-au-Perche som var loppets näst sista kontroll.

Jag åt en rejäl lunch i Mortagne med målet att inte behöva äta mer under loppet. Det var nu bara ca 12 mil kvar. Det blev dock rätt jobbiga mil. Temperaturen var åter en bra bit över 30 grader och det var en hel del backar att forcera. Först var det skog med skugga men ju närmare sista kontrollen i Dreux vi kom desto mer öppet och skuggfritt blev det. Jag träffade den australiensiska cyklisten igen och han hade en smart grej över hjälmen som gav skugga. Tydligen något han ofta behövde använda i klimatet i norra Australien där han bodde. I byn Senonches hade den lokala cykelklubben ett tält där de bjöd på iskall citronsaft och kakor. Jag stannade en stund där i skuggan och försökte svalka mig.

Saftpaus i Senonches

Termometern på sporthallen i Dreux visade 36 grader när jag kom dit strax innan kl 17. Jag drack en Coca Cola och åt en bit brieost och pratade lite med en svensk cyklist som var där. Sen gav jag mig av på den sista korta etappen till målet. Vägen ut från Dreux slingrade sig ner från en kulle med ett par hårnålskurvor. Mitt i en sån kurva stod bilarna plötsligt stilla och jag höll jag på att köra in bakersta bilen. Det visade sig att det skett en olycka där en cyklist vurpat (eventuellt orsakat av en bilist). Killen hade skrapat sig rätt rejält och hjälmen hade varit i asfalten. En av hans cykelväskor hade gått sönder men cykeln hade klarat sig. Jag fick lite deja vu till 2019 då jag själv kraschat på ett liknande sätt utanför Loudeac, och då en brittisk cyklist hjälpte mig. Jag stannade några minuter med honom medan han hämtade sig. Sen sa han att han kände sig OK och att jag kunde fortsätta.

Sista biten till målet i Rambouillet gick utan incidenter. Jag körde med ett par olika klungor, bl.a. en stund med svensken jag träffat i Dreux. Nån mil innan målet kom de första dropparna regn. Väldigt skönt med lite svalka. 19:20 rullade jag över mållinjen med Rambouillet-slottet i bakgrunden. En pampig vy och en härlig känsla och tiden blev 71 timmar och 30 minuter.

I mål

När man så här några dagar efter målgång ska summera PBP 2023 får man nog trots allt konstatera att detta var min enklaste upplaga hittills. Vädret var bra, lite varmt förvisso, men ändå gynnsamt speciellt på nätterna. Det var svaga vindar alla 3 dygnen, och eftersom jag startat i 90-timmarsgruppen fanns det oftast gott om cyklister att cykla tillsammans med. Jag pressade mig inte alls som jag gjort 2011 och 2015 och sov betydligt mer än då (6½ timme totalt). Jag var därför inte helt slutkörd när jag kom i mål. Kunde jag cyklat fortare? Helt säkert, men det var ingenting jag prioriterat någon gång under loppet. Det kändes mer som att målet denna gång var att ta sig runt och ha trevligt på vägen, och det tycker jag att jag lyckades med. Jag tog mig tid att stanna på ett rätt stort antal bord och tält som människor ställt upp längs med vägen, och det är absolut en av höjdpunkterna med detta lopp. Vi får se om det blir ett PBP 2027 - just nu känns det inte helt omöjligt.

0 notes

gcs-costablanca · 5 years

Photo

Tänka sig att man fick chansen att få legendens autograf 😁 En dröm som gick i uppfyllelse Miguel Indurain the king @miguelindurainfans @cykloteket @cykelcity @skodacyclingteam #cykel #cykling #cyklist #cykelnmagazine #cyklister #landsvägscykel #cyklaispanien https://www.instagram.com/p/BdNeDGYH5XF/?igshid=1xowbfdh9zlcj

#cykel #cykling #cyklist #cykelnmagazine #cyklister #landsvägscykel #cyklaispanien

0 notes

patstrandqvist · 7 years

Photo

My bike 🚴🏽 #crescent #fastsverige #landsvägscykel #roadbike #puttesnyaliv (på/i VW Malmö)

#roadbike #crescent #puttesnyaliv #fastsverige #landsvägscykel

0 notes

vadenmarkblogg · 5 years

Text

DET LIGGER I LUFTEN….CYKELVÄDRET..

APRIL 25, 2013

Å det är spännande. Jag har köpt en ny cykel. Ett beslut som har prövat mig flera nätter… gör jag rätt, gör jag fel, jag är ju en gammal kvinna, som nu satsar på landsvägscykel – snabb. Vad har tagit åt mig? Är det åldersnoja, eller är det helt enkelt alldeles rätt? Lev livet levande är min devis, och är inte detta just det? Att vilja och våga följa lusten som infinner sig, känslan att det där vore verkligen roligt. Ja, skulle någon annan pratat med mig, så skulle jag nog sagt ungefär så. Men när det kom till mig själv, så är det en stor satsning och en lite nervös. Jag är kanske galen, eller som min syrra vid ett tillfälle så till mig i stridens hetta – du har ju storhetsvansinne. Vi är uppvuxna vid Vänern både i våra stadsliv – Vänersborg och på landet Timmervik. Vi hade vatten att gå ut i och simma. Långsim så där bara för att det är intressant att se naturen från det perspektivet också. Ja, den historien skall jag berätta om en annan gång. Nu tillbaka till storhetsvansinnet.

Genom år, så hade vi plockat sten i viken och slängt upp för att bygga en mur och en grillplats. Det ena året stenplock las till det andra och det blev som en liten melodi att varje gång vi gick i vattnet och upp så ingick att kasta upp någon sten på högen. Det spelade ingen roll om det var bara vi eller om det var kompisar eller gäster. Någon liten sten och större med ingick i det hela. Det blev en rejäl förhöjning av strandlinjen och jag såg inom mig, gud vilket soldäck vi kunde få där, med grillplatsen i mitten och stockar runtikring. Det helstekta lammet på spettet och vattnet och solen och en liten bastu… det vore verkligen pricken över i:et i vårt paradis… min stora syster var inte med i drömmen utan den avspisade hon radikalt och rejält. Du har ju storhetsvansinne Eva.. Och jag frågar mig just nu… har hon rätt. Varför i hela friden måste jag vilja så mycket. Kan jag inte nöja mig med min plats på jorden som den är?

Jag har prövats i mitt cykelbeslut flera gånger. Först när jag gått igenom denna affär i Cykling. Vilken gång i ordningen som jag försökt mig på att titta på och känna efter, skulle det inte vara roligt att ha en lättare cykel när jag nu cyklar en del? Men nej, inga beslut fattades och Sportson på Kungsholmsgatan känner mig vid det här laget. Flera år i rad har attackerna pågått. Men nu, nu när jag vill vara med i gruppen som skall cykla Travemunde / Köln…. då håller inte min hybrid, min Crescent Holma – 17 kg tung och förvisso med många växlar, men jag kommer förmodligen inte hålla takten med de andra. Så nu var det dags. Cykling som affär – det har Gustaf Risling pratat om många gånger, och väl där, så befann jag mig i ett virrvarr av tankar och små och större beslut kring avstånd, ramstorlekar, kadens, cykelsadlar och tempur byxor och gud vet vad, och inget liksom protesterar i mig. Det börjar gå mot ett beslut kring en cykel. Jag gick hem, sov dåligt, tänkte, vände och vred. Varför måste jag bli så där, liksom förälskad i saker och ting. Å, men jo jag fattar mitt beslut. Jag lägger handpenning på den, och den beställs. Det är bra det att den kommer aldrig. Den ena veckan efter den andra. Jag tänkte, ja stor affär för mig men kanske inte för cykelaffären… men varför hör de inte av sig och säger, nu har cykeln kommit…. jag ringer många gånger, och nej,inte än men förhoppningsvis snart. Tills de en dag säger, nej, vet vad men cykeln är borta. Paketet har fösvunnit någonstans på vägen. Å, nej… men de har fått in en annan cykel som är samma mått så kom in så skall vi titta på den. Jag tänkte …gud ser till de sina, jag får en chans att tagga ner, pust, och efter att provat.. jo absolut den är lite annorlunda, men absolut jag satsar på den.. och när jag är i affären iklädd cykelkläder och det hela för att fintrimma inställningar – jo jag är en äldre kvinna som absolut passerat de år man vanligtvis brukar satsa på dylika tingestar – så vad händer… paketet som betraktats som försvunnet levereras mitt framför ögonen på mig där jag stod i min Herbalife kläder. Cykeln var funnen. Ja så fick jag hoppa in i denna beslutsprocess igen. Fram och tillbaka, dock kärleken bestod och jag hoppas att jag imorgon får hämta ut denna cykel. Att de ringer och säger, Eva, nu, nu kan du komma. Så må det bli en intressant helg, som jag vill premiärcykla i.

0 notes

miiaolsen · 7 years

Link

Vad händer när det råder en uppfattning i samhället om att det är "allt eller inget" som gäller när det kommer till vår hälsa? Finns det potentiella nackdelar med att redovisa vartenda träningspass du gör i sociala medier? Med att tvinga anställa att träna? Med att värdeladda och kategorisera mat som "ren" eller "oren"? Är det en slump att ortorexi blir vanligare när snart ingen plats är fredad från hälsopropagandan? Vi tror att det finns nackdelar med detta samhällsfenomen, vi vill uppmärksamma läsare på det och samtidigt ge vår bild av vad en ortorektiker är utifrån vår egen erfarenhet. För, en ortorektiker tränar inte för att må bra, utan för att slippa må dåligt. De senaste veckorna har media plockat upp tråden Ortorexi vilket lett till att en del mer och mindre upplysta debattinlägg har gjorts i tidningar och TV. Ortorexi är ett fenomen som blivit allt vanligare och fått mer uppmärksamhet sedan fitnessindustrin under de senaste åren lyckats fånga upp Sveriges befolkning på ett aldrig tidigare skådat sätt med sin, faktiskt rätt så hänsynslösa, marknadsföring och löften om ett lyckligt liv. Bara du tränar på rätt anläggning, har rätt skor, rätt pulsklocka, äter rätt superlivsmedel och "aldrig vilar" från dessa kanaler med "inspiration", bilder på perfekta kroppar och diverse citat om att härda ut. Du vet, det där som ska vara inspirerande och stärkande men som i regel snarare kan klassas som stressande och tärande för många. Trenden att träna och värna om sin hälsa är med största sannolikhet för många någonting bra. Om en inaktiv person med ohälsosamt leverne gör små förändringar till det bättre i lagom takt så kommer hen må bättre. Inga konstigheter, men det är inte det den här debatten handlar om. Den handlar inte om fredagsmys versus ortorexi. Det har tyvärr förväxlats äpplen med päron och somliga har utnyttjat debattklimatet för att, på bekostnad av de som faktiskt har ortorexi, få göra sina egna poänger och också faktiskt sända ut, vad som kan liknas vid skräckpropaganda. Nu vill vi dock lämna sensationsrubrikerna för en stund och prata lite om ortorexi ur vårt perspektiv, vi som har eller har haft det. De råd som basuneras ut i media plockas rätt ofta upp av fel målgrupp. De flesta av oss som följt råden är långt ifrån den kategori som råden faktiskt är riktade till. Vi som tagit åt oss hade förmodligen goda intentioner från början. Vi ville tappa ett par kilo, kanske prestera lite bättre i vår sport eller känna att vi lever lite mer häslosamt. Så långt är allt väl men det kan gå fruktansvärt snett då vi inte kan göra vad som helst mot kroppen utan att den reagerar. Ett exempel: om en redan hårt tränande individ börjar äta sv��ltkost maskerad i termer som "wholefood" och "clean eating" hamnar hen till slut i svält. När en person är i svält biter kroppen ifrån (för vi behöver faktiskt äta när vi är hungriga och vila när vi är trötta). Plötsligt uppstår det en mängd obehagliga symptom b l a tvångsmässighet, ångest, fixering och oro plus mängder av rent fysiologiska symptom som svullenhet, kramper, låg puls/blodtryck, förstoppning, insomnia o s v. Den som tar hälsosträvan lite för långt kan utveckla ortorexi även om hen varit helt fysiskt och psykiskt frisk innan. Vem som helst kan drabbas av tillståndet. Det är svårt att märka att ortorexin fått fäste innan det gått för långt och när det spårat ur är det svårt att vända utan stöd och hjälp utifrån. Det beror på att den drabbade har hamnat i en ond cirkel av tvång, ångest och stress och det enda som lindrar tillfälligt är endorfinpåslagen från träningen som utförs. Ångest är obeskrivligt plågsamt och en naturlig reaktion för att slippa den blir att självmedicinera med mer träning och mindre mat. Mer rutiner och tvång. Mindre frihet, mer kontroll. Som kontrast till vilseledande uttalanden från ”förstå sig påare” delar Miranda här sin egen upplevelse av att drabbas av och leva med ortorexi. /Lorena Sierra Gustavsson ---- Det debatteras för fullt om ortorexi och träningsmissbruk där ute och jag vill skriva lite om min historia och om hur jag ser på det. Jag tycker det är bra att det nämns men det krävs en nyanserad bild. Jag vill också påpeka att det finns helt fantastiska ställen där man kan få hjälp. När jag för första gången kom till en PT för att få hjälp för några år sedan var det inte för att jag ville bli starkare eller snabbare, det var för att jag ville bli hel. Min kropp hade gått sönder. Jag hade året innan sprungit ett Maraton med en stressfraktur i foten och nu hade knät gått sönder i en tennismatch. Jag hade opererat korsbandet och ville få hjälp med min rehab. Jag har alltid ägnat mig åt olika sporter och under just denna period tränade jag hårdare än någonsin, crossfit, löpning, landsvägscykel, styrketräning. Jag visste någonstans att min iver att nå nya mål och bli ännu mer hälsosam gjort att jag mer och mer glidit över i en tvångsmässighet och fixering vid nyttig mat och stenhård träning. Mitt levnadsmönster hade lett till ett negativt hälsotillstånd men jag hade för fullt upp för att inse, eller jag kanske inte ville inse… Kan man vara för hälsosam? Inte om man lyssnar på vad många tidningar, bloggare, livsmedelsproducenter och "hälsoexperter" säger. Min erfarenhet är dock att om man försöker för mycket kan man glida över i någonting som inte är hälsosamt. När alla kolhydrater, "ohälsosamma livsmedel" och vilodagar plötsligt försvunnit är det inte bara kroppen som går sönder utan också psyket. Jag märkte det för att min glädje för träningen försvunnit mer och mer och kvar fanns bara stress, ångest, en deppighet och en hormonell obalans som jag försökte lindra med ännu mer träning. Jag tränade inte längre för att må bra utan för att inte må dåligt. Jag slutade lyssna på min kropp och mina känslor och prioriterade träningen högre än allt annat i mitt liv. Min kropp hade ett konstant energiunderskott och det var som att den aldrig riktigt ville lämna mig ifred, den pushade ständigt för att jag skulle vara vaken och alert för att fylla på med energi men jag var dålig på att lyssna. Jag vågade inte släppa min rigida träningsplan och så fort jag ville skippa ett träningspass kom ångesten, värre och värre och jag klarade inte av att gå emot den. Lika dant var det med kosten, jag kunde inte förmå mig att äta något som i min värld var ohälsosamt. Detta gjorde att jag isolerade mig mer och mer. Jag kunde inte leva livet längre. Här började min resa. Knät? Ja, det läkte snabbt och kroppen blev hel men i mitt psyke och sinne fanns det en hel del kvar att jobba på. Inställningen till träning, till kost, vila och återhämtning. Till mitt liv, till hjärta, hjärna och nervsystem. Att inse och erkänna att jag inte tränar av rätt anledningar var något av det jobbigaste jag gjort och att sedan ta nya beslut utifrån detta faktum var i början läskigt. Det var också det modigaste jag gjort och helt motsatsen till vad mina vanor och vissa delar av samhället uppmuntrade mig att göra. Genom stöd, coachning och uppmuntran på ett fantastiskt ställe i Stockholm fick jag hjälp att faktiskt träna mindre och fokusera på rätt saker för att bli starkare. Jag började jobba med att hitta tillbaka till glädjen i träningen och idag har jag mer energi och kraft när jag väl tränar och framförallt är jag så mycket gladare. Förr fick jag ofta höra att "du är så smaaaal", "du är så vältränad", "du är så duktig och disciplinerad". Det var kommentarer jag knarkade under många år. Men nu, under det senaste året, har jag plötsligt fått höra andra kommentarer som "du är så full av liv", du strålar", "du verkar lycklig och harmonisk". Jag kan säga att jag nu uppskattar de senare kommentarerna betydligt mer. Ett tag trodde jag inte att träningen någonsin igen skulle kunna vara en del av mig. Nej, jag kommer aldrig bli en elitidrottare, men, detta ger mig också lyxen att kunna träna på det jag tycker är kul, träna allsidigt och varierat. Varje människas hälsa är lika viktig och träningen kan vara något för dig, precis som det är något för mig. Vi tränar bara på olika nivå och på olika saker med olika mål. Där jag är nu i livet, är målet att slappna av, inte stressa över prestationer, muskler, vikt eller ibland också över vissa mål. En av mina rädslor med att släppa min rigida träningsplan var att mina muskler skulle försvinna och att jag skulle bli otränad. Jag har gått upp ett antal kilo i vikt men förutom det fett som gått till hjärna och organ, är resten muskler. Vi har testat och jag är starkare, rörligare och mer balanserad än någonsin och dagarna när jag faktiskt ser en vältränad, stark, glad tjej som står framför spegeln blir bara fler. Jag har alltid älskat träning och glädjen jag kan få ut av det. Jag älskar träning tusen gånger mer efter att jag börjat träna av rätt anledningar. Känslan av att jag gjort något roligt och lagom utmanande som gör mig starkare i min kropp och som person. Känslan av adrenalin och endorfiner som pumpar i kroppen och avslappningen efter ett skönt pass. Att få ta i, vara ostoppbar, känna puls, andas, de dagarna som bara blir spontan vila och inget mer. Allt det där friska som också är en del av mig och som jag delar med många andra atleter. Mål som handlat om att lyfta något kilo mer eller bli någon sekund snabbare motiverar inte mig (just nu i livet) och det är helt ok. Inget kommer gratis. Det finns ingen som kan ta beslut om din egen hälsa utom du själv, men det finns personer som kan hjälpa dig på vägen. Personer som ser dig, dina styrkor och svagheter. Som är experter på att få dig att göra det bästa av det du har inom dig, av just dina förutsättningar. Jag har nu förstått att träning inte behöver betyda att jag måste plocka bort något annat eller sluta med vissa saker. (För många är detta självkart, men för mig och fler och fler andra är det inte det). Jag behöver inte gå upp kl 05 på morgonen för att träna, eller skippa kolhydrater, eller bara äta "nyttigt". Jag kan fortsätta umgås med mina vänner, äta god mat och LEVA livet, om jag vill, och det vill jag. Träning är en del av mig men det är också mina vänner, god mat, min hund, man och min familj och dem vill jag aldrig mer prioritera bort. Jag tänker fortsätta leva och jag tänker fortsätta njuta och jag tänker aldrig mer låta någon annan än jag själv tala om vad som är bäst för mig, i mitt liv. Vissa säger att ortorexi inte går att bli frisk ifrån, ur min synvinkel är det ett tillstånd som absolut går att komma ur. Träning kommer inte med ett pris man måste betala, vi måste inte betala med något alls. Träningen är min, den är din, den är allas. Träning är ett privilegium och ingen belöning. Tänk aldrig att du inte mår "tillräckligt" dåligt, tänk inte "äh jag överlever". Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva.

0 notes