Blir jag verkligen långsamt bättre?

Ja, jag vet inte. Just nu känns det som om jag bara stampar vatten. Jag äter socker igen och vet inte om det påverkar negativt i längden kanske. Men nu är sommaren påväg och jag hoppas på att bli bättre. Jag har iaf känt att jag återhämtar mig snabbare. Jag har varit dålig i magen och nästan spytt eller spytt efter att det blivit för mycket i kombination med att jag ätit typ massor av ost eller chips eller socker. 

Senaste tiden har jag känt spänning eller ett typ av obehag i nacken, alltså inte musklerna utan djupare in. Och ibland väller tröttheten och kaoset i huvudet över mig. Om jag ska vara ärlig så känns det ganska surt att inte veta efter 1 och 1/2 år efter jag slutat jobba, om det är bättre över huvud taget. Jag antar att jag vet mer efter sommaren och mot höst. Men jag vet att förra hösten kände jag att jag återhämtat mig snabbare och inte kraschat lika hårt som innan. Om det berodde på pacing eller att jag faktiskt blivit bättre är svårt att säga.

Nästa del av bli-bättre-planen är att ta bort pillerna. Jag vet inte om kroppen kommer må bättre av att få mens och mensvärk igen. Men först ryker antidepp antagligen. För då får jag ta ipren-familjtabletter mot den extrema smärtan jag har när mensen kommer tillbaka efter jag satt ut minipillerna. 

Vi får se vad som händer. Jag hoppas och hoppas och hoppas att det blir bättre. Jag vet inte vad jag gör annars. Hoppet är det sista som lämnar människan men jag vill ju liksom leva mitt liv. Flytta hemifrån, träffa någon, jobba, plugga, skaffa flera hundar, kanske få barn någon gång. Träna, utvecklas. Ja, allt. Jag vill leva livet fullt ut. Inte få dåligt samvete om jag går en lite längre skogspromenad. Och få dåligt samvete om jag inte gör det också på samma gång. Städa, diska, tvätta, laga mat, ta hand om mitt. Inte vara beroende av att mamma hjälper mig. 

Jag fyller ändå min tillvaro med saker som gör mig glad, och jag har det väldigt bra. Jag har en hund, intressen som jag kan så smått hålla på med, även om mycket går bort. Jag uppskattar små saker i livet. Så jag är nöjd med tillvaron, men vill ändå framåt. Does it make sense? Jag vet inte. Men ibland måste man få klaga lite. Eller drömma. 

30/5-2021

Sommar-”pigg”

Under sommarn har jag mått lite bättre. Återhämtat mig fortare efter jag gjort saker. Det kan ju bero på att jag inte har gjort så mycket. Corona har ordnat en väldigt passande sommar för en ME-sjuk. Sen har det inte blivit någon segling i år heller. Det sa jag redan till mamma förra hösten att jag inte skulle orka i år. Förra året blev det kaos även om vi gjort många åtgärder och planerat så det skulle gå så bra som möjligt. Jag var så trött att jag knappt visste var jag var. Och jag mådde så fruktansvärt illa. Varmt var det också. Bara att hoppa ned från båten till klippan och ta sig en bit in i skogen för att kunna skita var ju ett helvete. Så det var tråkigt men ändå skönt att låta bli att segla. 

Bettan har inte mått något bra. Det har därför inte blivit några promenader att tala om för min del heller. Bra för ME:n men jag saknar att vara ute i skogen, bara jag och min plot. Jag hoppas verkligen hon blir bra. Jag går och oroar mig, vilket jag antar tär lite på energin också. 

AIP-dieten var ett fiasko, jag blev så trött av att inte få i mig några kolhydrater att jag behövde stanna 7-8 gånger i den korta backen upp till huset. Jag fick mjölksyra så fort jag lyfte en arm. 2 veckor höll jag ut men sen sket jag i´t. Efter det och sedan dess har jag ätit gluten-, socker- och mjölkfritt. Men idag för första gången på nästan 3 månader åt jag mjölk i form av pizza. Gott gott. 

Efter jul ska jag nog prova LDN. Vet inte riktigt vad det är, low doses of nånting typ. 

Sammantaget kan jag även säga att guuud så bra att jag slutade jobba tillslut. Det skulle jag ha gjort långt tidigare men jag är för plikttrogen för mitt eget bästa. Jag hoppas att denna “pigghet” håller i sig och att det inte bara var sommaren som orsakade den, utan att det faktiskt permanent går i rätt riktning. Jag är så less på att vara sjuk. Sova sova sova hela dagarna. När jag vaknar är det dags att sova. 

26/9-2020

Graviditet

Min kompis är gravid. Hon föder om 1 månad. Jag vet att jag är ung och jag skulle inte vilja skaffa barn nu. Men jag börjar ändå tänka. Som det ser ut nu med allt, så skulle det vara omöjligt att ha ett litet barn. Jag blir trött bara av att grannbarnen kommer över på vår trädgård. Alla timmar jag behöver sova per dag. Jag blir trött av att duscha liksom. 

Jag vet inte om jag skulle vilja ha barn i framtiden. Jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut. Men att inte ha valet att kunna om jag vill känns skrämmande. Det känns ensamt. Jag orkar ju inte ens dejta så hur skulle jag ens hitta någon att spendera livet med? Jag kommer ju knappt utanför huset. Orkar inte vara på ställen där man träffar andra människor. Hur satan ska det då gå till? Hade jag en partner skulle jag inte orka träffa hen. Tabletterna och tröttheten gör att sexlusten är utplånad. Har inte mens pga minipiller (endometrios), det kanske har me’t och göra. 

Hittills har jag bara blivit sämre i min ME. Eller räknas tiden efter körtelfebern? Och hur bra hann jag bli innan det gick utför? Och vad var det som gjorde att det började gå åt fel håll? 

Jag var ju ta mig tusan ute och sprang. Långt också. Men det kändes ju förjävligt. Jag har alltid känt en uppfyllande och frisk känsla när jag tränat. Även mjölksyra har känts bra. Och känslan efterråt. Underbar. Hur många år har det gått nu sen körtelfebern? 7 år ungefär? Jag fick det första året, andra terminen på gymnasiet.

Det stora för mig nu som jag väntar på är att se om jag blir bättre nu efter jag slutat jobba och offrar “allt” för att bli frisk. Långsamt duger. Lord knows att jag har tålamod. Även om jag är så jävla trött på skiten. B-12-injektionerna funkade inte för mig. Fuckade upp systemet. Nästa steg är AIP-dieten. Efter midsommar blir det nog. Men fyfan asså. Jävla kokbananer. Grusig jordmandelgröt med kokosmjölk. Nej tack. Det blir sötpotatis till frukost lunch middag i 1 månad, sen sakta lägga till ett livsmedel i taget. 

Just nu har jag paus i sockerstoppet och det är underbart. Jag lever ut den till max. Rabarberpaj, glass, ostbollar. Mums. Det är det bästa jag vet. Socker. 

Snälla om det finns någon gud eller tur eller rättvisa i världen, låt mig bli frisk. Det är så mycket jag vill göra i mitt liv. Låt forskningen hitta en mirakelkur. Jag vill leva mitt liv. Jag vill flytta hemifrån, plugga klart gymnasiet, ekonomi, hundpsykologi, konst, skaffa en till hund, skaffa en partner, jobba, ev skaffa barn, kunna träffa kompisar på annan plats än hemma hos mig korta stunder, gå på en fest eller konsert, träffa nya människor, vandra i norge och sverige med mina hundar, gå långa promenader i skogen, springa, träna, gå på resturang, finnas där för mina vänner, lära mig nya saker, måla, gå på målarkurs, yoga, bli kär, känna att jag kan göra vad jag än vill bara jag verkligen vill det. För det kan jag inte längre och det bryter ned mig. 

16/6-2020

Hundpsykologdrömmar

Japp. Men jag tror inte att jag kommer orka nu i höst. Jätttråkigt. Jag vill verkligen inte riskera att bli sämre men samtidigt, vad är det för liv att inte göra något annat än att sova? 

Jag kan ju inte jobba, inte ens lite. Det blir jag sämre av. Så det kanske är dumt att prova. Jag kanske hamnar på en ännu lägre nivå än nu. Jag har vilat nu i ett halvår. Hoppas att sommaren kommer underlätta läkningen.

9/6-2020 

Corona och Karin Alvtegen

Jag undrar lite, är jag en riskgrupp? Nja jag tror inte det. Men skulle jag bli sjuk så skulle jag ha svårt att orka hosta och sånt, så kroppen kanske skulle lägga av. Det som jag isf skulle oroa mig för är att efteråt få komplikationer. Jag fick ju ME från körtelfeber, en virusinfektion. Det som skulle kunna hända är väl att jag blir permanent sämre av ett till virus. Det hade inte varit så kul. 

Jag har börjat lyssna på “Osynligt sjuk” igen. Den finns gratis på Biblio. Det är enormt deppigt. Den sätter ord på saker som är självklara för mig. Hur det är att vara sjuk. Hur livet monteras ner till ingenting. Men jag har inte vågat sätta ord på det. Jag vill inte förstå hur min situation är. Det enda jag kan göra ändå är att vara i den. Försöka hantera allt, dag för dag. Att höra någon som beskriver sjukdomen högt, säger alla saker det innebär i en lång rad, är väldigt jobbigt. Jag tar lite i taget, för det är inte kul att gråta varje kväll av att lyssna på skiten. Alltså, boken är bra och så men det är ju väldigt jobbigt. Jag vill inte inse hur det är. Hoppet finns ju att jag kommer bli bättre någon gång. Men när jag lyssnar på detta så känns det som att hela livet är kört. Jag hoppas verkligen att jag kan komma till en lite högre energinivå. Det finns så mycket saker jag vill göra ju. Hoppet om att skaffa en till hund mår inte så bra av boken. Hoppas det kommer lite hoppfulla saker i slutet, så jag inte deppar ihop helt.

25/3-2020

B12-injektioner och folsyratabletter

Jag har varit på Bragée-kliniken för ett återbesök. Mamma och min morbror följde med för stöd. Det var ett år sedan jag fick min diagnos. Sen dess har inte mycket hänt. Det verkar som de glömde bort mig.

Sedan förra gången har jag blivit sämre. Och därför har jag ju slutat jobba. Nu ska jag prova på B12-injektioner och folsyratabletter. Jag är faktiskt lite nervös. Jag gillar inte sprutor. Hoppas det inte gör så ont. 

Jag behöver ta tag i köpet av gångtillbehör också, men ska inte stressa. 

5/3-2020

Vårdepp och kärlek

Japp, nu börjas det. Jag har så sjukt tråkigt. Och jag känner mig .. inte ensam men.. jo, kanske lite ensam på något sätt. Jag vill ha kärlek, en pojkvän, eller flickvän för den delen. Just nu vill jag bara ha någon att krama, hålla i handen. Någon att titta på film med, någon som tittar på mig med den där blicken som säger att jag är vacker, som gör något romantiskt. Jag vill inte säga det men jag saknar Alex så mycket. Det blir väl så att man bara tänker på de bra sakerna. Sättet han tittade på mig, med stora ögon. Såg Mig, och sa Du är så fin. Hur kan man inte sakna det?

Men jag orkar inte träffa någon. Det är så sjukt jobbigt. Och så tänker jag att vem vill ha någon som inte orkar något? Vem skulle orka? Jag är ju ganska krävande, orkar inte va med på några äventyr, utan det får bli att hänga hemma hos mig i soffan isf. Det hela blir värre av att jag har tid att tänka. Alldeles för mycket tid. Idag kollade jag dessutom på en romantisk komedi, och det bara gör ont i mig. Det är så fint, och jag vill ha det. 

Vårdeppen börjar kicka igång. Jag trodde det skulle bli bättre i år eftersom jag tagit D-vitamintillskott. Det kanske blir mildare dock, det är för tidigt att säga än. Det jag märker mest är en känsla av meningslöshet, att jag inte har någonting att göra, att jag inte orkar göra ett skit, och jag har svårare än vanligt att känna acceptans. Ångesten smyger sig på. Det är nästan så att jag blir rastlös av känslan. Vilket ju suger för jag blir ännu tröttare av att vara rastlös. 

De senaste dagarna har jag varit extra trött. För en vecka sedan gick jag nämligen en alldeles för lång promenad med Bettan, en annan hund som heter Nisse och hans husse. Inte bra. Alltid tänker man att, “äsch det går nog bra” och så går man en extra sväng. Jag har inte tagit febern men jag har nog haft runt 38 grader. Just nu är det förhoppningsvis slutet på dippen, för jag har svettats som en gris idag. 

Ikväll ska jag och mamma kolla på KT webinar och så får vi se om jag hittar lite glöd i mig. Annars är det bara att stå ut. I värsta fall har jag ju atarax. Hmm det skulle nog vara ett bra hundnamn... Atarax. Tar bort ångest haha. 

Juste, jag ska få 38 kr i bostadstillägg hahah. Fyfan. Det är för att jag får avkastning på mina aktier. Jag fattar ju det men asså jag skulle ändå tycka det var bra om jag kunde betala hyra till mamma och iaf kunna hjälpa till på det sättet när hon är tvungen att hjälpa mig med allt annat. Aja, det löser sig.

17/2-2020

Lägesrapport

Det var videomöte med arbetsterapeuten igår och vi pratade om den senaste tiden och hur det har varit och så. Jag har ju varit ganska trött under jul och fram till nu. Hon sa att det var normalt och att det troligtvis bara är en jobbig fas som bör gå över. Det känns skönt. Jag hoppas att jag kan bli lite piggare nu på våren och att D-vitamintabletterna hjälper mot vårdeppen jag normalt får.

Jag måste dock se till att jag inte gör för mycket. Det skulle vara bra om jag alltid kan hålla mig på en nivå som gör att skoven slutar komma. Då kan kroppen förhoppningsvis börja läka. Men jag har så svårt att låta bli att gå skogspromenader när jag är någorlunda pigg, och det gör ju att jag blir sämre efter det -.- Jag försöker hålla mig i skinnet!! Wish ME luck.

En sak är dock positiv! (får inte glömma att skriva positiva saker också ju!!) Jag har gjort lite mer saker senaste dagarna, och inte blivit helt sänkt!! YAY!!! Vi får se om det håller i sig. Jag tror det kanske börjar bli så pga att jag inte jobbar längre. Kroppen kan chilla lite med att påminna mig om att inte röra på mig. Det känns väldigt skönt. 

Även om det går långsamt, så är jag på g att bestämma vad för gånghjälpmedel jag ska ha. Men det är så otroligt svårt :(( Och jag kan inte koncentrera mig så länge under internetjakten, och sen när jag kollar nästa gång igen, har jag totalt glömt bort allt. Mamma kanske kan hjälpa nästa sommar om hon hinner :´) Nä, skoja hon hjälper jättemycket i allt. Vi kanske ska åka och kolla på några trehjuliga cyklar i enskede snart, om vi har tid. Just nu har vi skickat in saker till FK om bostadstillägg och till mitt försäkringsbolag. Det känns bra! 

5/2-2020

Nytt år 2020

Nyårsförhoppningar. Kan man säga så? 

1. Jag vill bli friskare! Nu finns det förutsättningar för det. Jag har ju slutat på jobbet. Jag har blivit bättre på pacing. Jag ska skaffa gånghjälpmedel. Jag ska ta hand om mig själv och mysa, sova mycket, äta någorlunda bra, mysa med popen osv.

2. Jag vill ha en till vovvemovve. Men det kräver sin energi. Det är just valptiden som är jobbig ju, sen är det inte så stor skillnad. Då kommer hundarna ta ut varandra. 

3. Jag vill komma närmre mitt mål att bli ekonomiskt fri. Låt oss hoppas på ett bra år på börsen. 

4. Sen vill jag att de runt omkring mig ska må bra, men det kan jag inte påverka jättemycket. 

5. Jag vill träffa kompisar.

6. Träna Bettan. Träffa hennes kompisar så hon kan lära sig leka lite mer. Komma ut i skogen så hon kan vara lös. Fortsätta med kantarellsöket, nosework fortsättning, kanske gå någon kurs. 

7. Få bostadstillägg så jag kan betala hyra och hjälpa till på det sättet. 

8. Kolla om det kanske går att bli av med minipillren, voxra och sertralin, och isf trappa ned och fasa ut. 

9. Orka hjälpa till mer hemma nu när jag inte jobbar längre. Städa, diska, tvätta, laga mat. Göra matlådor till mig själv. 

Vi får se! Jag vill inte heller känna press så jag inte blir frisk, eller så, så det viktigaste är: 

10. VILA

9/1-2020

Unna mig

Nu är det många som har sagt att jag ska unna mig något, nu när jag vet att jag får hjälp från försäkringskassan. Jag har alltid haft svårt att göra det. Jag sparar mycket hellre pengarna och köper aktier för, så att jag kan bli ekonomiskt fri någon gång i framtiden. För även små summor kan bli stora med hjälp av min vän Tiden.

Men nu har jag tänkt att fuck it, jag ska unna mig något för en gångs skull. Något jag egentligen inte behöver, men tycker är lite kul. Sååå... nu har jag beställt en Apple Watch. Herregud. Vem är jag? Vilken tönt! Men I don´t care. Jag har faktiskt tänkt på en sån i typ mer än ett halvår nu - enda sen min kollega plötsligt hade på sig en på jobbet. Och sen min släkting på julafton. Vi får se, det kan ju inte bli mer än katastrof. 

9/1-2020

Äntligen stöd från FK!

Så himla skönt. Det har inte sjunkit in ännu dock. Alla gånger man blivit besviken förut gör att det inte känns verkligt, även om pengarna för senaste 11 månaderna finns på kontot idag. Jag började bli riktigt orolig eftersom att jag inte orkar jobba längre. Pausen känns inte som en paus utan mer permanent än jag vill erkänna för mig själv. 

Nu kan jag köpa gånghjälpmedel, dags att tänka ut vad som är bäst. Jag måste ju kunna ha den någonstans också, kanske fråga någon i området som inte använder hela sitt garage om man kan låna lite plats. Eller hyra. 

Jag har kollat på massa allternativ men det känns inte som att jag blir klokare av det. Triggern verkar ju bra. Annars en elcykel med en “lastkorg” framför, så det g��r att balansera utan att sätta ner benen på promenader när Bettan behöver stanna. Men det kanske ändå inte funkar om den åker för snabbt. Eller en ful jävel som man får från nånstans. Kantig och mörk turkos. Men den är inte optimal för att man inte kan ta med den någonstans i bilen. Eller en elsparkcykel med någon typ av sits. 

Det hade varit lättare om man kunde prova de olika alternativen innan man köpte dem. Känns lite dumt om det inte känns helt rätt liksom. Det löser sig antar jag. Men allt det här är så nytt för mig. Jag vet liksom inte hur det känns att “sjunka till en nivå” där jag inte ens kan gå själv. Det är antagligen bara att jag är rädd för vad andra som ser mig ute med den ska tycka eller tro. Självklart borde det inte spela någon roll. Men jag vill inte se mig själv som handikappad. 

Iaf... Det känns otroligt tryggt att ha en inkomst som jag kan klara mig på (iaf när jag bor hemma och inte betalar någonting själv hemma :´) ) Jag kan äntligen slappna av. Förhoppningsvis kommer stressen FK har orsakat inte påverka mig negativt nu. 

Det ända är att jag nu behöver söka bostadstillägg och ansöka om rätt att få billigare bussbiljett och sånt.

Jag ska även unna mig något. Kanske att klippa håret hos en frisör och inte hos syrran hehe. Har man låg inkomst så har man. Det har ju nästan varit på håret senaste tiden med Bettans tandoperation och så. Jag hade inte räknat med den liksom. Jag haaaatar att fråga om pengar från andra. Det är typ det värsta jag vet. Nu kan jag även köpa kläder woho. Och kanske inte behöva be mamma swisha så fort jag köpt mat eller så. Jag vill även betala hyra om jag kan. Mamma hjälper mig så otroligt mycket. 

4/12-2019

Paus i jobbet

Nu har jag bestämt mig för att börja i andra änden och sluta jobba helt ett tag. Vi får se hur det går. Just nu tycker jag bara att det är skönt. Men jag får inte ta på mig för mycket. Samtidigt vill jag ta tag i en del andra saker. Vi får se hur det går! Isabelle hjälper mig och tar mina hundar. 

9/11-2019

FK och minska på jobbet

Guud vad det strular alltså. Helt galet. Tur att jag och mamma upplever det här tillsammans så vi kan skratta åt det. När man inte vet om man ska skratta eller gråta så tycker jag man ska välja att skratta. Men det är inte alltid så lätt. 

Jag har blivit sämre. Det är hemskt. Jag orkar inte gå lika långt med Bettan som förut. Jag kan inte göra något på 3 dagar efter att jag jobbat. Enda dagen jag kan göra något utom jobbdagen fredag, är på tisdagar. Idag är det tisdag, och jag har inte orkat göra någonting idag iaf. 

Jag videosamtalade med min arbetsterapeut på Bragée-kliniken häromdagen. Hon är bra. Jag har insett att jag måste börja se ME:n på samma sätt som vilken annan sjukdom som helst. Jag var förkyld för ett tag sedan. Helt plötsligt kändes det helt okej att säga nej, även fast jag inte hade mer feber än vanligt, bara var snuvig och hade ont i halsen också. Jag sjukskrev mig från jobbet en fredag. Jag har haft feber varje dag jag jobbat i säkert ett år nu, men har inte sjukskrivit mig för det. 

Så, jag har kommit fram till att det jag håller på med är vansinnigt. Det är helt galet att jag fortfarande jobbar som jag gör, medan jag samtidigt funderar på vilken permobil jag ska köpa för att orka komma ut i skogen. Jag pratade med arbetsterapeuten och vi kom fram till att jag skulle prova att bara ta en hund i veckan och sen följa upp. Nu lutar det mer mot att jag ska börja i andra änden - sluta helt och sen öka om det känns bra. Som tur är så kan min kollega ta mina hundar jag klipper, men det känns ändå som att jag sviker alla. Men just nu så sviker jag ju mig själv och det är ännu värre. 

Samtidigt älskar jag att jobba. Utan jobbet blir jag så mycket mer isolerad. Bunden till huset. 

Men för att jag ska hitta en nivå som funkar, som jag inte blir sämre av, så måste jag göra det här. Usch. Jag vill inte. Men som jag håller på nu så är det totalt ohållbart. Det gäller väl att kasta sig ut antar jag. 

29/10-2019

Sämre på sommaren? Sämre av sommaren? Sämre än förra sommaren?

Ja, jag tror det. Förr har det inte varit några problem med sommaren. Snarare tvärt om. Det känns som att solen har gjort gott, men nu känns det typ tvärt om. Eller så är det bara att jag blivit sämre sen förra sommaren :( Hoppas verkligen inte det men det verkar ju onekligen som det. SKIT säger jag bara. Jag började även lyssna på “Osynligt sjuk” på Biblio men jag fick typ panik och slutade lyssna. Det var så otroligt deprimerande. Usch. Men jag tror det var ganska bra att höra vad det står i boken, för alla erfarenheter av ME jag kan få är bra för att förstå vad som gör mig sämre och bättre och allt sånt. Bl a fick jag reda på att Karin som den handlar om, också hade tagit voxra och blivit sämre av det pga rastlösheten som kommer med den. Så så småningom ska jag lyssna klart på boken, även om det är så sjukt deppigt. Hon som läser den låter också som att hon sålt smöret och tappat pengarna. 

Jag har också övervägt att köpa en elscooter av något slag. Antagligen en trigger :) ser ut som en blandning mellan en gräsklippare och en sparkcykel. Jag är dock rädd. Jag vill inte “sjunka till den nivån” att jag inte kan gå själv. Men det är ju så att promenaderna tar väldigt mycket energi från mig. På något sätt hoppas jag på att det bara var nu under sommaren för att det var så varmt. Men jag vet inte.. :( Det känns konstigt att använda ett sådant hjälpmedel också för jag kan ju gå, jag har inte brytit benet eller nåt sånt, så det känns som att jag är fake lixom. 

Samtidigt måste jag inse att jag faktiskt MÅSTE göra allt jag kan för att inte bli sämre, och för att bli bättre. Det är inget jag kan göra halvhjärtat bara för att jag känner mig som en bluff eller som att jag bara inbillar mig, för jag BLIR sämre! 

Jag måste även jobba mindre antagligen. Att krascha en gång i veckan är inte direkt bra. Jag ska prata med min arbetsterapeut om vad hon tror är det bästa sättet att gå tillväga. 

Först väntar jag på FKs beslut. En sak i taget.

22/9-2019

Blä

Jag försökte städa i förrgår. Det slutade med att jag blev extremt trött och sov till 16.15 dagen efter. Jag har gjort ingenting så länge nu att det känns som att jag håller på att bli galen. Jag hoppas verkligen att detta inte har blivit mitt normalläge. Det går en gräns där man inte kan göra saker som är nödvändiga. Då blir livet svårt. Duscha. Städa (jag fick ont i halsen på nätterna pga allt damm). Laga mat. Ta ut Bettan. Klippa naglarna. Tvätta. Samtidigt vill man göra saker som kan skjutas upp men som ändå behöver göras. Rensa avloppet. Plantera om chiliplantorna. Bada Bettan som inte badat sen i vintras.

Sen sakerna man vill göra. Gå skogspromenader. Träna kantarellsök. Gå på kantarellsökkursen. Hänga upp hängmattan. Hänga i hängmattan. Kolla på serier. Läsa. Hålla koll på KT-portföljen och följa upp aktierna. Följa med i utvecklingen på aktiemarknaden. Jobba mer. Utbilda mig. Gå hundpsykologutbildningen. Träffa kompisar. Vandra i Norge. Skaffa en till hund. Flytta hemifrån. Hjälpa till hemma. Kunna betala hyra till mamma. Ut och springa i skogen. Leta svamp. 

22/8-2019

Segling 2019

Jag mamma och Bettan kom ut och seglade i år igen. Det var så härligt. Det är jobbigt för mamma dock som får sköta allt med förberedelser och efterfix. Men jag har sagt vad mina villkor är, och mamma förstår. Det är så himla skönt att ha någon som förstår så mycket som mamma gör. Hon gör verkligen allt för mig.

Jag njöt verkligen av att komma ut i skärgården och av seglingen. Vi låg i ladviken några nätter (2?). Vi grillade till lunch, det blev lammfilé tror jag det heter. 

Sen kryssade vi ut till Melskär tror jag det var, där vi träffade de andra båtarna. Det var gawells, bornelinds, och wentzels. Den enda ungdomen som var med var dock Björn. De andra hade åkt hem. Men kul att få träffa honom. Det var även lite längre ut i skärgården och där är naturen annorlunda. Jag njöt verkligen. Jag och Bettan gick till andra sidan ön och där växte det ljung, bullar av mossa och blommor på kala klippor. Så fint så man blir alldeles lycklig. 

Jag var dock vääldigt trött. Det märktes främst på kvällarna. På nätterna mådde jag illa och vaknade av det flera gånger - trodde jag skulle spy men det gjorde jag som tur var inte. 

När vi skulle åka morgonen därpå tog vi det lugnt och hade bara focken uppe i slör och läns. Men på vägen kände mamma smärta i bröstet och istället för att åka vidare med de andra (som skulle åka hem dagen därpå), åkte vi tillbaka till Bullandö. Mamma beställde en taxi även fast jag erbjudit mig att köra henne till sjukhuset. Det visade sig vara bra med tanke på hur trött jag senare insåg att jag var. Jag var så trött att jag var helt borta i huvudet, och jag orkade knappt hålla uppe kroppen. 

Mamma kom hem halv tolv på natten. De hittade inget allvarligt fel som tur var. 

På morgonen när jag vaknade gick mamma ut med Bettan och jag gick på toa. Jag mådde så otroligt dåligt och jag famlade mig verkligen dit. Usch det var hemskt. Jag hade diarré. Kroppen protesterade högljutt. Det kändes som att jag skulle ramla ihop. 

Ingen frukost för mig! Jag gick direkt och la mig igen och vaknade någon gång runt 3 på eftermiddagen. När jag vaknade hade kroppen inte samma akuta panikkänsla men jag mådde inte direkt bra. Jag orkade knappt lyssna på ljudbok eller något sånt utan stirrade mest upp på fläckarna i taket och ventilen i förpiken. 

Senare samma dag packade vi snabbt ner våra kläder och färskvarorna och åkte hem. Skönt att komma hem till egen säng. Även skönt att inte behöva sätta på mig skor och kläder och gå 150 m för att gå på toa om mer skit kommer. 

Min kropp hittar på alla möjliga nya sätt att protestera och skrika åt mig att jag ska göra ingenting. Ångest. Feber. Illamående. Diarré. YAY! 

Nu är det skönt att vara hemma. Jag har 2 till veckor ledigt, där jag kan få ner min feber och förhoppningsvis bli så “pigg” att jag kan få komma ut i skogen med min älskade Pot. Hon e så go’ <3

11/8-2019

Målsten 2019

Jag åkte till Målsten med Anna och Gabbi för 2 v sedan. På vägen stannade vi och tältade vid Hindens Rev. 

Detta blev för mycket för mig. Jag tror också att jag skulle behövt prata om min ME med dem innan vi åkte men det kändes inte som att vi hade tid till det. Eftersom vi ses så sällan om man jämför med gymnasietiden så känns det inte som att jag vill prata om MEn utan njuta av den tiden vi har tillsammans. Men på Målsten insåg jag att det är en av de underbara sakerna med att ha så bra kompisar jag har. Att dela med sig av saker som händer, även om det är mindre roliga saker. Jag ville inte förstöra tiden vi hade tillsammans, jag vill inte vara en börda genom att inte kunna göra så mycket saker, typ diska, laga mat, handla och andra saker. Men det blev ohållbart. Det slutade med att jag bröt ihop flera gånger, tårarna bara rann för att jag var så trött. Min kropp protesterade, jag började må illa, få massa ångest och så. 

Tillslut pratade jag med dem och de förstod. Såklart. De är ju de bästa man kan ha. Jag berättade hur en vanlig dag såg ut för mig och hur händelsefattig den faktiskt är. Hur frustrerande det är att inte kunna göra det man vill. Innan MEn visste jag att jag klarade av allt jag tog mig an och ville göra. Jag var helt enkelt bäst, ingenting kunde stoppa mig. Men nu, nu är det inte så. Jag har behövt omvärdera hela min person. Vem är jag om jag inte är det jag var innan MEn?

Det är svårt. Man får se positivt på småsaker i vardagen. Som en kort promenad med Bettan. Träden mot en blå himmel. Det är det man lever på. När man sedan hamnar i ett helt annat sammanhang, som med kompisar, så är det lätt att man förminskar sig själv och till eget liv. Andra människor i ens omgivning gör storslagna saker, reser, pluggar, jobbar, hittar kärleken, ligger runt, går på fester, njuter av ungdomens år.

Under tiden sover jag. 

10/8-2019