espressocomfortblog
Espresso Comfort
En blogg där Christina från Helsingfors skriver 50 noveller under november som sitt NaNoWriMo-projekt 2015. Eller, ungefär 50... Ja vi får se. Ibland illustrerar jag dem med en liten vinjettbild också.
Ord just nu:
51 posts
Last active 2 hours ago
Don't wanna be here? Send us removal request.
Last Seen Blogs
spocksbrain-blog
see you space cowboy
greenriissan
Let's get some pussy tonight~
neisims
Neiuro
salseragaki
エロガキ
wisesandwichbouquetblog-blog
Untitled
Text
50. Ett slut
Det hade varit en mycket lång dag, i en rad av många, och hon var väldigt trött. Hon kanske till och med hade feber, hon hade haft en krypande känsla i halsen och nu kände hon sig lite varm också, men främst av allt verkade det som om en månad av riktigt sena kvällar och tidiga morgnar nu skulle betalas.
Det var lite kvar, så skulle hon vara färdig, men det var inte lätt då hon höll på att somna över datorn. Hon hade redan ätit upp chokladen hon köpt för att motivera sig, och hon hade ätit upp chokladen som bott i skåpet bredvid köksfläkten i ett halvt år. Lite på en halv timme tills deadline kvar, och hon mådde vagt illa där hon satt på sängen med datorn i famnen. Hon hade passligt och ganska behädigt satt sin gamla cd-spelare i bokhyllan, och där spelade jazzmusiken lågt och mjukt i ett passligt tempo för att skriva.
Det hade varit en lång dag, men morgonen hade varit det värsta. Det finns de där morgnarna då vi vaknar och vet att vi inte mår riktigt så bra som vi borde för att klara av allt vi måste, men då vi ändå tvingar upp oss. Idag hade varit en just sådan dag för henne, och visserligen hade den varit intessant men det kändes som om hennes kropp fungerade på ren viljestyrka vid det här laget.
Det hade varit en lång månad. Den hade börjat i hektiska tecken med annan stress och sedan började ännu det här projektet som hade deadline vid midnatt, men hon hade tänkt, att hon måste klara det. Hon hade klarat liknande förut. Hon visste att hon kunde klara det, och i hennes värld fattades kravet om vilja klara något för att faktiskt ta itu med det. Kanske hon skulle lära sig vid något skede.
Hon krafsade sig förstrött i det nyfärgade hårbottnet. Det hade varit en riktigt lätt färgning, men första gången hon färgat rött, och nu hade hon en känsla av att lite mer rött i håret inte skulle skada heller. Å andra sidan skulle det nog skada hårbottnet. Hon gäspade, och motstod frestelsen att somna, men bara med nöd och näppa.
CD:n hade tagit slut. Hon tryckte play igen. Inte mycket kvar, nu. Ingen chans att det skulle vara bra, men just nu var det inte heller fokus. Hon hade lagt upp sitt mål, och hon tänkte klara det, hela vägen ut, fastän hennes armar var trötta och hennes högra handled nu blivit inflammerad under veckoslutets stressade och trötta skrivstunder sent på natten. Inga sovmorgnar heller på en så väldigt, väldigt lång tid. Men imorgon skulle hon få sova, och hon tänkte därför också göra det. Det skulle vara demonstration också, men hon var inte säker på om hon skulle vara i skick för det. Och hennes härliga, älskade yoga på eftermiddagen, den som fick henne att må lite mindre dåligt alltid nu och då, den skulle hon väl antagligen då också missa.
Fast-
Hon såg sig om i sovrummet. Varenda yta var täckt av saker som inte hörde hemma där. Bokhyllan svämmade över av osorterade papper och mappar. Skrivbordet var fyllt av lådor med underliga papper, en del viktiga, men alla lika sopade åt sidan inför universitets julmarknad och den här dagen då hon måste skriva närmare sex tusen ord. Det skulle ändras på. Hon skulle städa, hon hade lovat sig själv och sin pojkvän. Och för försäljningspengarna skulle hon äntligen köpa de där konstmaterialen hon hade suktat efter så länge.
Och sedan, plötsligt, hade hon klarat det. Hon hade skrivit sina femtio berättelser och femtio tusen ord. Antagligen var det verkligen inte en enda annan själ som brydde sig om det, men hon hade sett på sin besökarstatistik att hon hade läsare i Ryssland och i Californien och i Holland, och det gjorde henne på ett underligt sätt glad eftersom hon inte kom på att hon skulle känna en enda människa i Ryssland. Inte direkt i alla fall.
Med den glädjen skrev hon det sista ordet. Det var, på sitt sätt, ett slut.
0 notes
Text
49. Holmen
49. Holmen
Blombuketten har vissnat under natten. Jag sätter mig vid bordet med händerna kring kaffekoppen och stänger ögonen från solens obarmhärtiga strålar. Det är tisdag, tror jag. Jag gäspar. Det har inte en så stor skillnad den här tiden på året då man ändå sitter på en holme och dagens mest pressande fråga är vad man vill äta av alternativen knorr’s minestronesoppa och vad man nu lyckas fiska upp på svirvel. Tanken på att gå ut gör mig snurrig. Minestrone, med andra ord. Och just nu, kaffe, fantastiska kaffe, fastän mjölken är slut och bönorna tappat lite smak. Fast det är ännu lite för varmt för att drickas.
Jag drar för gardinen, men det skira gröna tyget rår inte mycket på skärgårdssolen. Att det måste vara en vacker dag just den dagen jag vaknar med migrän. Visserligen gick jag och lade mig med migrän också. Jobbig krämpa, muttrar jag och flyttar mig till rottingsoffan och försöker tupplura mig till koffeinkicken som ändå uteblir. Istället faller jag i en förvirrande slummer där jag inte är säker på om jag drömmer eller minns en skoldag under nian då vi hade en sportdag, och jag och min dåvarande förtjusning hamnade i samma lag och i, nåväl, vid något skede av dagen, en lite mer sammandragen version av “samma lag”. Jag inser att det inte kan vara sant när jag vaknat, men jag börjar fundera kring vad som skulle ha hänt om jag och hon hade hamnat ihop på andra nivåer än bara min fantasi. Fast hon är väl gift och har barn nu. Eller något. Jag är inte säker, för hon är sällan på facebook och jag är en asocial människa som sällan orkar ringa någon bara för att höra mig för- något som verkar gå igen för väldigt många. Fast det där med ensamhet är väl lite av ett tabu, så ingen säger väl egentligen hur ofta de hittar på något roligt socialt med någon annan och hur många vänner de har.
Här sitter jag ensam i den lilla stugan. Hon som hade den förut var min faster, hon var lite av en enslig typ och en dag så bara kollapsade hon. Sedan vaknade hon på stranden men kom inte upp, och lyckades på något sätt ringa skärgårdsdoktorn, men då de kom fram hade hon redan dött. Det var liksom som att hon bestämt att hon inte skulle bli helt bortglömd, så på ett makabert sätt var det väl tur i oturen för hon hade varit lite av en ståltant och ingen skulle ens ha förstått att komma hit på ett par månader.
Blombuketten påminner mig om att det finns saker att göra, den består trots allt av ogräs i de nyplanterade rabatterna. Min faster hadealdrig någon skillnad vad gällde naturliga blomster och planterade, men jag och speciellt min bror längtade efter lite egen trädgård. Det är svårt att få ute i världen, och när vi är i Finland bara för sommaren så. Fast just nu känner jag mig ganska svag. Av migränen. Jag vandrar fösiktigt ut till dasset och sätter mig där med en gammal Det Bästa som jag läst åtskilliga gånger - visst är det fint att Celine Dion tagit sig tid för att hälsa på ett sjukt barn, men vilken femåring har någonsin lyssnat på Celine Dion och haft att träffa henne som sin högsta önskan? Och varför har någon tyckt att det är värt att skriva ett reportage ring berättelsen, och sedan illustrera det med stuidoporträtt, och sedan printa ut det i en multinationell tidning som folk har som läsning på sina dass? Jag först��r helt ärligt inte ett skvatt och har svårt att läsa och hjärnan bara bränner. Äsh. Jag gör mig färdig och tvättar händerna i handfatet. I bottnen finns en död spindel och en kotte. Martallarna har blivit ordentligt tillskakade under nattens storm, stormen som ingen såg komma, fast kanske det var lågtrycket som gett mig migrän. Blombuketten. Kanske jag skulle ta det vara lugnt idag trots allt. Trots alla behov och planer och behovet av att fixa vedlidrets tak och rensa rännorna så var inte migränen på väg någonstans, och eftersom jag redan hällde upp ett vinglas kunde jag inte gärna ta min medicin heller.
0 notes
Text
48. Kategorier av saker
Casper hade lärt sig i skolan att sortera saker i grupper. Det fanns trianglar, kvadrater och cirklar i ettans matematikbok, och ibland skulle man räkna dem. Ibland skulle man räkna gröna, röda och blå objekt också. Varje gång han försökte, misslyckades han, av en enda mycket enkel orsak - han var färgblind. Att se skillnad på rött och grönt var omöjligt. men varför han också misslyckades med formerna visste ingen fastän han skickats på undersökningar. Lyckligtvis hade det inte lett till något värre än att han inte skulle försöka få jobb som, janå, var man nu än behövde se skillnad på triangulära, cirkulära och kvadratiska objekt.
Han kunde rita av dem alla, inga problem. Han kunde berätta vad deras signalement var, han kunde definiera dem matematiskt. Ändå kunde han inte på rak hand säga vilken av de tre han hade framför sig; för att inte tala om femhörningar eller andra polygoner. Ett undantag fanns - ellipser var inget problem. Han visste exakt direkt om det var en ellips. Bara det inte var specialfallet cirkel. Då blev det svårt igen.
Men, som sagt, var det inget problem oftast. Just nu till exempel var det inget problem där han gick omkring i Citymarketen och plockade produkter in i korgen. Om han blev osäker på vad det var han såg kunde han alltid rådfråga etiketten.
Det hade faktiskt hänt sig att han kommit hem med fel produkter eftersom de varit fel skyltade i butiken. Det underligaste var då han kommit hem med en mango istället för en vattenmelon. Men det var ändå frukter, och båda hade varit helt okej att äta skurna i- skurna i bitar. Kuber. Så var det. Till efterrätt, inte förrätt, fast det var också okej att sätta i en smoothie.
Varför var det okej att dricka söta men inte salta drycker, och varför äts kantarellsoppa med sked men milkshake skall drickas? Varför var potatis något som äts salt och äppel något som äts sött? Casper hade ingen aning, men han var ganska säker på att det fanns både äpplen och potatis i hans korg. Där fanns en kartong ägg också. Han skulle göra en omelett. Om man lade mjöl i omeletten blev det plättar. Plättar var söt mat, om man inte kallade dem crêpes, och då var de antingen söta eller salta beroende på vad man satte på dem. Å andra sidan kunde man göra plättar med morot, spenat eller blod i smeten och då blev de salta. Fast man skulle ju kunna tänka att morotsplättar var söta, för det fanns morotskaka som var söt. Och så var det underligt, för alla de här salta plättarna skulle ätas med söt sylt och ändå kallades det en salt rätt. Skulle det inte vara mer rätt att äta dem med senap, eller majonnäs? Fast spenatplättar med majonnäs lät fel.
Casper suckade och valde ner några öl. Han hade inte så stor skillnad hurudana de var, men hans kompisar visste att det fanns massor av kategorier - real ales, pale ales, porter, stout, pilsner, lager, veteöl för att nämna några. Han själv tyckte om att det stod “ÖL” på flaskan, och att det smakade öl. Fast han kunde helt bra vara flexibel med den senare delen hellre än den första, för han hade väldigt svårt med vissa saker, och de sakerna var alla kategorier. Kanske det var det som var problemet från och med början.
Han betalde för sina öl, gick hem, stekte sig en salt omelett och tittade på tv. Det var nog för honom.
0 notes
Text
47. Katten Hjalmars stora dag
Det var en gång en katt som hette Hjalmar. Hjalmar var en nyfiken och modig katt, men han var nog lite dum också, vilket brukade leda honom i trubbel nu som då. Hjalmar bodde med tant Elisa i en lägenhet i Munksnäs. Lägenheten hade tre rum och kök och badrum, och i badrummet hade Hjaömar sin kattsand, i köket fick han mat, och i de tre andra rummen bodde han. Ett av dem delade han med Elisa, som var ganska gammal men som brukade krafsa honom bakom örat och som köpte Latz på burk åt honom. Ibland hittade hon strömming också, men det brukade Hjalmar inte alltid ha lust på så då brukade hn bara gömma den bakom gardinerna i vardagsrummet eller i bokhyllan i gästrummet.
Oftast brukade Hjalmar utforska lägenheten, den var ganska stor med många vrår och lådor och mjuka saker och hårda saker. I en fotölj i vardagsrummet brukade Elisa sitta med benen uppe på en stol. Hon brukade läsa, och då när Hjalmar tyckte att hon läst tillrräckligt länge så brukade han hoppa upp i famnen på henne och blocka läsningen totalt.
En dag så steg Hjalmar upp av att det var ljust. Tant Elisa hade virvlat iväg till Arbis på en kurs före Hjalmar steg upp. Visst hade han vaknat när hon vaknat, men han hade valt att sova vidare, ihopkurrad i mitten av sängen. Nu sträckte han på sig och trampade ner täcket under sig en stund, och sedan skuttade han lojt iväg till sin toalett. Efter det smög han till matskålen, och när han var mätt började han cirkla runt hemmet, duktig vaktkatt som han var.
Vardagsrummet var helt i sin ordning. Kärlen stod inne i vitrinskåpen och soffan såg inbjudande mjuk ut. Han tänkte ändå att det är bäst att vandra runt före han skulle förbinda sig till ett enda rum.
Sovrummet han kommit ifrån hade varit i sin ordning, och gästrummet såg ut som vanligt, fast han hittade en socka på golvet och fick fnatt för en stund. Fyra varv runt gästrummet senare smög han ut i tamburen, och där hittade han något underligt; ytterdörren var på glänt.
Hjalmar kikade ut. Ett mörkt och grått utrymme öppnade sig utanför, det var kalt och kallt och doftade nytt och lite underligt. Hjalmars gröna ögon blinkade. Han velade, men nyfikenheten tog övertaget och han slank ut genom springan.
Det stora utrymmet var hallen i trappuppgången, men Hjalmar visste inte det. För honom var det en ny värld med underliga dofter; där fanns dörrar som var stängda med underliga skyltar på, och överallt hade människor gått som han just och just doftat tidigare. Där fanns en underlig sänka i golvet, en trappa alltså, som han inte kom åt, och ett rum som var en bur. Just som han tittade på buren knyckte den till och började falla under golvet. Hjalmar såg de facto på en hiss, men som en inte så världsvan katt hade han ingen aning om vad det var.
En lampa knäpptes på då han tog några steg mot var hissburen varit några sekunder tidigare. Den här nya världen var skrämmande och ny, för oftast då något sådant här underligt hände - till exempel då sugmaskinen gick igång eller den där stora omtumlaren i badrummet gick igång och skvalpade på i en timme, så hade tanten gjort något just före. Men här fanns ingen tant. Kanske här fanns en osynlig tant, som Hjalmar bara inte kunde känna ens doften av. Eller så hade Elisa aldrig egentligen orsakat något av de underliga fenomenen, hon bara hade råkat vara där.
En liten vindpust drog igenom Hjalmars randiga päls. En hård smäll fick honom att formligen hoppa upp i luften; det visade sig att det var Hjalmars hemdörr som smällt fast bakom honom. Hjalmar stirrade chockerat på dörren och en liten insikt gick igenom hans katthjärna; han kunde inte gå in tillbaka, och han hade varken mat eller kattsand här som han var, och den mjuka vardagsrumssoffan var också utom räckhåll. Han buffade till dörren med huvudet, men inget hände. Lamt försökte han skrapa med tassen. Ingen reaktion.
Katter kan inte sucka, men om han skulle ha kunnat så skulle Hjalmar ha suckat. Sedan vandrade han till stället där golvet sänkte sig.
Det var inte ett hål precis, utan där fanns liksom olika höga golv i smala strimlor, hela tiden lägre ner. Han funderade på vad det kunde betyda, sedan hoppade han försiktigt ner på det första. Andra. Tredje. Fjärde. Tjugofyra trappsteg senare var han nere vid ett likadant rum som han börjat vid, fast här gick ännu mer golv neråt och dörrarna var stängda och det doftade inte alls hemma. Han tittade sig omkring ändå, och hittade doften av en annan katt också nära en av de fyra dörrarna. Sedan fortsatte han ner längs följande trappa, och ännu en och så kom han ut i ett långsmalt rum med ett stort fönster och där, bakom fönstret, fanns mer golv, fast golv i en form han inte sett sedan han var en riktigt liten kattunge och skulle till veterinären; där fanns marken, grådaskigt brun och med smältande snö här och var. Ändå fanns där en glasdörr emellan. Om han ville nå marken - och han hade en instinkt som sade att han ville just det, att där fanns dofter han inte ens kunde föreställa sig och platser han aldrig sett. Men hur skulle han ta sig ut?
Just då såg han att en person med stora kassar - kanske kattmat? - närmade sig dörren. Om han var snabb och kvick och osynlig så kanske han kunde slinka ut när personen steg in.
Och det var just det han gjorde. Den här typen, som inte alls doftade som Elisa, märkte intens att han sprang ut, och bara pustade och stånkade vid dörren. Nu var Hjalmar fri, och sprang runt på marken - där fanns hård mark, och stora plåtgrejer som stod på marken, och väggarna fortsatte åt vardera hållet.
Han slank över gatan till andra sidan där en park öppnade sig och sprang vild över halvsmulten snö bland hundbajs och yrvakna krokusar och gamla öltölkar som ingen fick pant för.
Hjalmar vädrade lite i luften, sedan tog han sikte åt höger och fick en underligt stark lust att klättra upp i ett träd, fastän han inte visste att det var ett träd, då det blötsligt hördes ett rasslande prassel i buskarna.
“Hej, psst, kisse, är du intresserad av lite, lite mynta?”
En taggig boll som inte var en katt kravlade ut ur busken.
“Vad är du för en?”
“‘ey, jag är den hårdaste kotten på den här sidan av stadin. Dom kallar mig Stumppi.”
Kotten spände ögonen i Hjalmar.
“Om du försöker safka mig så kommer du att dela, snaijar du?”
“Jag- snaijar jag?”
“Fiffig kunde. Så, ehe, sku det smaka med lite mynta?”
“Jag vet inte, men om du bjuder så,” svarade Hjalmar osäkert.
“Första påsen är gratis. Men jag varnar dig, alla kissar ber om mer.”
“Låter gott. Låt se.”
“En påse kattmynta på väg”, sade ‘kotten och prasslade tillbaka in i busken.
Hjalmar väntade en stund och sträckte på sig. Det började redan bli lite tråkigt att stå här ute, och han längtade efter soffan.
“Sidu här”, sade kotten grötigt. Han återvände nu med en liten tepåse i munnen, och Hjalmar slogs av hur fantastiskt den doftade. “Kom ihåg var du hittar mig, men chuppa iväg nu för jag vill int ha höga katter på min tröskel, okos kokos?”
“Jo, jag- höga?”
Kotten svarade inte men gjorde ett klickande ljud och blinkade meningsfullt.
Hjalmar plockade upp påsen med munnen och vandrade iväg. Den doftade sagolikt, och han drog in doften djupt i sina små lungor. Och så plötsligt slog det honom - han mådde lite underligt.
Det var som om världens färger skulle skärpas till och hans hörsel plockade upp allt, och han kände sig ny som en kattunge och WOW där var en fågel som glittrade. Före han visste om vad han gjorde sprang han redan efter fågeln, men den flög iväg och lämnade en glittrande regnbåge efter sig, och Hjalmar sprang och sprang men kom inte ifatt den. Han såg ut över parken. Det var som om träden skulle leva, och de stora plåtgrejerna som var parkerade längs med den hårdare marken rörde på sig. Fast det hade de kanske gjort annars också.
Hjalmars gröna ögon lyste enorma där han gick omkring.
En god stund senare låg Hjalmar på marken utanför ytterdörren till deras hus och jamade högljutt över att solen blinkade i alldeles för många färger då en gammal tant med en tax gick förbi. Taxen, den tredje hunden Hjalmar sett under sitt liv, såg mycket komisk ut. Först tänkte Hjalmar att det berodde på kattmyntan, men då han insåg att det var på riktigt så skrattade han, på ett sådant där sätt som bara höga katter kan och bara höga katter förstår.
“Jävla narkoman”, skällde hunden tillbaka.
“Du är lång som en sko”, tjöt Hjalmar tillbaka.
“Morkar du min kroppsbyggnad? Morkar du min kroppsbyggnad!? DU SKALL FÅ SE PÅ VAD MINA TÄNDER GÖR ÅT SKOR, jävla KATTSKRÄLLE”, morrade hunden och gick upp till ett rytande mot slutet samtidigt som han anföll.
Tanten rycktes med och ropade upprört och gällt med sin knarriga tantröst “Morris! Morris! Lugna ner dig, Morris!” men taxen Morris tänkte inte alls lugna ner sig. Dock har taxar mycket korta ben, och Hjalmar, trots sitt underliga tillstånd, flög iväg mycket snabbare än vad Morris klarade av att följa. Hjalmar skrattade sig hes och väste tillbaka:
“Ormarna glittrar som vackrast just nu, SNorrrrrrisss…!”
“Du är patetisk”, morrade Morris tillbaka hest, nu när tanten fått kontroll över honom och höll kopplet så hårt att hans framtassar lyfte.
“Morris, nu går vi, låt den härliga katten vara!”
“Kattskrälle”, väste Morris.
Hjalmar satt på trappsteget och kände sig underligt tom inuti. Det var som om ett dis skulle lyftas från hans lilla hjärna, och lämna efter sig en bultande huvudvärk som han inte alls uppskattade. Känslan av att vara en fri och stark kattunge bleknade bort och lämnade efter sig en känsla av att han skulle vara femton kilo tung och fem år äldre. Han kände sig som om rynkor och gråa hår skulle tränga sg fram på hans nos, som om hans tänder skulle trubbas av, och som om hans ögon skulle tappa sin färg.
Det började regna och världens alla färger regnade bort. Han lade sig ner och ville dö, då en bekant röst sade:
“Hjalmar, voi lilla hjalmis, vad gör du här ute?”
Tant Elisa tittade ner på honom. Han tittade tillbaka. Hon såg orolig ut. Han steg försiktigt upp och strök sig mot hennes ben.
“Lämnade jag dörren öppen, oj oj. Du har säkert varit på äventyr. Kom, Hjalmar, vi skall gå in och se till att du får lite strömming.”
Och fastän Hjalmar faktiskt inte alls hade lust på strömming så följde han tant Elisa hem, in igen.
1 note
·
View note
Text
46. Stugan i skogen - Fårholmen, Gammelstadsviken
Faster Ewas lilla kolonistuga ute på Fårholmen hade förfallit under de fyra åren som gått sedan hon gick bort. Taket buktade lite inåt och fasadens målfärg hade bleknat till grå, och det drog alldeles rysligt från fönstret som hade spruckit. Utedasset hade slut på torv och ett getingbo ovanför dörren. Muspräplor kantade köksbänken, och ute på den lilla terrassen stod teakmöblerna som höll på att bli gröna av mossa. Diskfaten stod ändå uppställda mot ytterväggen, bleknat pastellröd och pastellblå plast, och en gammal diskborste.
Hannahs pappa sade att det såg ut exakt som på farmors tid, men hon undrade då hon nådde fram längs skogsstigen och vandrade upp de tio stegen uppför berget.
En spricka gick genom dörrkarmen.
Nyckeln hade rostat liksom låset, och dörren knarrade gällt. Det luktade unket inuti stugan då Hannah steg in. Ewas regnrock och flytväst och tre rockar som såg ut att vara från sjuttiotalet hängde på knaggen, och gamla trötta skor bodde nedanför.
Rummet var väldigt litet. Där fanns ett litet bord och tre stolar, och så fanns där en smal våningssäng byggd fast i väggen, och ett kök utan rinnande vatten med gaskylskåp och gasspis. De bleknade melaminfaten och plastglasen med hårfina sprickor hade lämnats i torkställningen på diskbänken. Brödlådan i plåt gapade uppen, inuti den en mängd muspräplor och en skruttig serviett. Klockan hade stannat.
Det fanns ingen elektronik i rummet, och kanske det var därför som ingen försökt bryta sig in. På det lilla matbordet låg en uppslagen korsordstidning, sommarkrysset var ifyllt sånär som på fem ord, såg Hannah då hon lade ryggsäcken ifrån sig på en av stolarna. Där låg också Ewas gamla askfat, med tre fimpar på, och ett fat som kanske någon gång haft en lördagskorvssmörgås på sig - Ewa bjöd alltid på lördagskorvssmörgås och ett glas jordgubbssaft, och sedan blev det kaffe när man blev äldre.
Hennes pappa hade varit här, givetvis, och städat bort den mesta maten och skräpet, och fört ett par böcker till Ewas rum på Terhohemmet, men det var inte rent och det var verkligen inte städat. Det såg ut som om Ewa skulle ha gått till dasset och sedan aldrig återvänt, och egentligen var det inte långt ifrån sanningen med tanke på att hon kollapsat då hon var på promenad kring holmen en dag.
Det var ändå inte med tanke på Ewa som Hannah var här den här fuktiga sommardagen, utan det var för att pappa fått för sig att det skulle rustas upp och han hade skickat henne för att se vad som behövde göras. Hon hade frågat varför inte han själv kunde göra det, och fått ett vagt svar om att han måste jobba. Hon gissade att det sanna svaret var att han inte ville se stugan, som varit en så stark del av hans uppväxt i Gammelstadsviken, i det här skicket.
Det var ganska tyst. Man kunde ännu ana Tavastvägens och Forsbyledens buller, men mest hörde hon vinden dra. Spetsgardinerna fladdrade sakta. Hannah suckade och kände sig plötsligt väldigt nedstämd. Om pappa fick som han ville, och det här stället rustades upp, så skulle Ewas ande försvinna helt härifrån. Om han inte fick som han ville så skulle antagligen ett gammalt träd falla över stugan och mosa den helt. Eller så skulle det säljas. Men å andra sidan ville inte Hannah heller ta på sig ansvaret att rusta upp rucklet, för hon hade inte riktigt så glada minnen och hon hade inte heller, helt enkelt, behov av en sommarstuga. Ändå kändes det synd att det som var skulle försvinna.
Faster Ewa hade varit en ganska underlig person, tänkte Ewa och log. Hon var en lite barsk och jobbig kvinna, men med de bästa berättelserna och så var hon nog ganska snäll innerst inne. Hon hade testamenterat sin garderob åt Hannah, antagligen lite på skämt med tanke på att Hannah var lång och slank och Ewa hade varit kort och rund. Inte ens skostorleken matchade. Kanske det var Ewas önskan från början att ingen skulle använda hennes gamla halaren och lusekoftor, eller i alla fall inte Hannahs mamma Riitta. Ewa och Ritta hade väl aldrig egentligen kommit överens. Hannah hade väl aldrig egentligen tyckt om någondera av dem när det kom till kritan.
Hon grävde fram den ena av de två smörgåsarna hon packat med sig och tuggade den förnöjt i sig och tittade ut på skogen samtidigt. En rysning gick genom björkarna. Det började regna. Hannah hörde varje droppe mot takduken och stängde ögonen. Det fanns en stillhet i det här som hon inte skulle vilja överge någonsin, men så öppnade hon ögonen och insåg att klockan var mycket. Pappas lista, suck. Hon åt upp den sista tuggan rågbröd och plockade fram det skrynkliga pappret.
0 notes
Text
45. Hört i kön
“Är du säker att du vet var vessan är? Och du tänker hålla min plats?”
“Joojoo, dom har ju nog int tänkt att man köar hela natten för biljetter och sedan snor någon din plats för att naturen kallar, chill. Om dom har öppet där nere i godisaffären så skulle du kanske då kunna köpa mig en påse salmiak? Alltså pantteri går om inte dom har något annat.”
“Okej. Och jag behöver ingen kod?”
Edvin skakade på huvudet.
“Om det är alls likadant som på herrsidan så går folk där hela tiden ändå. Har du int någonsin varit här?”
“Jag har en blåsa av stål”, svarade Terhi med ett leende och rättade till alvöronen. Edvin nickade.
“Jag kommer riktigt strax tillbaka”, sade hon och gick iväg i toaletternas riktning. Edvin tittade efter henne och satte sig ner på sin rock igen med DS:n i handen och fortsatte lösa pussel en stund.
Finnkino hade ordnat spons i form av varsin godspåse åt köarna, men Edvin tyckte inte speciellt mycket om den nya sortens tv-mix som de försökte göra promotion för så han hade gett den åt tonåringarna bakom honom och Terhi i kön.
Egentligen kände han inte Terhi. Han kände Cassandra, Cassandra kände Melinda, och Melinda kände Terhi. Fast om han förstod rätt så kände Terhi Cassandra på lite längre avstånd också. Han brydde sig egentligen inte så mycket, för Cassandra var inte där och Terhi hade valt att klä ut sig till en alv. Edvin hade alltså inget emot cosplay, men han hade lite den upplevelsen - och Terhi hade stärkt den - att cosplayartisterna var lite blyga och egentligen inte hade så mycket att säga om sina fandoms, de bara- de bara bar dem på ytan, liksom. Det han ville prata om var cinematografin, om filmtekniska detaljer, och lite om Tolkien. Han hade liksom inga aspirationer att flytta till Vattnadal eller Gondor eller Fylke. Han gäspade och undrade om någon skulle ta hans nerd creds ifrån honom om han bara vandrade iväg. Det fanns trots allt en anda i luften, en misstanke, om att filmen inte skulle vara särdeles bra i varje fall, och han hade helt jävla stark lust på en ordentlig kebab och en ordentligt varm dusch. Sedan på lite HBO och sedan sova. Fast han visste också att morgondagen kom att vara exakt lika utmattande oberoende om han gick hem nu eller klockan tolv följande dag då biljetterna skulle släppas. Han köade väl i princip på fem. Maxmängd var sex, helt enkelt så att ingen skulle köpa upp en hel sal och sälja dem svart på tori.fi eller något, vilket skulle vara en helt lukrativ business om människor skulle bry sig.
Kön ringlade sig hela fyrtio människor lång och var utmärkt med ett rött silkesrep och gyllene stolpar, som säkert skulle vara imponerande om det inte vore en lördagskväll, mycket sent, och fulla människor var på väg hem från barerna i Kajsaniemi och nu vandrade rakt in i dem och stannade upp för att ropa glåpord efter dem. Det var bara så onödigt. Och han hade fortfarande lust på kebab och en dusch då en mycket trött arbetstagare på Finnkino delade ut filtar för natten och information om att de kunde använda toaletten på hotellreceptionen på andra sidan vägen under natten, och att Finnkino uppskattade dem mycket och så vidare men att de tyvärr inte kunde komma in, eftersom dörrarna skulle låsas, och Edvin glömde fråga om vad som skulle hända åt Terhi som nu verkade sitta fast bakom lås, men sanningen var att då han insåg det här ungefär en kvart senare, då hans DS fick slut på batteriet, så verkade tanken lite komisk. Han slog Terhis nummer, men det fick bara hennes väska med sovsäcken att vibrera vilt.
Resten av kön var i gång på låg låga, lågmälda samtal och tältuppsättning verkade vara planen för natten.
En reporter för Helsingin Sanomat tillsammans med fotograf dök upp en stund senare och intervjuade folk på måfå, fast inte riktigt på måfå utan mest dem som verkade passa in i nördestetiken deras läsare kände igen. Edvin gäspade och stretchade benen en aning. Det började bli kallt.
“Petri Marttimaa, Helsingin Sanomat. Kiinnostaisiko osallistua haastatteluun?”
Till Edvins förskräckelse hade reportern med fotografen stannat vid honom.
“Ööh, tota-“
“Vain pari sanaa, ei kestä kauaa.”
“Ööh, tota- tota mun ystävä on jäänyt lukkojen taakse tuonne elokuvateatteriin, joten en, en oikein . mun on autettava häntä.”
“Ihanko tosi? Haluaisitko kertoa siitä enemmän? Minkä niminen olet?”
“Edvin Nordlund”, svarade Edvin osäkert och drog en hand genom sitt hår. “Mun kaveri kävi vessaan mutta ei palannut ja Finnkinon työntekijä kävi tässä kertomassa ettei me päästä enään sisälle.”
“Tuossahan on tarina aluillaan! Kuka siellä sisällä on?”
“Terhi Tuominen, luulen että hänen nimi on,” svarade Edvin, “tunnemme ystävän kautta.”
“Ja hän oli menossa vessaan.”
“Just, joo.”
“Oletteko kertoneet jo Finnkinon henkilökunnalle?”
“En, en tiedä kenelle soittaa.”
“Ja onko Terhi ollut yhteydessä Finnkinoon?”
“Ei, hän unohti puhelimensa tähän.”
“Aiotteko soittaa-“
“En oikeasti. Ajattelin nukkua kohta.”
“Onko tähän lisättävää?”
“Ei.”
“Kiitos haastattelusta. Me- me alamme selvittää, miten saisimme kaverisi ulos. Onko ookoo että kuvaajamme Terho ottaa kuvasi?”
“Mikäs siinä”, sade Edvin och tittade trött in i kameran.
Terho tog ett par bilder och skakade sedan på huvudet. Reporterparet skyndade iväg för att reda upp situationen. Edvin ringde Cassandra.
“Edvin, det är mitt i natten”, klagade hon, “varför fan ringer du nu?”
“Jag är här i kön- biljettkön- och Terhi fixade sig inlåst.”
“Inlåst?” Cassandra suckade, “Vad gjorde hon den här gången?”
“Inte polisen. Finnkino. Hon gick på toan och sedan låste de dörren.”
“Va fan.” Cassandra var tyst en stund. Edvin såg sig omkring. “Alltså vad fan. Hur- Vad tänkte du göra för att lösa det här?”
“Jag tänkte inte göra någonting. Fast jag berättade för Helsingin Sanomat om det, så det löser sig säkert snart.”
“Edvin.”
“Hej, jag känner inte Terhi, och hon är inte på mitt ansvar.”
“Edvin.”
“Seriöst, jag bryr mig inte.”
“Edvin.”
“Men.”
“Edvin.”
“Äääh fine. Jag ringer dig när vi har fått ut henne.”
“Edvin, Terhi har epilepsi. Om hon har fått ett anfall på toaletten så kommer jag att strypa dig.”
“Menar du på riktigt att jag borde följa med henne på toaletten för att finnas där om hon börjar fradga ur munnen?”
“EDVIN, vad fan!”
“Sori. Jag är lite trött och jag har ingen aning vad jag borde göra och jag skulle egentligen bara vilja fara hem.”
“Edvin, jag tänker lägga på nu och ringa runt efter Terhis föräldrars telefonnummer.”
Edvin suckade, lade på och packade ihop sina saker. Kebab.
0 notes
Text
44. Att fara hemifrån i all hast
Vera kom hem från jobbet först klockan åtta. Hon hade skickat ett meddelande åt Laura om att hon skulle bli sen, men hon hade inte fått något svar - det å sin sida var som normalt. Laura brukade mer sällan svara på meddelanden som inte krävde ett svar, och Veras “Jag blir sen, hoppas du klarar dig och puss!” var kanske inte direkt en diskussionöppnare.
Vera var en ganska kort kvinna, och hon använde ofta klackar med sina långa rockar som hade många fickor. Hon hade farit iväg från jobbet i all hast och glömt sin mössa, så hemfärden var kall, och hon frös där hon satt på tåget i rsuningstrafiken och fick ta emot tre tanters sura blickar där hon satt och de stod. Men Vera var så väldigt trött, och på någon nivå en skitstövel, och hon tänkte inte automatiskt ge sin plats åt någon bara för att de snurrat fler varv kring solen.
Men det var tåget. Nu stod Vera vid dörren och grävde i sin blå handväska och glasögonen var lite sneda för det blåste hårt där ute, och hennes kinder och öron var frostnupet röda. Hon hittade nycklarna, insåg sedan att hon bodde tillsammans med sin partner nuförtiden och ringde på. Laura öppnade inte dörren inom tio sekunder, så Vera vred nyckeln och skuffade upp dörren.
Det var mörkt i lägenheten. Deras kappor hängde i tamburen på sin ställning. Golvmattan var lite sned som vanligt, och skorna ett virrvarr av brunt och svart läder och gula converse och tre omaka vantar som fallit från hatthyllan i all hast. Vera insåg att Laura nog inte var hemma, men tänkte inte desto mer på saken. Hon var kanske i butiken, eller så hade hon också tagit sig en lång stund på sitt jobb, eller så var hon på sitt arbetsutrymme i Berghäll och jobbade på den där beställningen djurmotivkort hon fått från Putinki. Det brukade Laura göra ibland annars också, men på sistone hade det varit ganska vanligt att hon steg upp först kring lunch och tog spårvagnen fram.
Laura suckade och dumpade väskan på golvet och rocken på en av köksstolarna, de d��r blåmålade pinnstolarna som Laura hade upcyclat. Hon vandrade in i deras tvåas kök och öppnade kylskåpet.
Gårdagens pastarester knastrade i mikrovågsugnen. Vera hällde upp ett glas apelsinjuice att dricka med maten och hällde trött ketchup över den förtorkade spaghettin. Hon plockade upp posthögen som låg på bordet - Laura hade alltså farit iväg först efter lunch, eftersom de här var dagens räkningar och Birkatidning.
Överst på posthögen låg en post it, på den stod ett ord.
Hejdå.
Det var Lauras handstil. Vera tittade misstänksamt på lappen och ryckte sedan på axlarna när hon insåg att den satt fast i ett av de där skräppostiga utskicken från Yves Rocher. Hon log lite till och med, för hon tyckte också att Yves Rocher:n kunde slängas direkt i skräpet. Hon lade tidningen i papperskorgen och såg sedan på några episoder Dexter, tills säsongen blev lite för spännande och då borstade hon tänderna.
Följande morgon ringde Veras väckarklocka. Hon vaknade groggig och lite obekväm i nacken. Hon var ensam i sängen och myste en stund utan att inse vad det egentligen betydde. Då hennes snooze ringde till satte hon sig upprätt och stirrade omkring sig. Hon stängde av ringningen, kollade att telefonen inte fått några meddelanden hon missat.
Ingenting. Hon drog ett djupt andetag och drog fram Laura från sina kontakter, men det tutade tio gånger, inget svar. Ingen Laura, alltså. Vera bytte om från pyjamas till sin arbetsskjorta och kände sig kall i maggropen. Hon hade inte ens insett att Laura inte var här. Men å andra sidan hade hon en soffa på sitt arbetsrum. Kanske hon bara hade sovit över. Vera bestämde sig för att- nu tvekade hon. Kanske det skulle vara en bra idé att fara där via och kolla, bara så att hon var säker. Men å andra sidan, palaver- Hon suckade och skvättade tandkräm över spegeln. Om hon skulle göra som så, att hon skickade ett meddelande åt Laura, och om hon inte fått ett svar efter palavern så skulle hon sätta sin lunchtimme på att fara och kolla. Såklart hon inte svarade klockan sju om hon hade stannat uppe till halv tre och somnat över sitt arbetsbord. Såklart. Ingen orsak att vara rädd, bestämde sig Vera, och kollade igenom att hon hade powerpointen på sin sticka och drack kaffet under tiden. Hon drog på sig rocken och gick iväg.
Det regnade, så hon slog upp paraplyet och vandrade över betonggården. Västra Böle var sig likt, grå hus efter grå hus. Hon kom ihåg känslan hon haft då hon flyttat in, med Yles torn ett stenkast ifrån och tågen till alla Finlands hörn ännu närmare, känslan av att allt var möjligt och att allt skulle gå bra. Hennes farfar hade jobbet för Akava i ett hus på andra sidan tågbanan, och hon hade någon gång som riktigt liten besökt hans kontor och de hade tagit kopior av hennes händer och hon hade gjort ett hjärta av rosa post it-lappar i hans fönster. Den känslan var ganska långt borta nu. Hon kunde se sig omkring och veta att hon bodde där, men det kändes som om det vore på lånad tid, begränsat på något underligt vis, och att det kom att ta slut snart. Som om en kalender skulle kryssa bort dagarna.
Hennes telefon pep till och hon kände hur lättnaden spreds i hårbottnen och fotsulorna. Det visade sig vara från hennes chef. Palavern skulle börja en halv timme senare än planerat, så hon skulle kunna hinna till arbetsrummet, men å andra sidan ville hon printa ut statistiken och så ville hon gå igenom sin epost, om det var något svar på frågan om den där tyska beställningen. Dessutom var hon ju inte ens ännu på kontoret, först skulle hon ta tåget ett par hållplatser till Alberga och sedan skulle hon gå igen. Det kunde ta lite längre än planerat. Och hon skulle kanske hinna med en kaffe på vägen, om hon for direkt. Hon bet samman läpparna och for till kontoret.
0 notes
Text
43. Stormvarning
Månen lyste klart bakom kala björkgrenar när vi gick hem från festen. Hon var klädd i sin långa kappa som täckte kjolens fåll, och jag föreställde mig henne som bar under rocken och det kändes underligt spännande, och det var hon annars också. Hon med sina fräcka och fiffiga kommentarer, med den djupaste visdom jag sett klockan tre på morgonen, och med de där händerna som aldrig verkade ha varmt fastän hon hur täckte in dem i vantar och fickor. Nu också gick hon med händerna instuckna i rockfickorna. Hennes hår, klippt i page, var svart den här månaden, och hon hade matchande smink. Allt verkade klä hennes personlighet, och jag var förtjust på en sådan nivå att jag kände mig full av att bara stå bredvid henne. Fast jag var väl nog också smått salongsberusad vid det här laget av kvällen.
Vi gick samma väg, för vi båda bodde i Berghäll, och att ta spårvagnen kändes dumt och som slöseri av en fantastisk sommarnatt. Vi gick över långa bron. Jag skulle gärnat ha stannat till för att drömma mig bort en stund tillsammans med henne, drömma om fjärran länder och ett liv tillsammans och vad man nu fantiserar när man är lite naiv och lite kär. Fast på svenska finns det inget riktigt bra ord; man är förtjust, men om man är det starkt, är man då förälskad? Men hur är det då när man älskar någon, är förälskelse ett ord man kan använda då också? Och hur är det egentligen med kär? Jag visste inte då och jag vet inte nu heller.
I Hagnäs, på Hagnäs torg, fanns det en toalett som fungerade med femtio cents mynt. Vi stannade upp där, för hon behövde använda toaletten. Jag tyckte det antagligen skulle vara mer hygieniskt att väta ner sig än att använda de grågröna stålhucklena stod vid kajen och tittade ut över vattnet som guppade på. Månen stod lågt ovan vattnet, skymd bakom restaurangbåtarna och segelfartygen och bron, där plåtkossorna stod, men jag kunde se månljuset dansa över vattnet, och himlen var en underligt gredelin nyans av grått. Det var månklart, men inte stjärnklart, det var mörkt, men inte som det vanligtvis var på sommaren med vackert petroleumblå himlar som djupnar i indigo. Det här var en vintrig himmel som jag inte var säker att jag litade på. Den innehöll någonting som påminde mig om Mårran, om rädslor ur barndomen och lyckligtvis var hon färdig från toaletten och vi gick vidare. Hon frågade mig om mitt deltidsjobb på Picnic, jag sade som det var och hon skrattade. Hennes skratt var också speciellt, inte klingande eller vackert precis, men det var ärligt. Jag skulle ha kunnat drunkna i det, eller i vattnet nedan kajen, och dött lycklig just då. men hon såg på mig med en underlig min som om hon nyss vaknat från en dålig dröm, och sade att hon måste gå hem nu, och jag instämde och vi gick raskare under tystnad.
Vi kom fram till Havshagen och jag tror att klockan var halv två. Hissen var stängd så vi vandrade upp för den ekande trappan, och som vanligt blåste det. Priset för havsutsikt hade mamma sagt men jag var ganska säker på att jag betalt en hel del extra för den i alla fall, bara för att mestadels se stadens kolkraftverk och Österledens trafik i Fiskehamnen. Det var ändå, sist och slutligen, ett fantastiskt ställe att bo på, och jag och hon var så gott som grannar, fastän jag bodde i en etta som min morbror ägde och hon delade en fyra med tre andra studeranden.
Hon tyckte att hon behövde röka en cigarett hon fått av Eemeli på festen. Hon drog den ur bröstfickan, den var lite krokig, men ingendera av oss hade eld så istället skuffade hon upp mig mot husväggen och kysste mig hårt.
0 notes
Text
42. Paraplyet
Hilda Fredriksson hade ett prickigt paraply, rött med vita prickar, som hon brukade kalla sin flugsvamp, och det var på det sättet som hon fick sitt smeknamn (eller öknamn, beroende på om man såg på saken ur Hildas ögon eller alla andras; hon var svampen.
Hilda var en ganska tyst flicka och det verkade som om hon inte skulle växa ur det, tvärt om, hon verkade växa in i det. Det blev en del av henne att hon var tyst, och när det gällde namnet svampen var det också en av de saker som ingen egentligen hört henne säga ja till. Hon bara var svampen i en dels munnar.
Hilda hade gått iväg hemifrån den här morgonen utan sitt paraply fastän det ösregnade och redan vid bussen ångrade hon beslutet. Det fanns ingen obehagligare känsla, vad gällde kläder, än att vara dyblöt genom skorna i ett kvavt klassrum, och hon kände under moddatimmen hur huden blev till russinskinn inuti länktossorna. Ingen värre känsla, före Casimir hällde ett glas vatten över ryggen på hennes tröja.
Hilda kippade efter andan. Vattnet var kallt och hon kunde känna hur det rann ner längs trosorna och byxbenen ner till fötterna. Och där skrattade Casimir, Kristoffer, Valter, Belinda, Frans och alla de andra, och hon satt fortfarande där och kippade efter andan och deras lärare stod och väntade på kopieringsmaskinen i materialrummet, knappt tio meter ifrån men helt blind för vad som hänt.
Hilda drog ett djupt andetag och klassen tittade spänt på. De ville höra henne skrika. Hon andades djupt ut; så tog hon sin ryggsäck och gick hem.
På utsidan av skolan stannade Hilda upp bara en sekund och undrade varför ingen försökt stoppa henne. Hon var, djupt inne, inte ens arg på Casimir och de andra. Hon förstod att det tyckte om att provocera. Det var väl deras sätt att peta i en myrstack. Men hon var bara inte- Hon bara inte ville leka, men hon tänkte inte heller attackera. Kanske de skulle sluta om hon inte brydde sig.
Hon rundade busshållplatsen, men det var givetvis ännu fyra timmar tills skoldagen skulle ta slut och det regnade ännu. Hon bestämde att hon inte kunde bli blötare och kallare än hon redan var så hon tänkte gå hem fem och en halv kilometer istället för att bli här och vänta. På någon nivå ville hon inte kunna bli hittad, så hon tog en omväg kring vattentornet istället för att gå förbi biblioteket, så att om läraren skulle söka efter henne, eller något, så skulle de inte hitta henne.
Hilda gick långsamt, för hon tyckte om att göra det då när ingen tvingade henne att skynda. Om världen skulle vara sådan som Hilda ville, så skulle ingen någonsin ha bråttom. Men hon visste att världen inte någonsin skulle vara som hon ville, eftersom världen var en orättvis plats.
Regnet avtog medan hon gick längs kanten av spånbanan. Hon hade dåliga minnen av att tvingas jogga här, de började varje gymnastiktimme med “fyra uppfriskande varv” och läraren sade alltid med en suck åt henne att sluta efter det tredje. Om det inte var spånbanan var det bollplanen vid skolan, och åtta varv, som de snabba friidrottarna sprang på tio eller femton minuter. Hon hade aldrig sprungit åtta varv. Kanske fem som mest - men det var alltid så att man själv skulle räkna varven, och hon var ganska säker på att alla andra kommit överens om att springa sju varv. Men det var på gymnastiktimmarna, och nu var Hilda på väg hem och blöt om ryggen, skorna och genom rocken kände hon sig som om hon skulle ha klätt på sig utan att torka sig efter duschen.
Det var en god bit att gå, och backen blev brantare an efter. Bibliotekstanten Justiina cyklade förbi som en svishande grå fladdermus med cykelregnkåpan fladdrande i kapp med det brandröda håret. Hon var en underlig syn, annars också, men Hilda undrade varför hon hade så bråttom. Så där lite. Egentligen undrade hon om någon vuxen skulle märka att hon gått iväg. Skulle mamma ens få veta?
Hon visste att hennes klass inte skulle berätta, för då skulle läraren lista ut att något hänt före och någon skulle ställas inför svars. Antagligen skulle hon måsta hämta med en lapp om att hon var sjuk. Kanske hon skulle hinna bli. Om hon istället för att gå hem tog en tupplur i vattentornsskogen, då skulle hon säkert få kallt och bli sjuk. Eller så kunde hon spy på flit hemma när mamma var där, och säga att samma hänt i skolan.
Hon kom ut till vägen som ledde hem, fast inte direkt. Hon gick, och gick. Det gick långsamt, väskan var tung, och hon frös. Samtidigt var hon på ett underligt sätt glad, nästan lättad, att hon gett sig av, att hon inte satt i klassrummet med alla andra och kände sig dum.
0 notes
Text
41. Rosa blommiga lakan
De hade planerat in ett besök till Ikea redan i tre veckor, alltså Martin och Minea som nu äntligen skulle flytta ihop. De hade läst någonstans på buzzfeed eller iltasanomat.fi eller var det nu var att ett besök till Ikea var det ultimata testet för ett förhållande, och på sätt och vis var de inte liksom helt säkra på att deras förhållande var menat att hålla och på sätt och vis vore det väl mer praktiskt att ta reda på det lite före de faktiskt slog samman sina saker och gjorde sig av med mer eller mindre alla dubletter. För, som Minea påpekade, behövde man inte i ett tvåpersoners hem mer än tre stekpannor och tre kastruller, fastän vardera ägde fler från förut.
Problemet med ikeaplanen var ändå att tajma det hela. Martins nya jobb gjorde att han jobbade sent och veckoslut nu och då, eftersom det var vanligt som sjukvårdare, och Minea däremot hade mycket dagsbetonade arbetsdagar som forskare och dessutom en konferens i Ungern. Det var alltså två veckor tills att de skulle flytta ihop då de äntligen lånade Martins mammas stora farmare och körde till Vanda och parkerade i bullret från ringvägen och vandrade genom ösregnet in i den enorma gulblå möbelhallen.
Ingendera hade varit till Ikea i Vanda förut, och det första som slog dem båda var att dörren var mycket svårare att hitta än i Esbo. Här fanns ingen snurrande dörr att springa runt i, något som Martin påpekade.
“Jag gjorde det också som liten”, svarade Minea och tog tag i hans hand, “sen brukade mamma bli frustrerad.”
“I min familj undvek vi att fara till ikea in i det sista”, sade Martin, “pappa och mamma byggde hellre själva. Du vet vår vardagsrumsbokhylla? Alltså som TV:n står i? Den byggde de, köpte virke i Varuboden och sedan var dom mycket i garaget.”
“Jag slår vad om att-”
“Hej, vi säger inte sådant om varandras föräldrar-”
“- dom tyckte det var riktigt roligt?”
“Mmmhmm.”
Martin och Minea hade en hel del saker att inhandla, eftersom lägenheten de skulle flytta in i hade ett underligt litet vardagsrum där varken Martins eller Mineas soffa kom att rymmas in. Fast det som hade börjat som en lugn dagsutfärd till ikea kom plötsligt till ett ganska abrupt slut, för just som de skulle stiga av rulltrappan till andra våningen så svimmade Minea och föll bakåt.
Martin störtade efter henne, men hann inte få tag i sin älskade mö. Flickvän. Hennes huvud tog i metallsteget som var på väg upp och så insåg han att HAN VAR HELT JÄVLA TRÖTT PÅ SMÅBORGERLIGHET att hon blödde. Han viftade till sig en arbetstagare som tog en titt på Minea VAD I HELVETE MARTIN SKALL JU FÖRESTÄLLA VÅRDPERSONAL OCH HAN TAR DET SÅ DÄR SLAPPT VAD på Mineas blödande huvud. Butiksbiträdet kände med handryggen att hon andades men beslöt att det vore bäst att ringa en ambulans i varje fall GEE YOU THINK så att Minea skulle kunna bli uppkollad.
Martin höll försiktigt Minea i sin famn och butiksbiträdet hade hämtat fram några Önskedröm-dynor från barnavdelningen som hon vilade på. Folk hade samlats runt dem OCH GLODDE SOM JÄVLA ÄLGAR PÅ SITUATIONEN EFTERSOM DET VAR ABSURT OCH MELODRAMATISKT och en man lade sin hand på Martins axel för att uttrycka sina sympatier.
Martin såg på då utryckningspersonalen kom på plats och liksom igenom ett dis COME ON LITE BÄTTRE METAFORER NU FÖR FAN NEJ SATAN DET VAR VISST EN LIKNELSE MEN ÄNDÅ såg han på då hans egna Minea lades upp på en bår och bars iväg. Han följde efter men också det genom ett dis, och kördes med in till ett sjukhus.
Sensmoralen som Martin såg det var att man inte borde testa gränserna för ett parförhållande bara för att.
0 notes
Text
40. Nödens lagar
Det brukar sägas att nöden inte vet någon lag. Den nöden jag led av då jag steg av tåget i Kottby var mycket klar, men den hade också sina lagenligheter; och vissa straff för brott mot enligheterna i just det här fallet. Pinsamhetsfaktorn var kanske den största av dem; att helt enkelt ine vilja vara den personen som råkade ut för just det här just nu. Det finns väl inget ord runt det; jag behövde bajsa. Nu.
Tågstationen hade ingen egentlig stationsbyggnad, så jag kunde bara drömma om en toalett. Orsaken till att jag inte gått på tåget var att tågets toalett varit ur bruk. Där hade jag suttit med fötterna febrilt i kors och undrat vad jag skulle göra, och paniken hade stigit för varje fjärt. Alltså visst, skratta lite obekvämt sådär som en tioåring, men att en vuxen kvinna skiter ner sig är faktiskt inte så roligt. På ett tåg dessutom blir det ganska tragiskt ganska fort.
Jag såg mig alltså omrkign på Kottby station. För er som inte vet är Kottby station knappt en station, det är mer av två perronger och en trappa upp i vardera ändan. Jag inser att här inte finns något, men jag ser också att här nära finns en k-butik. Med benen i kors, i små banansteg, skyndar jag mig dit och tänker hela tiden på att kattungar är söta och solrosor vackra. Ni vet, avledande tankar. Ju närmare jag kommer desto mer måste jag också intala mig att jag ännu måste hålla mig länge, för vi mänskor funkar sådär töntigt att om vi nästan är hemma så blir det plötsligt omöjligt. Och så försöker jag påminna mig om att jag ju inte ännu vet att där finns en toalett och om ifall så, så får jag använda den. Jag börjar intala mig att den säkert också är ur bruk. Helt säkert.
Jag vandrar upp till butiken och in och där finns en skylt ASIAKAS WC och jag känner min mage rasa, så jag rusar, rusar, rusar in på toaletten och hinner sätta mig ner och-
Vi skippar den biten. Nåjoo. Ni vet vad som händer. Allt gick bra. Vi kan gå in på vem jag är istället och vad jag gjorde på tåget överlag och hur jag kom in i den här situationen. Eller nåja, det är ganska klart, hoppas jag, för er alla att man har otrolig bajsbrådska om man inte har gått på toaletten i tid, och dessutom ätit tre torkade plommon. Äh, vi tar det igen.
Jag heter Rina, kallas Rinne, och jag bor i Hagalund men min bästa kompis bor i Parkstad och jag skulle ta T-tåget dit. Vi känner varandra alltså från vårt utbildningsprograms enda programmeringskurs, blev goda kompisar, och hänger numera ganska mycket tillsammans. Det kanske är något mer på gång, men det är liksom inte bara upp till mig. Fast jag kanske skulle vilja, alltså, om då min kompis också skulle vilja. Fast orsaken nu till att jag var på väg dit var att vi skulle se en film tillsammans, Watchmen, och jag for hemifrån sent för att jag är en dålig människa. Nänå, jag for sent eftersom jag glömde vad klockan var och sen hade jag kris över att jag borde gå och köpa med något från butiken, och så gjorde jag det, och sen var jag sen till bussen och under hela den här tiden byggde sig min nöd upp. Jag försökte alltså före jag skulle iväg, men då gick det inte. Plommonen åt jag tidigare under dagen. Jag tycker om plommon.
Men jag satt nu alltså på K-Butikens toalett och klämde ur mig och sedan insåg jag att pappret var slut. Jag reagerade först inte så starkt, för jag var säker att jag hade en näsduk i fickan, så jag gjorde mig färdig i all sköns ro och spelade en nivå Angry Birds under tiden, och sen inser jag. Crap.
Jag tittar omkring mig. Lyckligtvis - fast å andra sidan inte - så är det här en av de där singeltoaletterna där man inte kollektivt behöver låtsas att man är ensam och samtidigt höra allas ljud och sedan se varandra i ögonen vid handtvättningen. Istället är det här ett en gånger en meter stort, eller rättare sagt litet, rum. Och här finns inget papper. Inte ens paffhjärtat är kvar av rullen; inget handpapper utan bara sånadär hemska varmluftstorkare.
Jag tror varje människa som råkat ut för mitt dilemma har sina egna hierarkier av hur man kan lösa det hela. Första alternativet är alltid toalettpapper. Andra är handpapper eller möjliga näsdukar, eller en binda om inget annat; om de är speciellt små kan en bidéduschning vara på plats före. I tredje hand är vad som helst för annat papper, kvitton, anteckningsblockssidor eller vad man nu har i sin väska. Och sedan finns det fjärdehandsalternativen, som varierar från person till person. För mig var det att först se om någon slängt någorlunda rent papper i skräpkorgen. Svaret var definitivt nej och en kräkningsreflex. Sedan till näst var det att duscha sig ren och skita i att torka sig. Ingen dusch och långt till handfatet.
Jag suckade vid det här skedet och såg ner på mina trosor. Det var trosorna eller strumporna som gällde, alltså. Trosorna var bara spets så de var inte till någon nytta i mitt dilemma. Jag drog alltså av mig min vänstra strumpa.
Efter att operationen utförts till någon nivå av belåtenhet gick jag in i butiken och köpte ett par vita Pirkka-tennisstrumpor och ett paket näsdukar. Jag smög in och lämnade en näsduk på toaletten för nästa olyckliga människa, och sedan tog jag sikte på Parkstad och hoppades att min kompis inte skulle fråga alldeles för noga varför jag blivit sen. Fast jag kunde väl alltid ljuga. Lite, i alla fall.
0 notes
Text
39. Rost - Malm
Hon hette Agnes, och hon jobbade för en firma som gjorde sepcialstädningar. Det kunde handla om att någon farit hemifrån och glömt ett ämbare kräftskal i sitt kök, eller att någons kära barn kakkat ner hela sovrummet. Det kunde också handla om en bostad som någon rökt i i fyrtio år, och som nu en astmatiker tänkte flytta in i. Eller ett husdjur hade märkt ut sitt revir överallt. Eller så hade det brunnit i huset och lägenheten hade blivit rökskadad. Och sen fanns det förstås de fallen som ingen direkt ville göra reklam för sig med, men som var det egentligen vanligaste och svåraste arbetet; någon eller något hade dött i glömska och nu ville ställets ägare bli av med lukten. Det var givetvis helt förståeligt, Agnes skulle också gärna tvätta bort lukten av lik om hon skulle råka stöta på den, men Agnes hade en speciell slags skada som gjorde arbetet lättare för henne; hon hade knappt något luktsinne.
Inte nog med det, hon hade knappt något smaksinne heller. När inte maten smakade, och alltså verkligen inte smakade något alls, så smakade- så åt hon helt enkelt inte förutom för att överleva. Visst, vissa konsistenser var ganska roliga. Som rice krispies, och knapriga äppe, och sen olika kombinationer av varmt och kallt.
Hennes smaksinne var ju inte heller helt noll, det var bara väldigt svagt. Hon kände nog till exempel chili i munnen som svidande och brännande, och åt hon socker direkt ur påsen så var det väl sött. Men det som var intressant var att det inte alltid varit så här, utan hon hade fått en skada. Alltså en hjärnskada. Hon hade fått den i en bilolycka, men alltså så att hon suttit på cykeln som bilen kört in i. Kanske det var en trafikolycka, alltså. I alla fall - en man i kostym i en stor Audi hade kört in i henne då hon korsade en väg och han vände in på den vägen (alltså hon hade förkörsrätt är poängen) och hon hade då fallit illa och spräckt sin cykelhjälm och ett litet blodkärl i hjärnan tydligen.
Två veckor senare vaknade hon på ett sjukhus med kanyl på handen och en otrolig känsla av att sväva omkring. Morfin, hade hon senare fått höra. Men det var alltså då. Ingen hade vetat riktigt hur illa det var före hon började prata igen, vilket tog en stund men mer på rund av att hon var hög på medicinerna än att hennes talcenter skulle vara skadat.
Och faktiskt hade ingen hittat smak- och luktsinnessaken ens då, för hon bara antog att maten inte skulle smaka någonting på ett sjukhus. Det var först då hennes kusiner hämtade en bukett blommor och en låda fazers blå åt henne som hon blev skraj. Chokladen alltså, blommor doftar inte så starkt alltid. Så hade det varit nu i två år, och Agnes mådde helt okej.
Just nu satt hon dock och försökte peta i sig lunch. Hon hade ställt sig på vågen i simhallen och sett sig väga 47 kilogram, vilket var mindre än hon vägt då hon börjat högstadiet. Hon hade därför byggt ihop en lunch av ordentligt fettande saker och sedan täckt dem i majonnäs, men då hon åt insåg hon att majonnäsen fick henne att må vagt illa av bara konsistensen. Hon tittade slött på Castle och bytte sedan till Yle, där statsministerns tal visades i kortformat, då hennes telefon pep till.
“Agnes Viitanen”, svarade hon och tog en till tugga. Tugga, tugga, och svälj. Usch.
“Hej, det är Wicke från jobbet. Hördu, jag hade Veera bokad för ikväll, men hon har fått magsjuka. Kan du hoppa in?”
“Vad är det för slags grej det handlar om? Blodigt?”
“Inte- inte direkt. Det är någonslags fuktskada, men kunden kunde inte riktigt beskriva det heller. Han hade varit där bara så länge att han tyckte att det skulle ringas till oss.”
“Jahaa, så en överrsaskning.”
“Man kan väl säga det som så också, ja”, sade Wicke. “Skall jag försöka med Teemu?”
“Vilken tid var det?”
“Vi kom överens om 18.30. Kunden kommer och låser upp.”
“Hur länge?”
“Jag tror hans exakta ord var ‘så satans länge det tar’. Det är ju antagligen nattjobb så allt efter sju får du dubbelt. Om du stannar tills morgonen får du det dubbelt också.”
“Tror du det tar så länge?”
“Han verkade ganska skärrad. Det kan bra hända, alltså. Skall jag försöka med Teemu, alltså?”
“Jag- jag tar det.”
“Super. Han verkade alltså inte som någon slags creep, utan bara trött.”
“Vad var addressen nu igen?”
På Malms industriområde stod Agnes fyra timmar senare och tittade misstroget på sin telefons kartapp. Det höll på att mörkna och gatorna var tomma på människor. Plåtbarackerna gjorde reklam för aluminium och glas och rör och annat som Agnes inte ens tänkt på att folk faktiskt kunde köpa. Å andra sidan var väl ungefär allt sådant som man kunde se omkring sig byggt av sådant som man kunde köpa. Sett på det sättet så var industriområdet lite som ett självläkande monster.
Bilen hade hon lämnat för en stund sedan för att kolla om hon var där hon borde. Svaret var kanske. Hon suckade och gick tillbaka till bilen och slog numret till kunden som Wicke hade textat henne.
“Hallå?”
“Hej, det är Agnes från Erikois-siivous OY. Jag undrar om addressen ni givit oss var rätt?” Hon läste upp addressen. “Jag står här med bilen utanför, men siffrorna verkar inte matcha.”
“Ni är på rätt ställe. Jag kommer ut dit, så kan jag hjäpa med att bära städredskapen.”
“O- okej. Vi ses om en liten stund.”
Agnes lade på och lade telefonen in i bröstfickan på sin städrock. Hon satt en stund tyst och såg sig om i den trånga Yarisen. Där i framsätet låg hennes väska. Hon tog den i famnen, och så textade hon Wicke att hon inte var säker på om den här typen var att lita på och att hon skulle texta igen om tio minuter om allt var ok. De hade det här systemet, och hade haft det sedan en viss incident som Veera råkat ut för.
En man kom gående mot henne. Han var iklädd en collegetröja med dragkedja och ett par jeans som sett bättre dagar. På fötterna hade han ett par tofflor, och han såg på något sätt lite yrvaken ut i ljuset av en gul gatulykta. Agnes skruvade ner sitt fönster.
“Är det ni som beställde en städning,” ropade hon i hans riktning.
Han nickade till svar. Agnes steg ur bilen och började plocka ihop redskap.
“Så vad är det nu alltså som är situationen?”
“Det är svårt att förklara”, svarade mannen undvikande, “men jag fick inte loss fläckar från mitt golv. Och väggar. Och lite annat också.”
“Vet du vad det handlar om?”
“Inte- inte exakt. Eller, jag menar, jag vet en del, men får inte berätta. Ni har väl en policy av att ni inte frågar frågor?”
“Ifall vi misstänker ett brott måste vi kontakta polisen, men inte annars.”
“Det- det har inte begåtts några brott mot lagar.”
“Då borde det nog gå utan desto fler frågor”, sade Agnes nyfiket och stack en låda kemikalier i mannens armar och tog själv dammsugaren, moppen och två hinkar. “Visar du vägen?”
“Ja, förstås”, sade mannen och gick före.
Det visade sig att orsaken till att hon inte hittat rätt nummer var att det var en källare, och att numret inte ens var upplyst. En liten skylt på dörren sade bara kundens namn och M. Agnes undrade vad M stod för, men vågade inte fråga. Han hade lämnat dörren på glänt, men viftade i luften ett par gånger före han steg in.
“Flugor”, muttrade han.
Agnes såg inga flugor.
Källaren visade sig vara ett litet och underligt mysigt kontor. Med tanke på att byggnaden ovan var byggd mestadels i plåt skulle man inte tro att de träpanelstäckta väggarna hörde hemma i samma universum. Mannen hade ett litet kontor till sidan om farstun de kom in i. Agnes kunde se att han hade högar av papper och uppslagna gamla böcker på bordet, och en riktigt gammal dator och en faxmaskin på ett bord intill.
Han ledde dock in henne i ett rum intill. Där rådde totalt kaos.
Rummet skulle ha kunnat vara ett bibliotek, eller det kunde kanske hända att det varit ett bibliotek för en tid sedan. Nu låg ändå böcker huller om buller och sönderslitna på golvet. I taket hände en helt svartnad kristallkrona, och i innertaket fanns en svart cirkel som verkade svedd in i taket. På golvet däremot fanns en enorm stjärna, en hel del klibbigt svart slem, en del vitt pulver eller sand, och en massa klarröd substans som verkade ha lagts ner i något visst mönster, men som nu påminde om en Jackson Pollock. Agnes stod i dörröppningen och stirrade ut över rummet.
“Vad har hänt här”, sade hon långsamt.
Mannen svarade inte, men hon kände på sig att han stirrade besvärat rakt framåt.
“Vad har hänt här”, upprepade hon ännu långsammare.
“Jag- jag vet inte”, sade mannen ynkligt. “Det var inte jag.”
“Låt mig gissa. Ni har ritualslaktat och offrat en get för satan.”
Det var mycket tyst i rummet som såg ut att skrika i dödsplågor. Till sist sade mannen:
“Inte för satan.”
“Okej, jag tänker gå nu. Svart magi och satanism och demoner och nekromansi och sånt ger mig, de ger mig allergiska exem.”
“På riktigt? Jag kanske kan ge dig en salva-”
“SÅ KLART INTE PÅ RIKTIGT, men det här skämtet är helt satans dåligt och jag är trött så hejdå.”
“Åh, förlåt. Jag- Jag trodde bara att ni inte- jag trodde ni var vana vid den här sortens sak?”
“Menar du att det här är vanligt?”
Mannen såg från sida till sida men hittade ingenstans att fly hennes arga blick.
“Inte nu vanligt”, viskade han, “men det händer och vi har ändå närmare sjuttio medlemmar i sällskapet och-”
“Menar du att det finns sjuttio galningar i den här staden som slaktar getter och tror på demoner?”
“Våra medlemmar kommer också från Esbo och Vanda”, försvarade han ynkligt.
“Jag- Jag har fått nog.”
Agnes vände sig om för att gå, men hon kunde inte. Mannen hade tagit tag i hennes ärm.
“Hon- hon som brukar komma när man ringer er hade inget problem senast!”
“Vem då? Ai Veera?”
“Kanske?”
“Nå, nyheter för dig; jag är Agnes. Jag måste ringa min chef.”
0 notes
Text
38. Preventivmedel - Tölö
“Har ni något mot torra slemhinnor, i näsan liksom?”
Miriam såg upp från stolen på en tant som just nu blev riktad till rätt hylla i apteket. Hon själv kände sig ynkligt liten och satt där med sitt könummer. Fyrtiofem. Tavlan blinkade till, trettionio vid disk tre. Miriam suckade och tittade på sit recept igen. Namnet sade ingenting om vad det var hon skulle få insatt i sig. Det skulle lika bra ha kunnat vara namnet på en hostmedicin. Eller jästsvampskräm för underlivet. Men nej, det här var ett preventivmedel som skulle stoppas in i huden på hennes överarm och stanna där i flera år och förhoppningsvis hålla henne ogravid. Ogravid? Vad var motsatsen till gravid, egentligen? Det värsta var väl att tanken gått igenom henne en gång att hon inte skulle kunna bli gravid i misstag, tanken som något negativt. Att det var en dålig sak. Tack och lov, egentligen. Hon var tjugo, inte hade hon tankar på barn. Biologisk klocka, antagligen. Blä, liksom.
Det ringde igen en ton och nummer fyrtioett fick gå fram till disk ett. En tant som satt på sin rollator bredvid henne gick fram till disken. Miriam suckade och tittade på apotekets självbetjäningsprodukter inom synhåll. Tandavdelningen var full av allt möjligt som antagligen bara tandläkare och starkt tandläkarrädda människor använde. Värkmedicin. Varför fanns det så många, förresten? Räckte det inte med att det fanns paracetamol och ibuprofen och acetylsalicylsyra, och det var det? Miriam suckade.
Plimplom, siffran bytte igen. Hennes tur. Med släpande steg gick hon fram till disken och skuffade fram receptet och sitt körkort.
“Hej”, sade hon svagt.
“Hej”, svarade farmaceuten, “enligt det här receptet?”
Miriam nickade med hopknupna läppar och mötte inte apoteksbiträdets blick.
“Mhmm. Låt se,” sade hon och började knäppa in siffror på datorn, “som jag trodde så har vi det här bara på beställning.”
“På- på beställning?”
“Vi kan ha det här om två dagar.”
“Vad?!”
“Det går så sällan av de här och de är ganska dyra. När skall du få den insatt?”
“Om två timmar!”
“Ojdå. Jag kan kolla med någon av våra filialer nära din hälsocentral? Var..:?”
“I Tölö, Studenthälsan! Hur dyra är de?”
“Låt se- 172,40 står det här.”
“Hundra sjuttio två? Som HUNDRA sjuttio två?”
“Hundra sjuttio två och fyrtio.”
“Herregud, jag tror vi kör på bara kondom i så fall”, pep Miriam förläget.
“Vår filial på Mannerheimvägen har av dem”, sade farmaceuten. Miriam nickade.
Vad skulle hon göra? Visst, tre år av ganska säker prevention, men hundra sjuttio euro var ungefär hundra tjugo euro mer än hon tänkt sig. Alltså hon visste ju att det säkert inte skulle vara gratis. Hade hon ens råd? Hon hade ju inte ens fått studiestödet ännu. Miriam suckade och begravde ansiktet i sina händer på spårvagnshållplatsen. Hon drog fram sin telefon och petade fram numret. Hon ringde och satt i kö ända till Pauluskyrkan, så fick hon lämna ett meddelande. Shit, om inte de ringde tillbaka i tid så skulle hon inte få avbokat tiden, och då skulle hon betala dubbel besöksavgift och inte få något i utbyte. Varför hade hon inte frågat vad det här skulle kosta? Varför hade hon antagit att alla apotek i Helsingfors hade allting? Mest av allt skulle hon vilja ringa mamma och bara gråta över situationen. Fan anamma. Hon kunde inte gärna dyka upp till gynekologen som bara ursäkta, hade inte råd och var dum nog att inte ta reda på i tid vilket aptek som har grunkan, men du kan göra ett till PAP-prov så är inte tiden helt bortkastad.
Miriam suckade och stängde ögonen. Som hon såg det fanns det två alternativ. Ett, hon avbokade tiden och for hem och gav upp med det här, betalde vad det nu kostade. Två, hon jagade fram preventivstickan och bad mamma betala krediträkningen.
Fast fanns där kanske ett alternativ tre? Att hon for till gynekologen, när hon nu hade en tid bokad, och diskuterade andra alternativ? Skulle det kanske inte vara en helt bra idé egentligen?
Miriam nickade för sig själv och öppnade ögonen. En plan.
0 notes
Text
37. Testund
Teet var slut igen. Just så, tänkte hon och grävde djupare i studerandenas kaffeskåp, just så. Tydligen var det någon som inte kunde läsa. Vilket å andra sidan skulle förklara en hel del. Melinda suckade och stal en av Jonathans påsar. Han skulle nog inte märka något, han satt i datasalen och försökte få sin gradus notapparat att fungera. Hon tittade lite noggrannare på påsen. Russian Earl Grey. Nåväl, da. Det fick lov att duga.
Med ångande tekopp smög Melinda till grupparbetsrummet där hon redan brett ut sig så att hon såg ut att vara en arbetsgrupp. Så plockade hon fram sin iPad ur väskan och såg på youtubevideon om hur man drejar tallrikar. Sedan såg hon en topp tio lista över översexualiserade barn i filmer och skådespelare som är äldre än man tror. Så läste hon sin epost, inget nytt men nog spam från Ostohyvitys och Sonera. Melinda suckade och drog fram artikeln hon printat för föreläsningen. Det hjälptes inte åt; hon hade tråkigt från sitt uppskjutande och borde läsa. Det var en helt bra artikel, välskriven och inte alls nedsättande fastän den handlade om pigors möjligheter i 1700-talets Danmark (få, alltså), och skribenten hade ett fast grepp kring ämnet, som professor Kirjavainen skulle säga. Sen skulle han hacka den som en lök på grund av strukturen som inte ledde någonstan, teoribottnen som hade lika många hål som ett rivjärn och att skribenten inte riktigt höll sig till sitt ämne. Men Kirjavainen överdrev alltid. Melinda drack en klunk av teet. Ögonen började gå i kors. Bla bla landsbygden bla bla städerna. Sedan fanns där ett intressant citat ur forskningsmaterialet, fast det var inte översatt. Jävla danskar.
Det knackade på dörren. Det var Jonathan.
“Hej Melinda”, sade han och steg in. “Du sitter här ensam, eller hur?”
“Uh-huh, gulisarna har tagit över sofforna och kandseminaristerna sitter i B5an.”
“Jag tycker alla årskurser skulle kunna ha egna rum.”
“Jag tycker alla skulle kunna ha egna rum. Eller i alla fall jag. Fortsättningsstuderandena har ett eget rum, och dom är väl typ bara tre just nu.”
“Visst. Vad är det för te du har?”
“Någo Rainbows billigaste skit”, ljög hon. Jonathan nickade besviket. Han var en så otrolig tenörd att hon inte ville erkänna att det hon drack hemma faktiskt var Rainbows billigaste te. Äh, te som te, liksom.
“Kanske studerandena får mer utrymmen sen när skolan flyttar”, föreslog han hoppfullt.
“Nå helt säkert. Jag hörde att orsaken att vi flyttar alls är att det här huset är helt för stort för humanistiska.”
“Så mycket för det hoppet då. Blev det kvar vatten när du laga det där?”
“Mm-hmm. Typ en och en halv kopp. Jag tror inte nån har gått efter det här emellan.”
“Dom är väl alla på föreläsning. Det är studia generalia i A1an.”
“Aijaa. Är det någon intressant typ ens?”
“Jag tror inte det, men det skulle vara gratis kaffe med tilltugg.”
“Mutor alltså”, muttrade Melinda. Jonathan lade ner sin datorväska på stolen mittemot hennes, och så gick han in i köket.
Jonathan var nog en underlig typ på sitt sätt. Håret stod på ända och skjortan var knäppt lite si och så, men skorna var i perfekt skick. Fastän de inte var så speciella. Glasögonen var nästan alltid lite sneda också. Fast inte var hon själv heller något att hänga i julgranen, håret var stripigt och övervuxet och borde färgas om, hon hade varken duschat eller sminkat sig på morgonen och gårdagens pastasås hade lämnat spår på hennes svarta byxor. Meh. Det fanns värre saker i livet också.
Jonathan återvände med tekoppen och en stor gäspning.
“Sen kväll igår”, förklarade han, “vi stannade upp och planerade en serietidning över skype med min kompis Bastian.”
“Jaha.”
“Det handlar om en dude som bor på en planet vid ett svart hål. Det är alltså en väldigt liten planet, tänk Lille Prinsen-”
“Lille Prinsen bodde på en asteroid.”
“Same shit different name, liksom, okej, inte egentligen, men du förstår. Han bor där och håller en bensis.”
“Rymdbensinstation?”
“Ja, exakt. Och han är väldigt nöjd att få vara där ensam, liksom, med sin hund Banjo, men sen kommer dit ett kryssningsfartyg med självmordsturister som tänker kasta sig in i det svarta hålet.”
“Jaha?”
“Och han vår dude blir ganska sur på det hela för hann skulle vilja bara leva ifred med sin hund.”
“Så vad händer sedan?”
“Vi vet inte riktigt. Men det skall ha något att göra med ett paraply.”
“Låter spännande.”
“Mm-hmm! Men jag kan inte teckna och min kompis studerar formgivning så han har inte tid.”
“Se inte på mig, jag kan inte heller rita.”
“Nej, jag menade inte så. Det bara är synd, för vi hinner tappa intresset före det hinner bli färdigt, och jag tycker om iden.”
“Den är ganska Douglas Adams.”
“Ja, exakt. Det skulle kunna bli en kultgrej, liksom.”
Melinda suckade och såg upp från artikeln hon låtsats läsa.
“Hej, jag vet inget om att göra serier eller skriva böcker eller något sådant, men jag vet att om ni redan nu bara tänker på vad det i ett enda turligt fall av tusen skulle kunna leda till så kommer ni inte att klara av att koncentrera er på vad ni faktiskt gör. Så ert fokus borde vara på att få serien gjord, inte berömd. Inte kan du skriva gradu heller enligt tanken att du bara skall få gradustipendiet.”
“Aj du vet?”
“Nå jag har redan en forskningsfråga och ett forskningsmaterial.”
“Det har jag också, i, i teorin i alla fall.”
“Fokus på att göra. Trust me, enda sättet att få något gjort. Kommer du på socialhistorian nu?”
“Jag gick den förra året.”
“Var tenten svår? Det är Sotberg som håller den i år.”
Jonathan ryckte på axlarna och tog tepåsen ur koppen. Han drack sitt te förvånansvärt mörkt.
“Jag läste ena bokens rubriker och första och sista kapitlen och sen mina anteckningar. Fint gick det, typ 80 poäng av hundra. Vi skulle svara på tre essäfrågor av fyra. Skriver ni också en reflektionsessä?”
“Jeps, Sotis tycks älska reflektionsessäer och föreläsningsdagböcker.”
“Mm”, sade Jonathan och drack en klunk te.
Melinda tittade på klockan.
“Jag tror det är bäst att jag går så jag får sittplats”, sade hon.
0 notes
Text
36. Backstage
Kvällens artist satte sig ner på trappan på bakgården till konsertsalen och tände en cigarett. Låt oss ta det igen; bandets sångerska satte sig på barens bakdörrs tröskel och tände en cigg. Hennes ögon vattnades av de några minusgraderna i vinden. Ett dovt dunka-dunka hördes inifrån. Hon drog ett bloss och andades skälvande ut, så där som man gör på film. Fan det hade gått dåligt. Liksom riktigt ruttet, hon hade glömt refrängen hon skrivit för Komplicerad och så hade en av gitarrerna fått kotnaktfel och Guggi hade sagt upp sig helt efter det. Fast Guggi var ju Guggi, men ändå. Han skulle komma tillbaka.
Det luktade sopor och gamla flaskor. Hon kände sig lite äcklig, svettig av den enda strålkastaren, och ingen hade dykt upp. Eller visst, femton människor hade varit där. För att lyssna på dem som spelade nu.
Bandet hade inte funkat på en tid nu. De hade varit sju från början, nu var de fem, och Guggi spasmade över vilken jävla liten sak som helst. Som senast hade han tyckt att det luktade för illa i deras träningsutrymme. Han hade klagat över att hon inte kunde alla ord. Nå, han hade väl haft rätt, i och för sig.
“Hej, sori, kan du flytta på din reve?”
“Sure”, sade hon och steg upp. Bakdörren öppnades och bartendern steg ut med en skräpsäck. Han var en lång kille med långt hår och breda axlar, och en ganska surmulen blick. Fast jsut nu var den surmulna blicken kompad med ett leende. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro.
“Du sjöng i det där ena bandet, vad?”
“Mmm, i Mermaid Fantasies.”
“Ni var inte så väldigt bra i kväll.”
“Really. Jag märkte intens. Hah,” svarade hon och drog ett sista bloss och stirrade ut över gården. Där stod ett kalt träd och några bilar. Mycket fascinerande. Kanske en toyota rentav. Hon suckade.
“Jag tror ni kanske är bra någon annan gång.”
“Hmm”, svarade hon och fimpade tobaken.
“Helt på riktigt. Men ni verkar inte riktigt komma överens så bra.”
“Observant.”
“Kanske ni skulle må bättre av att splitta och hitta egna grejer.”
“Kanske.”
“Tänker du komma in?”
“Joo, okej.”
Hon drack en öl till och lyssnade på kvällens sista band. Publiken uppgick i femtio vid det här laget. Hon köpte en skiva av en kille i garderoben, fastän hon antagligen aldrig skulle lyssna på den. Vem lyssnade ens på c-skivor nuförtiden?
Hon vandrade hem med sportbagen över axeln. Hon var inte säker på vem som roudade resten - hon hade sina kablar och micen och micställningen. Hon hade också ett en aning vingligt sätt att gå, men hon lyckades gå hela vägen till busshållplatsen före det började snurra för ögonen. Hon satte sig ner och lät den första bussen köra förbi medan hon försökte få illamåendet att gå om. På nästa buss satt hon och koncentrerade sig på att bara inte spy, vilket kan låta enkelt men inte är det då man är full och ledsen.
Hemma, äntligen, hon spydde på toaletten och somnade på soffan.
0 notes
Text
35. Äppelträdet - Lassas
Vi flyttade från tvåan i Kaisaniemi ut till förorten då jag var fem och Monika var sju. Mamma och pappa hade hittat ett gammalt frontmannahus, ett sådant där lite skröpligt och blåmålat trähus med egen liten gård som vette mot öst. Vi tog bussen för att fara och se det, och mamma satt med Monika och jag med pappa och pappa var ganska tyst. Vi kom fram och steg av, det var vår och all snö hade smultit. Det fanns massor barn över allt, de sprang och lekte eller spelade boll på en gråbrun gräsmatta och cyklade förbi. Jag tog tag i pappas hand lite hårdare.
Det var en gammal veterangubbe som bodde i huset. Han hade själv byggt det, berättade han och bjöd in oss på ett glas jordgubbs-rabarbersaft och torra smulkex. Vi barn satt kring hans vitmålade bord medan mamma och pappa följde honom runt huset för att se på strukturerna.
Veterangubbens kök såg väldigt fattigt ut, och uråldrigt. Där fanns en vedeldad spis och ett kallskåp istället för kylskåp, och en kran som nästan rostat sönder. Hela köket var väldigt lågt och skåpen var målade mörkgröna. Någon hade målat vackra röda och gula blommor på dörrarna också, och på sätt och vis var det synd att pappa ville remontera köket och sedan försvann de.
Gubben sade inte mycket medan vi var där, och ingen annan heller. Pappa försökte tala lite mer, försökte få någon slags diskussion igång - det är i ganska gott skick, eller hur - du har haft mycket skåputrymme här, inte sant - men mamma såg mest bekymrad ut och vi barn vågade inte säga så mycket heller, för vi var lite rädda för gubben eftersom vi trodde att han var fattig och hungrig och kanske skulle äta upp oss om inte vi höll oss i skinnet.
Vi fick också se en snabb runda av huset med Monika och mamma. Hon visade de två väldigt små rummen i övre våningen och berättade att jag skulle få det ena och Monika det andra. I nedre våningen fanns ett lite större rum som hon och pappa skulle dela, och så ett kök och ett vardagsrum, och ett badrum med ett badkar och en toalett och ett handfat.
Mamma och pappa tackade för oss när vi skulle gå, men gubben insisterade på att vi skulle se gården också, så vi följde efter honom till andra sidan huset och där fanns en liten gård. Krokusarna hade börjat blomma nedan fönstren och ett stort äppelträd stod mitt på gården; i ena kanten fanns en mossig trädgårdsgunga och på andra en murad grill. Veterangubben förklarade för pappa hur han brukade röka fisk, och mamma tittade noggrant igenom rabatterna- och nu log hon lite.
Vi flyttade in tre månader senare. Vi barn fick inte veta det då, men veterangubben hade länge haft cancer och flyttade nu in på ett vårdhem, och orsaken till att det var just vi som fick flytta in i hans gamla hem var att min mormor känt hans fru och efter att frun dött hade mormor hållit kontakten till honom. Han hade inte heller egentligen tänkt sälja, för han ville inte något med pengarna, men han hade väl tyckt synd om oss fyra som måste bo inne i stan.
Flytten var tuff på oss alla, misstänker jag. Jag själv skulle inte få träffa mina bästa kompisar längre, barnen i vårt hus alltså, och Monika skulle byta skola. Mamma skulle börja gå på jobb igen, och jag skulle på dagis och sedan förskola, var det tänkt, men först skulle vi ha en månad sommarlov tillsammans i vårt nya hus. Pappa och mamma skulle tapetsera om våra rum och så skulle en av pappas kompisar komma och bygga om badrummet så under den stunden skulle vi få gå på toa hos grannen, hade det kommits överens.
Jag måste mdege att jag inte minns så mycket av hur det såg ut i Kaisaniemi. Jag minns att det var trångt, hela tiden. Jag minns att vi inte brukade ha gäster någonsin. Mamma och pappa sov på soffan som kunde dras ut till en säng, och i köket hade vi både matbord och bokhyllor. Rummet jag och Monika bodde i var lite större än mitt egna rum, men bara lite, och mitt egna rum rymtes en säng, ett skrivbord, en garderob och inte mycket till i. Ja och en eller två spinkiga ungar. Det var helt tillräckligt på den tiden, och på sitt sätt bra för man hade ju en orsak att vilja flytta hemifrån också. Jag minns min kompis William, han hade ett så fint hem i Grankulla att han sen alltid var bitter tills han fyllde fyrtio för att han inte fick bo lika fint igen, medan jag var nöjd så länge jag hade en säng och någonstans att ställa min keyboard.
Keyboarden - den fick jag till tolvåringspresent, och fem lektioner på ungdomsgården. Det var egentligen ett par år före jag faktiskt blev musikfrälst men kanske mamma hade sierskeblod eller något, för när rocken föll över Lassasungarna så gick det undan och så behövdes alla instrument plötsligt. Frans, som spelade blockflöjt, var typ den enda som ingen ändå ville ha, men det var mest för att han var så irriterande som typ, och visst är blockflöjt ett irriterande instrument också.
Det var alltså nästan augusti när vi flyttade in och trädgården var full av blommor och äppelkarten mognade på kvistarna. Jag hade svårt att somna för att det var så mörkt. Från mitt fönster, som vette mot trädgården, såg jag en tom äng. Och det var allt. Inga trafikljus och susande ambulanser, inga tutande bussar och skränande barfolk. Det var tomt och tyst och stilla och stadens ljud var ett sus av ett buller långt borta.
Pappa hade köpt en bil också för att ta sig till jobbet, han brukade parkera den vid Norra Hagas nybyggda tågstation. Jag och Monika fick seriebiljetter för bussen, fast min var säkert bara på låtsas eftersom jag var så liten.
Lassas på den tiden var mycket tommare än det är nu, inte för att det är speciellt tättbyggt nu heller. Jag minns som det enda riktigt roliga vi kunde hitta på var att cykla - vi fick cyklar, en riktig glädje som varken jag eller Monika förstod hur vi kunde ha råd med och var tillräckligt smarta för att inte fråga om alldeles för mycket heller - var att cykla till Tali på minigolf eller tennis. Där fanns en glasskiosk också, fast glasspengar brukade de inte få om inte de hjälp till med att klippa gräset eller måla staketet eller lägga golv eller något av de andra saker pappa och mamma tyckte två par extra händer var bra för.
Överlag tror jag de där första tre åren vi bodde i Lassas var då jag var som lyckligast, fast det tog en god stund att bli god kompis med barnen i området. De tyckte att jag pratade underligt och i början orkade jag inte springa eller cykla lika hårt och länge som de, men jag lärde mig. Monika hade det däremot svårare än jag. Hon har så väldigt blyg, och alla andra kände varandra från förut då de började skolan. Men också för henne vände det, då hon bjöd in hela klassen på födelsekalas i september. Pappa hade gjort äppelpaj enligt franskt recept på våra egna äppel, och det vankades glass och all sorts lakrits och carnevalkex. Monika fick presenter också, fast inte något väldigt fint. En målarbok blev jag ganska avundsjuk över.
Jag hade börjat på dagis då Monika började skolan, och samtidigt började mamma jobba. Hon hade fått ett kontorsarbete i Gamlas, och om jag förstod rätt tjänade hon lika mycket i timmen som pappa och han tog det inte egentligen så bra men han vande sig.
Vi plockade resten av äpplena före frosten i slutet av september, och då skulle det syltas och torkas och saftas. Mamma skickade en burk äppelmos åt veterangubben och vi drack äppelmust tills den började jäsa. Hela vintern fick vi fil med äppelmos till morgonmål också, och så hade vi en låda äppel i köket som vi fick ta av så mycket vi orkade.
Pappa måste beställa ved till vintern och så kom den som ett enda stort lass en kväll i oktober då vi gått omkring och huttrat en stund. Han radade upp den på en trall bredvid husväggen och täckte det hela med en presenning. Så tog han in ett par famnar att torka i bastun och jag hjälpte honom rada upp den vid spisen i vardagsrummet.
Jag tror vi inte fick lika mycket äppel följande sommar, och den var överlag mycket gråare och regnigare. Men somrar kommer och somrar går; sanrt gick jag också i skola och Monika blev tonåring och sen jag med, och sen flyttade hon ut och jag blev kvar och skrev studenten med laudatur i realen och matematiken. Som livet brukar gå växte jag alltså upp. Och sedan flyttade jag också ut.
Jag sitter nu i mitt gamla rum på gästsängen och tittar ut över gården. Huset står kvar, och äppelträdets stubbe, men inget är annars sig likt. Huset står tyst omkring mig, tomt och livlöst. Jag förstår så väl att mamma vill hem, men det går inte. Hon är inte den enda, tänker jag och låser dörren efter mig då jag far iväg.
0 notes
Text
34. Snöbollskrig - Åshöjden
Det var den trettonde december, Luciadagen, då Daniel gick på fyran som lågstadiets mest legendariska snöbollskrig gick in i historien. Det hade snöat två dagar i streck och snötäcket räckte Daniel upp till knäna då han traskade över höghusgården. Visst hade gårdskarlen plogat vägarna, men det var på någon underlig nivå alltid lika lockande att gå genom orörd snö, och det snöade fortfarande då han kom till skolan fem minuter före det skulle ringa in. Tre lärare stod och kustodierade just för att förebygga att det som alla ungar ville att skulle hända inte skulle hända. Daniel stod vid de översnöade gungorna och tittade på klockan, då en stor, blöt, hård klump träffade honom i bakhuvudet.
“HEJ, inga snöbollar här!” ropade Dennis, biologiläraren, och så hade Tommi från sexan redan kastat en snöboll i hans riktning och Daniel kastat en som träffade Tommi i ryggen - vilket alla skolbarn vet att är värt minst poäng, om man ville räkna. Plötsligt hade Anni och Trine och Ylva kommit med, och sedan var de plötsligt tjugfem, trettio, sextio barn på skolgården som kastade snöbollar i alla riktningar och ingen brydde sig om att klockan ringde in för timmen.
Lärarkåren svämmade ut på gården för att sära på kombattanterna men till föga resultat. Till och med rektorn med megafon ignorerades totalt. Till slut kom en grävskopa på plats och började lasta bort snön, och då tappade barnen modet.
Straffet blev givetvis kvarsittning, och Elli hade fått en sandig snöboll i ena ögat och fick ögoninflammation. Någon påstod att hon senare blev blind på det ögat, men ingen var riktigt säker. Daniel själv hade fått tre timmar kvarsittning och hans mamma ringde riktigt arg från Tammerfors på kvällen. Fast han var på sätt och vis förvånad över att pappa tog det så lugnt. Han hade tänkt sig att hans pappa, stora affärsmannen pappa, skulle bli arg, men han hade hållit sig för skratt på kvartsamtalet. I alla fall var Daniel ganska säker på att han gjort det.
Daniel tyckte ändå att kvarsittningen och samtalen var värt det, fast under lektionen efteråt var det väldigt, väldigt underligt. Det märktes på deras lärare Maria att hon inte kände sig som om hon skulle ha någon auktoritet över dem, och det märktes på barnen att hon verkligen inte hade någon auktoritet. Daniel hade ett vagt minne av att skolan inte återgått till det normala på åtminstone en vecka.
Följande vinter hade någon föreslått att de skulle upprepa det hela, men snön kom alldeles för sent och alldeles för lite för att det skulle fungera. Och dessutom hölls skolgården alltid plogad efter incidenten.
0 notes