Nu vill jag skriva till dig. Jag tänker på dig för att jag tänker på röka och jag tänker på att han inte är du. Och jag tänker på hur jag verkligen tycker att du har allt.

Aja nu ska jag inte tänka på dig mer.

Nu är jag igång överallt igen

Glöm inte brainstorma och skriva tankar om visitationszonerna.

För det behöver du släppa allt. Och sen ge ditt förslag. Det är vad du kan göra.

Liam. Du behöver göra en plan för fredshuben och tankesmedjan. Liams roll och vårt samarbete

Salle. Fucking salle. Renskriv din PAL. Bara sen ta de därifrån.

Ok nu då? Rök. Chilla

Riskanalys

Situation

Sårbarheter Lite påverkad. Heeelt sänkt pga trött. Starka känslor till honom. Adhd: Beroende. Impulsivitet. Barndomsskit : å”förtjänar ha det nice”. Måste ta tillvara på detta för sen är det över. Ångest och oro kring att det här är sista gången.

Utlösande faktor: 1. Han kommer hem till mig. 2. Han ligger i samma säng som mig.

Känslor: begär, lust, glädje, trygghet, avslappnad.

Tankar: det spelar ingen roll. Det här är för nice för att bortse ifrån. Jag förtjänar det här. Det är min enda stund att må bra sen kmr det aldrig igen. Jag är rädd för att vara ensam.

Beteende. Hångel och sex.

Konsekvens: kort. Nice lång. Ingen sömn. Må dåligt.

Alternatibeteende: pi

Jag är fantastiskt rolig. Jag får honom alltid att skratta. Jag är omtänksam. Jag är uppmärksam och ser honom. Jag är varm. Inte på sms då är jag kall men över allt annars. Och jag är både komplicerad i alla mina känslor som finns djupt in och ut i fingertopparna. Men jag är samtidigt okomplicerad, what you see is what you get, rakt på sak men vad jag vill och vem jag är trots att jag bryr mig om vad folk tycker. Jag har också ett fucking stort hjärta. Asså han vet inte hur jag gör det. Hur jag in lyssna så genuint, ställa så mycket frågor även om det sårar mig , hur jag kan ta bort mig själv för att finnas där för någon annan. Han uppskattar den förmågan jätte mycket men han fattar inte den alls.

Vill vara med henne, känner sig trygg med henne. Du vill ge det en ärlig chans. Du tror att det finns en chans. Du måste vara i ärlig i det. Men det svårt för att du skäms och känner. Och för att du en del av dig inte vet vad du vill. Och det är stökigt. Svårt att sortera?

Det finns någonting här som inte funnits förut och jag behöver förstå vem de är innan jag går in i ärlig process. För att du ska kunna må bra i och av stunden.

Varför öppnar du inte upp dig?

Vet inte. En del blir bra. En del kmr vara sårande. Det här nya sättet där jag känner att jag har fått anpassa mig och inte kan vara den jag är.

(Jag tror han använder det som ursäkt hur vet han vad hon känner. Ja det kmr vara svårt för er båda)

Känner mig piss efter allt hon gjort, stöttat mig som person. Vet inte, vad jag vill. Självförverkligande.

Känner att jag den senaste tiden har haft en personlig resa som inte stämmer överens med livet jag velat leva, nu känner jag att jag inte vet vem jag är vad jag vill. Identitetskris.

Rädd över att ta ett beslut och en vacker dag ångra stunden. Minimera den chansen så mkt det går. Inte varit i head space för att göra analyserna och ta tag i det. En av de stora anledningarna för att jag är så velig

Jag är lyckligt lottad. Jag är verkligen omringad av bra personer.

Jag mår fortfarande dåligt. Dels är jag fortfarande abnormalt trött från i söndags. Dels är jag ledsen, arg och skäms över igår. Dels. Är jag stressad från idag och över kommande dagarna.

Jag är så utomordentligt trött på min situation och mig själv. Jag vet inte hur många gånger man kan säga det. Jag litar inte på mig själv längre vad gäller hur trött jag är och hur mycket förändring jag vill ha. Jag säger att jag vill det men sen går jag ändå tillbaka till gamla rutiner.

Snälla shade är dock här och säger att det är svårt med mitt anknytningsmönster och adhd/autism. Det ÄR extra hinder för mig. Det ÄR extra svårt för mig. Med beroende. Med självkänslan. Med höga krav. Med uppmärksamheten. Med struktur och balansen. Med förändring.

Jag blir ändå arg för att jag säger att jag är trött och vill må bättre men ändå agerar jag helt emot det. Är jag verkligen tillräckligt trött då? Vill jag verkligen må bättre?

Även om det är svårt för mig så kan två saker existera samtidigt. Det ÄR inte svart eller vitt. Jag kan vara trött och vilja må bättre OCH samtidigt inte vara/vikja set tillräckligt mycket för att på riktigt göra vad som krävs.

Jag känner skuld över att jag inte stannade längre på middagen och att jag har sprungit fram och tillbaka idag. Men jag kan tänka mig att man inte tänker på det utanför mig själv. Absolut de ser en stressad tjej som springer fram och tillbaka. Men de ser också en tjej som försöker vara närvarande så mycket som möjligt. Som är social och engagerad, tar plats när hon väl är där. Som kanske är överarbetad, de tycker nog synd om mig men mer än så bryr de sig inte. Jag är en av väldigt många. Och j vi sist jag önskar jag kunde vara en bättre host. Men jag är 32, går igenom en tuff period privat och har sjukt mycket på jobbigt. Jag kan inte vara perfekt och då kmr jag nedprioritera personer jag inte känner så bra och förmodligen aldrig kmr träffa igen. Och om de finns ngn jag vill träffa igen så får jag fixa det.

Det är jobbigt att tänka på igår. Hur piss jg verkligen mådde. Hur nära jag var på att göra något riktigt dumt. Hur jag visade allt det för salle. Jag känner att jag har skämt ut mig. Att jag ”borde” veta bättre. En del av mig känner att jag verkligen nu har tabbar min chans. Att Salle har fått se den mest problematiska sidan hos mig. En del av mig skäms över att jag var så desperat och så mycket ville ha salle så att jag gick långt över gränsen. Jag känner verkligen att det var en riktigt låg punkt som jag inte över huvudtaget vill vara med om igen. Och jag blir bara ledsen över hur det blev igår. Att jag mådde så dåligt och kan fortfarande hamna i det mörkret. Jag blir rädd för mig själv och ledsen för min skull.

Men jag har också lärt mig en del saker

Jag vill göra allt för att inte hamna i det där extremt farliga mörkret igen.

Jag har svår problematik som jag kommer ha i resten av mitt liv. det kommer krävas mycket av mig för att tackla det.

För varje mörker jag haft så blir jag bättre på att identifiera vad jag vill. Det är som att när jag blir så där trött så identifierar jag vad jag faktiskt vill. Vad jag vill på riktigt. Just nu i alla fall.

Att dygna är livsfarligt för mig. Recept för panikattacker och självskadebeteende

Jag har beroendeproblematik. Salle är ett beroende.

Jag ÄR inte ensam.

Jag KOMMER klara av det.

Hur JOBBIGT det än är så blir jag STARKARE för varje minut. Även om det ibland känns som raka motsatsen.

Nu behöver jag sova. Lyssna på en snäll meditation och ta sömntabletter. Imorgon ska jag göra plan för välmående för veckan lite löst men dagen specifikt. Jag kommer ringa salle nu. Dels för att jag vill prata om igår kväll. Dels för att jag vill stötta honom. Jag vill be om ursäkt. Jag vill förklara vad som hände. Vad som händer. Jag vill se hur jag kan vara där för honom. Det är allt.

Men det här med salle är farligt. Efter vi lagt på (vid 10 absolut senast 22.30) så ska jag läsa om hur man tacklar beroendeproblematik.

Helt ärligt. Jag känner mig jävligt nära en panikattack igen. Denna gång pga jobbet. Men om jag gör så att jag bokar ett rum jag kan vara i.

- svarar på mail och gör enkel admin skit

- power napar

- skriver av mig helt ärligt och gör planer

Då, jag kom igång med träningen via att jag ville va snygg för scott typ. Jag fortsatte med träningen för att det var en härlig distraktion när jag mådde kaos och inte visste vad jag skulle göra med den växande insikten att jag förmodligen skulle göra slut med Johannes.

Nu, jag kom igång med träningen för att jag höll på att drunkna. Jag vill må bra. Nu när jag är här märker jag att det är något konkret att fokusera som tar mig bort från kaoset som är mitt liv. Plus att det blir ytterligare en stund för mig själv att älska och vara med mig själv.

PROtect my energy

Det som händer i Finland : sorg, så mycket sorg och frustration. Orättvisa. Be

Allt jobb: det finns mycket att göra. Jag har börjat formulera den röda tråden men jag har inte sorterat i vad det betyder i praktiken. Jag har inte prioriterat utifrån den sorteringen. Och därför vet jag inte vad jag ska göra än. Men så fort jag kan så sorterar och prioriterar jag. Utifrån det jag gör en plan för den närmsta tiden.

Salle: du har gått ner i vikt. Du är fortfarande skitsnygg. Dina ögon. Du mår inte så bra. Jag ser det. Och en del av mig vill ta undan dig. Försvinna i dig. Vill bada i dig. Men den andra delen den starkare delen. Vet att jag behöver hålla mig borta från dig just nu. Du är inte minst bada och försvinna i. Jag sörjer detta. Och jag fokuserar samtidigt framåt.

Jag är stolt över dig Shade. Som ger dig själv vad du behöver. Utrymme. Distans. Fokus på dig själv. Skydda din energi. Skydda den så mycket du kan.

Från wisdom of pain

- current of grace som har följt mig men som jag inte varit medveten om och tryckt bort är mitt högre, autentiska jag, mitt framtida jag. Min essens. Min snällast, mest älskande, mest tillitsfulla, mest accepterande, mest oemotsagt tillitsfulla och orubbligt trofasta jag. Hon som alltid säger det är ok, du gör bättre imorgon. Hon som säger jag vet vad du känner och du är inte en ond person. Hon som säger att jag försöker och gör alltid mitt bästa. Hon som säger att ingen kommer hata mig eller lämna mig på grund av vad som helst egentligen. Typ mamma att jag rökt braja. Typ Nadia för att jag kontinuerligt sviker mig själv i att skriva till salle. Hon som säger att de få isåfall tycka det är fel, döma mig och eventuellt om de så bedömer att de måste, lämna mig eller hata mig. Men mig autentiska jag kommer aldrig lämna mig. Aldrig hata mig. Det finns absolut ingenting som jag kan göra. Inget jag heller skulle göra.

det är current of grace. Men hon är svår att höra. Däremot som Sarah blondin säger är det just de som är gåvan med smärta. I smärtats skärande förmåga öppna det utrymme för mig att känna the current av grace. Att känna mitt autentiska jag.

Sarah blondin vill att man bemöter smärta på sitt egna sätt. Mitt tror jag är genom min huvudsakliga känsla som jag grundar allt på - rädsla. När jag känner smärta så öppnas portalerna i mig som tillåter mig känna mitt autentiska jag, men även alla mina jobbiga känslor. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Skuld. Skam skam skam. Rädsla rädsla. Rädsla. Rädsla. Rädsla. Ilska. Ilska. Sorg. Sorg. Sorg.

Men det är också en portal för frihet. För läkning.

För mig hanterar jag min smärta genom att se det som en möjlighet och portal till frihet. Med smärtan hälls alla andra känslor på mig rädsla mest av allt.

Men så fort jag släpper min rädsla så är jag fri. Och fri är tamejfan den bästa känslan i världen. Fri inuti mig. Att flyga. Att vara den jag är. Att göra det jag vill. Fri att andas. Skratta. Och känna livet som jag vill känna det.

Det är svårt för mig att vara fri. Att känna det tillräckligt mycket för att göra det. Att göra frihet är att göra vad fan du vill, oavsett vad andra tycker för att just du tycker det. Och det räcker. Inte som att det ”räcker med dig i mig ensamhet är du värld så lite så vi får klara oss själva”. Utan som ”det räcker mig det är jag som är allt det är jag som är huvudpersonen. Det är min ensamhet i mig själv som är det unika så det behövs inget mer. Jag är mer än nog. Mer än detta är helt enkelt överflödigt. Onödigt. Obrukbart. Så att lyckas känna den här känsla med frihet är så jävla viktigt för att jag ska må bra. Och om smärtan är något som tar mig närmare dit så är smärta välkommet.

Och det är så jag hanterar min smärta

Varje gång jag vill skriva till dig men någonstans fattar att det inte är en bra idé.

24/3, 14.30. Nu vill jag skriva till dig. Speciellt när jag ser att du är inloggad på Instagram. Aktiv. Levande. Det är som den där idén om att var som helst i världen tittar vi båda på samma måne iaf. Men här är det mycket mer påtagligt och tydligt. Vi är i samma sociala medium, samtidigt. Oerhört nära till att då också kommunicera. Jag vill fråga vad du gör. Jag vill kommentera din maträtts-bild som du la upp. Hur bra foto det var, väldigt inbjudande. Att det känns nytt för dig. Antingen har du lärt dig ett och annat eller så var det inte du som tog fotot. Jag vill berätta om allt jag har läst i nyheterna. Alla nya idéer som jag har fått. Jag vill höra dina tankar om det som händer i världen. Mest vill jag bara känna din närvaro. Fyllas av värme för att jag märker hur mycket du också vill ha kontakt med mig. En stor del av mig fattar faktiskt inte just nu varför jag inte bara ska skriva. Men jag tänker att nu ska jag fika lite och kolla på en serie. Sen tar vi sen.

14.46. För kännedom så skrev jag till dig. Så jag misslyckades. Grovt!! Men det är ok. Jag börjar om. För miljonte gången.

25/3, 09.16. Nu tänker ja på dig igen och vill skriva. Jag är frustrerad över min situation med min dator och störa av mammas “hovering”. Jag tänker på IT och kontoret. Då tänker jag på dig och hur, trots att det är en kontraproduktiv sak, jag kan se dig på kontoret. Du är där. Inte med mig men ändå nära mig. Det är dock bara vana. Nu tillbaka till att fokusera på jobbet.

12.11. Igen tänker jag på dig. Först tänker jag på dig efter att jag haft ett möte med Sarah och känner direkt avund samt svartsjuka. Jag är svartsjuk på att hon får jobba så nära dig. Jag är också avundsjuk på att hon är i sammanhang där hon kan prata med Maj och Camila och vad Fryshuset behöver utan att bli arg. En automatisk reaktion jag får är att ta avstånd. Jag får avsmak för allt vad fryshusets internpolitik och diskussioner innebär och vill bara bort. Jag märker att jag är kompetent men jag är less på att det känns som att den utnyttjas. Jag känner så för att jag känner mig missnöjd i min situation. Att jag inte får något tillbaka. Begränsad. Hindrad. Och ändå så ska jag ge en massa. Och jag tänker på dig för att jag ser hur du i din nya position blomstrar. Men jag tänker också på dig för att jag vet att du hade kunnat hjälpa mig navigera i detta. För att du förstår mig. Och jag känner mig inte hotad av dig. Och vi vill/kan olika saker. Och vi har samma utmaningar. Men du är man och äldre så du har lite annan erfarenhet som blir värdefull för mig. Så vad nu? Jag tror jag behöver skriva vad jag vill här och nu.

23.29. Jag har tänkt på dig mellan nu och sist. Men haft tillräckligt mycket distraktioner eller sätt att hantera tankarna. Men nu är det precis innan läggdags och det finns inte mer att distraheras av eller hantera. Tankarna finns där. De blir extra tydliga av att det är mer än 24 timmar sen vi sist hördes. Från att vi hörts varje dag under den senaste veckan. Från att vi haft flera ”nu är det slut”tillfällen. Så. Nu har jag varit besatt av gamla sms tillräckligt länge. Min trötthet vinner

26/3, 21.07. Åter igen så har jag tänkt på dig mycket idag. Dels har jag i vanlig ordning frenetiskt kollat Instagram för att se om du är online. Sen skrev jag faktiskt till dig. Men i jobbsyfte så det räknas inte. Nu vill jag höra av mig igen, du verkar vara inne på Instagram vilket får mig tro att du heller inte har så mycket att göra och att du också vill prata med mig. Jag vill berätta för dig att jag har dåligt samvete för att jag bad Loa döda spindeln som gjorde att han vrickade sin tumme och fick ont. Att det känns som att det är mitt fel att han skadade sig. Hur jobbigt det är att man blir så skör ju äldre man blir och hur svårt det är att se människorna själva bemöta det. Jag vill att du säger att det är ok, det är livet. Jag vill att du får mig må bättre. Mindre ensam. Trygg. Pirrig. Jag vill att du ska vara min. Jag vill inte tänka på hur det går rakt emot min hitta dig själv och var singel era samt faktumet att du är någon annans.

27/3, 19.29. Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva idag men ack nej. Av någon anledning började jag tänka på dig helt hysteriskt av att prata med Nadia. det påminde mig om hur jag längtade efter dig när jag var med Johannes och Lovisa. Av någon anledning så bleknar alla mina vanliga umgängen just nu jämfört med det vi har haft. Och det är df jag tänker på dig. För det är en liknande situation, bara vara och snacka. Något jag gjort jättemycket med dig den senaste tiden. Men en positiv grej är att jag inte tänkt så mycket på dig under dagen. Jag fick inte in på Instagram en enda gång fram tills att skåningarna drog. Det är framsteg

Idag bröt vi en barriär. Första steget var igår. Men vi tittade på varandra. Vi pratade om hur vi mår (han mest) och vi till och med satt bredvid varandra.

det kändes både bra och dåligt. Dåligt för att det på något sätt inte är samma som förut. Den osynliga barriären, sorgen och smärtan, är kvar. Så det kändes sorgligt och smärtsamt helt enkelt att bara sitta bredvid dig.

Bra för att jag saknar dig och det kändes bra att åtminstone kunna erkänna varandras existens.

Det som har hänt nu såklart. Precis som med vilken drog som helst är att jag vill ha mer. Jag vill att vi ska ta en öl. Jag vill vara själv med dig, utanför jobbet. Jag vill kunna slappna av med hjälp av din närvaro. Kan jag det?

Kan jag slappna av i din närvaro utifrån denna nya verklighet vi har? För faktum är att den avslappningskänslan jag kan hänvisa till är innan vårt avslut. Innan du sa att du vill prioritera någon annan och jag i princip sa att jag vill prioritera dig. Innan mitt hjärta gick sönder. Och jag vet att en del av mig vill va med dig för att allt ska vara som vanligt. Men det är inte det. Det kan inte vara det.

Hur beredd är jag därmed på att vi inte kommer kunna vara helt oss själva, helt avslappnade. Ha en barriär. Hur lätt kommer det gå när vi är själva? Blickarna. Närheten till handen.

Om jag inte kan få det, vill jag ens vara med honom? En del av mig vill bara känna att jag inte är ensam i att må dåligt och få lite andrum i smärtan. En del av mig vill ventilera jobbet. En del av mig vill se hur han mår.

Enorm risk att jag mår ännu värre efteråt. Dessutom vet jag att alla skriker på mig att detta är en dålig idé.

Jag vill radera minnen av dig. Jag vill kunna njuta utan att tänka på och jämföra med dig.

Att suga dig. När du äter mig när vi kysser varann passionerat. När du tar min hals. När du får mig nästan be. När du är i mig.

Allt det vill jag glömma nu. Ok. Då lägger jag allt det i en låda och låser bort. Gräver ner djupt djupt. Och tänker inte längre.

Istället är jag närvarande och känner beröring och får ut behov av närhet och distraktion.

Jag ser ju på dig att du inte mår bra. Jag mår inte heller bra. Men jag har folk jag kan prata med. Folk som kan hjälpa mig hantera detta. Jag har dessutom, framför allt mig själv. Hör och häpna, jag fattar det nu. Att jag faktiskt har det. Att jag alltid har haft det och vilken styrka det är. Vilken resurs jag varit för mig själv.

Men jag tror inte du har folk du kan prata med. Eller? Och jag vette fan om du har dig själv heller. Iaf inte just nu.

Och så finns det hur jag reagerar till detta. Det finns delen av mig som hatar att se andra lida och vill att andra ska må bra, speciellt om jag tror att jag kan hjälpa. Denna del av mig är ju också den som behöver lära sig att det är ok att andra inte mår bra ibland. Att det inte är mitt ansvar att se till att alla mår bra. För det är denna del av mig som också tar på mig andras problem och till slut drunknar. Det är denna del av mig som behöver dra gränser. Vad kan och vad kan jag inte göra. Vad behöver jag släppa och hur släpper jag det?

Jag kan inte läsa andras problem åt dem. Jag kan lyssna och erbjuda stöd i stunden. Jag kan finnas där för dem om de behöver ventilera. Men kan jag det? Kan jag bara lyssna och ge stöd? Vad behöver jag för att kunna det? Jag behöver ha tålamod. Och verkligen lyssna. Vara bekväm i att vara obekväm kring att folk mår dåligt. Jag behöver ta saker långsamt. Låta det marinera. Jag behöver vara närvarande. Detta är något jag kan öva generellt tänker jag.

Problemet med dig är att det finns så mycket mer som skulle göra dig till en dålig första försökskanin. Speciellt där vi är just nu.

Där vi är just nu är att 1. Jag har känslor för dig som jag inte kan agera på (och kanske du med) och vi dras till varandra mer än vänner som tidigare försatt oss i en dålig situation och riskerar fortfarande göra det. 2. En del av mig är arg på dig för hur saker och ting blivit där jag känner mig lurad och nästan utnyttjad. Där jag ger till dig och tar skada på mig i stunden.

Hur ska jag kunna vara där för dig, lyssna på dig och inte känna att det är orättvist? Att du får ut hjälp och stöd i stunden + du får gå hem till en varm famn, dessutom famnen av den personen du valde över mig?

Hur ska jag kunna vara där för dig, när jag går igenom smärta, med vetskapen att du sen direkt går vidare till just källan av min smärta?

Det är bara jag som kan svara på det. Frågan är vad väger tyngst och är jobbigast för mig:

Att se dig lida och gå igenom vad jag tror är riktigt svåra saker (din kropp) med vetskapen om att du inte pratar med någon om det där jag vet att du känt dig trygg att med mig men förneka dig åtminstone denna lättnad?

Att strö salt i ett öppet sår genom att connecta med dig men bara till en viss gräns och sedan veta att du går vidare till något mysigt?

Vad är möjligheterna?

Att du faktiskt har någon att prata med (terapi eller fru) så jag behövs inte och bara behöver hålla ut.

Att jag pratar med dig med väldigt tydliga ramar. Kopplat till din kropp, mående och jobb och vi låtsas som att allt mellan oss inte existerar

Jag behöver få reda på vad som händer. Vad det handlar om. Fråga om han vill prata och om ja sätta supertydlig gräns. Och säga stopp om det blir för mycket.

Var är jag nu?

Filmen var bra. Den hjälpte lite grann. Men inte tillräckligt. Jag känner fortfarande ett gapande hål inuti mig. En saknad av dig. Av oss vad vi är. En rädsla för vad jag har förlorat. Vad vi kunde vara.

Jag förstår att jag en dag snart kommer må bättre. Kommer känna att allt är som det ska vara. Jag ser fram emot det och jag bävar. Jag ser fram emot stabilitet, välmående och riktning. Jag bävar att inte ha dig någonsin igen.

Vad ska jag göra nu? En sekund i taget. Vad behöver jag alldeles strax? Vila. Vad ska jag göra just nu? Lyssna på musik som tröstar mig.

Nu släpper jag taget.

Nu slutar jag kämpa. Mot känslorna och mot verkligheten.

Nu omfamnar jag verkligheten som är.

Jag tycker om dig så mycket. Det är läskigt. När jag är med dig försvinner världen. Larsson gav mig bekräftelse. Han fick mig se att jag kunde bli vald. Forssman gav mig trygghet. Han var en flykt och en livboj. Min första riktiga familj. Lopez var en gnista. Ett tag trodde jag nästan han var allt. Men jag vet nu att han inte är det. Han skulle kunnat, under andra omständigheter och förutsättningar. Kanske inte ens då. Men du Khan, vad är du då? Du får mig tro. Du får mig hoppas. Du får mig vara.

Jag är rädd att det är som tidigare. jag blir kär i kärleken. jag slukas av stunden. Jag flyr. Jag räddas. Jag blir vald. Jag är rädd att jag väljer bort kanske något annat som var mer rätt.

Jag är rädd för att det känns lyxigt att få vara med dig. Jag vill aldrig inte vara med dig. Jag känner mig aldrig nöjd efter att vi varit med varandra. Jag vill ha mer. Oändligt mer. Det är farligt.

Jag är rädd för att gå in i en ny relation. Arbetet. Jag är egentligen inte redo för det. Jag är rädd för att investera tid i något och sen kanske det inte heller fungerar. Som att jag gjorde fel. Som att jag var dum.

Men jag kan inte hjälpa att du är en drog. Du gör mig galen. Du gör mig lugn. det här är konstigt.

Vi stirrade på varann. Länge.

Vi började men en promenad. Du gick för det mesta bakom mig. Jag fick vara det barn jag egentligen är. Och du följde med på mitt upptåg. Du var instabil i form av trygg. Du var trygg. Jag var fri. Det var lätt.

Vi köpte en semla.

Vi fikade.

Det jag länge velat hände äntligen. Vi var bara. Med varandra. I en soffa vi var bara i soffan.

sen sakta. Bit för bit hamnade vi närmare varann. Och helt plötsligt fanns det ingen skillnad på mitt andetag och ditt.

Här kickades övertänkandet igång. Inte ordentligt men det var började. Inte närmare tänkte jag. Inte mer shade. För då blir du förvirrad. Då blir det rörigt. Då blir det jobbigt. Så mycket visste jag ändå.

Men jag vågade vara ärlig med dig. För det vågar jag med dig. Du sa ”vad händer om du fortsätter?” När jag sa att jag att jag inte kan titta på dig mer.

Vad händer? Jo. Kaos händer. Jag försvinner i dig. I oss. I lugnet. I explosionen. Jag drunknar med glädje. Jag vill inte bli räddad och det är farligt.

Men du sa varför inte och jag höll med. Bara en liten stund bara nu. Jag kan bara få ha det här. Jag fattar det blir stökigt sen. Men jag ger mig det här.

Så jag dök in. Absolut inte smärtfritt. Men fan vad fantastiskt. Lite till och lite mer. Jag stirrade. Och allt var bra. För en stund.

Vi växlade upp. Vi gick all in. Det var helt galet. Tänk att få det obehindrat, obegränsat. Tänk om det var mitt. sjuk tanke. Omöjligt tanke.

För så funkar väl inte livet. Det kan inte vara så lätt? För stunden ja. För en tid ja. Men sen försvinner även det. Eller hur. Eller?

Magin var skedd. Skadan var gjord.

Vi skulle säga hejdå och paniken kom. Hur i helvete skulle jag bearbeta det här. Jag behövde din hjälp. Inte där och då, det gick ju inte. Men sen? Tänkte jag.

Sen kom. sen gick inte. Verkligheten var ikapp oss och jag var lämnad själv att hantera kaoset.

Lyckligtvis var jag inte själv. Sån tur att jag inte ensam.

Men här är jag nu. Önskar att jag aldrig stirrade. Vill bara stirra. Rädd för att stirra. Rädd. Kär. Förvirrad. Smart. Dum.

Vad nu?