Tvärtom! Vi måste, som Kandinsky säger, göra känslan till den våg på vilken tingen väcks. Vi måste lyssna till det gensvar, den klang, som färgen väcker i vår själ. Och vi måste göra detta så öppet, så hängivet, så osjälviskt, att vi med övertygelse kan konstatera, att det är färgen som talat till oss, att vi fått erfara något av dess verkande väsen.

När unga människor upplever formgester av det som möter i naturen (i landskap, växter, djur etc) i konsten och andra artefakter skapade av människor, för de ett rikt och realistiskt förhållningssätt till världen. Vanligt betraktande som inte är fyllt med krafter som kan gestalta former, kan bara förstå det som är avslutat, det som har förstenats i en slutlig form, det som är dött. Ett sådant betraktelsesätt begränsar det mänskliga medvetandet till det som är dött i världen. Med den gestaltade, verksamma åskådningen blir människan inte stående vid det färdigas yta, hon kan tränga in i tingens inre väsen.