Last Seen Blogs
Text
Del två av våran gemensamma berättelse.
Jag står tyst i någon sekund för att processa situationen. Vad fan gjorde jag precis?
“Ja, heeej”, säger jag och känner hur jag genast blir alldeles varm i ansiktet.
Jag tycker mig nästan kunna se hur det lyser rött mot hans vita t-shirt. Jag harklar mig och trevar med blicken runt i lokalen för att hitta något att prata om. Mina händer skakar och mina ben börjar ge vika. Det känns nästan som att jag ska svimma. Jag ser i ögonvrån hur grabben försöker läsa av mig. Färdar blicken över mitt ansikte, läser mitt kroppsspråk, följer blicken ner mot mina fötter och upp igen. Han fäster ögonen på boken i min hand.
“Den där är riktigt bra.”
Jag tittar snabbt på boken och sedan på honom.
“Ja, jo, det är den bästa”, svarar jag med darrande röst.
Ordet “nervös” står skrivet, med stora bokstäver, mitt på min panna. Det enda jag vill är att sjunka ner i marken och aldrig komma upp igen.
“Nähä du! Den bästa är väl ändå Slaktarens brustna hjärta”
Hans lätta jargong lyfter en tyngd från mitt bröst. Jag kan inte låta bli att lätta på min hållning och le av hans skämtsamma tonläge.
“Den förmedlar ett budskap som ingen annan bok jag någonsin läst! Den säger så mycket utan att det behöver skrivas med ord.”, han tittar drömmande bort på ingenting och hans ögon gnistrar över hans passion till boken. Något med honom gör mig trygg i mig själv, jag känner mig plötsligt avspänd, obekymrad.
“Jo visst, men den är ju inte alls lika spännande och den är fullproppad med oförståeliga metaforer.”, säger jag med stadig, kanske aningen spydig, röst.
Böcker är mitt ämne och jag tycker mig verka självsäker. Han verkar tycka detsamma och ler mot mig.
“Oförståeliga och oförståeliga. Det handlar om hur man läser, och ser på saker. Och vilken intelligens nivå man är på förstås.”
Jag spärrar upp ögonen åt hans kommentar. Antydde han precis att jag är dum?! Vi stirrar på varandra under tystnad i några sekunder, innan vi båda brister ut i hejdlöst skratt. Jag skrattar så att jag får ont i magen, något jag inte gjort på länge.
“Så har du någonstans att vara just nu?”, frågar grabben när vi har skrattat klart.
“Nej. Jag kom bara hit för att få boken signerad, men ja…”, jag vrider huvudet mot Paul som fortfarande masserar sin hand, obrydd av allt som händer runt honom.
“Vill du ta en kopp kaffe? Jag vet ett schysst ställe.”
Jag kan inte rå för det, men hans erbjudande får min puls att öka.
“Jättegärna”, svarar jag glatt, lite för glatt egentligen.
“Men först måste jag veta vad du heter. Jag fikar inte med folk jag inte vet namnet på”
“Frida. Jag heter Frida. Du då? Jag följer inte med killar jag inte vet namnet på”
Vi ler mot varandra och med den mest genuina och mjuka röst jag någonsin hört svarar han.
“Gabriel”
“Jag går och tar en till kopp”, säger Gabriel och reser sig upp.
Vi sitter i en soffa längst in i kaféet. Det är ett mysigt ställe med växter överallt. Personalen är väldigt trevlig och det märks att Gabriel är här ofta.
“Synd det där med Paul. Han verkar mycket trevligare i intervjuer”, säger jag när Gabriel är tillbaka.
“Ja, han kan ju bete sig sådär ibland. Det är så han är helt enkelt. Men han var mycket bättre på hans julföreläsning 2012.”
Jag tittar på honom en stund för att försöka förstå om han talar sanning.
“Näh, du ljuger.” säger jag.
“Va?”, säger Gabriel med ett förvirrat ansiktsuttryck.
“Det var ju bara 100 biljetter till den, jag stod i kö i flera månader!”, halvskriker jag och märker hur bordet bredvid oss kollar i våran riktning.
“Jadu Frida, man får ju se till att vara ute i god tid om man vill träffa sin idol."
Jag slår näven i bordet.
“Jag var ute så snabbt jag kunde!”
Gabriel skrattar med handen för munnen. Jag tittar med en sur blick på honom en stund innan jag också börjar skratta.
“Vart bor du någonstans då?”, frågar Gabriel efter en stund och sneglar på min resväska.
Jag tar en klunk kaffe och svarar.
"Robertsfors.”
Gabriel rynkar på ögonbrynen.
"Robertsfors?"
“Det ligger en bit utanför Umeå”
Gabriel rynkar på ögonbrynen igen.
“Ligger inte det i typ Norrland?”
Jag skrattar och nickar. Alla är precis likadana, Norrland som Norrland.
“Jag visste det! Man ser det på dig. Jag kan se renhornen under det krulliga håret!”
Jag ler stort och känner mig aningen generad. En liknelse till renar, alla är precis likadana. Men han är på något sätt inte som någon annan. Han lägger kommentarerna på ett charmigt sätt.
“Okej men vad gör du där? Kan man liksom…bo där?”
Nu kan jag inte hålla mig från att gapskratta. Han rodnar och ler lite smått. Jag ser att han är hundra procent seriös med sin fråga. Jag tar några djupa andetag.
“Ja, ja man kan bo där. Jag bor i en etta. Ja, det finns lägenhetshus i Norrland.”
“Jaha”, säger Gabriel och tar en klunk av sitt kaffe.
“Men liksom, jobbar du med renskötsel?”
Jag skrattar så att jag inte kan andas. Gabriel skrattar också nu. Mest på grund av min reaktion, men det gör inget. Hans skratt ger mig fjärilar i magen och jag blir glad. Han skrattar med ett stort leende och hans smilgropar är tydligare än någonsin. Eller tydligare än någonsin sedan jag såg honom för första gången.
“Nej, alla i Norrland äger inte renar.", säger jag och ler retsamt.
“På dagtid jobbar jag på en bensinmack och på kvällen på en bar. Robbans läckra drinkar.”
“Låter flott. Så du kan liksom mixa drinkar och grejer?”
“Nja, jo, ja, typ. Jag kan vissa. Men jag serverar mest.”
“Coolt. Men vad är ditt riktiga jobb? Ditt heltidsjobb.”
Nu är det min tur att rynka på ögonbrynen. Gabriel tar en klunk av sitt kaffe och kollar på mig med förväntansfull blick.
“Jag har inga andra jobb. Båda är mitt heltidsjobb. Halvtid på bensinmacken och halvtid på baren.”
“Men liksom, vad gör du egentligen?”
Jag försöker desperat förstå vad Gabriel menar så att jag inte sitter tyst allt för länge, men jag lyckas inte. Vad gör du egentligen? Vad menar han med det?
“Jag gör inget annat.”
“Så du gillar att serva bilister och servera drinkar?”, frågar Gabriel med viss förvåning.
"Nej, det skulle jag väl inte säga. Jag skulle gärna göra något annat.”
“Varför gör du inget annat då?”
Det verkar som att Gabriel verkligen inte förstår att jag jobbar på dessa ställen.
“Själv skriver jag bokrecensioner.", fortsätter Gabriel.
Han verkar tro att ett jobb är en hobby. Som om mina jobb bara är något typ av extraknäck.
“Det kan du väl inte få så mycket för?”, frågar jag och känner att frågan kan ha verkat dryg.
“Några hundra i månaden.”, svarar Gabriel nonchalant.
Jag höjer på ögonbrynen.
“Vart får du dina pengar ifrån?”
“Mina föräldrar har bidragit till det mesta”
“Så du liksom tjänar pengar på att läsa böcker och får resten av dina föräldrar?”
Gabriel rycker på axlarna.
“Ja, typ så.”
9 notes
·
View notes
Text
Detta är en berättelse som jag, Smilla & Alicia skriver på tillsammans. Den är inte klar, men här är första delen.
Jag gnuggar mig i ögonen och gäspar, försöker sträcka mig så gott det går men slår huvudet i hatthyllan. Jag packar ner det sista och rullar huvudet. 14 timmar i en tågstol gör inte gott för nacken. Om några minuter ankommer vi till Göteborg Central, som är tågets slutstation. Ta gärna en extra titt på ditt säte så att du inte glömmer kvar något. Jag följer konduktörens råd och kollar om jag har glömt något en sista gång. Det har jag inte. Jag funderar på hur många som faktiskt inser att de har glömt någonting när de kollar en extra gång medans jag väntar på min tur att få kliva av tåget.
En bris av sval, frisk luft slår emot mig när jag sätter ner foten på perrongen. Jag tränger mig igenom den kvävande folkmassan och försöker ta mig till närmaste spårvagn. Jag lyckas hitta en som går till Bokmässan. En sittplats är ledig och jag sätter mig med en lättad suck. Den stora folkmassan på perrongen gjorde att det kändes som att jag inte andades min egen luft. Det var som att luften körde stafett mellan allas lungor.
Jag ruskar på mig och tar ut en bok ur min ryggsäck. Boken är min favoritbok av Paul Svensson, det kanske till och med är min favorit av alla böcker jag någonsin läst. Paul ska vara på Bokmässan idag och jag hoppas verkligen att han vill signera boken. Det här är trettonde gången jag läser den och just nu är det väldigt spännande. Märta, ledaren av polisutredningen, har precis tagit reda på vem som mördade hela familjen Öman. Jag vet ju förstås redan vem det är men plot twisten är alltid lika fängslande, för det visar sig att det är...
“Ursäkta, har du någon biljett?”
Jag rycks tillbaka till verkligheten och tittar hastigt upp mot kvinnan som står lutad över mig. Hennes hår är uppsatt i en rufsig, låg hästsvans under en vit keps. Hon har buskiga ögonbryn som är rynkade i en aningen sur min och hennes röst är raspig och sträng. Hon är lång och bastant. Kontrollanten gör ett försök till ett leende men det blir bara en skev grimas och jag ser att lila läppstift har kladdats av på hennes framtänder.
“Ehh, ja”, lyckas jag stamma fram trots att jag inte har någon biljett.
“Vad bra, skulle jag kunna få se den?”
Jag sväljer och känner svetten tränga fram i pannan. Jag får inte fram ett ord och känner mig helt fastfrusen i sätet. Kontrollanten anar att jag inte har en biljett och höjer ena ögonbrynet.
“Har du ingen biljett, får du inte åka med. Sådana är reglerna, tösen”
Det enda jag kan förmå mig att göra är att resa mig och kliva av vagnen. Jag lägger ner boken i ryggsäcken med skakiga händer och lämnar vagnen utan att säga ett ord. Med resväskan släpande efter mig börjar jag gå i riktning mot Bokmässan.
Efter för många minuter ser jag det jag behöver; kaffe! Några meter framför mig ligger Pressbyrån. Jag går in och köper en kaffe för 50 spänn. Egentligen är det alldeles för mycket pengar men att få lite koffein i min kropp just nu är värt vad som helst. Jag tar en klunk men bränner mig på tungan. Aj. Jag tar några steg till och lyfter muggen mot munnen igen. Medans jag gör detta går en man emot mig. Han ser stressad ut och ser mig inte. Min mugg ska precis nudda min underläpp när mannen går rakt in i mig. Jag blir så chockad att jag slänger upp muggen i luften. Den landar på marken bredvid mig och det skvätter upp kaffe på mina byxor. Mannen ber hastigt om ursäkt och går vidare. Jag står länge stilla, i chocktillstånd. 50 spänn för EN klunk brännande hett kaffe och förstörda byxor, värt. Jag rotar runt en stund i min resväska men inser att jag glömde mina andra byxor hemma. Jag ser en tydlig bild av hur de ligger där, hopvikta på sängen. Dem enda byxorna jag hittar i min väska är mina spiderman pyjamasbyxor, jag känner att mina kaffestänkta byxor ändå är lite bättre. Jag suckar och går vidare med raska steg och ett klappande hjärta.
Jag öppnar dörren till Bokmässan med en darrande arm och möts av en doft av böcker, och svett. Den stora lokalen är fylld med folk. Jag känner hur mitt hjärta som precis lugnat ner sig börjar dunka snabbare och svetten som inte redan fyller mitt ansikte tränger fram i pannan. Jag slänger en hastig blick runt om mig och ser Paul Svenssons bord. Han står på det och pratar med ett papper i handen. Men han ser ut att prata fritt. Jag skyndar mig bort till ett rum till vänster. Ovanför dörren är det en symbol som ska likna en galge. Jag finner till min besvikelse att alla skåp är upptagna.
“Fan”, mumlar jag och sparkar i min resväska men får inget mer utav det än ont i min fot.
Jag letar fram boken ur min ryggsäck och skyndar mig tillbaka till föreläsningen. Jag lämnar resväskan. Jag ser en plats långt bak, efter att ha snubblat över folks ben och väskor så kommer jag fram till platsen. Jag pustar ut och vänder upp blicken mot bordet.
“Så, tack för idag allesammans”, säger Paul och går ner från bordet.
Men va fan. Men VA FAN?! Jag har betalat tåg och rum bara för se min favoritförfattare säga “Tack för idag”. Jag kan kanske i alla fall få min bok signerad.
Kön till Pauls boksignering är lång så jag bestämmer mig för att ta ett varv på mässan. Kanske kan jag hitta någon intressant ny bok, jag hade faktiskt hört att det skulle vara några nya intressanta böcker som jag kanske skulle gilla. Inte för att någon bok skulle toppa Pauls böcker men jag kan ju alltid bygga ut min bokhylla.
Med två nya böcker i min ryggsäck och skavsår återvänder jag lyckligt till Pauls bord där kön har kortat ner ganska mycket, så mycket att det faktiskt bara är en där. Jag famlar fram min favoritbok ur ryggsäcken igen och räcker fram den till honom.
“Sorry gumman, jag har skrivkramp”, säger Paul och räcker tillbaka boken medans han masserar sin hand. Utan att lyfta på blicken.
På riktigt, hatar han mig eller något?! Varför har jag sådan otur idag?
“Snälla” säger jag lite mer desperat än vad som var tanken “det är bara en bok och jag är den sista här”.
“Tyvärr gumman, har redan sagt nej till grabben här”
Jag suckar nedstämt och just som jag ska räcka mig efter min bok igen nuddar någon min hand. Jag tittar upp på grabben som långsamt tar bort sin hand.
“Oj förlåt.”
Han tittar mig i ögonen medans han säger det. Hans ögon glittrar. De har samma färg som kaffe och på samma sätt som den värmande drycken utstrålar de trivsamhet, energi. Ögonen liksom ser pigga ut. Han lyckas behålla ett leende på läpparna trots att han inte får boken signerad. Hans leende är stort, från öra till öra, med tydliga smilgropar däremellan. Bakom hans perfekta läppar blottar sig omänskligt vita och spikraka tänder. Han ser inte ut som en riktig människa. Som om han inte hör hemma på denna jord, eller ens i detta universum. Han påminner lite om en barbiedocka, en sådan man ville ha när man var liten, men mycket mer estetiskt tilltalande. Han ser ut som en av foto-modellerna med hundra miljarder plastikoperationer, fast han är naturlig (tror jag), han ser ut som han gör utan att behöva anstränga sig.
Efter några sekunder inser jag att jag inte har gett honom någon respons. Snart vänder han sig om och går och då kommer jag aldrig att se honom igen. Jag måste säga något.
“HEJ!” utbrister jag.
Grabben rycker till och spärrar upp ögonen något. Plötsligt ser det ut som att kaffet spills ut, och i panik måste man torka upp det innan det förstör den vita bordsduken. Han ser vettskrämd ut.
“Jaa?”, säger han tveksamt och hans svar följs av ett nervöst skratt.
Jag står tyst i någon sekund för att processa situationen. Vad fan gjorde jag precis?
1 note
·
View note
Text
Det som inte syns, men ändå skräms
Tåget börjar rulla från stationen. Långsamt. En halvtimme försent. Snöflingor virvlar oroligt utanför fönstret. Det är början till en storm. Jag kan inte se om de vita prickarna på himlen är stjärnor eller snöflingor. Eller ett flygplan. Kylan tränger in genom rutan. Jag suckar och lutar mig tillbaka i sätet. Jag är ensam i vagnen. Min bok ligger öppen i mitt knä men jag bryr mig inte om att fortsätta läsa. Den är inte så bra som alla säger. Den innehåller så många klyschor att jag vill spy. Istället blundar jag och försöker behålla lugnet. Nu kommer jag komma hem försent, igen. Jag visste att det skulle bli krångligt att flytta till en annan stad men ändå behålla jobbet. Men vad gör man inte för den man älskar.
Tåget guppar och har sig. Det är helt tyst förutom tåget och vinden. Stormen. Den tjuter. Den skriker. Skriker och bankar på rutan. Den vill in. Nej. Den vill ha tåget. Den vill ha tåget med sig, in i sitt oändliga mörker. Men varför skriker den? Vad skriker den? Den skriker ditt namn. Den vill ha dig. Den vill ta med sig dig in i sitt oändliga mörker. Jag fnissar lite av tanken. En snöstorm som är efter mig. Det låter som en kass skräckfilm.
Jag sitter länge och blundar. Lyssnar till stormen. Den är intensiv nu. Nu skriker den högre. Skriker den inte ditt namn? Jag rycker till och öppnar ögonen. Ryser. Nu har vi lämnat staden och inget förutom snö och mörker syns utanför. Jag ruskar på huvudet. Fnyser åt mina egna tankar. Jag har lyssnat så länge på tystnaden att jag inbillar mig ljud. Vem, därute i mörkret, skulle skrika mitt namn? Inte vem, vad. Det är nästan skrattretande. Men någonting i mig vägrar ändå titta ut längre än vad som behövs. Och det behövs inte alls, så varför skulle jag. Något säger till mig att inte titta ut. Inte få ögonkontakt med vad som finns därute. Det som gömmer sig i mörkret. I stormen. Det som vill ta med sig tåget, och dig, in i sitt oändliga mörker.
Jag vilar ansiktet i mina händer och kniper ihop mina ögon så hårt jag kan. Det finns ju inget därute. Jag gnuggar mig i ögonen. Sluta låta din fantasi vandra iväg på det där viset, säger jag till mig själv. Nu är det fyrtio minuter kvar på resan och sedan ska jag hem och sova. Jag är bara trött och får för mig saker. Jag tvingar mig själv att titta ut. Det finns inget därute förutom snö och möjligtvis skog eller åkrar. Och mörker. Och det som gömmer sig i mörkret. Men det finns ju inget i mörkret! Förutom snö, och skog. Luft finns ju också. Och det som gömmer sig där. Det som vill åt dig. Det som vill sluka upp hela tåget. Nej. Stopp. Nej. Det finns inget därute som inte ska vara där! Ingenting är fel. Men, det är ju just det; ingenting är fel. Allt är som det ska. Det som gömmer sig i mörkret har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Det hade varit fel om inget hade funnits där. Då hade inte världen fungerat. Vad skulle annars vara i våra garderober? Vad skulle annars trycka under våra sängar? Vad skulle annars finnas där i gathörnet? Det som gömmer sig i mörkret finns alltid där. Det är så det ska vara. Och alltid kommer vara. Det finns alltid något därute som vill åt dig. Något som gömmer sig i skuggorna. Något du inte kan se, men du kan känna dess närvaro.
8 notes
·
View notes
Text
Akta dig för stormen
Jag lutar huvudet mot den kalla fönsterrutan. Jag följer träden som sveper förbi med blicken. Löven som fortfarande sitter på grenarna är mörkt orangea, vissa är bruna. Det är frost på gräset. Jag lutar mig tillbaka i sätet och stänger ögonen. Tänker. Drömmer mig bort.
Drömmer mig bort till sommaren. Den heta solen och de gröna löven. Blommor, glass, badstränder. Vi var nykära, jag och min kille. Jag var så förälskad. Vi hade det så bra. Det var den bästa sommaren någonsin. Jag var så glad, så lycklig. Vi pratade om att flytta ihop, skaffa en hund, kanske barn. Och då hade vi bara varit ihop i en månad. Vi kände varandra så väl ändå, vi var perfekta för varandra. Själsfränder. Han kom bra överens med mina kompisar, och jag med hans. Vi umgicks hela tiden. I alla fall när han inte behövde plugga. Han hade precis flyttat till Stockholm och gick en sommarkurs på universitet. Han skulle bli lärare. Jag hade en kompis i hans klass, de blev vänner och det var så vi träffades.
Han hade en skruttig studentlägenhet som han delade med någon annan och jag hade en egen på Södermalm. I slutet av sommaren flyttade han in. Han hade inget jobb så jag var ansvarig för hyran. Det gick bra till en början, tills jag fick sparken. Det var då vi hade vårat första bråk. Jag försökte hitta ett nytt jobb men lyckades inte och han blev arg. Jag försökte vara på hans sida men det var svårt när han skrek på mig sådär. Så jag skrek tillbaka istället. Jag sa att han lika gärna kunde skaffa ett eget jobb. Men han sa att han var upptagen med vikariat eller vad det nu var, han hade inte tid.
Han kunde inte direkt flytta ut tills vi lyckats reda ut allt så han sov på soffan i en vecka. Vi sa inte ett ord till varandra under hela den tiden. Vi ignorerade varandra i en hel vecka. Jag var förkrossad.
Men efter den veckan fick jag äntligen ett jobb och vi gick tillbaka till vårt gamla liv. Men det var inte samma sak längre. Något hade förändrats. Jag var fortfarande så kär, jag älskade honom. Men han kände inte detsamma. Han låtsades som att han gjorde det, men jag märkte att det inte var på riktigt. Men jag ignorerade det. Det var dumt av mig, för ju oftare jag märkte av hur han långsamt distanserade sig från mig, desto mer byggdes min ilska upp. Jag blev som ett mörkgrått moln. Jag blev arg för minsta lilla och kunde inte tänka på annat än att se honom hemma så fort jag kom dit. Inte för att jag älskade honom, trots att jag gjorde det, utan för att jag inte ville att han skulle vara någon annanstans. Med någon annan. Han var min. Jag var den som skulle se honom sekunden jag steg in i hallen. Jag var den som skulle få känna doften av hans parfym och hans goda mat. Jag var den som skulle ha honom bredvid mig i sängen varje kväll. Jag var hans och han var min. Så när oktober kom och han började sova borta mer och mer brast det stora molnet ut i åska, blixtar och, framför allt, ett helvetiskt regn.
Han kom hem två timmar efter mig en fredagskväll i mitten av oktober. Han luktade inte som sin vanliga parfym, det var någon annans, en kvinnas. Jag konfronterade honom, så lugnt och sansat jag kunde. Än så länge var stormen inte så farlig.
Han förnekade allt till en början. Men sedan sa han att han behövde en paus från mig ibland, att jag kunde vara för mycket. Han sa att jag hade blivit så offensiv sedan vårat bråk och att han inte klarade av det. Han gillade inte bråk, sa han. Jag fnös åt det. Om han nu var så emot bråk, varför hade han då bråkat med mig? Var han enormt emot arbetslöshet också? Det gick inte ihop. Han ljög, jag visste det. Stormen började bli allvarlig. Blixtarna kunde synas, men hördes endast långt borta. Det mullrade. Regnet öste ner.
Jag skrek, det kändes som att mina stämband skulle gå av. Jag hörde hur grannarna på övervåningen stannade upp i sina kvällsrutiner; för att lyssna, lyssna till stormen. Hur nära var den? Skulle den hinna avta, innan allt var försent? Inte en chans.
Min kille ryggade tillbaka. Han såg skräckslagen ut. Han var närmast dörren. Han sneglade på den och gjorde sig beredd på att springa. Springa så fort han kunde. Ut ur lägenheten, bort från stormen.
Det tänkte jag inte tillåta, så jag brottade ner honom på hallgolvet. Jag slog honom i ansiktet, det var det mest onödiga jag gjorde den kvällen. Det var mest för att visa att han skulle lyssna, sluta försöka stå emot och lyssna på vad jag hade att säga. Nu var det min tur att prata. ”Jag älskade dig och det här är hur du visar din tacksamhet?!”, skrek jag åt honom och han fick spott i ansiktet. Ett rött märke började synas på hans högra kind. Han började erkänna. Efter vårat bråk hade han börjat träffa en annan tjej, som han kunde prata med, om mig, om hur han inte kände sig bekväm i mitt sällskap, att jag inte kändes rätt för honom. Jag kände hur mitt hjärta sjönk. Det sjönk så lågt att det kändes som att det aldrig skulle kunna ta sig tillbaka till rätt plats igen. För första gången sedan jag träffat honom grät jag. Personen som hade fått mig att inte gråta i alla dessa månader var nu personen som fick mig att göra det.
Stormen var där nu. Regnet vräkte ner, som ett vattenfall, det var svårt att hålla balansen. Åskan och blixten var i full gång och det såg ut som att ett hus längre bort skulle rasa. Vinden välte omkull mig, jag var inte stabil längre.
Jag reste mig upp på mina darrande ben, Jag var säker på att han skulle ta chansen och fly, men han låg kvar. Jag öppnade den översta lådan bredvid diskhon och tog fram den största kniven vi hade. Han låg kvar på hallgolvet. Jag undrar om han förstod sitt öde. Nu var det försent att återvända. Stormen var där och det fanns ingenting att göra. Den hade lyckats få ner mig på marken och jag kunde inte ta mig upp, regnet var nu som en flod som förde mig längre och längre bort.
Jag gick tillbaka till honom och började hugga i hans bröst. Han hann inte uppfatta vad som hände. Jag grät samtidigt som jag var så arg. Hur kunde han? Hur kunde han göra något sådant mot mig? Jag älskade honom. Och han älskade ju mig. Vad var det för fel på honom? Vi var ju perfekta för varandra. Hur kunde han?
Efter sjutton hugg svimmade jag. Stormen var förbi, men solen syntes inte till. Jag låg kvar på den leriga vägen och hade inte ork att ta mig upp.
Jag låg avsvimmad på hallgolvet i 5 minuter. När jag vaknade låg han där, bredvid mig, men inte som jag ville att det skulle vara, han var blodig, och död. Jag skämdes inte för vad jag hade gjort. Varför skulle jag? Han hade sårat mig. Det var hans eget fel. Om han bara hade älskat mig, och ingen annan, så hade allt varit som vanligt. Om han hade varit lojal. Det var hans eget fel. Inte mitt.
Jag reste mig upp och började städa. Jag la honom i en svart sopsäck och torkade upp allt blod och diskade kniven. Allt med ett neutralt ansiktsuttryck. Det är klart att jag var ledsen för att han var död, han var ju mitt livs kärlek, men jag hade inget att må dåligt över, det var ju inte mitt fel.
Klockan var runt 9 på kvällen så jag visste att ingen skulle lägga märke till mig när jag gick ut till bilen, därför bytte jag inte ens om. Grannarna hade visserligen hört oss, men de kände mig, så jag visste att de inte skulle säga ett ljud om vad de hört eller möjligen sett.
Jag körde bilen långt ut, jag åkte i minst en timme. Jag parkerade bilen utanför en skog, tog med mig en spade från bakluckan och gick med sopsäcken en lång bit in i skogen. Jag grävde en grop och la sopsäcken där, sedan la jag på jorden igen och försökte få det att se ut som det hade gjort innan.
Men jag var trött, och begick ett flertal misstag. Han var tydligt igenkännbar och mina fingeravtryck fanns över hela honom och hans kläder, och på sopsäcken. Det skulle inte bli svårt för polisen att ta reda på vem det var och vem som hade dödat honom. Det blev det inte heller. Efter en vecka var en kvinna på promenad med sin hund. Hunden märkte att något fanns under jorden och började gräva. Kvinnan hade beskrivit lukten som ”outhärdlig”, vilket stämde alldeles utmärkt, han luktade ju som den där andra kvinnan. En vecka därefter, en tidig morgon, kom polisen. De hade hittat mina fingeravtryck på både det liket och dem runt om.
Jag öppnar mina ögon igen. Handklovarna skaver mot mina handleder. Solen är påväg upp bakom trädtopparna. De kallar mig galen. De säger att mitt motiv inte kommer att fungera i rätten och att jag kommer att få livstids fängelse. Det gör mig inte glad. Jag är inte galen. Jag gjorde vad som var rätt. Han krossade mitt hjärta. Jag älskade honom. Jag älskade inte dem andra som jag älskade honom. Som jag älskar honom. Och nu hatar alla mig. Efter vad han gjorde mot mig.
Jag känner att stormen är på väg. Den är långt borta, men den är på väg. Snart är den här, och då kommer de önska att de aldrig kallade mig galen. Jag börjar skratta. Jag kan inte hålla tillbaka det. De kommer att önska att de aldrig kallade mig galen, de kommer att önska att de inte är nära mig när stormen är här. För när stormen kommer, då är jag inte riktigt mig själv. När stormen kommer så faller jag omkull, jag blir instabil.
6 notes
·
View notes
Text
En regnig novemberkväll
En man kör på en väg mot en liten stad någonstans i Sverige. Från radion spelas kvällens nyheter. Det är kolsvart ute och regnet smattrar mot bilrutorna. Bredvid honom i passagerarsätet sitter en nallebjörn. Den tillhör hans dotter. Han trummar på ratten. Det är inte mycket trafik denna kväll. Skönt, tänker han, då kommer han hem snabbt. Hemma väntar hans fru och dotter. Han har varit hos sina föräldrar i helgen och längtar hem. Hans fru har sagt att hon förbereder maten så att den är klar när han kommer hem. Han ler vid tanken på sin lilla, men underbara familj. De har en hund också, en fransk bulldog. En sådan har mannen velat ha sedan han var liten och när han och hans fru gifte sig fick de en i bröllopspresent.
Efter några meter kommer mannen fram till ett vägarbete. Han kollar förvirrat på kartan och sedan på vägen igen. Det står inte att det ska vara något vägarbete på sträckan och inte heller syns någon människa till på platsen. Mannen rycker på axlarna och svänger in på en skogsväg till höger om honom. Tur för vägarbetet att han är på gott humör. Han kollar lite på kartan och ser att skogsvägen är en rejäl omväg och det kommer ta minst en halvtimme extra. Han skickar snabbt ett sms till sin fru, om att han blir lite sen, innan han fortsätter köra.
Vägen är grusig och fylld med gropar. Nallebjörnen på sätet bredvid ramlar omkull. Mannen kollar nyfiket omkring sig. Han är helt omringad av tät skog. Han har aldrig befunnit sig i sådana här miljöer. Han har alltid varit en stadsbo och inte riktigt varit så förtjust i skogen. Inga stugor eller tecken på liv ser han heller, bara oändlig, tät, skog.
Efter att ha kört en raksträcka i ungefär tio minuter svänger vägen höger, längre in i skogen. Han rynkar lite på ögonbrynen. Konstigt, tycker han, att det står på kartan att vägen går rakt framåt men att den svänger. Han tänker inte så mycket på det och fortsätter köra.
Bara efter några sekunder börjar radion brusa. Mannen försöker ändra kanal men bruset fortsätter. Han tycker sig höra en viskning bakom bruset men viftar bort det och stänger av radion.
Efter ännu tio minuter inser han att han fortfarande befinner sig i tät skog. Han märker inte något tecken på att vägen är påväg ut från skogen. Han kanske bara har kört för långsamt. Han tar upp sin mobiltelefon för att smsa sin fru om att han kanske blir ännu senare. Men smset skickas inte, det står att han har täckning men smset vill inte skickas. Han försöker ringa men samtalet bara bryts. Han lägger sin mobiltelefon på passagerarsätet och suckar.
Regnet blir mer och mer aggressivt och vägen börjar bli lerig. Han känner hur hans mage börjar kurra. Han skulle göra vad som helst för att få vara hemma just nu.
Efter några minuter av konstant tänkande på mat kommer mannen på att han tog med sig ett äpple från sina föräldrar. Han bromsar för att sträcka sig efter sin väska i baksätet. Han krånglar med att få upp dragkedjan med bara en hand, men lyckas och när han vänder sig tillbaka är nallebjörnen borta. Han stelnar till. Han bryr sig inte om att kolla runt i bilen om han råkat välta ner den från sätet. Han ser vart den är. Minst två meter upp i en gran mittemot bilen, hänger nallebjörnen. Hur fan hamnade den där, tänker mannen. Han är inte så rädd av sig så utan att tänka kliver han ut och går runt bilen, fram till trädet. Han sätter sina händer på varsin sida av midjan och funderar. Hur fan hamnade den där. Han skakar på huvudet och skrattar lite. Det är en underlig värld vi lever i, tänker han. Han vänder sig om och går tillbaka till bilen. Nu genomblöt fortsätter han köra. Han får helt enkelt säga att han glömde nallen hos farmor och farfar.
Vägen fortsätter länge. Mannen börjar känna ett obehag i kroppen. Vägen måste ju leda någonstans. Äpplet som han åt hjälpte inte så mycket mot hungern. Nu börjar han bli på dåligt humör. Men en sak som brukar hjälpa mot hans dåliga humör, är en sång. Så han börjar sjunga en vaggvisa han kommit på till sin dotter. Han sjunger den alltid när hon ska sova. Som vanligt blir han direkt på bra humör. Han sjunger högre och stänger ögonen för att drömma sig bort till andra världar. Där han inte kör på en oändligt lång skogsväg sent på en regnig novemberkväll. I sitt inre ser han sin dotter och sin fru. Han känner doften av riktigt god mat. Han hör någon sjunga i kör till hans sång. Den delen känns extra verklig. Nästan lite för verklig. Mannen öppnar ögonen i en kisning. Han får för sig att han inte är ensam. Han känner sig nästan lite löjlig. Som om han inte skulle vara ensam i sin egen bil, tänker han. Men körsången är där. Någonstans i bakgrunden är det någon som sjunger med. En riktigt ljus röst. Mannen har svårt att urskilja om det är en man eller kvinnas röst då den är så svag, nästan ohörbar. Han tystnar abrupt och spetsar öronen. Tystnad. Inget förutom bilens motor hörs. Mannen skrattar lite för sig själv. Hur kunde han vara så dum, tänker han. Han kanske håller på att tappa vettet under resan i den isolerade skogen, tänker han och skrattar ännu mer.
När han har skrattat klart fortsätter han att nynna på melodin. Efter några sekunder tycker han sig höra rösten igen och tystnar. Denna gången är rösten tydligare och den fortsätter sjunga trots att han blev tyst. Han ryser och känner sig plötsligt iskall. Rösten kommer från sätet bakom honom. Nu kan han känna hennes närvaro. En kvinna sitter bakom mannen i bilen och sjunger en låt han aldrig ens tänkt på utanför sin dotters rum. Med en darrande hand justerar han backspegeln, långsamt. Han skriker till och drabbas av panik.
När mannen inte dök upp ringde hans fru polisen som genast började söka efter honom runt området han senast hörde av sig på. Efter tre dagar hittade man bilen; mer än en mil från platsen han senast hörde av sig på. Mitt i en stor och tät skog. Mannen syntes aldrig till. Det enda som fanns i bilen när man hittade den var hans mobiltelefon med 10 missade samtal och sms från hans fru, hans väska och en liten nallebjörn tillhörande hans dotter. Hans fingeravtryck och DNA syntes överallt i bilen. Hans och en tills, en kvinnas med ovanligt långa fingrar och någonting man först trodde var olja från bilen men visade sig vara svart blod.
4 notes
·
View notes
Text
Inget har ju öppet på natten
Jag tar ett steg ut på balkongen. Den vita snön mot den svarta himlen, det ser ut som en teckning. Snö faller ner på balkongräcket. Jag kollar ner på mina fötter mot betonggolvet. Upp och ner med tårna. Tårna blir röda av kylan. Jag går in i värmen igen och stänger balkongdörren efter mig. Det ska snöa hela natten och i morgon ska det bli snöstorm. När ska jag handla alla julklappar? Inget har ju öppet på natten.
Från min säng kan jag se snön falla ner förbi mitt fönster. Mina röda tofflor med vita snöflingor på börjar bli slitna. Kaffet är slut. Jag får ta te. Så tyst. Så ensamt. Mitt bröd är torrt. Dags att köpa nytt. Men det går ju inte. Inget har ju öppet på natten.
Min mamma ringde igår. Men jag sov så jag kunde inte svara. Hon gillar inte att prata med mig på natten. Jag är så konstig då, säger hon. 4 dagar kvar till jul. Jag måste fixa inbjudningar. Men man kan inte posta vid den här tiden. Inget har ju öppet på natten.
Balkongen är täckt med snö nu. Mamma har skickat 5 sms. Jag kan inte svara, teckningen är så dålig nu. Pizza skulle vara gott. Men jag kan inte beställa. Inget har ju öppet på natten.
Jag står länge vid spisen och tittar på tomatsoppan. På alla bubblor. Tänker ringa mamma och be henne komma över på julafton. Jag vill inte vara ensam på jul igen. Skulle kunna bjuda henne på lussekatter, tänkte jag. Men jag kan inte handla inför att baka. Inget har ju öppet på natten.
Mamma är orolig. Hon har skickat sms om att jag får komma till dem på jul. Men jag kan inte komma dit. För mycket snö. Jag har aldrig gillat snö. När jag var liten tryckte min pappa ner mitt huvud i snön. Hade velat gå till någon restaurang på julafton. Det går inte. Inget har ju öppet på natten.
Min TV har slutat fungera. Mamma har sluta höra av sig. Vart tog mitt sällskap vägen? Jag hade ju någon här. Hon försvann. Vart är alla? Jag vill ut. Jag vill inte vara här längre. Mina tårar fyller rummet. Mitt blod rinner ut på golvet. Jag kommer inte ut. Ingen släpper ut mig. Inget har ju öppet på natten. God jul.
8 notes
·
View notes