#tystnad | Explore Tumblr Posts and Blogs

sophiebernadotte · 7 months

Text

H.R.H. The Crown Princess's speech at the jubilee banquet

Eders Majestät, Kära pappa!

I femtio år har du varit Sveriges kung.

Nästan lika länge har du varit min far. Och alltid, min förebild.

Du är en konstant. En trygghet. För mig, och för många andra. Och jag är så glad att få fira detta historiska jubileum tillsammans med dig och hela Sverige.

På just den här platsen, i Rikssalen på Stockholms slott, tillträdde du tronen i september 1973, bara 27 år gammal.

Men när jag står här ikväll, ett halvt sekel senare, och funderar på hur jag ska beskriva din gärning – då går mina tankar till en helt annan plats.

Jag tänker på fjället. På våra vandringar och skidturer där, när mina syskon och jag var små.

Ingenstans rör du dig så lätt som där – i den storslagna svenska naturen med sina vidder och sin tystnad.

Pappa. Jag minns så väl hur det var att ta rygg på dig – i skidspåret och på vandringsleden. Jag minns hur tryggt det kändes för mig som barn.

Samma trygghet känner jag i dag som vuxen, när jag följer dig i din gärning som Sveriges kung.

Att gå med dig, genom slottets korridorer och salar, på väg till en konselj eller en utrikesnämnd. Eller att följa med dig när du utför dina plikter runt om i Sverige. Det är inte helt olikt en tur på fjället. Man får lyssna och lära, ta rygg och haka på. Ibland går det fort! Då får man öka takten

Oavsett väder och vind, humör eller dagsform: du stretar alltid på framåt. Du och mamma tillsammans. Tempot, det är högt. Att ställa in kommer inte på fråga. Den starka pliktkänslan som driver dig – den är säkert lite gammeldags. Men också helt nödvändig, för att klara den uppgift som du fick axla vid så unga år.

Var kommer den pliktkänslan ifrån? Det är klart att det handlar om personlighet, om din karaktär. Men jag tror också att det handlar om en djupare insikt, om att vara del av något som är större än en själv. Om att vara en länk i en lång kedja.

Ute på fjället lärde du oss att följa allemansrättens huvudregel: ”inte störa, inte förstöra”. Naturen är en gåva – en gåva som vi har ett ansvar att vårda åt kommande generationer. Här på slottet visar du varje dag hur du månar om det kulturarv som du är satt att förvalta. Och då pratar vi ner på detaljnivå – inte en färgflaga eller ett skrapmärke undgår din blick! Det kan nog alla som arbetar med dig intyga …

Kära pappa. Du har en stark inre kompass, som vägleder dig. Du vet att landskapet förändras med tiden: Att gamla kartor inte alltid gäller. Då får man välja en annan väg – det viktiga är att man håller en stadig kurs.

Under det halva sekel som du varit kung har vårt land utvecklats, vårt samhälle har genomgått stora förändringar. Du har varit mån om att följa med, samtidigt som du värnat traditionen. För Sverige – i tiden.

Ers Majestät, kära pappa.

Med dig vandrar man tryggt i alla väder. Ofta i solsken. Men även i regn, blåst och snö. Oavsett väderlek, har du riktningen klar för dig.

Du vägleds av en respekt för det sammanhang som du är en del av, och som du vet är större än dig själv. Din blick är alltid riktad framåt. På fjället – och i ämbetet.

Jag är stolt och tacksam över att gå i dina fotspår. Ikväll vill jag säga tack. Tack för allt du har gjort, och för allt du gör.

För ditt land. För din familj. Och för mig.

SKÅL!

Speech held by H.R.H. Crown Princess Victoria in the Hall of State, Royal Palace in Stockholm on Sep. 15, 2023.

#swedish royal family #party like a gustaf #crown princess victoria #speeches #230915

20 notes · View notes

demonoflight · 3 months

Text

Okay but genuinely when Carina went "dramatisk tystnad" I just burst into laughter at the audacity plus her stonefaced look, it was peak comedy, I nearly missed her calling Smash Into Pieces I was laughing so hard

#melodifestivalen #melodifestivalen 2024 #melfest

13 notes · View notes

poemsbyjonna · 6 months

Text

Staden i tystnad

Människor springer, sena till allt.

Jag sveper kappan tätt omkring mig,

det är kallt.

Stadens puls passerar snabbt.

Chafförer tutar, hyttar i vanmakt.

Löven faller som fragment i vinden.

En tår rinner längst med kinden.

Ett barn tappar sin leksak på marken.

Tittar upp mot mig, jag som knappt är vaken.

I dvala står jag, frusen i tiden.

Du skulle varit här nu, inte svikit mig igen.

Tar upp mobilen, du har inte svarat.

Jag flyter in i massan, sällar mig till skaran.

Klockan är sju, jag väntar inte längre nu.

#poetry #poems on tumblr #poets corner #daily poem #poets on tumblr #original poem #poem #poems #love poem #city #waiting #dikt #svenska

10 notes · View notes

gacougnol · 1 year

Text

View this post on Instagram

A post shared by Nathalie (@enmiljontystnader)

instagram

Emmiljon Tystnader

#emmiljon tytsnader #Instagram

25 notes · View notes

hamsterpaj · 4 months

Text

Halloj. Jag har lite tråkigt och bara tänkte att jag kunde skriva lite. Idag har inte så mycket hänt. Tog sovmorgon, älskar att sova länge. Jag gillar att somna senare och vakna senare. Jag gillar inte ljuset. Det är jobbigt och är bara allmänt störigt. Mörker är mycket lugnare och härligare. Jag känner mig mer fri på natten. Det är så tyst och ensamt. Jag gillar tystnad. Ibland känns det som att jag skulle må bättre om jag var ensam hela tiden. Människor är jobbiga, eller inte alla. Ja är trött på människor. Iallafall dom som tror att dom är så fkn mycket bättre än alla andra människor här på jorden.

Jag och min kille gjorde slut igår. Hatar honom. Den största anledningen är för att han har fått mig att må dåligt. Han fick mig att börja med sh igen. Och fått mig och gråta men han fattar ju inte det. Jag har inte velat göra slut för jag gillar honom ändå, jag tänker på honom hela tiden. Men han är inte bra för mig. Han ville också göra slut. Han började snacka med en kille som han hade varit på G med en annan gång. Dom hade fått kontakt gen och ringde hela tiden och min kille som inte är min kille längre tyckte mer om sin bästa kompis mer än mig. Alltså han tyckte mer om honom med kärlek. Så istället för säga hur han kände till mig så fick jag gå och må dåligt.

Anyways, nu försöker jag bara fokusera på mig själv och skita i honom. Jag behöver väl gå vidare I guess.

Nytt år, ny mig.

#gay #dagbok #emo #svenska #dairy free

4 notes · View notes

weirdthoughtsandideas · 1 year

Text

THE CHANGE OF EMOTIONS IN THIS STORY IS SO FUNNY

OCH MÅRRAN BLEV SÅ HÄPEN 😳🤯😵 ATT HON SKREK OCH SPRANG🏃‍♀️ TILL SKOGS!! 🌲

Och på en sten satt Skruttet och såg 👀 på när Knyttet slogs 😯🥊

😌 Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt till gråt 😢😌

☺️Men de är ännu lättare att trösta 😪 efteråt😉

🎶🥰 De såg under tystnad 🤫 på varandra 😍✨🎶

#moomins #who will comfort toffle #vem ska trösta knyttet #knyttet #skruttet #Mårran

42 notes · View notes

emmiesson · 3 months

Text

the apocalypse dj 🤝 dj hunk

tystnad

#melodifestivalen 2024 #melodifestivalen

5 notes · View notes

m00rbids · 2 years

Text

NÄR LAMMET BRÖT DET SJUNDE INSEGLET, UPPSTOD I HIMMELEN EN TYSTNAD // WHEN THE LAMB OPENED THE SEVENTH SEAL, THERE WAS A SILENCE IN HEAVEN

#ingmar bergman #my art #max von sydow #The seventh seal #det sjunde inseglet #film #illustration #portrait #sketch

26 notes · View notes

forislynx · 4 months

Text

[...] den bakomliggande hemligheten är fortsatt onämnbar, den att mamma och pappa aldrig mer kommer bo tillsammans. Och inom ramen för den tystnaden kommer mamma till sist att skriva om historien och gång på gång försöka intala sig själv och mig att beslutet om skilsmässa till sist var på hennes initiativ och att det skedde för min skull.

Niklas Rådström, Som har inget redan hänt

#niklas rådström #som har inget redan hänt #skönlitteratur #föräldrar #mödrar #barndom #skilsmässor #tystnad

0 notes

321agnes · 1 year

Text

Del två av våran gemensamma berättelse.

Jag står tyst i någon sekund för att processa situationen. Vad fan gjorde jag precis?

“Ja, heeej”, säger jag och känner hur jag genast blir alldeles varm i ansiktet.

Jag tycker mig nästan kunna se hur det lyser rött mot hans vita t-shirt. Jag harklar mig och trevar med blicken runt i lokalen för att hitta något att prata om. Mina händer skakar och mina ben börjar ge vika. Det känns nästan som att jag ska svimma. Jag ser i ögonvrån hur grabben försöker läsa av mig. Färdar blicken över mitt ansikte, läser mitt kroppsspråk, följer blicken ner mot mina fötter och upp igen. Han fäster ögonen på boken i min hand.

“Den där är riktigt bra.”

Jag tittar snabbt på boken och sedan på honom.

“Ja, jo, det är den bästa”, svarar jag med darrande röst.

Ordet “nervös” står skrivet, med stora bokstäver, mitt på min panna. Det enda jag vill är att sjunka ner i marken och aldrig komma upp igen.

“Nähä du! Den bästa är väl ändå Slaktarens brustna hjärta”

Hans lätta jargong lyfter en tyngd från mitt bröst. Jag kan inte låta bli att lätta på min hållning och le av hans skämtsamma tonläge.

“Den förmedlar ett budskap som ingen annan bok jag någonsin läst! Den säger så mycket utan att det behöver skrivas med ord.”, han tittar drömmande bort på ingenting och hans ögon gnistrar över hans passion till boken. Något med honom gör mig trygg i mig själv, jag känner mig plötsligt avspänd, obekymrad.

“Jo visst, men den är ju inte alls lika spännande och den är fullproppad med oförståeliga metaforer.”, säger jag med stadig, kanske aningen spydig, röst.

Böcker är mitt ämne och jag tycker mig verka självsäker. Han verkar tycka detsamma och ler mot mig.

“Oförståeliga och oförståeliga. Det handlar om hur man läser, och ser på saker. Och vilken intelligens nivå man är på förstås.”

Jag spärrar upp ögonen åt hans kommentar. Antydde han precis att jag är dum?! Vi stirrar på varandra under tystnad i några sekunder, innan vi båda brister ut i hejdlöst skratt. Jag skrattar så att jag får ont i magen, något jag inte gjort på länge.

“Så har du någonstans att vara just nu?”, frågar grabben när vi har skrattat klart.

“Nej. Jag kom bara hit för att få boken signerad, men ja…”, jag vrider huvudet mot Paul som fortfarande masserar sin hand, obrydd av allt som händer runt honom.

“Vill du ta en kopp kaffe? Jag vet ett schysst ställe.”

Jag kan inte rå för det, men hans erbjudande får min puls att öka.

“Jättegärna”, svarar jag glatt, lite för glatt egentligen.

“Men först måste jag veta vad du heter. Jag fikar inte med folk jag inte vet namnet på”

“Frida. Jag heter Frida. Du då? Jag följer inte med killar jag inte vet namnet på”

Vi ler mot varandra och med den mest genuina och mjuka röst jag någonsin hört svarar han.

“Gabriel”

“Jag går och tar en till kopp”, säger Gabriel och reser sig upp.

Vi sitter i en soffa längst in i kaféet. Det är ett mysigt ställe med växter överallt. Personalen är väldigt trevlig och det märks att Gabriel är här ofta.

“Synd det där med Paul. Han verkar mycket trevligare i intervjuer”, säger jag när Gabriel är tillbaka.

“Ja, han kan ju bete sig sådär ibland. Det är så han är helt enkelt. Men han var mycket bättre på hans julföreläsning 2012.”

Jag tittar på honom en stund för att försöka förstå om han talar sanning.

“Näh, du ljuger.” säger jag.

“Va?”, säger Gabriel med ett förvirrat ansiktsuttryck.

“Det var ju bara 100 biljetter till den, jag stod i kö i flera månader!”, halvskriker jag och märker hur bordet bredvid oss kollar i våran riktning.

“Jadu Frida, man får ju se till att vara ute i god tid om man vill träffa sin idol."

Jag slår näven i bordet.

“Jag var ute så snabbt jag kunde!”

Gabriel skrattar med handen för munnen. Jag tittar med en sur blick på honom en stund innan jag också börjar skratta.

“Vart bor du någonstans då?”, frågar Gabriel efter en stund och sneglar på min resväska.

Jag tar en klunk kaffe och svarar.

"Robertsfors.”

Gabriel rynkar på ögonbrynen.

"Robertsfors?"

“Det ligger en bit utanför Umeå”

Gabriel rynkar på ögonbrynen igen.

“Ligger inte det i typ Norrland?”

Jag skrattar och nickar. Alla är precis likadana, Norrland som Norrland.

“Jag visste det! Man ser det på dig. Jag kan se renhornen under det krulliga håret!”

Jag ler stort och känner mig aningen generad. En liknelse till renar, alla är precis likadana. Men han är på något sätt inte som någon annan. Han lägger kommentarerna på ett charmigt sätt.

“Okej men vad gör du där? Kan man liksom…bo där?”

Nu kan jag inte hålla mig från att gapskratta. Han rodnar och ler lite smått. Jag ser att han är hundra procent seriös med sin fråga. Jag tar några djupa andetag.

“Ja, ja man kan bo där. Jag bor i en etta. Ja, det finns lägenhetshus i Norrland.”

“Jaha”, säger Gabriel och tar en klunk av sitt kaffe.

“Men liksom, jobbar du med renskötsel?”

Jag skrattar så att jag inte kan andas. Gabriel skrattar också nu. Mest på grund av min reaktion, men det gör inget. Hans skratt ger mig fjärilar i magen och jag blir glad. Han skrattar med ett stort leende och hans smilgropar är tydligare än någonsin. Eller tydligare än någonsin sedan jag såg honom för första gången.

“Nej, alla i Norrland äger inte renar.", säger jag och ler retsamt.

“På dagtid jobbar jag på en bensinmack och på kvällen på en bar. Robbans läckra drinkar.”

“Låter flott. Så du kan liksom mixa drinkar och grejer?”

“Nja, jo, ja, typ. Jag kan vissa. Men jag serverar mest.”

“Coolt. Men vad är ditt riktiga jobb? Ditt heltidsjobb.”

Nu är det min tur att rynka på ögonbrynen. Gabriel tar en klunk av sitt kaffe och kollar på mig med förväntansfull blick.

“Jag har inga andra jobb. Båda är mitt heltidsjobb. Halvtid på bensinmacken och halvtid på baren.”

“Men liksom, vad gör du egentligen?”

Jag försöker desperat förstå vad Gabriel menar så att jag inte sitter tyst allt för länge, men jag lyckas inte. Vad gör du egentligen? Vad menar han med det?

“Jag gör inget annat.”

“Så du gillar att serva bilister och servera drinkar?”, frågar Gabriel med viss förvåning.

"Nej, det skulle jag väl inte säga. Jag skulle gärna göra något annat.”

“Varför gör du inget annat då?”

Det verkar som att Gabriel verkligen inte förstår att jag jobbar på dessa ställen.

“Själv skriver jag bokrecensioner.", fortsätter Gabriel.

Han verkar tro att ett jobb är en hobby. Som om mina jobb bara är något typ av extraknäck.

“Det kan du väl inte få så mycket för?”, frågar jag och känner att frågan kan ha verkat dryg.

“Några hundra i månaden.”, svarar Gabriel nonchalant.

Jag höjer på ögonbrynen.

“Vart får du dina pengar ifrån?”

“Mina föräldrar har bidragit till det mesta”

“Så du liksom tjänar pengar på att läsa böcker och får resten av dina föräldrar?”

Gabriel rycker på axlarna.

“Ja, typ så.”

9 notes · View notes

windfighter · 11 months

Text

Möt mig i Gamla Stan

Det var ett sammanträffande att de sågs i Stockholm.

Kouji var där och hälsade på en vän efter att ha tagit fotografier uppe i fjällen. Varför Takuya var där visste han inte, men han kunde ana.

”Hatar fotboll”, muttrade Balder och trängde sig fram mellan människorna som stod samlade i baren. ”Varför skulle vi hit av alla ställen?”

Kouji följde efter. Han tyckte han kände igen några av personerna, men det var knäppt, han kände ingen i Stockholm. Förutom Balder.

”Jag gillar den här baren”, svarade han. ”Deras öl är god.”

”Fattar fortfarande inte att du är en öl-drickare.”

Balder vände sig om, händerna i sidorna, och såg på Kouji. Höjde ett ögonbryn.

”Du klagar varje gång vi går hit”, sa han.

Kouji skrattade, la en arm över Balders axlar och förde honom vidare mot bardisken.

”Jag klagar på karaoken, inte ölen. Kom igen, vad vill du ha?”

Balder slet sig loss. Kouji var lite orolig att han skulle tappa bort Balder i folkmängden. Nästan alla där inne var längre än Balder var. Balder satte händerna bakom huvudet.

”Mumin-dricka.”

”Du är en sån unge.”

Balder puttade Kouji innan han tog tag i Koujis hand.

”Fanta. Jag dricker fortfarande inte alkohol.”

Kouji himlade med ögonen.

”Du får nöja dig med Piña Colada.”

”Bara den är alkoholfri.”

Balder släppte Koujis hand och försvann bland folket. Kouji fortsatte till bardisken, beställde deras drinkar och gick för att hitta Balder igen. Det var då han såg honom. Takuya. Mitt i en samling av fotbollsfans. Koujis hjärta slog ett extra slag. Takuya hade inte sett honom. De hade inte setts på två år. Koujis händer skakade, öl spillde från glaset. Takuya hade fortfarande inte sett honom. Det hade varit deras största bråk. Deras slutgiltiga ord.

”Det är slut.”

Skilda vägar. Kouji hade packat sina saker och åkt hem till Japan. Han visste inte vad Takuya hade gjort. Livet gick vidare, jobben fortsatte komma in. Kouji hade knappt tänkt på Takuya.

Bara under nätterna, när det var mörkt och kallt och han var ensam.

Han svalde och slog undan blicken. Letade upp Balder istället. Han satt i ett bås, en av Takuyas lagkamrater bredvid honom, armen över Balders axlar och handen på Balders bröst. Balder såg ut som han skulle dö på platsen och Kouji gick snabbare.

”That’s my partner your flirting with”, sa Kouji när han kom närmare.

Han satte drinkarna på bordet. Balders kinder var röda och Kouji korsade armarna över bröstet. Takuya’s lagkamrat som Kouji inte kom ihåg namnet på flyttade en bit åt sidan och tog bort armen från Balder.

”We can take it outside if you want to”, forsatte Kouji.

Balder sträckte sig efter sin drink, tog en klunk av den. Fotbollaren lyfte händerna och reste sig upp.

”Just thought she looked lonely”, sa han.

”He was just waiting for me.”

”Kan försvara mig själv”, mumlade Balder.

Fotbollaren muttrade några välvalda grova ord på Italienska innan han vände och gick därifrån. Kouji skakade på huvudet och satte sig mitt emot Balder. Balder log osäkert.

”Han var inte så farlig. Jag ville inte vara oartig.”

”Du var obekväm”, Kouji rykte på axlarna. ”...Takuya är här.”

”Huh.”

Balder flyttade sig mot väggen, lutade ryggen mot den och drog upp benen på bänken. Kouji gjorde detsamma.

”Hur känner vi för det?” frågade Balder.

Kouji ryckte på axlarna igen. Han visste inte riktigt. Han drack några klunkar öl och såg ut på folkhavet. Balder tittade mot scenen.

”De tänker köra karaoke”, sa han med ett skratt. ”Ska vi också gå upp?”

”Jag sjunger inte framför folk.”

”Antar att jag inte räknas som folk.”

De tystnade. Lyssnade på människorna omkring dem, personerna som uppträdde. Kouji beställde in en andra öl när hans första tog slut. Takuya sjöng en låt och till och med Balder skakade på huvudet.

”Inte en ton rätt. Jag menar, jag sjunger också hellre än bra men…”

”Takuya har två saker han kan, sjunga är inte en av dem”, sa Kouji med ett skratt.

”Springa och knulla”, svarade Balder och nickade.

Kouji rodnade, sträckte sig över bordet och slog Balder i bakhuvudet. Balder skrattade och de satte sig till rätta och lyssnade vidare igen.

Kouji tittade inte mot Takuya. Han tittade inte mot Takuya med sådan intensitet att Balder märkte det.

”Gå och säg hej.”

”Aldrig i livet. Han kan inte svenska.”

Balder skrattade.

”Fortsätt vara kärlekskrank då. Se om jag bryr mig.”

Balder brydde sig alldeles för mycket och Kouji lät bli att svara. De satt i tystnad. Kouji drack upp sin andra öl. Balder var forfarande inte klar med sin första drink. Takuya sjöng ytterligare en låt och Balder ställde sig upp.

”Jag tänker sjunga nåt.”

”Du kommer dö när du kommer upp på scenen.”

”Finns värre sätt att dö på.”

Balder gick upp på scenen. Kouji beställde en whiskey och lutade sig tillbaka för att lyssna. Balder sjöng lite bättre än Takuya i alla fall. Inte rent, men inte falskt nog för att göra folk döva. Han hade valt Believer av Imagine Dragons och Kouji skakade på huvudet. Han kunde inte förstå varför nån skulle välja att sjunga en låt som betydde så mycket inför en sån här publik.

Å andra sidan kunde han inte riktigt förstå varför varför man skulle upp och sjunga inför publik till att börja med.

Balder avslutade sin sång och bugade för publiken, som skrattade och applåderade, innan han gick tillbaka till båset Kouji satt i. Kouji höjde sitt glas.

”För ett lyckat uppträdande”, sa han.

Balder höjde sitt eget glas.

”Yeah, sure. Skål för ett lyckat uppträdande.”

Han satte sig ner och tog ett par klunkar av Piña Coladan. Funderade. Kouji ville inte veta vad Balder funderade på, men var rätt säker på att Balder skulle avslöja det vilken sekund som helst. Kouji hade rätt.

”Du borde också sjunga nåt”, föreslog Balder. ”Det är kul.”

Kouji övervägde, men svarade inte, och Balder släppte samtalet. De drack sina drinkar, lyssnade på andra som sjöng och pratade om djuren de hade sett på Skansen under dagen. Kouji undvek fortfarande att titta mot Takuya.

Men alkohol gjorde något med folk. Fick deras hämningar att släppa, fick ljuset att se lite annorlunda ut, musiken att låta varmare, människorna mjukare. Kouji var inte immun. Balder såg mot honom, som om han visste vad som höll på att hända. En del av Kouji visste också, men han ville inte erkänna det. Hans drink tog slut och han reste sig upp. Kroppen kändes varm, nervös. Som om han skulle spricka om han inte…

Men Takuya var omringad. Om de visste vem Takuya var eller om de bara blivit charmade av honom kunde Kouji inte avgöra. Takuya hade den effekten på folk. Det var inte därför det hade tagit slut, Kouji hade aldrig känt sig åsidosatt, avundsjuk eller igorerad. De hade båda behov den andra inte kunde fylla, men de hade alltid kommit tillbaka till varandra. Alltid redo att släppa allt för den andra.

Kouji kunde knappt komma ihåg vad som hade varit spiken i kistan den här gången. Takuya hade sagt nånting. En mening som hade förändrat allt, men bara för att Kouji hade låtit den. Koujis händer skakade och han gick mot bardisken. Men hans väg bytte riktning, hans fötter förde honom mot scenen. Hans steg ekade högt i hans öron när han gick upp på den. Takuya såg mot honom och han såg på Takuya för första gången på kvällen. Takuyas ögon vidgades, förvåning över att se Kouji där. Men det var ingen ilska i dem, ingen besvikelse, ingen sorg.

Vilka känslor syntes i Koujis ögon? Han hoppades Takuya kunde se dem, hoppades Takuya missade dem. Han tog tag i mikrofonen, svalde och tog ett djupt andetag. Musiken började, texten på skärmen ovanför scenen. Koujis hjärta slog dubbla slag och han började sjunga.

”Smaken av kyssar som dröjer kvar, dröjer kvar. Luften vibrerar av du och jag, du och jag här.”

Kouji försökte titta på allt utom Takuya, men plötsligt var Takuya det enda som existerade i hela världen. Koujis blick var fast, som klistrad. Hans röst darrade, tog tonerna snett på ett sätt han inte brukade. Takuya sa nånting till en a personerna han var med, till en av sina lagkamrater. Koujis kinder var heta.

”Jag behöver dig! Möt mig i Gamla Stan nu ikväll, nu ikväll. Jag väntar i Gamla Stan, behöver dig hos mig ikväll.”

Hans mage värkte, slog kullerbyttor. En drink för många, rädsla. Vad skulle Takuya säga, göra, känna? Kouji visste inte ens vad han själv kände.

”Rädslan jag bar är sen länge död, länge död.”

Två år hade han haft på sig att smälta Takuyas önskan, förslag. Det som hade ändrat allt. Han var redo att testa nåt nytt, att ta ansvar på en ny nivå, så länge Takuya var vid hans sida. Han hoppades att det inte bara var alkoholen som fick honom att känna så, att han inte skulle ändra sig när morgonen kom.

”Stoppa en taxi, kapa ett tåg eller spring allt du orkar hit, bara ta dig hit. Möt mig i Gamla Stan, nu ikväll.”

Takuya gick närmare scenen. Kouji’s mage kändes tung, hans kinder brann. Vad skulle han säga? Vad skulle Takuya säga? Skulle de börja om igen, skrika, kyssas, älska? Hata? Kouji tog ett steg bakåt. Varför gick han upp på scenen?

”Som en skugga av den jag trott jag va’, nu börjar jag förstå, jag behöver dig.”

Koujis röst darrade. Han tog ett fastare grepp om mikrofonen. Hans hand darrade också. Takuya stannade. Såg på honom. Kouji sjöng refrängen, outrot. Folk applåderade, hurrade, och Takuya gick mot scenen igen. Kouji backade. Släppte mikrofonen och flydde.

--------

Kouji disappeared. Away from the stage, into the crowd and out. Takuya tried to hurry after him, but hands grabbed at him, held him back.

”I don’t have time”, he said. ”I need to…”

”Where are you going, handsome?”

Takuya broke free, but someone else grabbed him. It was useless. Kouji had probably gone up in smoke by now if Takuya knew him. Two years without a word, then this. Takuya let out a sigh. It was his fault, he shouldn’t have said anything. But Junpei and Izumi had seemed so happy with their kids and Takuya always spoke before he thought.

”When are we getting some?” he had asked. Like an idiot, and Kouji had exploded. And Takuya exploded. And then it was over. Kouji deserved better and Takuya hadn’t tried to hunt him down, contact him, reach out. But the nights had been lonely, the days had been cold.

A hand grabbed Takuya’s and dragged him towards the door.

”He’s a fucking idiot”, the owner of the hand said. ”Bet you don’t even know where Gamla Stan is.”

Takuya shook his head. The handowner shook theirs.

”Absolute idiots. The both of you. He’ll be at the harbor, probably thinking about joining one of the ships.”

Takuya was pulled into the night. His jacket still left inside. He wouldn’t see that one again he guessed.

”This street down to the water, then to the left. He’ll be easy to miss.”

They gave him a shove. Takuya turned towards them.

”Who are you?”

”Balderdash, my friends call me Balder. You may call me Your Majesty.”

Takuya snorted. Balder put a hand over his face and shook it.

”Go. He’s waiting for you.”

[a/n: If I knew Japanese I’d change the language AGAIN here, but alas I do not so English it is]

Takuya went. The night was warm. Loud. Lots of people still out and about. It was the middle of July, the height of summer. There had been a friendly game of football between Sweden and Japan, which Sweden had lost, and which was the reason Takuya was in Sweden. The thought of meeting Kouji there? Hadn’t even crossed his mind. Why would Kouji be in Sweden of all places?

But Kouji was here. Waiting for him, if Balder was right. Takuya hurried his steps, down the street, too the water. The water was still, a few boats crossing it. Takuya turned left and started running. Would he recognize the harbor? Boats were parked all along the sidewalk and he felt like he was already there.

The sidewalk got wider, opened up to almost look like a townsquare. There was a statue in the middle of it, a shadowy figure next to it. Looking out at the boats, shifting their weight from one foot to the other. Takuya slowed his steps. Kouji. What was he going to say? What would Kouji said? Kouji turned towards him, hands in his pockets, and Takuya stopped.

”...Didn’t know you knew Swedish”, he said.

”It doesn’t come up in conversation often”, Kouji answered.

He seemed nervous. Kicked the ground. Takuya put his hands in his pockets.

”I don’t know Swedish though”, he said.

Kouji laughed, but it died out again.

”I shouldn’t have”, he said. ”I’m a bit drunk.”

Silence. It seemed to stretch into eternity. Takuya scratched his arm.

”Sorry”, he said. ”I shouldn’t have… I should have thought before I spoke.”

He wasn’t sure Kouji remembered the fight, what had led up to it, but Kouji shook his head.

”I shouldn’t have shot it down”, Kouji answered.

He walked over to a edge of the harbor, sat down. Takuya sat down next to him. A swan crossed the water, disappeared under a bridge. They had never been nervous around each other before. Takuya didn’t like it, but what if he scared Kouji away for another 2 years?

”I never needed a kid to be happy”, Takuya said. ”I was happy with you. With how everything worked between us.”

”Yeah…” Kouji looked at the water. ”Did you mean it though? Did you want one?”

Takuya considered. He wasn’t sure. It had always been a goal in life. Get married, have kids, be a good member of society. Junpei and Izumi seemed to enjoy it. The kids were great. Takuya looked at his hands.

”I should, shouldn’t I?” he asked.

”We never did what we should”, Kouji answered.

He was right. Kouji was always right. Takuya looked at the sky instead. Cloudy, the moon peeking out between the clouds.

”I think I do”, he said. ”Eventually, when my career has calmed down. Or if you stay at home for longer. Not right now, but later.”

”I don’t think I would be a good parent”, Kouji said. ”I don’t know how to.”

”I’m not sure anyone knows.”

Silence again, but this time it felt calmer. A cloud covered up the moon and someone walked past behind them, singing loudly into the night.

”What does this mean for us?” Takuya asked.

”I don’t know”, Kouji said. ”I’ve missed you. If you want to have kids… I could try?”

Takuya shook his head.

”No, I… don’t mind never getting kids. It’s fine. If you don’t want kids…”

”Not right now”, Kouji said. ”I’m not ready, if I’ll ever be.”

”That’s fine.”

Takuya stood up, held a hand out to Kouji.

”Are you coming back home?” he asked.

”I’ve got a trip to Finland coming up”, Kouji stood up as well. ”Maybe after that.”

”That’s all I ask for”, Takuya answered.

He grabbed Kouji’s hand, pulled him closer and got up on his toes, kissed him. Kouji wrapped his free arm around Takuya.

”I’ll see you at home then”, Takuya said.

Kouji smiled. Let go of Takuya and nodded.

”I’ll see you at home.”

He left. Takuya watched as Kouji walked along the harbor, crossed a street and disappeared among the bushes and trees of Kungsträdgården. He felt lighter. Kouji was his again. He smiled and made his way back to the hotel. The world was brighter, the moon once again peeking through the clouds, and the future was once again shining.

5 notes · View notes