Middlesex av Jeffrey Eugenides.

Nu recenserar jag ingen nobelpristagare. Om du stör dig på detta, och blir arg på hur jag inte fullföljer det jag lovat och krossar dina drömmar osv. osv. så bör du kanske prata med en psykoterapeut, för du har antagligen Aspbergers.

Prata inte med avdelningen för barn och ungdomspsykologi, för då kommer du diagnostiseras med ADHD till råga på allt.

Jag har läst Middlesex säkert tre gånger, och jag vet inte riktigt varför jag gillar den så mycket. Jag gillar visserligen Eugenides andra bok, virgin suicides, också, men inte på samma sätt. Virgin suicides gillar jag, för den fångar tidsandan på något sätt. Det här att det handlar om en sorts idyll som utrotas på ett våldsamt sätt, att träden huggs ner och att tjejerna tar livet av sig. Det känns som en fantastisk verklighetsskildring, en nutidsbeskrivning omhöljd i lager på lager av tunt material (kanske gasbinda) (kanske ectoplasma). Bra bok.

Ja.

Middlesex är en sorts släktskildring där man får följa ett grekiskt syskonpar flytt till Amerika tidigt 1900-tal. Desdemona och Lefty heter dom, och förutom syskonpar så blir dom också ett äkta par, och ett par föräldrar i boken. Det handlar alltså om något så chockerande som inavel.

Men, alla är vi lite inavlade. Det bör du bli medveten om. Matematiskt sett, så är inavel en viktig beståndsdel i myllan som utgör ditt genetiska arv.

Hursomhelst. Läsaren får följa en berättelse vid sidan om den som handlar om Desdemona och Lefty, deras son och deras barnbarn, nämligen berättelsen om en gen. En gen som frodas i den lilla bäck av inavel som denna grekiska släkt frambringar. Denna genbäck samlas i barnbarnet 'Cal', och bildar i denne en liten ansamling med 5-alfa-reductase-brist gener. Detta leder till att Cal blir en hermafrodit, om man nu får säga så. Cal är intersexuell. 

Det som jag gillar mest i den här boken är alla detaljer. Precis som i Virgin Suicides så får man följa ett Detroit i förfall, och dessutom se denna modernismens högborg sakta byta skepnad i boken. Men Jeffrey Eugenides berättelse koncentrerar sig inte på just detta, utan han sätter det i ett sammanhang; visar hur Detroits varande eller inte varande egentligen inte spelar roll för generna, eller människan i det långa loppet, och att det samma kanske gäller för kön. Typ, att Cal inte platsar i konstruktionerna som finns, men att det inte spelar någon roll i slutändan. Att dessa modernistiska tankegångar är lika förgängliga som industristaden Detroit.

Sen önskar jag på sätt och vis att man hade fått följa Desdemona och Lefty mer nogrannt i hela boken. Dom faller bort lite när genen bärs vidare till nästa och nästnästa generation i släkten Stephanides.

Jag behöver ingen snygg slutkläm.

Det Femte Barnet av Doris Lessing.

Jag gillar Doris Lessing.

Jag har gillat henne sen jag såg den där videon där reportern berättar att Doris har vunnit nobelpriset i litteratur, och där Doris utbrister i ett ikonoklastiskt 'Oh Christ' och sen har hon en vän som har en kronärtskocka hängandes runt halsen.

här är den: http://youtu.be/vuBODHFBZ8k

Åh, tänk att ha en vän som klär sig i sallad.

Men, ja. Det femte barnet handlar om en uppgörelse med självgodhet som jag förstår det. Jag är ju lite skadad av all min sociologi, och därför så tolkade jag hela boken utifrån någon sorts Foucault-inspirerad tanke. Ibland är sociologi bra på så sätt. man kan få verktyg till att hantera sådant som är svårt att bearbeta rent intuitivt.

HURSOMHELST. Paret i boken är himla rara. De träffas på en företagsfest, och kommer snabbt överens om att de har liknande livsambitioner; konservativa, lite självgoda, sugna på storfamiljidyllen. Allting går bra till att börja med: viktoriansk villa, släktmiddagar och hejdundrande fertilitet. Det finns en del små problem, visserligen, typ pengaproblem och jobbiga havandeskap, men hur som helst så ploppas det snabbt ut fyra småungar.

Dessa fyra första barn i familjeskaran är lite sådär menlöst fina som föräldrar ofta önskar. Det påminner mig om när jag gick på lärarhögskolan och Johanna sa att det finaste hon visste var när barnen på hennes praktik ville kamma hennes hår. herregud. Men ja, dom är fina, sunda små barn. Älskvärda.

Det femte barnet visar sig redan i moderlivet vara allt det som inte passar in i begreppet 'älskvärd'. Redan under graviditeten så sparkar han och klöser i de hinnor och membraner som ska livnära honom. När Ben föds så är han ful, ful och tjocknackad och stark. Hans uppväxt skapar ingen helomvändning heller, Ben är elak och våldsam, han äcklas av sina småsyskon, och lär sig inte tala i kompletta meningar.

Genom sin oreglerliga natur, och sin våldsamhet, så skapar Ben sakta en kultur av rädsla i familjeidyllen. Barnen skaffar lås på sina dörrar, släktmiddagarna blir mindre frekventa, och glöms till sist bort helt. Mamman blir spänd och stressad.

Ja, hela 'idyllen' löses upp av rädslan som alla känner inför Bens säregenhet.

Verklighetsflykten sommaren 2011

Jag har lite av ett projekt. Ett rätt så ostyrt projekt. Spretigt, och lite lite pretentiöst.

Jag har nämligen valt att läsa böcker av nobelpristagare.

Vilka ambitioner denna unga mannen har, eller hur!

Men, som sagt så har genomförandet varit bristfälligt. Jag har nämligen inte läst pristagare efter någon som helst ordning, och helt utan förkunskap. Jag har helt enkelt gått till nobelhyllan i biblioteket och rotat tills jag hittat något som jag vill läsa. Jag har dömt böckerna efter utsidan, hunden efter håren, och skummat ett otal baksidor.

Rörande anledningen till mitt spontana halvarslade projekt, så vet jag inte riktigt. Antagligen vill jag undvika det oangenäma i att aldrig ha läst en bok av Dario Fo eller något sådant. Tänk vilken social magplask det hade varit.

Ja. än så länge har jag läst 'Det femte barnet' av Doris Lessing, 'Väntan på Godot' av Samuel Becket, 'Den gamle mannen och havet' av Hemingway, 'Waiting for the Barbarians' av Coetzee, och just nu Pianisten av Jelinek.

Sen borde jag recensera Middlesex kanske. det är en outsider.

Jag gillar dig.

blackandwtf:

1880

(via George Eastman House)

Blecktrumman av Günter Grass, del 3

Nej, okej. Första recensionen var inte helt sanningsenlig.

Det finns faktiskt vissa delar som jag inte skulle vilja läsa igen, som jag inte riktigt förstår varför dom finns med... pinsamt att säga bara, jag menar Günter har ju vunnit nobelpris och skit, det lär alltså finnas en djupodlad mening bakom berättelserna om barägaren med ärren på ryggen, eller delarna om familjen Graff. Det tror jag säkert, svårt att ta till sig alla dessa djupa budskap när hela boken är mättad med dem.

Hursomhelst var de långdragna och otydliga. Jag förstår att det finns en viss charm i böcker som bygger upp mytiska moment, och det är väl så man bör tolka dessa berättelser. Det är lite som i Sagan om Ringen, och allt trams om alver och sådant. En last som jag personligen besitter ligger dock i att jag blir olidligt trött på sådant. Typ 'åååh, nu kommer det tio sidor som handlar om hur Oskar hjälper den ärriga barkillen på sitt nya jobb, där han är vaktmästare på ett museum.... BLÄDDRA BLÄDDRA BLÄDDRA. Åhnej. ärriga bartendern dog'

jag vet, jag vet, jag är trög.

Blecktrumman av Günter Grass, del 2

Jag ljög.

Jag läste färdigt boken först igår. Jag skrev recensionen innan jag läste färdigt alltså. fuck you, I do what I want. Min recension håller ändå.

I slutet av boken blir visserligen andra världskrigets betydligt mer synligt, den störiga lilla Oscar lyckas ta livet av sin andra far, blir någon sorts musa för en konstnär, och bekantar sig med ett antal fransmän.

Men som sagt, del 1 av recensionen håller. Det är sällan man behöver läsa en hel bok för att fatta.

Jag har tänkt att jag ska läsa 'i väntan på barbarerna' nu, men sen gick jag till biblioteket, och dom var helt så 'du kan inte låna, för du har skulder på 200:-'

oh SNAP.

Blecktrumman av Günter Grass

Jag blandar alltid ihop namnen Herman Hesse och Günter Grass.

Det är allitereringen som gör det, som gör att det känns som om dom hör samman i samma dikt eller något, eller en limerick. Typ:

Herman Hesse och Günter Grass. Författare i blodet, tyska på pass.

Hur som helst så läste jag blecktrumman, eller die blechtrommel som den heter på tyska. Anledningen till att jag läste den låg dels i mitt ahistoriska intresse för andra världskriget, och dels i min osunda fascination för dvärgar. Sen det här klippet, från filmatiseringen av boken á 1979: http://www.youtube.com/watch?v=ESs9CfB982g

Boken handlar om Oskar, som vid tre års ålder väljer att bli dvärg. Det mest väsentliga, det mest ihållande karaktärsdraget i Oskars personlighet är att han är sjukt störig.

Till och med hans uppkomst är byggd på en sorts frustration, han är nämligen resultatet av en dold otrohet. Oskars mamma blir gravid med honom när hon vänstrar med sin svåger och på så sätt blir Oskar lite av en vandrande representation av något fördolt och skamligt.

Sen har ju den självgoda lilla Oskar dessutom två talanger, dels att han konstant trummar på en leksakstrumma, och dels att han kan förstöra glas med hjälp av sitt gälla skrikande. Störiga unge. När han blir lite äldre beslutar han sig för att sätta på sin 'fars' nya fru, samt rymma med ett cirkussällskap.Allt detta sker samtidigt som ett världskrig rasar i bakgrunden, och diverse underliga sällskap och personer skymtar förbi.

Världskriget skymtar verkligen bara; Oskar fäster sig inte alls så mycket vid krigshändelserna, fastän vissa delar av hans berättelse är en direkt följd av kriget. Till exempel så dör Oskars biologiska far efter en mindre strid, Oskar däremot, är mer intresserad av hur han ska få en ny trumma än hans ynkliga fars välbefinnande.

Jag gillar boken. Den är stundtals långdragen, men samtidigt finns det inga delar som jag skulle vilja ha olästa. I min läsning så har jag tänkt mycket på vad Oskar symboliserar för något, och jag uppfattar det som att han står för 'skammen'. Hans karaktärsdrag, där han är liten, ettrig och förstör allting i borgerliga miljöer tror jag påminner om den tyska folkskammen som Grass menar genomsyrar tyskarna; alltså att det finns drag i kulturen, i den västerländska kulturen, som man vill täcka över, men att den alltid finns där, trummandes. Att vi försöker inrätta våra liv på ett så ordentligt och tjusigt sätt, men att det alltid finns det där jobbiga, att kulturen vi är en del av har en baksida.

Jag uppfattar detta som speciellt tydligt i delarna som handlar om Oskars son, Kurt, vars mest utmärkande drag är att han är rabiat, våldsam och otacksam. Alltså att skammen föder våld. I boken gör Oskar en parallell mellan hans relation till sin egen son, och Jesus relation till Johannes. Alltså att det första varslar om det andra.

Jag funderar på om jag jag borde sätta 'betyg' på boken, men det skiter jag i.

The Polyamorous Affair - Like Animal

I'll settle for a small wedding.

Det rimligaste är nog helt enkelt att utgå ifrån tanken att världen alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Det är mest pragmatiskt så.

Enare kommuns vapensköld föreställer det mest livodugliga djur du kan tänka dig.

DIPLODOS

Postverket. av Charles Bukowski

Det hade ju varit orättvist på ett sätt om jag inte hade recenserat Postverket, om jag nu ska pyssla med meningslösa bokrecensioner. Jag läste den igen nu, vilket förmodligen innebär att jag har läst den minst fem gånger. minst fem. Bukowski hade varit exstatisk över min hängivelse.

Bokens handling är inte så intressant kanske. Den handlar om en man vid namn Henry, och hans liv som arbetskraftig man. Henry sysselsätter sig med, precis som titeln insinuerar, postverksrelaterade handlingar.

Jag tror inte att det står så mycket om själva arbetet, för vem fan vill läsa det, utan snarare om hans känslor inför att jobba på posten, och den tröttsamma arbetarroll som han tvingas till i ämbete av underordnad arbetare, omringad av jubelidioter.

Den handlar om kvinnor också.

Det som är det mest livskraftiga och bästa med den här boken är att den gör upp med den olidligt tröttsamma diskursen kring arbete; Auktoritet är inte uppbyggt kring vem som är 'bäst' på en viss grej, man måste inte uppleva att man har ett 'kall' när man jobbar, och till syvende och sist så spelar det ingen roll vad du har jobbat med, eller vem du är på arbetet.

Boken visar på något som man har på känn, att det krävs ett oerhört vadande genom skitsnack och intighet för att ta sig igenom arbetet med någon form av integritet kvar.